Så jävla fult rävspel och utnyttjande du kör med kommer det bli jävligt svårt för dig den dagen du ska möta dig själv i spegeln.
Det du gör mot mig kommer snart i retur, då står du där utan mig. Jag ställer inte upp längre.
KÄNNSLAN AV ATT DU GÖR EN VINST AV ALLT TILL DIN EGEN FÖRDEL FÅR MIG ATT SPY!
Tack för ordet.
Citat
Välkommen ska du vara.
Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.
onsdag 25 april 2012
söndag 22 april 2012
Jag tänker inte bo på en dansbana!
Två säsonger av en dokusåpa kallad På väg till Malung har skämt ut min by. Man får följa Örjan vars snören inte är snörade ordentligt, eller kanske man kan säga att en get eller två är på sommarbete. Ska man bruka sig av ett polerat mer acepterat språk så säger man att Örjan är en väldigt speciell person.
Man får kalla det vad man vill och Örjan som person utanför den här jävligt dåligt vinklade Tv produktionen känner jag inte alls så det kan jag inte yttra mig om ett dugg. Jag har heller inte sett varenda avsnitt eftersom min mage vrängde sig ut och in då Lasse Stefanz Olle Jönsson står i logen på Orrskogen iförd sina kalsonger och tror sig vara en skänk från Gud till kvinnan. Det var då jag kännde att det här är fan inte riktigt hundra och fullt friskt.
Men på den här nivån ligger program idén och så klart som alla andra dokusåpor så måste man plockafram avarter och vinkla det på ett sätt så tittar siffrorna håller i sig. Vilken smart person som hällst vet att en dokusåpa med "vanligt" folk utan en tutch av det udda, det konstiga, det vinklade fungera inte. Så fungerar TV och så länge det håller sig på TV-apparaten så kan jag själv välja om jag vill se skiten eller inte, det är väldigt enkelt att låta bli att se spektaklet.
Sen kommer vi till det största Aprilskämtet sen den där gången man lurade svenskarna att man fick färg tv genom att sätta en nylonstrumpa framför tvrutan, men det här är inget skämt utan tydligen fullt allvar Jag kan läsa i den lokala pressen att arbetsutskottet i Malung-Sälen kommun föreslår till Kommunfullmäktige att sponra säsong tre av På väg till Malung med 100 000 eller om det
är 200 000 kr, ollika siffror figurerar i artikeln.
Källa: Stöd till dansbands TV utreds vidare
När jag läser detta så håller det faktiskt på att slänga mig av stolen. Jag känner hur vulkanen börjar vakna inom mig och en aggresivare framtoning av kännsloregistret noteras av min skalle, vad faaaannnnn är det frågan om? Hur kan kommunen tycka att de änns ska fundera på den här saken och ser det som en vettig kärnverksamhet för skattebetalarna spengar?
Jag inser att jag som skattebetalare faktiskt nu inte längre har valet att frivilligt välja bort dansbandsveckan och allt spektakel kring den. Jag inser att jag nu helt ofrivilligt troligen kommer att vara med och betala spons med mina pengar för en jävligt dålig dokusåpa/säsong tre!
Men herre min skapare jag tror jag vomerar, känner mina primitiva kännlor kryper på och jag skulle vilja ställa mig i kommunhuset och skrika HUR PUCKADE ÄR NIIIIIII!?!?
Det här handlar om att förvalta en kommun väl, det handlar om att vårda och ta hand om en hel kommun, inte en tillställning som MIF står för. En kommunledning borde väl se helheten i kommunen, inte enbart Dansbandsveckan kan man tycka. Vi som bor här året runt har genom tiderna fått höra om indragningar, besparingar, nedläggninga för att den ekonomiska pengapåsen sinar. Senast handlade det om renovvering av hängbron där kommunalrådet Kurt Podgorski (S) sa att det inte prioriterades för det var tvunget att ses till kommunens kärnverksamhet i första hand. Det var någon vecka sedan man kunde se det i lokalpressen. Förvisso kanske andra summor pengar, men ändå en viktig sak för innevånarna i kommunen. Ställ det mot spons av ett vinklat TV program som har till syfte att förllöjliga dansbandskulturen och Malungs. Då fattar man det sjuka och absurda i det hela. Speciellt när Kurt Podgorski (S) själv är ytterst delaktig i detta dokusåpa trams förslaget.
Jag har under många år talat om att reklam för Malung är undermålig, den futtiga som man kan hitta är totalt kass. Gymnasieskolan får lägga ner program efter program för det tycks inte finnas sökande. Nej det är ju inte så underligt om inte reklamen finns och riktas till eventuella elever. Att trycka en fin broschyr som tilltalar en 15 åring som delas ut till intresserade under Peace and Love tex. Skulle det vara så svårt? Är det svårt att göra en snygg, cool hemsida för gymnasiet som tilltalar kidsen, nej inte så svårt och heller inte så kostsamt. Skulle det vara så omständigt att presentera Malung utifrån vad det verkligen är på en sjyst hemsida, i ett mer reklam syfte och inte den vi har i dag som både är krånglig och allt för informativ. Sånt engagerar inte människor som står inför en flytt och eventuellt skulle kunna tänka sig att bo i Malung med närhet till Sälen.
Har man alla oddsen mot sig som Malung faktiskt har då det gäller att locka till sig människor som har lust att flytt in så måste man bruka sig av list och alla oprovade grepp som tänkas kan. Kanske kan man resa till mässor för de som älskar friluftslivet och berätta att vi finns, kanske kan man vinkla våran svagehet till en styrka, nämligen att vi har inte så mycket här så det finns alla förutsättningar i världen för att skapa nytt, bara glöden finns och engagemanget. Inte lägga allt krut på en dålig dokusåpa som är långt i från det verkliga livet i Malung.
Eller är det helt enkelt så att hela kommunen kännder det jag känner, det finns inget längre att vara stolt för, det finns inget längre som jag faktiskt som ortsbo kan stå för och jag kan inte försvara de tilltag och grepp som kommunledningen tycks ta sig till. Är det därför det här med reklamen och ansiktet utåt inte fungerar som den ska? Är det då i en förtvivlad situation där man håller på att tappa greppet ger sig i kast med dokusåpa världen för att se det som enda räddningen och chansen att få vara i strålkastar ljuset under fem minuter?
Jag har lärt mig genom livet att fungerar det inte så som det ska när man gör en sak så måste man fundera i nya banor och hitta på nya grepp. Att göra reklam för en ort 2012 med majstänger och folkdräkter fungerar inte, även om det också är ett kulturellt fint arv vi har att förvalta. Nej jag ser i mitt inre en cool hemsida med texten Här har vi inget så flytta hit och skapa det du vill.
Vi måste också lära människorna vad våra pendlingsavstånd till jobb innebär. Att det är 8 mil till tex Mora innebär ca 45 minuter i bilen. Så som stadsbo kanske du är snabbare framme på ditt arbete om du bor här och jobbar 8 mil bort än om du bor i staden och jobbar 2 mil bort. Vi har inga bilköer, vi har ingen trängsel. Vi har billigare boende och därför har man också råd att ha bil......allt sånt här måste vi ju tala om.
Vi måste också förändra synen på Malung, det måste kastas om till en ort vi känner stolthet för och som vi faktiskt var och en kan presentera som ett bra ställe att bo på. Den synen och mentaliteten är inget vi förändrar över en natt. Men jag tror på för att det ska börjas förändras så måste också kommunens ledning påvisa den här förändringen genom att faktiskt tydligt tala om hur det nu är menat att ska vara. Att fundera på att sponsra en dokusåpa med X-antal kronor är deras fall. Ungdomen känner sig överkörda och ordentligt förorättade av det hela. Alla de unga som försöker skapa och fått kalla handen av kommunledningen har de nu helt plötsligt fått mot sig, i stället för det som är nödvändigt nämligen med sig.
Mig som person har de absolut klarat av att få fullständigt mot sig. Det hade varit samma kännsla oavsett vilken inriktning dokusåpan hade heft så har jag den starkaste kännslan av att det inte är väl placerade pengar. MIF hade kunnat ruska fram eventuella intressenter och skaffat sig spons hur de vill och jag hade skitit blankt i det hela. Men skattepengar känns inte som en kärnverksamhet då vi kommer till den här frågan och jag vill inte att pengarna jag betalar i skatt skall vara sponspengar i en taskig TV produktion.
Att försöka finna sig reklam för en ort på det här viset känns som det sista rycket, nästan som ett dödsryck.Personerna som nu har föreslagit denna galenskap är alltså de som sitter i Kommunstyrelsens arbetsutskott. Om nu någon inte vet vilken som kommit på den här iden och förslaget så är det att klicka här så ser ni vilka personer som enligt mig inte funderar längre än näsan räcker och missköter våra skattepengar.
Jag vill inte bo på en dansbana och tänker fan inte göra det längre än nödvändigt heller. Jag är nöjd och glad över mitt beslut att flytta här i från så nu snart kan kommunalrådet bocka för utterligare en avflytt i från kommunen. Inte för att, som han sa i tidningen för en tid sedan, Norge har skräpt sina regler ang skriva sig i landet. Nej för att hela kommunen inte tar hand om befolkningen som den sig bör. Så snälla kommunalrådet sluta skyll i från dig, se din egen del i det hela och rädda det som räddas kan, om det nu finns något att rädda?
Man får kalla det vad man vill och Örjan som person utanför den här jävligt dåligt vinklade Tv produktionen känner jag inte alls så det kan jag inte yttra mig om ett dugg. Jag har heller inte sett varenda avsnitt eftersom min mage vrängde sig ut och in då Lasse Stefanz Olle Jönsson står i logen på Orrskogen iförd sina kalsonger och tror sig vara en skänk från Gud till kvinnan. Det var då jag kännde att det här är fan inte riktigt hundra och fullt friskt.
Men på den här nivån ligger program idén och så klart som alla andra dokusåpor så måste man plockafram avarter och vinkla det på ett sätt så tittar siffrorna håller i sig. Vilken smart person som hällst vet att en dokusåpa med "vanligt" folk utan en tutch av det udda, det konstiga, det vinklade fungera inte. Så fungerar TV och så länge det håller sig på TV-apparaten så kan jag själv välja om jag vill se skiten eller inte, det är väldigt enkelt att låta bli att se spektaklet.
Sen kommer vi till det största Aprilskämtet sen den där gången man lurade svenskarna att man fick färg tv genom att sätta en nylonstrumpa framför tvrutan, men det här är inget skämt utan tydligen fullt allvar Jag kan läsa i den lokala pressen att arbetsutskottet i Malung-Sälen kommun föreslår till Kommunfullmäktige att sponra säsong tre av På väg till Malung med 100 000 eller om det
är 200 000 kr, ollika siffror figurerar i artikeln.
Källa: Stöd till dansbands TV utreds vidare
När jag läser detta så håller det faktiskt på att slänga mig av stolen. Jag känner hur vulkanen börjar vakna inom mig och en aggresivare framtoning av kännsloregistret noteras av min skalle, vad faaaannnnn är det frågan om? Hur kan kommunen tycka att de änns ska fundera på den här saken och ser det som en vettig kärnverksamhet för skattebetalarna spengar?
Jag inser att jag som skattebetalare faktiskt nu inte längre har valet att frivilligt välja bort dansbandsveckan och allt spektakel kring den. Jag inser att jag nu helt ofrivilligt troligen kommer att vara med och betala spons med mina pengar för en jävligt dålig dokusåpa/säsong tre!
Men herre min skapare jag tror jag vomerar, känner mina primitiva kännlor kryper på och jag skulle vilja ställa mig i kommunhuset och skrika HUR PUCKADE ÄR NIIIIIII!?!?
Det här handlar om att förvalta en kommun väl, det handlar om att vårda och ta hand om en hel kommun, inte en tillställning som MIF står för. En kommunledning borde väl se helheten i kommunen, inte enbart Dansbandsveckan kan man tycka. Vi som bor här året runt har genom tiderna fått höra om indragningar, besparingar, nedläggninga för att den ekonomiska pengapåsen sinar. Senast handlade det om renovvering av hängbron där kommunalrådet Kurt Podgorski (S) sa att det inte prioriterades för det var tvunget att ses till kommunens kärnverksamhet i första hand. Det var någon vecka sedan man kunde se det i lokalpressen. Förvisso kanske andra summor pengar, men ändå en viktig sak för innevånarna i kommunen. Ställ det mot spons av ett vinklat TV program som har till syfte att förllöjliga dansbandskulturen och Malungs. Då fattar man det sjuka och absurda i det hela. Speciellt när Kurt Podgorski (S) själv är ytterst delaktig i detta dokusåpa trams förslaget.
Jag har under många år talat om att reklam för Malung är undermålig, den futtiga som man kan hitta är totalt kass. Gymnasieskolan får lägga ner program efter program för det tycks inte finnas sökande. Nej det är ju inte så underligt om inte reklamen finns och riktas till eventuella elever. Att trycka en fin broschyr som tilltalar en 15 åring som delas ut till intresserade under Peace and Love tex. Skulle det vara så svårt? Är det svårt att göra en snygg, cool hemsida för gymnasiet som tilltalar kidsen, nej inte så svårt och heller inte så kostsamt. Skulle det vara så omständigt att presentera Malung utifrån vad det verkligen är på en sjyst hemsida, i ett mer reklam syfte och inte den vi har i dag som både är krånglig och allt för informativ. Sånt engagerar inte människor som står inför en flytt och eventuellt skulle kunna tänka sig att bo i Malung med närhet till Sälen.
Har man alla oddsen mot sig som Malung faktiskt har då det gäller att locka till sig människor som har lust att flytt in så måste man bruka sig av list och alla oprovade grepp som tänkas kan. Kanske kan man resa till mässor för de som älskar friluftslivet och berätta att vi finns, kanske kan man vinkla våran svagehet till en styrka, nämligen att vi har inte så mycket här så det finns alla förutsättningar i världen för att skapa nytt, bara glöden finns och engagemanget. Inte lägga allt krut på en dålig dokusåpa som är långt i från det verkliga livet i Malung.
Eller är det helt enkelt så att hela kommunen kännder det jag känner, det finns inget längre att vara stolt för, det finns inget längre som jag faktiskt som ortsbo kan stå för och jag kan inte försvara de tilltag och grepp som kommunledningen tycks ta sig till. Är det därför det här med reklamen och ansiktet utåt inte fungerar som den ska? Är det då i en förtvivlad situation där man håller på att tappa greppet ger sig i kast med dokusåpa världen för att se det som enda räddningen och chansen att få vara i strålkastar ljuset under fem minuter?
Jag har lärt mig genom livet att fungerar det inte så som det ska när man gör en sak så måste man fundera i nya banor och hitta på nya grepp. Att göra reklam för en ort 2012 med majstänger och folkdräkter fungerar inte, även om det också är ett kulturellt fint arv vi har att förvalta. Nej jag ser i mitt inre en cool hemsida med texten Här har vi inget så flytta hit och skapa det du vill.
Vi måste också lära människorna vad våra pendlingsavstånd till jobb innebär. Att det är 8 mil till tex Mora innebär ca 45 minuter i bilen. Så som stadsbo kanske du är snabbare framme på ditt arbete om du bor här och jobbar 8 mil bort än om du bor i staden och jobbar 2 mil bort. Vi har inga bilköer, vi har ingen trängsel. Vi har billigare boende och därför har man också råd att ha bil......allt sånt här måste vi ju tala om.
Vi måste också förändra synen på Malung, det måste kastas om till en ort vi känner stolthet för och som vi faktiskt var och en kan presentera som ett bra ställe att bo på. Den synen och mentaliteten är inget vi förändrar över en natt. Men jag tror på för att det ska börjas förändras så måste också kommunens ledning påvisa den här förändringen genom att faktiskt tydligt tala om hur det nu är menat att ska vara. Att fundera på att sponsra en dokusåpa med X-antal kronor är deras fall. Ungdomen känner sig överkörda och ordentligt förorättade av det hela. Alla de unga som försöker skapa och fått kalla handen av kommunledningen har de nu helt plötsligt fått mot sig, i stället för det som är nödvändigt nämligen med sig.
Mig som person har de absolut klarat av att få fullständigt mot sig. Det hade varit samma kännsla oavsett vilken inriktning dokusåpan hade heft så har jag den starkaste kännslan av att det inte är väl placerade pengar. MIF hade kunnat ruska fram eventuella intressenter och skaffat sig spons hur de vill och jag hade skitit blankt i det hela. Men skattepengar känns inte som en kärnverksamhet då vi kommer till den här frågan och jag vill inte att pengarna jag betalar i skatt skall vara sponspengar i en taskig TV produktion.
Att försöka finna sig reklam för en ort på det här viset känns som det sista rycket, nästan som ett dödsryck.Personerna som nu har föreslagit denna galenskap är alltså de som sitter i Kommunstyrelsens arbetsutskott. Om nu någon inte vet vilken som kommit på den här iden och förslaget så är det att klicka här så ser ni vilka personer som enligt mig inte funderar längre än näsan räcker och missköter våra skattepengar.
Jag vill inte bo på en dansbana och tänker fan inte göra det längre än nödvändigt heller. Jag är nöjd och glad över mitt beslut att flytta här i från så nu snart kan kommunalrådet bocka för utterligare en avflytt i från kommunen. Inte för att, som han sa i tidningen för en tid sedan, Norge har skräpt sina regler ang skriva sig i landet. Nej för att hela kommunen inte tar hand om befolkningen som den sig bör. Så snälla kommunalrådet sluta skyll i från dig, se din egen del i det hela och rädda det som räddas kan, om det nu finns något att rädda?
fredag 20 april 2012
Pulver på huvét.
Olika sorters pulver har mänskligehten att tillgå. Pulvret och jag brukar sällan leva i samklang och harmoni, tänker i det närmaste på bakpulver. Pulver i näsan har jag aldrig haft och tänker inte ha det heller.
Men i förrgår fann jag ett favoritpulver som slog mig med häpnad och stor förtjusning. Im in lööööövvvv :-)
Powder`ful, volumizing styling powder av märket Schwartzkopf. Vill inte på något sätt underskatta er mina trogna följeslagare och läsare men när det handlar om Schwartzkopf så snackar vi hårprodukter, så då är vi på det klara vilken riktning detta kommer ta. Mitt hår är det enda jag verkligen vill lägga kronor på, det känns inte bra i mig när det inte är fint och friserat. På något underligt sätt har just håret varit en självklar sak att lägga stålarna på. Annat som salvor och smink har jag aldrig någonsin brytt mig om. Men håret....... åh det håret <3
Är ingen ytlig brud men jag vill gärna ha en snygg fippe och kläder som är fina, trots denna rondör jag släpar runt på. Vill ju vara snygg och det där med att gömma sig och inte synas pga storleken skiter jag blankt i. När man är tjock så finner man sällan eller aldrig de kläderna man tycker är snygga och coola, man får ta den storleken som passar så är det med den saken. Det är då jag har den snabba makten att kunna förändra håret och bära en fin frisyr som i alla fall är ett attribut som visar vem jag är.
I vilket fall så hade jag min stående tid hos min salong och den här gången var jag tvingad till att avboka, då ska ni veta att det som komm något JÄTTE viktigt i vägen. Hade aldrig i livet avbokat annars för nu är det så förfärligt överväxt och grått så jag blir ledsen långt in i själen.
Jag vet att stråna är för galet långa och en bra stor mängd färg borde läggas i. Plötsligt när jag var i affären här en kväll så kikade jag på hårprodukterna och drömde mig bort till kännslan av nyklippt och färgat hår. Det var då den lilla burken fångade mitt blickfång och skrek KÖÖÖÖÖÖPPP MIG!
Root boost,texture, hold var precis just det mitt jävla platta hår behövde kännde jag. Samtidigt har jag köpt mängder av produkter som lovat en massa hold och det har visat sig vara ljug, bluff och båg.
Men jag är antagligen i den där platta frisyren fasen så vilken produkt som hellst i världen som lovar lite hold och volym hade lockat mig till köp. Detta är alltså en pytte burk med pulver likt barnpuder för röda små rumpor. Men detta ska man pudra i hårbåtten och produkten lovar då att den kommer ta volymen till nya höjder. Jo tjena men det är ju bra om man får lite höjd i det i alla fall.
När jag kom hem i från affären så känndes det spännande att testa den nya produkten och skulle ett litet pulver hjälpa stråna till oanade höjder. Svaret kom omgående. Ja jävlar hur det på ett magiskt sätt bara fräste till så såg jag ut som elchockad. Stryker man bort el så kan man nästan beskriva kännslan, vilken produkt!! Har aldrig varit med om maken måste jag säga. Varför har jag inte testat detta tidigare?
Efter som frippen är aningen överväxt så blev ju volymen där efter också. Väldigt mycket volumizing, precis som utlovat.
-Mamma, jag tror faktiskt att du överdoserade en aning.
-Mmmm kanske det, men det lägger sig nog ner snart.
Men det gjorde det ju inte fören jag själv la mig i sängen för några halvsovande jourtimmar på jobbet. Jag har lärt mig av min massör att jag ska sluta knyta ihop hela kroppen under nattetid. Jag har benen i kors och armarna ihopslingrade ovanför huvudet. Skulle jag vara ett presentsnöre hade jag varit en snygg rosett, nu är jag en människa och då ska man inte ligga på det där viset. Det är inte bra alls för något och hon har lovat mig att jag behöver inte skydda mig i från något på nattetid. Men hur lätt är det att fundera på då när man sover?
I vilket fall som hellst så tog inte pulvret i skallen hänsyn alls till mitt sovande jag och armarna som omsluter hjässan. Klockan 06.40 speglar jag mig under ett tillstånd som aldrig riktigt räknas som vaket den tiden och till min stora fasa så ser jag hur hela jävla frisyren ser ut som att Tina Turners frisör gått på crack och gjort ett försök i min skalle att efterlikna självaste Tina. Fan orkar inte krångel NU!
Denna produkt höll exakt vad den lovade och det gick inte på villkorsvis att försöka platta ner eländet heller. Det var boostat och volymat till maximum overdrive så att säga. När jag kom ner och träffade min arbetskopis så sa han, tjaa men spelar det någon roll hur man ser ut i håret. Skönt med den inställningen orkistligtid på arbetsplatsen måste jag säga. Men det hela beror nog lite på att det är just ett arbete inom psykiatrin, där ser vi väl kanske på världen med ett ödmjukt sätt.
Tack för pulver i håret, men först ska jag nog klippa det, sen ska jag pulvrapå.
Men i förrgår fann jag ett favoritpulver som slog mig med häpnad och stor förtjusning. Im in lööööövvvv :-)
Powder`ful, volumizing styling powder av märket Schwartzkopf. Vill inte på något sätt underskatta er mina trogna följeslagare och läsare men när det handlar om Schwartzkopf så snackar vi hårprodukter, så då är vi på det klara vilken riktning detta kommer ta. Mitt hår är det enda jag verkligen vill lägga kronor på, det känns inte bra i mig när det inte är fint och friserat. På något underligt sätt har just håret varit en självklar sak att lägga stålarna på. Annat som salvor och smink har jag aldrig någonsin brytt mig om. Men håret....... åh det håret <3
Är ingen ytlig brud men jag vill gärna ha en snygg fippe och kläder som är fina, trots denna rondör jag släpar runt på. Vill ju vara snygg och det där med att gömma sig och inte synas pga storleken skiter jag blankt i. När man är tjock så finner man sällan eller aldrig de kläderna man tycker är snygga och coola, man får ta den storleken som passar så är det med den saken. Det är då jag har den snabba makten att kunna förändra håret och bära en fin frisyr som i alla fall är ett attribut som visar vem jag är.
I vilket fall så hade jag min stående tid hos min salong och den här gången var jag tvingad till att avboka, då ska ni veta att det som komm något JÄTTE viktigt i vägen. Hade aldrig i livet avbokat annars för nu är det så förfärligt överväxt och grått så jag blir ledsen långt in i själen.
Jag vet att stråna är för galet långa och en bra stor mängd färg borde läggas i. Plötsligt när jag var i affären här en kväll så kikade jag på hårprodukterna och drömde mig bort till kännslan av nyklippt och färgat hår. Det var då den lilla burken fångade mitt blickfång och skrek KÖÖÖÖÖÖPPP MIG!
Root boost,texture, hold var precis just det mitt jävla platta hår behövde kännde jag. Samtidigt har jag köpt mängder av produkter som lovat en massa hold och det har visat sig vara ljug, bluff och båg.
Men jag är antagligen i den där platta frisyren fasen så vilken produkt som hellst i världen som lovar lite hold och volym hade lockat mig till köp. Detta är alltså en pytte burk med pulver likt barnpuder för röda små rumpor. Men detta ska man pudra i hårbåtten och produkten lovar då att den kommer ta volymen till nya höjder. Jo tjena men det är ju bra om man får lite höjd i det i alla fall.
När jag kom hem i från affären så känndes det spännande att testa den nya produkten och skulle ett litet pulver hjälpa stråna till oanade höjder. Svaret kom omgående. Ja jävlar hur det på ett magiskt sätt bara fräste till så såg jag ut som elchockad. Stryker man bort el så kan man nästan beskriva kännslan, vilken produkt!! Har aldrig varit med om maken måste jag säga. Varför har jag inte testat detta tidigare?
Efter som frippen är aningen överväxt så blev ju volymen där efter också. Väldigt mycket volumizing, precis som utlovat.
-Mamma, jag tror faktiskt att du överdoserade en aning.
-Mmmm kanske det, men det lägger sig nog ner snart.
Men det gjorde det ju inte fören jag själv la mig i sängen för några halvsovande jourtimmar på jobbet. Jag har lärt mig av min massör att jag ska sluta knyta ihop hela kroppen under nattetid. Jag har benen i kors och armarna ihopslingrade ovanför huvudet. Skulle jag vara ett presentsnöre hade jag varit en snygg rosett, nu är jag en människa och då ska man inte ligga på det där viset. Det är inte bra alls för något och hon har lovat mig att jag behöver inte skydda mig i från något på nattetid. Men hur lätt är det att fundera på då när man sover?
I vilket fall som hellst så tog inte pulvret i skallen hänsyn alls till mitt sovande jag och armarna som omsluter hjässan. Klockan 06.40 speglar jag mig under ett tillstånd som aldrig riktigt räknas som vaket den tiden och till min stora fasa så ser jag hur hela jävla frisyren ser ut som att Tina Turners frisör gått på crack och gjort ett försök i min skalle att efterlikna självaste Tina. Fan orkar inte krångel NU!
Denna produkt höll exakt vad den lovade och det gick inte på villkorsvis att försöka platta ner eländet heller. Det var boostat och volymat till maximum overdrive så att säga. När jag kom ner och träffade min arbetskopis så sa han, tjaa men spelar det någon roll hur man ser ut i håret. Skönt med den inställningen orkistligtid på arbetsplatsen måste jag säga. Men det hela beror nog lite på att det är just ett arbete inom psykiatrin, där ser vi väl kanske på världen med ett ödmjukt sätt.
Tack för pulver i håret, men först ska jag nog klippa det, sen ska jag pulvrapå.
torsdag 19 april 2012
Breivikrättegången, vad var det vi inte förstog?
Dag fyra av rättegången pågår. Jag har följt livesändningarna i från starten. Mycket information och makabra saker att ta till sig. Jag vill se och försöka förstå hur onsdksan fungerar när den bryter ut i en människas kropp. För ondska är just vad det handlar om.
Breivik anser sig som en räddare i nöden, han fullbordade sitt dåd på Utöya för att framtida politiker inte skulle växa upp och fortsätta det han anser som ett fördärv för mänkligheten. Det visar sig också att han hade ändrat sin plan och att han i självaverket hade planerat tre bombdåd i centrala Oslo. Där NRK var det mäst atraktiva målet, slottet skulle också sprängas och Regeringskansliet. Många av de närvarande journalisterna representerar NRK och att så direkt höra och inse att det faktiskt var de som han tyckte var det optimala mål ger många kalla kårar efter ryggen meddelar kommentatorn. Planen var också den att han skulle skjuta i Oslo centrum.
Iskallt och levererar han svaren på frågorna, han svarar lugnt och sakligt på alla frågorna. Inte en min rör han och det är omöjligt att se och förstå vad som rör sig inuti hans sinne. Han beskriver allt så sakligt så tvivlen om att han under förvirring och psykos skulle ha utfärdat handlingen är minimala. Och ha säger att han ångrar inget av det han gjort, han skulle kunna göra det igen om det så var nödvändigt.
Vad och vilken person är det vi ser? Hur kommer det sig att en så sjuk personlighet under så många år kunde verkafritt utan att någon föstog och insåg hur det hela var fatt? Vilka tecken är det vi i den friska världen fullkommligt missade och inte förstog? Ja det kan man fråga sig mer än en gång. När han också delger oss att hans manifest är ett klipp och klistra verk i från andra organisationer och muslimfientliga så ger det mig en smärtsam insikt om vilket enormt arbete vi andra har när vi måste värna om demokratin. Han själv säger att ca 40% av manifestet är hans egna ord, resten kommer i från annat håll.
Jag kan inte låtabli att känna en djup smärtsam insikt att den smygrasistiska verkligheten är långt mycket mer utbredd och makaber än vad jag faktiskt själv ville ta till mig och tro före det här vansinnet i Norge bröt ut i fjol. Jag själv har fallit i en grop för vad jag trott och förstått. Jag har väl sett på fientligheten mot människor med för godtrogna ögon helt enkelt. Jag har förstått att det är en stenhård nöt att knäcka för oss demokrativärnare, men inte i den graden som jag nu inser att det faktiskt handlar om.
Vad kan det bero på? Min enkla slutledning till det hela är att vi här i våran del av världen under allt för många år har levt i lugn och ro och inte insett allvaret fullt ut av den här sortens sympatisörer och högerextrema åsikter. Sedan andravärldskrigets slut har det varit ett för kännsligt kapitel att diskutera, den historiska vinklingen i dagens läroböcker handlar allt för ofta om bilder av massgravar på avrättade människor, det handlar om Hitlers framfart och det vidriga politiska skruvade synsätt han hade, men ingen tycks undervisa om att hans politiska sätt att se på världen faktiskt kan upprepas. Undervisningen går inte ut på att försöka lära sig ett skruvat system, den går ut på att visa makabra bilder med utmärglade människor och massgravar. I detta glöms det bort att prata om att det kan hände igen och hur motverkar vi att onskans bryter ut.Det politiska system och fientligheten som verkade i världen då borde ha lärt oss en hel del nu. Men jag ser inte att vi har lärt oss det vi borde.
Jag lägger så klart inte över skullde på Breiviks framfart på taskig undervisning i den svenska skolan. Men jag kan reflektera själv över den undervisningen jag fick, och hur engagemanget och förtåelsen för det hela saknas hos många i dag. Min äldre vapendragare frågade mig om man var lite underlig som intresserade sig för den här rättegången. Hon kännde sig inte riktigt bekväm i sitt intresse kring det hela. Jag förklarade då att det var man inte alls, man är tvärtt om mycket klok och förnuftig och att om vi någonsin ska kunna försöka förstå och stoppa ondskan som hotar våran demokrati så måste vi intressera oss och engagera oss. Det är ett ansvar jag tycker att vi alla har.
Men jag inser också att hennes intresse kring samhället är ganska unikt och troligen kommer det sig av att hon smittats av mig och faktiskt hela våran familjs samhällsintresse. Hon kännde sig lite ensamen kring det hela och det blir faktiskt ganska underligt för mig att förstå att de unga inte har någon förankring eller förståelse för vad som faktiskt pågår just nu i Oslo. Skolan har sin uppgift att undervisa elever i från tidig ålder, och föräldrar har ansvaret att fostra och undervisa och för mig blir det väldigt främmande att diskussioner kring det här int etycks vara större än det visar sig vara.
De små barnen lär sig den demokratiska ordningen genom att rösta i klassen, att kanske snudda vid vad klassråd är och hur man framför sin åsikt. Men demokratin i vårat samhälle tycks inte vara fullt lika påtaglig i undervisningssyfte.Sverigedemokraterna tar mandat i riksdagen och redan där ser jag med kritiska ögon på den outbilldade demokratiska andan verkligen är i vårat land. Om flera förstog och insåg värdet av demokrati så skulle aldrig SD har varit där de är i dag. En del kontrar då med att SD är ju invald på ett demokratiskt vis. Ja så är det och så ska det vara, men flera hade sett sin röst som mer värdefull. Hade de haft förstånd nog att skärskådat SDs genomruttna politik hade man också begripit att det hela handlar om ett hot mot demokratin. Ska man förstå det så handlar det om att kunna tänka logiskt, att intressera sig för vad som egentligen sägs och faktisktiskt ha ett begrepp om vad demokrati innebär, den sköter sig inte själv utan måste helatiden vårdas och tas om hand på ett ödmjukt osjälviskt sätt.
Många kritiska röster säger att rättegången i Oslo inte alls skulle vara offentlig och bli belyst av media på det viset som det nu är. Och jag frågar då varför skulle ondskan inte visas upp i dagsljuset? Av vilken anledning ska en person vars politiska galna ideal inte synas? Ja det är ju där det felar så många gånger. Vi människor tycks tro att det onda inte finns om vi inte ser det. Med den inställningen så ser jag bara farorna med det. Hur ska vi andra kunna motverka det hela om vi inte har chansen att skapa en uppfattning och utifrån det kunna göra våra röster hörda, vi som faktiskt tror på demokratin och värnar om den.
I skrivande stund så avhandlar Oslo Tingsrätt just nu händelsen på Utöy, det framkommer saker som inte varit kända sedan tidigare. Ingen har trott att rättsaken skulle vara enkel och inte göra väldigt ont, ingen har trott att det här skulle gåförbi utan att kännas fruktansvärt obehagligt och aldeles jätte bedrövligt. Det gör det även för mig trots att jag inte har någon personlig anknytning till någon drabbad.
När NRK intervjuar en ung man som överlevde vars mod är stort och enormt säger, vi måste visa hur den demokratiska processen ska vara och gå till. Vi kan inte bara beakta demokratin i enklare ärenden, vi måste också bruka oss av den i svåra fall som det här, det här är det enda rätta även om det gör ont så ont. Vad Breivik än säger och hur vidrigt det än är så måste rättsprocessen fungera som den ska och det anser jag att den gör. Så säger den unga mannen vars övertygelse om demokrati är så stark trots att han är påtagligt tagen av situationen och märkbart berörd och har svårt att tala. Jag lovar den unga mannen här och nu att jag ska stödja honom i sin tro om demokratins värde och fortlevnad. Jag lovar att jag ska ta mitt ansvar som medborgare i ett demokratiskt land, jag tänker inte svika någon av de som fick sätta livet till eller någon av de som överlevt.
Breivik anser sig som en räddare i nöden, han fullbordade sitt dåd på Utöya för att framtida politiker inte skulle växa upp och fortsätta det han anser som ett fördärv för mänkligheten. Det visar sig också att han hade ändrat sin plan och att han i självaverket hade planerat tre bombdåd i centrala Oslo. Där NRK var det mäst atraktiva målet, slottet skulle också sprängas och Regeringskansliet. Många av de närvarande journalisterna representerar NRK och att så direkt höra och inse att det faktiskt var de som han tyckte var det optimala mål ger många kalla kårar efter ryggen meddelar kommentatorn. Planen var också den att han skulle skjuta i Oslo centrum.
Iskallt och levererar han svaren på frågorna, han svarar lugnt och sakligt på alla frågorna. Inte en min rör han och det är omöjligt att se och förstå vad som rör sig inuti hans sinne. Han beskriver allt så sakligt så tvivlen om att han under förvirring och psykos skulle ha utfärdat handlingen är minimala. Och ha säger att han ångrar inget av det han gjort, han skulle kunna göra det igen om det så var nödvändigt.
Vad och vilken person är det vi ser? Hur kommer det sig att en så sjuk personlighet under så många år kunde verkafritt utan att någon föstog och insåg hur det hela var fatt? Vilka tecken är det vi i den friska världen fullkommligt missade och inte förstog? Ja det kan man fråga sig mer än en gång. När han också delger oss att hans manifest är ett klipp och klistra verk i från andra organisationer och muslimfientliga så ger det mig en smärtsam insikt om vilket enormt arbete vi andra har när vi måste värna om demokratin. Han själv säger att ca 40% av manifestet är hans egna ord, resten kommer i från annat håll.
Jag kan inte låtabli att känna en djup smärtsam insikt att den smygrasistiska verkligheten är långt mycket mer utbredd och makaber än vad jag faktiskt själv ville ta till mig och tro före det här vansinnet i Norge bröt ut i fjol. Jag själv har fallit i en grop för vad jag trott och förstått. Jag har väl sett på fientligheten mot människor med för godtrogna ögon helt enkelt. Jag har förstått att det är en stenhård nöt att knäcka för oss demokrativärnare, men inte i den graden som jag nu inser att det faktiskt handlar om.
Vad kan det bero på? Min enkla slutledning till det hela är att vi här i våran del av världen under allt för många år har levt i lugn och ro och inte insett allvaret fullt ut av den här sortens sympatisörer och högerextrema åsikter. Sedan andravärldskrigets slut har det varit ett för kännsligt kapitel att diskutera, den historiska vinklingen i dagens läroböcker handlar allt för ofta om bilder av massgravar på avrättade människor, det handlar om Hitlers framfart och det vidriga politiska skruvade synsätt han hade, men ingen tycks undervisa om att hans politiska sätt att se på världen faktiskt kan upprepas. Undervisningen går inte ut på att försöka lära sig ett skruvat system, den går ut på att visa makabra bilder med utmärglade människor och massgravar. I detta glöms det bort att prata om att det kan hände igen och hur motverkar vi att onskans bryter ut.Det politiska system och fientligheten som verkade i världen då borde ha lärt oss en hel del nu. Men jag ser inte att vi har lärt oss det vi borde.
Jag lägger så klart inte över skullde på Breiviks framfart på taskig undervisning i den svenska skolan. Men jag kan reflektera själv över den undervisningen jag fick, och hur engagemanget och förtåelsen för det hela saknas hos många i dag. Min äldre vapendragare frågade mig om man var lite underlig som intresserade sig för den här rättegången. Hon kännde sig inte riktigt bekväm i sitt intresse kring det hela. Jag förklarade då att det var man inte alls, man är tvärtt om mycket klok och förnuftig och att om vi någonsin ska kunna försöka förstå och stoppa ondskan som hotar våran demokrati så måste vi intressera oss och engagera oss. Det är ett ansvar jag tycker att vi alla har.
Men jag inser också att hennes intresse kring samhället är ganska unikt och troligen kommer det sig av att hon smittats av mig och faktiskt hela våran familjs samhällsintresse. Hon kännde sig lite ensamen kring det hela och det blir faktiskt ganska underligt för mig att förstå att de unga inte har någon förankring eller förståelse för vad som faktiskt pågår just nu i Oslo. Skolan har sin uppgift att undervisa elever i från tidig ålder, och föräldrar har ansvaret att fostra och undervisa och för mig blir det väldigt främmande att diskussioner kring det här int etycks vara större än det visar sig vara.
De små barnen lär sig den demokratiska ordningen genom att rösta i klassen, att kanske snudda vid vad klassråd är och hur man framför sin åsikt. Men demokratin i vårat samhälle tycks inte vara fullt lika påtaglig i undervisningssyfte.Sverigedemokraterna tar mandat i riksdagen och redan där ser jag med kritiska ögon på den outbilldade demokratiska andan verkligen är i vårat land. Om flera förstog och insåg värdet av demokrati så skulle aldrig SD har varit där de är i dag. En del kontrar då med att SD är ju invald på ett demokratiskt vis. Ja så är det och så ska det vara, men flera hade sett sin röst som mer värdefull. Hade de haft förstånd nog att skärskådat SDs genomruttna politik hade man också begripit att det hela handlar om ett hot mot demokratin. Ska man förstå det så handlar det om att kunna tänka logiskt, att intressera sig för vad som egentligen sägs och faktisktiskt ha ett begrepp om vad demokrati innebär, den sköter sig inte själv utan måste helatiden vårdas och tas om hand på ett ödmjukt osjälviskt sätt.
Många kritiska röster säger att rättegången i Oslo inte alls skulle vara offentlig och bli belyst av media på det viset som det nu är. Och jag frågar då varför skulle ondskan inte visas upp i dagsljuset? Av vilken anledning ska en person vars politiska galna ideal inte synas? Ja det är ju där det felar så många gånger. Vi människor tycks tro att det onda inte finns om vi inte ser det. Med den inställningen så ser jag bara farorna med det. Hur ska vi andra kunna motverka det hela om vi inte har chansen att skapa en uppfattning och utifrån det kunna göra våra röster hörda, vi som faktiskt tror på demokratin och värnar om den.
I skrivande stund så avhandlar Oslo Tingsrätt just nu händelsen på Utöy, det framkommer saker som inte varit kända sedan tidigare. Ingen har trott att rättsaken skulle vara enkel och inte göra väldigt ont, ingen har trott att det här skulle gåförbi utan att kännas fruktansvärt obehagligt och aldeles jätte bedrövligt. Det gör det även för mig trots att jag inte har någon personlig anknytning till någon drabbad.
När NRK intervjuar en ung man som överlevde vars mod är stort och enormt säger, vi måste visa hur den demokratiska processen ska vara och gå till. Vi kan inte bara beakta demokratin i enklare ärenden, vi måste också bruka oss av den i svåra fall som det här, det här är det enda rätta även om det gör ont så ont. Vad Breivik än säger och hur vidrigt det än är så måste rättsprocessen fungera som den ska och det anser jag att den gör. Så säger den unga mannen vars övertygelse om demokrati är så stark trots att han är påtagligt tagen av situationen och märkbart berörd och har svårt att tala. Jag lovar den unga mannen här och nu att jag ska stödja honom i sin tro om demokratins värde och fortlevnad. Jag lovar att jag ska ta mitt ansvar som medborgare i ett demokratiskt land, jag tänker inte svika någon av de som fick sätta livet till eller någon av de som överlevt.
onsdag 18 april 2012
I Sverige för en stund.
Senaste veckan har sannerligen motionerat skallen ordentligt. Underligt att känna av det flockdjuret jag är, det märks så tydligt nu när jag plötsligt inte har hela familjen nära och där den brukar vara.
Samtidigt så intresserar jag mig mycket för människors beteende mönster och sätt att vara, då kan just den här självstudien vara nyttig och intressant. Ska man begripa sig på andra så måste man skärskåda sig själv och stilstudera sig in i minsta detalj.
Helt plötsligt känner jag mig rotlös och helt utan några fasta punkter i livet. Min flock är splittrad och långt borta. Min älsta vapendragare och jag har helt plötsligt en ny relation. Jag är mor som hon helt själv kan disopnera 24 tim om dygnet. Det märks tydligt att våran nya familjesituation har förändrats totalt. Förändringen startade redan i Januari då mannen i huset packade flyttlasset och gav sig av. Under tårar och kramar så började förändringens vindar att blåsa, just då känndes det hårt men ändå nödvändigt och som det rätta.
Vi är ju vana att han varit borta på jobb i mer eller mindre längre perioder och i bland har hans resor bokats med några timmars varsel. Men nu var det liksom annat, han den trygga stabila punkten i vårat liv skulle ge sig av och jag skulle rodda i hela den skiten som känndes som råolja upp till knävecken helt själv.
Tvivlade aldrig på att jag inte skulle klara av det, det känndes mer som vem ska stödja mig när det rasar igen och kaoset vi lever i brakar loss? Nu hade jag hela ansvaret och allt ligger på mina axlar. Vi är ju inte en "vanlig" familj där livet har gått sin gilla gång med små toppar och dalar, vi har haft så mycket mer att bära. Så mycket så det nästan är omänskligt, nej det har varit omänkligt. Så nära döden, så nära hoppet, så nära förtvivlan, så nära hela människans kännsloregister dygnet runt i många år har tvingat oss att bli individer vi aldrig hade blivit annars.
Under långa samtal och reflekttioner så har vi fattat att för att komma loss ur detta jävliga spektakel så är det faktiskt vi som bestämmer och avgör hur vi vill ha det. Varje individ har egna val som man ansvarar för. Det innebär att hur mycket mamma, hur mycket vän, hur mycket socialfall, hur taskig barndom eller vad det nu må vara så har man ansvaret för sitt egna liv. Det var då vi sa att nu har vi fått livet nerkört i halsen och utskitet av socialtjänsten klart. En mycket underligt system har skådats av det som sägs vara hjälp till nödställda och nu är det nog.
Helatiden har mantrat upprepats om du Sabina måste visa vägen, tar du ansvar för ditt liv så visar du det och så följer resten med. Okej, det låter ju som floskler och skitsnack i från hippie rörelsens
70-tal. Hur ska jag våga när jag vet vad jag spelar med, hur ska jag våga skapa det livet jag vill om det kan leda till döden? Ja men döden frågar inte om lov när den kommer, döden kommer lika väl om du är nära eller långt bort. Det kan hända när som och du styr inte över det, även om du i hela kroppen tror det och vill det så gör du inte det.
I två år har jag funderat på det hela. Två långa år har jag ältat tänk om........om det händer och jag var inte där. Jag tog min kappsäck och gav mig av och jag var inte där när du behövde mig. Sen kom tanken hur ska jag säkra upp det hela om det händer något om jag inte är nära ? Socialtjänsten kanske kan hjälpa, de som säger sig kunna hjälpa. Ja men visst vad fel jag trodde ännu en gång. Sate myndigheten på allt för höga hästar igen. Utfasad ur deras system utan ett ord i från dom, är det inte fantastiskt efter att ha haft med myndigheten att göra i fem år? Efter fem års så kallat samarbete, i alla fall kallar dom det om man frågar, så avslutas våran akt och ärendet utan ett enda jävla ord. Inte ett telefonsamtal om att den uppsatta tiden för insattsen i familjen som det så förbannat fint heter löper ut. Inte ett jävla brev inte så mycket som något livstecken i från myndigheten.
Man kan ju tycka att det borde ligga i deras intresse att kanske undersöka och avsluta det hela på ett sätt så att de får vetskapen om hur förbannat mycket de har hjälpt oss under de här fem åren? Kanske borde de ta reda på hur vi känner och ser på saken. Men icke. När det stog jävligt klart för dom att det INTE finns brister i omsorgen så avtog deras intresse precis som en avlöning. Efter fem år av deras undersökande deckararbete efter en sanning de ville se så visar de mig sin jävla feghet och stora nonchalans för människor, för oss som familj. De smyger inte iväg och gör det snyggt, de visar mig helt uppenbart att de inte vågar samtala med mig. Är detta beviset på att de under alla åren skäms för sitt arbete och inte vågar stå till svars för det hela i slutet? För mig kommer den slutledningen alltid att vara så, min sanning är min verkligeht. Och jag vet också att om jag skulle fråga dom om det stämmer så skulle det ALDRIG erkännas utan lindas in i något annat jävla dravel och trams.
Nu ska inte denna myndigheten alls underskatta mig och min kompetens, det tror jag heller inte att de gör för då hade de inte uppenbarligen påvisat mig denna feghet. Jag tror faktiskt att de är livrädda för mig, inte rädd för mig som hotfull person med pistolen under västen, nej mer som hotfull för att jag vet för mycket och har ställt kraven stenhårt under åren. Jag har påvisat en styrka i mina svagaste bräckligaste stunder de sällan eller aldrig har varit med om, jag har slagits med näbbar och klor för min familjs rätt att få hjälp och rätt att i grund och botten få vara den familj vi faktiskt är. Jag har aldrig köpt deras tramsande om brustna anknytningar och annat skit och påhitt de har studerat sig till under någon kurs på högskolan. Jag har haft turen att begåvats med ett jävla stort mått av själförtroende och insikten om vilken människa jag är. Deras bild, eller den bilden de trodde sig se har aldrig stämt och det har jag också talat om.
Jag har också talat om bitar som påverkat familjens situation, både sjukdom och en förälder som betett sig som en tok, att detta självklara för mig som grunden till problemet, men det har de aldrig tagit till sig. Den kulturen och synen på saken har inte Malung-Sälens Socialtjänst, kulturen de har i den här kommunen är att det stora enorma hutlöst omänkliga jävla kaoset vi levt i måste bero på anknytningsproblem och att jag som mamma bör vara undermålig som förälder och syssla med underliga saker i mitt föräldrarskap.
Nu har jag blivit van att vara ifrågasatt som förälder, jag är van de mäst underliga påståenden och frågorna. Men till en början känndes det som att få en käftsmäll. Jag som hela mitt barns liv har kämpat för att få det bra. Jag har varit i Tingsrättsförhandlingar fyra gånger, jag har stridit sen jag fick den lilla babyn på bröstet för första gången. Jag har varit en så god förälder som jag på något vis har kunnat vara, jag ville bara sakpa ett liv för oss utan påverkan av yttre faktorer som gjort galenskap i våran liv pga ett hämndbegär på mig.
Jag har aldrig påstått att jag varit felfri, jag har aldrig påstått att jag inte hade kunnat gjort saker annorlunda. Men det har handlat om att varit förälder på det viset som alla andra är utan socialtjänstens misstänksama blickar på familjen. Jag har gjort fel och tabbar som alla andra föräldrar gör, ingen är felfri för då är man inte människa. Jag har i alla fall aldrig någonsin felat i den graden så man kan kalla det brister i omsorgen.
Samtidigt som jag har försökt att leva i det vardagliga kaoset på hemma planen så har jag också fått stå i försvar och det har slitit ut mig i den till den milda grad att jag nog egentligen inte borde vara "frisk" utan sjukskriven med diagnosen utmattninsgsyndrom eller vad man nu vill kalla utbrändeht för. Men även där såg jag fan själv i vitögat och sa att aldrig i helvete jag kommer lägga mig ner platt för detta, jag ska kämpa tills den dagen mitt hjärta inte slår längre.
Kaoset resulterade också i ett ekomomiskt kaos och plötsligt kom det hela till den där förbannade offentliga förnedringen om offentlig auktion av kronofogden. Fuck heller de ska fan i mig inte heller få ta av oss det vi har kämpat och slitit för. I det ögonblicket stirrade vi på varandra och bara ruskade i huvudet. Vi frågade oss om det inte var dags nu att lägga ner kampen och skita i allt. Kan de inte få ta allt av oss då? NEJ, i helvete heller de ska få, om vi ska sälja vårat hus så ska vi bestämma det, inte Kronofogden. Och så blev det, även detta en kamp vi vann för att vi försvarade rätten att få ha vårat liv i fred.
Många slag har vi vunnit, kommit ur på andra sidan tilltuffsade och omskakade vinkklippta sparkade på och sårade långt in i själen. Men vi har klarat det och för oss har det varit det viktiga. Vi vill vara den familjen vi själv väljer att vara. Så har det också blivit. Jag vägrar falla in i en mall och en norm som andra sätter upp. Jag kan inte förlora mig själv i något som inte är jag, kommer aldrig heller att göra det.
Att vi flyttar till Norge anses av en del som en idiotgrej, helt galet och vi har fått höra inihelvete mycket dumma kommentarer om det hela. Tack och lov väldigt många uppmuntrande och bra också, det är väl mäst de som faller in i min minnesbank. Att flytta sonen mitt i en termin är ju en sak som man inte bör göra enligt en dels tyckande. Att dottern ska bo kvar och studera färdigt är saker som också tycks få andras dömande tankar i rullning. Men hur ska det gå då? Ja hur ska det gå, det har vi frågat oss också. Och självklart så gör vi det här helt utifrån våra egna referenser och det vi tror på inte alls vad som är brukligt för kommunens övriga innevånare och vad de tycker är passligt.
Det är väl ingen annan som lever mitt liv mer än jag själv hoppas jag, därför kan man kanske ta och bara vara väldigt aktsam med dömanden och kommentarer om hur dumma i huvudet vi är. Vill man bo kvar här så får man väldigt gärna göra det för oss. Vi har faktiskt inte så stora problem med den saken alls men det passar inte oss. Vi har helt enkelt under den kaosartade tiden i våra liv levt så nära våra egna kännslor så vi har utvecklats till personer vi inte var tidigare. Vi ser livet med andra ögon, vi ser farorna långt mycket längre i från oss nu än vi gjorde tidigare. Det vi kanske såg som trygghet förr är inte det samma i dag. Vi har varit rädda så länge att vi har varit det klart nu. Det är färdigt med den varan och vi vill leva igen. Vi ansvara för vårat eget liv och vi vill leva i lugn och harmoni och för oss är det just nu omöjligt att göra det i den här kommunen.
Plågsama minnen tränger sig alltid på och kontakten med människor är inte så lätt eftersom tex skolan redan har en klar bild tror de om vårat liv. Många tror sig ha en klar bild om oss, om vad vi varit med om, om vad och vilka människor vi är. Kan då berätta en hemlighet att det har ingen, inte änns de närmaste vänner och släkt har det. Ingen har de eftersom ingen levt vårat liv även om jag alltid har berättat. Det är inte så enkelt att bo i en liten by där man är stämplad som den där fogden skulle ta huset av, eller socialfallet, eller harn ni hört om den där som ..........osv.
Kännslan av att ständigt vara den där gör mig ont. Många dagar funderar jag inte så mycket på det. Den kretsen jag är närmast funderar nog heller inte så mycket på det eftersom de känner oss. Men det är alla de där sensationslystna skvallermänniskorna som egentligen inte skulle behöva fundera så värst mycket på saken som gör det. Jag har förvisso aldrig kommit på någon skitsnackare på bar gärning, och jag har aldrig hört någon berätta för mig om något de hört sägas på byn heller. Och det är egentligen inte det som är det värsta för oss. Det värsta är att en myndighet försökt att finna fel och brister som aldrig funnits. Våran kännsla är nog likartad med en oskylldigt dömd. Det är väl i det närmaste jag kan beskriva det hela kortfattat.
Jag har också varit en offentlig peron invald i Kommunfullmäktige som representant för MSP. Jag har också varit en jävla gnällspik då det hela handlade om Kyrkskolans nedläggning och deltog i föräldrargruppen som försökte starta en friskola. Jag har varit engagerad i kvinnojouren. Jag har varit som en böld i röven på cykelsemster inom skolvärlden för att försöka få till en fungerande skolgång för mitt barn. Jag har i frustration inte alltid haft ett välordnat språk, jag har inte alltid kunnat hantera saken korrekt för det har varit för kännsligt. Och jag törs lova att jag i det närmaste har haft med varenda sociaonom att göra på ett eller annat vis på socialkontoret Så jag har alltså gjort mig ett namn i hela den här kommunen, jag är stämplad och jag vet att jag inte kommer ur det. Det är just därför jag inte vill fortsätta bo i den här kommunen. För jag förtjänar en rättvis behandling utan att vara dömd på förhand.
Många hävdar att de arbetar proffsig och att det aldrig skulle påverka sättet att se på mig som person. Har Påven en lustig hatt eller finns det ris i Kina säger jag då. Självkart har alla redan sin klara uppfattning om mig, det känner jag och den kännslan vet jag är sann för mig. Sen får väl alla som vill komma med sina dementier om den saken. Jag ser faktiskt inget i den här kommunen som sköts på ett sakligt och proffsigt vis, så som en kommun ska skötas. Då menar jag hela spännvidden på kommunens hanterande, inte bara socialtjänsten eller den kritiksa delen jag ser i skolvärlden.
Har man grottat ner sig i samhällskunskap på elitnivå så ser man också mängder av bristfälligt hanterande. För att på något vis man ska förstå helheten av detta så ska man nog ha levt även i den svängen, precis som allt annat man kan säga att man förstår fullt ut. Jag har sett för mycket och vet för mycket om saker för att jag alls ska må bra av det. för många år sedan hade jag ambitionen om att verkligen engagera mig, trodde att jag skulle kunna förändra, vara delaktig i en process som fick människor att förstå och se det snedvridna systemet vi innevånare i kommunen faktiskt lever under. Det var då jag var en av de som startade upp MSP. I dag flera år senare så har även min kraft för det engagemanget sinat. De väletablerade pompösa pamparna sitter kvar på sina stolar och samma spakar styr kommunen åt helvete och mer och mer samhällsmedborgeliga rättigheter tas i från oss. Allt i från sjukvård till nedläggningar av gymnasiala program riktat mot turism i en kommun som bedriver en stor turistnäring?!?! Inte bara det att barn och utbilldningsnämnden lägger ner programmet, de gör det utan någon information alls om sina planer utan i smyg och bakom ryggen på elever och övriga så att detta kan göras utan protester.
Men när RL eleverna har sin restaurang öppen för lunchservering och en trerätters brakmåltid är i siktet så går det jätte bra för vissa parter som var involverade i detta beslutat att spänna ut magsäcken och sätta i sig maten, trots denna nonchalans och förbannade fula tillvägagångsätt tycks det inte bekomma de nämnvärt, men väldigt mätta för en billig penning blir de i alla fall så det är väl bra då antar jag.
Så summan av kardemumman är den att jag sätter mig själv på en liten högre pall än detta och tycker att jag och min familj är värda så mycket mer än den här kommunen har att erbjuda.Det mänskliga värdet jag har är det bara jag som avgör, och jag är bra det vet jag. Men jag vet det också med ett ödmjukt hjärta så för den skull så går jag inte runt och tror att jag är bättre än någon annan. Nej det hoppas jag att jag också har påvisat och att mina medmänniskor känner.
Så många olika samhällskickt och trappsteg upp och ner jag tagit så kan jag nog nästan drista mig till att säga att inga sociala grupperingar är främmande för mig. Jag har mött alla på resans gång. Jag har varit in och vänt i alla tänkbara fack. Långt ner på botten och ganska högt uppe på toppen. Det här är en gåva i från livet som jag är tacksam för, det är min klassresa och så blev mitt liv.
Riktigt ännu är inte proppen i botten utryckt, men snart så är jag på gång. När det rett sig så ger jag mig av med kappsäcken. Jag ska avvara stora delar av mina prylar, kasta, skänka bort eller sälja. Jag ska starta på nytt och bygga det livet jag vill ha. Det jag tar med mig är min visdom,alla minnen,kläder och min älskade kandelaber. Sen blir det inget mer för nu ska jag ut på luffen i fjärran land mot mål som jag bestämmer. Jag kommer ta det jag vill ha och jag kommer göra det med ödmjukt hjärta och tankarna på det som en gång varit. Allt det ska jag knåda ihop till en hållbar framtid med vetskapen om hur det känndes att bli så tillintegjord och fråntagen livet av den socialamyndigheten sen ska jag skapa nytt. Jag ska ta tillbaka mitt liv och visa världen vem jag är och vad jag står för. En del kommer det svida för, andra kommer förstå. Och jag tänker leva !
Samtidigt så intresserar jag mig mycket för människors beteende mönster och sätt att vara, då kan just den här självstudien vara nyttig och intressant. Ska man begripa sig på andra så måste man skärskåda sig själv och stilstudera sig in i minsta detalj.
Helt plötsligt känner jag mig rotlös och helt utan några fasta punkter i livet. Min flock är splittrad och långt borta. Min älsta vapendragare och jag har helt plötsligt en ny relation. Jag är mor som hon helt själv kan disopnera 24 tim om dygnet. Det märks tydligt att våran nya familjesituation har förändrats totalt. Förändringen startade redan i Januari då mannen i huset packade flyttlasset och gav sig av. Under tårar och kramar så började förändringens vindar att blåsa, just då känndes det hårt men ändå nödvändigt och som det rätta.
Vi är ju vana att han varit borta på jobb i mer eller mindre längre perioder och i bland har hans resor bokats med några timmars varsel. Men nu var det liksom annat, han den trygga stabila punkten i vårat liv skulle ge sig av och jag skulle rodda i hela den skiten som känndes som råolja upp till knävecken helt själv.
Tvivlade aldrig på att jag inte skulle klara av det, det känndes mer som vem ska stödja mig när det rasar igen och kaoset vi lever i brakar loss? Nu hade jag hela ansvaret och allt ligger på mina axlar. Vi är ju inte en "vanlig" familj där livet har gått sin gilla gång med små toppar och dalar, vi har haft så mycket mer att bära. Så mycket så det nästan är omänskligt, nej det har varit omänkligt. Så nära döden, så nära hoppet, så nära förtvivlan, så nära hela människans kännsloregister dygnet runt i många år har tvingat oss att bli individer vi aldrig hade blivit annars.
Under långa samtal och reflekttioner så har vi fattat att för att komma loss ur detta jävliga spektakel så är det faktiskt vi som bestämmer och avgör hur vi vill ha det. Varje individ har egna val som man ansvarar för. Det innebär att hur mycket mamma, hur mycket vän, hur mycket socialfall, hur taskig barndom eller vad det nu må vara så har man ansvaret för sitt egna liv. Det var då vi sa att nu har vi fått livet nerkört i halsen och utskitet av socialtjänsten klart. En mycket underligt system har skådats av det som sägs vara hjälp till nödställda och nu är det nog.
Helatiden har mantrat upprepats om du Sabina måste visa vägen, tar du ansvar för ditt liv så visar du det och så följer resten med. Okej, det låter ju som floskler och skitsnack i från hippie rörelsens
70-tal. Hur ska jag våga när jag vet vad jag spelar med, hur ska jag våga skapa det livet jag vill om det kan leda till döden? Ja men döden frågar inte om lov när den kommer, döden kommer lika väl om du är nära eller långt bort. Det kan hända när som och du styr inte över det, även om du i hela kroppen tror det och vill det så gör du inte det.
I två år har jag funderat på det hela. Två långa år har jag ältat tänk om........om det händer och jag var inte där. Jag tog min kappsäck och gav mig av och jag var inte där när du behövde mig. Sen kom tanken hur ska jag säkra upp det hela om det händer något om jag inte är nära ? Socialtjänsten kanske kan hjälpa, de som säger sig kunna hjälpa. Ja men visst vad fel jag trodde ännu en gång. Sate myndigheten på allt för höga hästar igen. Utfasad ur deras system utan ett ord i från dom, är det inte fantastiskt efter att ha haft med myndigheten att göra i fem år? Efter fem års så kallat samarbete, i alla fall kallar dom det om man frågar, så avslutas våran akt och ärendet utan ett enda jävla ord. Inte ett telefonsamtal om att den uppsatta tiden för insattsen i familjen som det så förbannat fint heter löper ut. Inte ett jävla brev inte så mycket som något livstecken i från myndigheten.
Man kan ju tycka att det borde ligga i deras intresse att kanske undersöka och avsluta det hela på ett sätt så att de får vetskapen om hur förbannat mycket de har hjälpt oss under de här fem åren? Kanske borde de ta reda på hur vi känner och ser på saken. Men icke. När det stog jävligt klart för dom att det INTE finns brister i omsorgen så avtog deras intresse precis som en avlöning. Efter fem år av deras undersökande deckararbete efter en sanning de ville se så visar de mig sin jävla feghet och stora nonchalans för människor, för oss som familj. De smyger inte iväg och gör det snyggt, de visar mig helt uppenbart att de inte vågar samtala med mig. Är detta beviset på att de under alla åren skäms för sitt arbete och inte vågar stå till svars för det hela i slutet? För mig kommer den slutledningen alltid att vara så, min sanning är min verkligeht. Och jag vet också att om jag skulle fråga dom om det stämmer så skulle det ALDRIG erkännas utan lindas in i något annat jävla dravel och trams.
Nu ska inte denna myndigheten alls underskatta mig och min kompetens, det tror jag heller inte att de gör för då hade de inte uppenbarligen påvisat mig denna feghet. Jag tror faktiskt att de är livrädda för mig, inte rädd för mig som hotfull person med pistolen under västen, nej mer som hotfull för att jag vet för mycket och har ställt kraven stenhårt under åren. Jag har påvisat en styrka i mina svagaste bräckligaste stunder de sällan eller aldrig har varit med om, jag har slagits med näbbar och klor för min familjs rätt att få hjälp och rätt att i grund och botten få vara den familj vi faktiskt är. Jag har aldrig köpt deras tramsande om brustna anknytningar och annat skit och påhitt de har studerat sig till under någon kurs på högskolan. Jag har haft turen att begåvats med ett jävla stort mått av själförtroende och insikten om vilken människa jag är. Deras bild, eller den bilden de trodde sig se har aldrig stämt och det har jag också talat om.
Jag har också talat om bitar som påverkat familjens situation, både sjukdom och en förälder som betett sig som en tok, att detta självklara för mig som grunden till problemet, men det har de aldrig tagit till sig. Den kulturen och synen på saken har inte Malung-Sälens Socialtjänst, kulturen de har i den här kommunen är att det stora enorma hutlöst omänkliga jävla kaoset vi levt i måste bero på anknytningsproblem och att jag som mamma bör vara undermålig som förälder och syssla med underliga saker i mitt föräldrarskap.
Nu har jag blivit van att vara ifrågasatt som förälder, jag är van de mäst underliga påståenden och frågorna. Men till en början känndes det som att få en käftsmäll. Jag som hela mitt barns liv har kämpat för att få det bra. Jag har varit i Tingsrättsförhandlingar fyra gånger, jag har stridit sen jag fick den lilla babyn på bröstet för första gången. Jag har varit en så god förälder som jag på något vis har kunnat vara, jag ville bara sakpa ett liv för oss utan påverkan av yttre faktorer som gjort galenskap i våran liv pga ett hämndbegär på mig.
Jag har aldrig påstått att jag varit felfri, jag har aldrig påstått att jag inte hade kunnat gjort saker annorlunda. Men det har handlat om att varit förälder på det viset som alla andra är utan socialtjänstens misstänksama blickar på familjen. Jag har gjort fel och tabbar som alla andra föräldrar gör, ingen är felfri för då är man inte människa. Jag har i alla fall aldrig någonsin felat i den graden så man kan kalla det brister i omsorgen.
Samtidigt som jag har försökt att leva i det vardagliga kaoset på hemma planen så har jag också fått stå i försvar och det har slitit ut mig i den till den milda grad att jag nog egentligen inte borde vara "frisk" utan sjukskriven med diagnosen utmattninsgsyndrom eller vad man nu vill kalla utbrändeht för. Men även där såg jag fan själv i vitögat och sa att aldrig i helvete jag kommer lägga mig ner platt för detta, jag ska kämpa tills den dagen mitt hjärta inte slår längre.
Kaoset resulterade också i ett ekomomiskt kaos och plötsligt kom det hela till den där förbannade offentliga förnedringen om offentlig auktion av kronofogden. Fuck heller de ska fan i mig inte heller få ta av oss det vi har kämpat och slitit för. I det ögonblicket stirrade vi på varandra och bara ruskade i huvudet. Vi frågade oss om det inte var dags nu att lägga ner kampen och skita i allt. Kan de inte få ta allt av oss då? NEJ, i helvete heller de ska få, om vi ska sälja vårat hus så ska vi bestämma det, inte Kronofogden. Och så blev det, även detta en kamp vi vann för att vi försvarade rätten att få ha vårat liv i fred.
Många slag har vi vunnit, kommit ur på andra sidan tilltuffsade och omskakade vinkklippta sparkade på och sårade långt in i själen. Men vi har klarat det och för oss har det varit det viktiga. Vi vill vara den familjen vi själv väljer att vara. Så har det också blivit. Jag vägrar falla in i en mall och en norm som andra sätter upp. Jag kan inte förlora mig själv i något som inte är jag, kommer aldrig heller att göra det.
Att vi flyttar till Norge anses av en del som en idiotgrej, helt galet och vi har fått höra inihelvete mycket dumma kommentarer om det hela. Tack och lov väldigt många uppmuntrande och bra också, det är väl mäst de som faller in i min minnesbank. Att flytta sonen mitt i en termin är ju en sak som man inte bör göra enligt en dels tyckande. Att dottern ska bo kvar och studera färdigt är saker som också tycks få andras dömande tankar i rullning. Men hur ska det gå då? Ja hur ska det gå, det har vi frågat oss också. Och självklart så gör vi det här helt utifrån våra egna referenser och det vi tror på inte alls vad som är brukligt för kommunens övriga innevånare och vad de tycker är passligt.
Det är väl ingen annan som lever mitt liv mer än jag själv hoppas jag, därför kan man kanske ta och bara vara väldigt aktsam med dömanden och kommentarer om hur dumma i huvudet vi är. Vill man bo kvar här så får man väldigt gärna göra det för oss. Vi har faktiskt inte så stora problem med den saken alls men det passar inte oss. Vi har helt enkelt under den kaosartade tiden i våra liv levt så nära våra egna kännslor så vi har utvecklats till personer vi inte var tidigare. Vi ser livet med andra ögon, vi ser farorna långt mycket längre i från oss nu än vi gjorde tidigare. Det vi kanske såg som trygghet förr är inte det samma i dag. Vi har varit rädda så länge att vi har varit det klart nu. Det är färdigt med den varan och vi vill leva igen. Vi ansvara för vårat eget liv och vi vill leva i lugn och harmoni och för oss är det just nu omöjligt att göra det i den här kommunen.
Plågsama minnen tränger sig alltid på och kontakten med människor är inte så lätt eftersom tex skolan redan har en klar bild tror de om vårat liv. Många tror sig ha en klar bild om oss, om vad vi varit med om, om vad och vilka människor vi är. Kan då berätta en hemlighet att det har ingen, inte änns de närmaste vänner och släkt har det. Ingen har de eftersom ingen levt vårat liv även om jag alltid har berättat. Det är inte så enkelt att bo i en liten by där man är stämplad som den där fogden skulle ta huset av, eller socialfallet, eller harn ni hört om den där som ..........osv.
Kännslan av att ständigt vara den där gör mig ont. Många dagar funderar jag inte så mycket på det. Den kretsen jag är närmast funderar nog heller inte så mycket på det eftersom de känner oss. Men det är alla de där sensationslystna skvallermänniskorna som egentligen inte skulle behöva fundera så värst mycket på saken som gör det. Jag har förvisso aldrig kommit på någon skitsnackare på bar gärning, och jag har aldrig hört någon berätta för mig om något de hört sägas på byn heller. Och det är egentligen inte det som är det värsta för oss. Det värsta är att en myndighet försökt att finna fel och brister som aldrig funnits. Våran kännsla är nog likartad med en oskylldigt dömd. Det är väl i det närmaste jag kan beskriva det hela kortfattat.
Jag har också varit en offentlig peron invald i Kommunfullmäktige som representant för MSP. Jag har också varit en jävla gnällspik då det hela handlade om Kyrkskolans nedläggning och deltog i föräldrargruppen som försökte starta en friskola. Jag har varit engagerad i kvinnojouren. Jag har varit som en böld i röven på cykelsemster inom skolvärlden för att försöka få till en fungerande skolgång för mitt barn. Jag har i frustration inte alltid haft ett välordnat språk, jag har inte alltid kunnat hantera saken korrekt för det har varit för kännsligt. Och jag törs lova att jag i det närmaste har haft med varenda sociaonom att göra på ett eller annat vis på socialkontoret Så jag har alltså gjort mig ett namn i hela den här kommunen, jag är stämplad och jag vet att jag inte kommer ur det. Det är just därför jag inte vill fortsätta bo i den här kommunen. För jag förtjänar en rättvis behandling utan att vara dömd på förhand.
Många hävdar att de arbetar proffsig och att det aldrig skulle påverka sättet att se på mig som person. Har Påven en lustig hatt eller finns det ris i Kina säger jag då. Självkart har alla redan sin klara uppfattning om mig, det känner jag och den kännslan vet jag är sann för mig. Sen får väl alla som vill komma med sina dementier om den saken. Jag ser faktiskt inget i den här kommunen som sköts på ett sakligt och proffsigt vis, så som en kommun ska skötas. Då menar jag hela spännvidden på kommunens hanterande, inte bara socialtjänsten eller den kritiksa delen jag ser i skolvärlden.
Har man grottat ner sig i samhällskunskap på elitnivå så ser man också mängder av bristfälligt hanterande. För att på något vis man ska förstå helheten av detta så ska man nog ha levt även i den svängen, precis som allt annat man kan säga att man förstår fullt ut. Jag har sett för mycket och vet för mycket om saker för att jag alls ska må bra av det. för många år sedan hade jag ambitionen om att verkligen engagera mig, trodde att jag skulle kunna förändra, vara delaktig i en process som fick människor att förstå och se det snedvridna systemet vi innevånare i kommunen faktiskt lever under. Det var då jag var en av de som startade upp MSP. I dag flera år senare så har även min kraft för det engagemanget sinat. De väletablerade pompösa pamparna sitter kvar på sina stolar och samma spakar styr kommunen åt helvete och mer och mer samhällsmedborgeliga rättigheter tas i från oss. Allt i från sjukvård till nedläggningar av gymnasiala program riktat mot turism i en kommun som bedriver en stor turistnäring?!?! Inte bara det att barn och utbilldningsnämnden lägger ner programmet, de gör det utan någon information alls om sina planer utan i smyg och bakom ryggen på elever och övriga så att detta kan göras utan protester.
Men när RL eleverna har sin restaurang öppen för lunchservering och en trerätters brakmåltid är i siktet så går det jätte bra för vissa parter som var involverade i detta beslutat att spänna ut magsäcken och sätta i sig maten, trots denna nonchalans och förbannade fula tillvägagångsätt tycks det inte bekomma de nämnvärt, men väldigt mätta för en billig penning blir de i alla fall så det är väl bra då antar jag.
Så summan av kardemumman är den att jag sätter mig själv på en liten högre pall än detta och tycker att jag och min familj är värda så mycket mer än den här kommunen har att erbjuda.Det mänskliga värdet jag har är det bara jag som avgör, och jag är bra det vet jag. Men jag vet det också med ett ödmjukt hjärta så för den skull så går jag inte runt och tror att jag är bättre än någon annan. Nej det hoppas jag att jag också har påvisat och att mina medmänniskor känner.
Så många olika samhällskickt och trappsteg upp och ner jag tagit så kan jag nog nästan drista mig till att säga att inga sociala grupperingar är främmande för mig. Jag har mött alla på resans gång. Jag har varit in och vänt i alla tänkbara fack. Långt ner på botten och ganska högt uppe på toppen. Det här är en gåva i från livet som jag är tacksam för, det är min klassresa och så blev mitt liv.
onsdag 11 april 2012
Omtumlande intryck och en kopp kaffe.
65 mil i bil efter norska vägar satte visst sina spår i min oresvana lekamen. Höga berg och djupa dalar satte spår i lederna, stel, trött och nästan lite yrslig. Sen kom jag på det, det där yrseln kan bero på undermålig mängd av java och nikotin. Här på den nya orten så röks det mindre än på en bra lång tid, och javan försvinner ju lksom bort i samma veva med rökat.
Har inte talat så värst mycket om det där fimpa projektet men det är ju så att jag är tvungen att göra det också. I morse när jag tog min cigarett så svingade det till mer än vanligt i skallen, vilket i sig innebär att jag inte var van att tillföra kroppen nikotin. Känns fantastiskt för en person som mig.
I dag flanerade vi runt lite i staden. har sett butiken Bohem, skyltfönstret nästa ropade på mig och vinkade åt mig att komma dit. När jag väl stegade fram så var butiken stängd men det är en god anledning att ta bussen i morgon för ett besök. Kikade i skylltfönstret och det var mängder med fina sjalar och nödvändigheter i min smak.
Har handlat på Rea i dag också, ett linne och två tröjor på Kapahl. Inte alls så farliga priser, precis samma som i Sverige förutom kursens skillnad minus 50 %. Bättre kan det ju inte bli :-)
På kvällskvisten tog vi en kopp kaffe och lite fika, känndes underligt att vara på kaffe vid 20-tiden på kvällen. Det är man ju inte riktigt van.
Fortfarande inget svar på arbetsökarfronten, varken jakande eller nekande svar. Mailen gapar tomt och inget i postlådan där hemma. Detta innebär ju iof att jag fortfarande inte är bortplockad i alla fall. men nu har en sån där arbetsökarsvacka infunnit sig igen. Inte att jag tror eller för den delen tycker att jag är dålig, men den där kännslan av JAG MÅSTE HA ETT JOBB!!
I dag när jag flanerade på staden så såg jag en butik som jag vet sökt lite extra personal under helger och kvällar. Men det känndes inte som min grej direkt. Det är en dammodebutik och på något vis så ser jag mig inte själv som en representativ expedit i en affär vars största storlekar på koftor skulle på sin höjd bli en benvärmare på mig.
Måste ju lösa den här arbetslöshetsfrågan inom det snaraste, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Jag vet bara att jag är tvingad till det. Drömmen skulle ju vara den att det ringde i telefonen nu när jag redan är på plats och att någon sa till mig att de ville ses för vidare samtal. Skulle det nu bli så har jag ju i alla fall två fina nyinköpta klädplagg att välja på vid ett möte :-)
Annars vet jag inget om livet just nu. Det är bara att släppa allt och låta saker och ting ske. Det kan ju inte gå mer åt helvete än vad det redan har gjort liksom. Nu kan det ju bara bli bättre även om jag inte vet riktigt hur ännu.
I morgon så knatar jag vidare ute i det okända och kanske går något i från klarhet till klarhet, vi får väl se.
Har inte talat så värst mycket om det där fimpa projektet men det är ju så att jag är tvungen att göra det också. I morse när jag tog min cigarett så svingade det till mer än vanligt i skallen, vilket i sig innebär att jag inte var van att tillföra kroppen nikotin. Känns fantastiskt för en person som mig.
I dag flanerade vi runt lite i staden. har sett butiken Bohem, skyltfönstret nästa ropade på mig och vinkade åt mig att komma dit. När jag väl stegade fram så var butiken stängd men det är en god anledning att ta bussen i morgon för ett besök. Kikade i skylltfönstret och det var mängder med fina sjalar och nödvändigheter i min smak.
Har handlat på Rea i dag också, ett linne och två tröjor på Kapahl. Inte alls så farliga priser, precis samma som i Sverige förutom kursens skillnad minus 50 %. Bättre kan det ju inte bli :-)
På kvällskvisten tog vi en kopp kaffe och lite fika, känndes underligt att vara på kaffe vid 20-tiden på kvällen. Det är man ju inte riktigt van.
Fortfarande inget svar på arbetsökarfronten, varken jakande eller nekande svar. Mailen gapar tomt och inget i postlådan där hemma. Detta innebär ju iof att jag fortfarande inte är bortplockad i alla fall. men nu har en sån där arbetsökarsvacka infunnit sig igen. Inte att jag tror eller för den delen tycker att jag är dålig, men den där kännslan av JAG MÅSTE HA ETT JOBB!!
I dag när jag flanerade på staden så såg jag en butik som jag vet sökt lite extra personal under helger och kvällar. Men det känndes inte som min grej direkt. Det är en dammodebutik och på något vis så ser jag mig inte själv som en representativ expedit i en affär vars största storlekar på koftor skulle på sin höjd bli en benvärmare på mig.
Måste ju lösa den här arbetslöshetsfrågan inom det snaraste, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Jag vet bara att jag är tvingad till det. Drömmen skulle ju vara den att det ringde i telefonen nu när jag redan är på plats och att någon sa till mig att de ville ses för vidare samtal. Skulle det nu bli så har jag ju i alla fall två fina nyinköpta klädplagg att välja på vid ett möte :-)
Annars vet jag inget om livet just nu. Det är bara att släppa allt och låta saker och ting ske. Det kan ju inte gå mer åt helvete än vad det redan har gjort liksom. Nu kan det ju bara bli bättre även om jag inte vet riktigt hur ännu.
I morgon så knatar jag vidare ute i det okända och kanske går något i från klarhet till klarhet, vi får väl se.
tisdag 10 april 2012
Den stora dagen.
Och så kom dagen då det var dags att ta hejdå av det gammla och säga hej till det nya för sonen. Storasyster kom ner sömndrucken för att krama om sin lillebror före avresan. Det sved i mig och mitt hjärta, men jag vet att de båda alltid kommer stå varandra nära, oavsett vart de än är i världen. Så kärleksfullt och fint sa de hej då.
Tårarna föll på mina kinder, det känndes och gjorde sig väldigt hårt påminnt om att inget är sjävklart här i livet. Vem kunde ana att lillebror var den som skulle flytta först?
11.30 påbörjade vi våran resa och den avslutades ganska så precis vid 00.00 tiden. En maxfart på 80km/h gör de 65 milen väldigt långa. Men efter att sett ca 20 hjortar efter vägen och varit väldigt nära en tvärnit och en uppsträcknng av en yrkeschafför så gick resan bra ändå.
Den norska vägstandarden är som bekant väldigt slingrig och smal. Det går väldigt tvärtt upp och ner på sina håll. Och polisväsendet tycker att det är jätte bra om du håller farten på max 80.km/h. När det då går väldigt tvärtt ner och jag kör i 80 km så vill jag inte ha en långtradare 1,20 m i från bakdelen på min bil. Trots detta hänger han nästan tag i dragkroken på min bil. Just efter den streckan var det max 30 km/h för vägen var så smal och kurvorna så tvära. Nej denna yrkeschaförr ligger nära och jag kan inte gå åt sidn för det är för smalt och krokig väg. Till slut blir jag av med honom tack och lov.
Det var tur det för inte allt för lång stund efter det så får jag hastigt bromsa in och göra en liten gir för det står en hjort i vägkanten och vill gå över. Även om jag gärna hade haft viljan att säga haha där fick du till långtradar chaffisen så inser jag ju att det hade varit vi som blivit mos om han fortfarande hade varit bakom mig så nära och denna hjorten kommit, Skönt att slippa några ton i nacken faktiskt. Jävligt dåligt visad hänsyn för oss medtrafikanter var det i alla fall.
Vi har inte pausat speciellt många gångder under dagen. Så det har inte hänt så mycket e´gentligen, men visst ser man en del när man är ute ocj åker, speciellt i den här låga hastigheten. Men det första vi såg var knappt längre bort än några mil hemmeifrån. Där stog en stackare eftervägen som måste ha förlorat sitt husvagnshjul. Hela husvagnene stog på underedet och jag såg inget hjul på långa vägar. Man kan ju undra vart det rullade och vart det tog stopp? Kul för den som hittar ett hjul i rabatten och inser att ett väldigt okänt hjul kom någonstans långt i från och tog tulpanerna av daga. :-D
Tårarna föll på mina kinder, det känndes och gjorde sig väldigt hårt påminnt om att inget är sjävklart här i livet. Vem kunde ana att lillebror var den som skulle flytta först?
11.30 påbörjade vi våran resa och den avslutades ganska så precis vid 00.00 tiden. En maxfart på 80km/h gör de 65 milen väldigt långa. Men efter att sett ca 20 hjortar efter vägen och varit väldigt nära en tvärnit och en uppsträcknng av en yrkeschafför så gick resan bra ändå.
Den norska vägstandarden är som bekant väldigt slingrig och smal. Det går väldigt tvärtt upp och ner på sina håll. Och polisväsendet tycker att det är jätte bra om du håller farten på max 80.km/h. När det då går väldigt tvärtt ner och jag kör i 80 km så vill jag inte ha en långtradare 1,20 m i från bakdelen på min bil. Trots detta hänger han nästan tag i dragkroken på min bil. Just efter den streckan var det max 30 km/h för vägen var så smal och kurvorna så tvära. Nej denna yrkeschaförr ligger nära och jag kan inte gå åt sidn för det är för smalt och krokig väg. Till slut blir jag av med honom tack och lov.
Det var tur det för inte allt för lång stund efter det så får jag hastigt bromsa in och göra en liten gir för det står en hjort i vägkanten och vill gå över. Även om jag gärna hade haft viljan att säga haha där fick du till långtradar chaffisen så inser jag ju att det hade varit vi som blivit mos om han fortfarande hade varit bakom mig så nära och denna hjorten kommit, Skönt att slippa några ton i nacken faktiskt. Jävligt dåligt visad hänsyn för oss medtrafikanter var det i alla fall.
Vi har inte pausat speciellt många gångder under dagen. Så det har inte hänt så mycket e´gentligen, men visst ser man en del när man är ute ocj åker, speciellt i den här låga hastigheten. Men det första vi såg var knappt längre bort än några mil hemmeifrån. Där stog en stackare eftervägen som måste ha förlorat sitt husvagnshjul. Hela husvagnene stog på underedet och jag såg inget hjul på långa vägar. Man kan ju undra vart det rullade och vart det tog stopp? Kul för den som hittar ett hjul i rabatten och inser att ett väldigt okänt hjul kom någonstans långt i från och tog tulpanerna av daga. :-D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





