Påsken har hitills avlöpt lugnt och inget större baluns eller andra händelser. Kyligt är det ute och det känns att det ligger mer snö där uppe som gärna vill komma ner, även om dagarna hitills har varit soliga.
Sonens bohag ska packas och den stora resan påbörjas. På Torsdagen bjöd han hela sin klass på lite fika och tog hej då av alla. Det var en kännslomässig dag på många vis. När vi kom hem så rullade stora tårar på hans kind och han sa, jag visste inte att jag betydde så mycket för mina klasskompisar. Det känns ju samtidigt väldigt skönt att veta att jag gör det samtidigt som jag vill flytta. Det är en konstig kännsla som jag aldrig kännt tidigare.
Han är en fena på att sätta ord på sina kännslor och man får en god inblick i en liten 10 årig killes liv. Det som berörde honom lite extra var att han faktiskt kännde sig så omtyckt av alla, även den där tjejen i klassen som han har en liten extra kännsla för. Han har bytt mailadresser och mobilnummer och kommer hålla kontakt med en del på Skype. Han har förberett det hela med att köpa headset och ordnat sig en användare. Han har också lovat fröken att skriva brev och berätta om det nya livet som nu väntar på honom.
Många säger att han är så modig, själv tycker han att det är väl bara att göra det. Värre än så är det inte anser han. Önskade att jag hade lite av den inställningen. Antar att han i och för sig har fått den av oss föräldrar på något sätt. Men själv känner jag mig inte allt för modig just nu. Jag är livrädd !
Rädd för vad kan man fundera på, men det handlar väl om att man vet vad man har men inte vad man får. Samtidigt är jag så trött och utmattad på hela detta samhället vi lever i nu så det är nästan svårt att åka och handla.
En del kanske ser våran flytt som en flykt i från livet, att vi skulle ha en tro om att vi skulle kunna springa i från allt. Men så är det inte. Vi vill bara skapa nytt, vi vill ha nya intryck i livet. I hela mitt liv har jag försökt att tänka själv, och det är just precis vad jag gör nu.
Jag vill inte bli den där som sitter fast i livet och inte kommer någon vart. Jag vägrar ha det så. Sångerna i från mitt liv kommer alltid att vara med mig, kommer aldrig kunna slingra mig ur det och jag har ingen plan att göra det hellar. Jag tar ansvar för mig själv, det man ska göra och alla bör göra.
Allt för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar