I Sverige för en stund.

Senaste veckan har sannerligen motionerat skallen ordentligt. Underligt att känna av det flockdjuret jag är, det märks så tydligt nu när jag plötsligt inte har hela familjen nära och där den brukar vara.

Samtidigt så intresserar jag mig mycket för människors beteende mönster och sätt att vara, då kan just den här självstudien vara nyttig och intressant. Ska man begripa sig på andra så måste man skärskåda sig själv och stilstudera sig in i minsta detalj.

Helt plötsligt känner jag mig rotlös och helt utan några fasta punkter i livet. Min flock är splittrad och långt borta. Min älsta vapendragare och jag har helt plötsligt en ny relation. Jag är mor som hon helt själv kan disopnera 24 tim om dygnet. Det märks tydligt att våran nya familjesituation har förändrats totalt. Förändringen startade redan i Januari då mannen i huset packade flyttlasset och gav sig av. Under tårar och kramar så började förändringens vindar att blåsa, just då känndes det hårt men ändå nödvändigt och som det rätta.

Vi är ju vana att han varit borta på jobb i mer eller mindre längre perioder och i bland har hans resor bokats med några timmars varsel. Men nu var det liksom annat, han den trygga stabila punkten i vårat liv skulle ge sig av och jag skulle rodda i hela den skiten som känndes som råolja upp till knävecken helt själv.

Tvivlade aldrig på att jag inte skulle klara av det, det känndes mer som vem ska stödja mig när det rasar igen och kaoset vi lever i brakar loss? Nu hade jag hela ansvaret och allt ligger på mina axlar. Vi är ju inte en "vanlig" familj där livet har gått sin gilla gång med små toppar och dalar, vi har haft så mycket mer att bära. Så mycket så det nästan är omänskligt, nej det har varit omänkligt. Så nära döden, så nära hoppet, så nära förtvivlan, så nära hela människans kännsloregister dygnet runt i många år har tvingat oss att bli individer vi aldrig hade blivit annars.

Under långa samtal och reflekttioner så har vi fattat att för att komma loss ur detta jävliga spektakel så är det faktiskt vi som bestämmer och avgör hur vi vill ha det. Varje individ har egna val som man ansvarar för. Det innebär att hur mycket mamma, hur mycket vän, hur mycket socialfall, hur taskig barndom eller vad det nu må vara så har man ansvaret för sitt egna liv. Det var då vi sa att nu har vi fått livet nerkört i halsen och utskitet av socialtjänsten klart. En mycket underligt system har skådats av det som sägs vara hjälp till nödställda och nu är det nog.

Helatiden har mantrat upprepats om du Sabina måste visa vägen, tar du ansvar för ditt liv så visar du det och så följer resten med. Okej, det låter ju som floskler och skitsnack i från hippie rörelsens
70-tal. Hur ska jag våga när jag vet vad jag spelar med, hur ska jag våga skapa det livet jag vill om det kan leda till döden? Ja men döden frågar inte om lov när den kommer, döden kommer lika väl om du är nära eller långt bort. Det kan hända när som och du styr inte över det, även om du i hela kroppen tror det och vill det så gör du inte det.

I två år har jag funderat på det hela. Två långa år har jag ältat tänk om........om det händer och jag var inte där. Jag tog min kappsäck och gav mig av och jag var inte där när du behövde mig. Sen kom tanken hur ska jag säkra upp det hela om det händer något om jag inte är nära ? Socialtjänsten kanske kan hjälpa, de som säger sig kunna hjälpa. Ja men visst vad fel jag trodde ännu en gång. Sate myndigheten på allt för höga hästar igen. Utfasad ur deras system utan ett ord i från dom, är det inte fantastiskt efter att ha haft med myndigheten att göra i fem år? Efter fem års så kallat samarbete, i alla fall kallar dom det om man frågar, så avslutas våran akt och ärendet utan ett enda jävla ord. Inte ett telefonsamtal om att den uppsatta tiden för insattsen i familjen som det så förbannat fint heter löper ut. Inte ett jävla brev inte så mycket som något livstecken i från myndigheten.

Man kan ju tycka att det borde ligga i deras intresse att kanske undersöka och avsluta det hela på ett sätt så att de får vetskapen om hur förbannat mycket de har hjälpt oss under de här fem åren? Kanske borde de ta reda på hur vi känner och ser på saken. Men icke. När det stog jävligt klart för dom att det INTE finns brister i omsorgen så avtog deras intresse precis som en avlöning. Efter fem år av deras undersökande deckararbete efter en sanning de ville se så visar de mig sin jävla feghet och stora nonchalans för människor, för oss som familj. De smyger inte iväg och gör det snyggt, de visar mig helt uppenbart att de inte vågar samtala med mig. Är detta beviset på att de under alla åren skäms för sitt arbete och inte vågar stå till svars för det hela i slutet? För mig kommer den slutledningen alltid att vara så, min sanning är min verkligeht. Och jag vet också att om jag skulle fråga dom om det stämmer så skulle det ALDRIG erkännas utan lindas in i något annat jävla dravel och trams.

Nu ska inte denna myndigheten alls underskatta mig och min kompetens, det tror jag heller inte att de gör för då hade de inte uppenbarligen påvisat mig denna feghet. Jag tror faktiskt att de är livrädda för mig, inte rädd för mig som hotfull person med pistolen under västen, nej mer som hotfull för att jag vet för mycket och har ställt kraven stenhårt under åren. Jag har påvisat en styrka i mina svagaste bräckligaste stunder de sällan eller aldrig har varit med om, jag har slagits med näbbar och klor för min familjs rätt att få hjälp och rätt att i grund och botten få vara den familj vi faktiskt är. Jag har aldrig köpt deras tramsande om brustna anknytningar och annat skit och påhitt de har studerat sig till under någon kurs på högskolan. Jag har haft turen att begåvats med ett jävla stort mått av själförtroende och insikten om vilken människa jag är. Deras bild, eller den bilden de trodde sig se har aldrig stämt och det har jag också talat om.

Jag har också talat om bitar som påverkat familjens situation, både sjukdom och en förälder som betett sig som en tok, att detta självklara för mig som grunden till problemet, men det har de aldrig tagit till sig. Den kulturen och synen på saken har inte Malung-Sälens Socialtjänst, kulturen de har i den här kommunen är att det stora enorma hutlöst omänkliga jävla kaoset vi levt i måste bero på anknytningsproblem och att jag som mamma bör vara undermålig som förälder och syssla med underliga saker i mitt föräldrarskap.

Nu har jag blivit van att vara ifrågasatt som förälder, jag är van de mäst underliga påståenden och frågorna. Men till en början känndes det som att få en käftsmäll. Jag som hela mitt barns liv har kämpat för att få det bra. Jag har varit i Tingsrättsförhandlingar fyra gånger, jag har stridit sen jag fick den lilla babyn på bröstet för första gången. Jag har varit en så god förälder som jag på något vis har kunnat vara, jag ville bara sakpa ett liv för oss utan påverkan av yttre faktorer som gjort galenskap i våran liv pga ett hämndbegär på mig.

Jag har aldrig påstått att jag varit felfri, jag har aldrig påstått att jag inte hade kunnat gjort saker annorlunda. Men det har handlat om att varit förälder på det viset som alla andra är utan socialtjänstens misstänksama blickar på familjen. Jag har gjort fel och tabbar som alla andra föräldrar gör, ingen är felfri för då är man inte människa. Jag har i alla fall aldrig någonsin felat i den graden så man kan kalla det brister i omsorgen.

Samtidigt som jag har försökt att leva i det vardagliga kaoset på hemma planen så har jag också fått stå i försvar och det har slitit ut mig i den till den milda grad att jag nog egentligen inte borde vara "frisk" utan sjukskriven med diagnosen utmattninsgsyndrom eller vad man nu vill kalla utbrändeht för. Men även där såg jag fan själv i vitögat och sa att aldrig i helvete jag kommer lägga mig ner platt för detta, jag ska kämpa tills den dagen mitt hjärta inte slår längre.

Kaoset resulterade också i ett ekomomiskt kaos och plötsligt kom det hela till den där förbannade offentliga förnedringen om offentlig auktion av kronofogden. Fuck heller de ska fan i mig inte heller få ta av oss det vi har kämpat och slitit för. I det ögonblicket stirrade vi på varandra och bara ruskade i huvudet. Vi frågade oss om det inte var dags nu att lägga ner kampen och skita i allt. Kan de inte få ta allt av oss då? NEJ, i helvete heller de ska få, om vi ska sälja vårat hus så ska vi bestämma det, inte Kronofogden. Och så blev det, även detta en kamp vi vann för att vi försvarade rätten att få ha vårat liv i fred.

Många slag har vi vunnit, kommit ur på andra sidan tilltuffsade och omskakade vinkklippta sparkade på och sårade långt in i själen. Men vi har klarat det och för oss har det varit det viktiga. Vi vill vara den familjen vi själv väljer att vara. Så har det också blivit. Jag vägrar falla in i en mall och en norm som andra sätter upp. Jag kan inte förlora mig själv i något som inte är jag, kommer aldrig heller att göra det.

Att vi flyttar till Norge anses av en del som en idiotgrej, helt galet och vi har fått höra inihelvete mycket dumma kommentarer om det hela. Tack och lov väldigt många uppmuntrande och bra också, det är väl mäst de som faller in i min minnesbank. Att flytta sonen mitt i en termin är ju en sak som man inte bör göra enligt en dels tyckande. Att dottern ska bo kvar och studera färdigt är saker som också tycks få andras dömande tankar i rullning. Men hur ska det gå då? Ja hur ska det gå, det har vi frågat oss också. Och självklart så gör vi det här helt utifrån våra egna referenser och det vi tror på inte alls vad som är brukligt för kommunens övriga innevånare och vad de tycker är passligt.

Det är väl ingen annan som lever mitt liv mer än jag själv hoppas jag, därför kan man kanske ta och bara vara väldigt aktsam med dömanden och kommentarer om hur dumma i huvudet vi är. Vill man bo kvar här så får man väldigt gärna göra det för oss. Vi har faktiskt inte så stora problem med den saken alls men det passar inte oss. Vi har helt enkelt under den kaosartade tiden i våra liv levt så nära våra egna kännslor så vi har utvecklats till personer vi inte var tidigare. Vi ser livet med andra ögon, vi ser farorna långt mycket längre i från oss nu än vi gjorde tidigare. Det vi kanske såg som trygghet förr är inte det samma i dag. Vi har varit rädda så länge att vi har varit det klart nu. Det är färdigt med den varan och vi vill leva igen. Vi ansvara för vårat eget liv och vi vill leva i lugn och harmoni och för oss är det just nu omöjligt att göra det i den här kommunen.

Plågsama minnen tränger sig alltid på och kontakten med människor är inte så lätt eftersom tex skolan redan har en klar bild tror de om vårat liv. Många tror sig ha en klar bild om oss, om vad vi varit med om, om vad och vilka människor vi är. Kan då berätta en hemlighet att det har ingen, inte änns de närmaste vänner och släkt har det. Ingen har de eftersom ingen levt vårat liv även om jag alltid har berättat. Det är inte så enkelt att bo i en liten by där man är stämplad som den där fogden skulle ta huset av, eller socialfallet, eller harn ni hört om den där som ..........osv.

Kännslan av att ständigt vara den där gör mig ont. Många dagar funderar jag inte så mycket på det. Den kretsen jag är närmast funderar nog heller inte så mycket på det eftersom de känner oss. Men det är alla de där sensationslystna skvallermänniskorna som egentligen inte skulle behöva fundera så värst mycket på saken som gör det. Jag har förvisso aldrig kommit på någon skitsnackare på bar gärning, och jag har aldrig hört någon berätta för mig om något de hört sägas på byn heller. Och det är egentligen inte det som är det värsta för oss. Det värsta är att en myndighet försökt att finna fel och brister som aldrig funnits. Våran kännsla är nog likartad med en oskylldigt dömd. Det är väl i det närmaste jag kan beskriva det hela kortfattat.

Jag har också varit en offentlig peron invald i Kommunfullmäktige som representant för MSP. Jag har också varit en jävla gnällspik då det hela handlade om Kyrkskolans nedläggning och deltog i föräldrargruppen som försökte starta en friskola. Jag har varit engagerad i kvinnojouren. Jag har varit som en böld i röven på cykelsemster inom skolvärlden för att försöka få till en fungerande skolgång för mitt barn. Jag har i frustration inte alltid haft ett välordnat språk, jag har inte alltid kunnat hantera saken korrekt för det har varit för kännsligt. Och jag törs lova att jag i det närmaste har haft med varenda sociaonom att göra på ett eller annat vis på socialkontoret Så jag har alltså gjort mig ett namn i hela den här kommunen, jag är stämplad och jag vet att jag inte kommer ur det. Det är just därför jag inte vill fortsätta bo i den här kommunen. För jag förtjänar en rättvis behandling utan att vara dömd på förhand.

Många hävdar att de arbetar proffsig och att det aldrig skulle påverka sättet att se på mig som person. Har Påven en lustig hatt eller finns det ris i Kina säger jag då. Självkart har alla redan sin klara uppfattning om mig, det känner jag och den kännslan vet jag är sann för mig. Sen får väl alla som vill komma med sina dementier om den saken. Jag ser faktiskt inget i den här kommunen som sköts på ett sakligt och proffsigt vis, så som en kommun ska skötas. Då menar jag hela spännvidden på kommunens hanterande, inte bara socialtjänsten eller den kritiksa delen jag ser i skolvärlden.

Har man grottat ner sig i samhällskunskap på elitnivå så ser man också mängder av bristfälligt hanterande. För att på något vis man ska förstå helheten av detta så ska man nog ha levt även i den svängen, precis som allt annat man kan säga att man förstår fullt ut. Jag har sett för mycket och vet för mycket om saker för att jag alls ska må bra av det. för många år sedan hade jag ambitionen om att verkligen engagera mig, trodde att jag skulle kunna förändra, vara delaktig i en process som fick människor att förstå och se det snedvridna systemet vi innevånare i kommunen faktiskt lever under. Det var då jag var en av de som startade upp MSP. I dag flera år senare så har även min kraft för det engagemanget sinat. De väletablerade pompösa pamparna sitter kvar på sina stolar och samma spakar styr kommunen åt helvete och mer och mer samhällsmedborgeliga rättigheter tas i från oss. Allt i från sjukvård till nedläggningar av gymnasiala program riktat mot turism i en kommun som bedriver en stor turistnäring?!?! Inte bara det att barn och utbilldningsnämnden lägger ner programmet, de gör det utan någon information alls om sina planer utan i smyg och bakom ryggen på elever och övriga så att detta kan göras utan protester.

Men när RL eleverna har sin restaurang öppen för lunchservering och en trerätters brakmåltid är i siktet så går det jätte bra för vissa parter som var involverade i detta beslutat att spänna ut magsäcken och sätta i sig maten, trots denna nonchalans och förbannade fula tillvägagångsätt  tycks det inte bekomma de nämnvärt, men väldigt mätta för en billig penning blir de i alla fall så det är väl bra då antar jag.

Så summan av kardemumman är den att jag sätter mig själv på en liten högre pall än detta och tycker att jag och min familj är värda så mycket mer än den här kommunen har att erbjuda.Det mänskliga värdet jag har är det bara jag som avgör, och jag är bra det vet jag. Men jag vet det också med ett ödmjukt hjärta så för den skull så går jag inte runt och tror att jag är bättre än någon annan. Nej det hoppas jag att jag också har påvisat och att mina medmänniskor känner.

Så många olika samhällskickt och trappsteg upp och ner jag tagit så kan jag nog nästan drista mig till att säga att inga sociala grupperingar är främmande för mig. Jag har mött alla på resans gång. Jag har varit in och vänt i alla tänkbara fack. Långt ner på botten och ganska högt uppe på toppen. Det här är en gåva i från livet som jag är tacksam för, det är min klassresa och så blev mitt liv.

Riktigt ännu är inte proppen i botten utryckt, men snart så är jag på gång. När det rett sig så ger jag mig av med kappsäcken. Jag ska avvara stora delar av mina prylar, kasta, skänka bort eller sälja. Jag ska starta på nytt och bygga det livet jag vill ha. Det jag tar med mig är min visdom,alla minnen,kläder och min älskade kandelaber. Sen blir det inget mer för nu ska jag ut på luffen i fjärran land mot mål som jag bestämmer. Jag kommer ta det jag vill ha och jag kommer göra det med ödmjukt hjärta och tankarna på det som en gång varit. Allt det ska jag knåda ihop till en hållbar framtid med vetskapen om hur det känndes att bli så tillintegjord  och fråntagen livet av den socialamyndigheten sen ska jag skapa nytt. Jag ska ta tillbaka mitt liv och visa världen vem jag är och vad jag står för. En del kommer det svida för, andra kommer förstå. Och jag tänker leva !