Orden som inte finns.

Det gör mig ont att höra din saknad. En saknad jag aldrig kan förändra eller fylla. Det är han som väljer att inte ha dig i sitt liv.

Min önskan är att sorgen du bär gav dig styrka att sätta stopp. Tack det är bra nu. Såren är för djupa, du har gjort mig för illa och jag väljer att skydda mig själv genom att gå min väg.

Så enkelt är det inte, men jag tror att det är enda sättet. Blick ut över livet och se alla som skänker kärlek och finns där. de som är på riktigt, det äkta, de som menar det.


I bland kan det komma ett brev med 500 kr i. Ett brev som inte betyder något för den pengen är inte skänkt av kärlek. den pengen kommer ur ett sjukt sinne och en oförmåga att veta hur man gör på riktigt. Att lära sig att veta hur man gör på riktigt går inte att talaom, det måste komma innefrån och samtidigt en vilja att göra det bra. Jag är säker på att du gärna avstog den pengen om du fick det äkta, det riktiga och det som det en gång menar var.

Förtvivlat försöker jag stöja, jag blir rädd. Vet inte om jag gör det på rätt sätt. Det enda jag vet är att jag bara kan ge dig reflekterande åsikter och försiktigt ta det du delar med dig av till mig. Jag blir varsamt inbjuden i ditt liv, du vill ha mig med. Men jag känner att du är rädd och vilsen och jag försöker vara den trygga fasta punkten.

Han gör det fulaste man kan göra, han sviker, han gör dig illa. Hur många gånger har du inte förlåtit? Du har varit undergiven hans makt, han sviker och efter månader ger han dig det dåliga samvetet. då vet han att du kommer åter. Kära du det är ALDRIG ditt fel vad han än säger. Alldrig, alldrig, aldrig!

Vet hur han fungerar, vet att det inte finns en tanke om att det faktiskt är han som måste tänka till. Han lägger allt på anndra, det omogna, ovuxna sättet och så går det på. Jag kan inte skydda dig, det enda jag kan göra är att hjälpa dig igenom din sorg och finna ett sätt att leva med den. Jag vill inte att du ska åka dit och bara bli illa behandlad, har jag någongång fått den hjälpen för dig? Nej men jag har bönat och bett om den men ingen av de visa lyssnade. Ingen av dom hjälpte.

Älskade fina du, vi står här tillsamans och strävar framåt. Du gör det varje dag och jag är stolt. Jag ser en tapper krigare, ärrad på och innuti men du kämpar. Och älskade du, ge aldrig upp även om modet tryter. En dag går du ur det hela som en segrare. Stark, mycket vis och en erfarenhet du någon gång kommer ha stor nytta av.

Varja dag står jag med frågan, varför i helvete ska det vara ostraffbart att i flera år skada sitt barn själsligt?  Ett barn får böra sorgen hela sitt liv, men föräldern som svikit kan gå runt ostraffad och leva livets glansdagar.

Varför?