Omtumlande intryck och en kopp kaffe.

65 mil i bil efter norska vägar satte visst sina spår i min oresvana lekamen. Höga berg och djupa dalar satte spår i lederna, stel, trött och nästan lite yrslig. Sen kom jag på det, det där yrseln kan bero på undermålig mängd av java och nikotin. Här på den nya orten så röks det mindre än på en bra lång tid, och javan försvinner ju lksom bort i samma veva med rökat.

Har inte talat så värst mycket om det där fimpa projektet men det är ju så att jag är tvungen att göra det också. I morse när jag tog min cigarett så svingade det till mer än vanligt i skallen, vilket i sig innebär att jag inte var van att tillföra kroppen nikotin. Känns fantastiskt för en person som mig.

I dag flanerade vi runt lite i staden. har sett butiken Bohem, skyltfönstret nästa ropade på mig och vinkade åt mig att komma dit. När jag väl stegade fram så var butiken stängd men det är en god anledning att ta bussen i morgon för ett besök. Kikade i skylltfönstret och det var mängder med fina sjalar och nödvändigheter i min smak.

Har handlat på Rea i dag också, ett linne och två tröjor på Kapahl. Inte alls så farliga priser, precis samma som i Sverige förutom kursens skillnad minus 50 %. Bättre kan det ju inte bli :-)
På kvällskvisten tog vi en kopp kaffe och lite fika, känndes underligt att vara på kaffe vid 20-tiden på kvällen. Det är man ju inte riktigt van.

Fortfarande inget svar på arbetsökarfronten, varken jakande eller nekande svar. Mailen gapar tomt och inget i postlådan där hemma. Detta innebär ju iof att jag fortfarande inte är bortplockad i alla fall. men nu har en sån där arbetsökarsvacka infunnit sig igen. Inte att jag tror eller för den delen tycker att jag är dålig, men den där kännslan av JAG MÅSTE HA ETT JOBB!!

I dag när jag flanerade på staden så såg jag en butik som jag vet sökt lite extra personal under helger och kvällar. Men det känndes inte som min grej direkt. Det är en dammodebutik och på något vis så ser jag mig inte själv som en representativ expedit i en affär vars största storlekar på koftor skulle på sin höjd bli en benvärmare på mig.

Måste ju lösa den här arbetslöshetsfrågan inom det snaraste, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Jag vet bara att jag är tvingad till det. Drömmen skulle ju vara den att det ringde i telefonen nu när jag redan är på plats och att någon sa till mig att de ville ses för vidare samtal. Skulle det nu bli så har jag ju i alla fall två fina nyinköpta klädplagg att välja på vid ett möte :-)

Annars vet jag inget om livet just nu. Det är bara att släppa allt och låta saker och ting ske. Det kan ju inte gå mer åt helvete än vad det redan har gjort liksom. Nu kan det ju bara bli bättre även om jag inte vet riktigt hur ännu.

I morgon så knatar jag vidare ute i det okända och kanske går något i från klarhet till klarhet, vi får väl se.