I kväll skriver jag till er.

Kära arbetskambrater. I käll skriver jag bara till er. På mitt sätt vill jag tacka er alla och en var, ni har varit mitt stora stöd i livet de senaste åren, och jag tror ingen av er vet riktigt fullt ut hur och varför,men det har ni varit genom att finnas.

Jag har haft min plats ibland er, har inte kännt mig utanför eller som den där vikarien, jag har varit Sabina med er och i bland er även om Leif i bland kallat mig Jonna eller något annat namn.

Jag kom till er på min första LIA genom min KY utbilldning. Jösses vad jag var darrig, nu skulle allt vi läst sättas på prov. I det verkliga livet skulle jag nu testa av mina kunskaper och prova mina vingar i pykiatrins värld. Den första jag hejar på var du Jonna, glada att ses så kramar vi varandra och det första du meddelar mig är att min handledare
 Eva M fått lov att åka på uppdrag och att jag ska få gå med leif under dagen. Men Leif var inte på plats han heller så vänligen bjuder Jonna mig på en kopp kaffe och talar om att jag kan sitta ner vid matbordet och vänta för leif dyker upp om en stund.

Det gick vågor i kaffekoppen, det var nog en skräckblandad förtusning. Jonna kilade i väg och där satt jag i en matsal helt själv, ny visste inget känndes det som mitt i bland människor som jag inte hade en aning om hur de skulle uppfatta mig, varken boende eller presonal.

I skolan hade vi ju tränat på det där, att behålla din intregritet, att måna om ditt privata, hålla distansen för att alls kunna göra ett proffsigt jobb. Det är inte dina vänner, det är människor med en psykiskproblematik som du ska stötta, inte tycka synd om, men givetvis vara ett stöd för som personal. Oftast som ny testas du av, det är då viktigt att fundera på vad som händer, hur du ska hantera, lite på dig själv, ta hjälp av medarbetare.

Allt detta tuggade vi om en hel kurs, men det viktigaste av allt så handlar det om att veta vem du är själv för att sedan bli en spegel utåt. Okej, vem fan är jag då? Hur kommer jag reagera och varför, det var ett av uppdragen vi under LIA tiden hade att reflektera över och studera kring genom ett pedagogiskt dagboksskrivande, och sen med en analytisk förmåga se och fundera på vad vi själva behövde arbeta på och vilka styrkor vi har.

Redan efter någon minut i den där matsalen sätts det hela på prov, och jag sitter där helt ensamenn också. "Men hej vad fin du är, vad heter du, hur gammal är du har du barn och man också?" Fullpepprad med massor av frågor av en boende och minaa gugghjul snurrade. Vad jag heter kan jag svara på, hur gammal jag är behöver ingen veta, om jag har barn och man tänker jag aldrig svara på, där går min gräns för mitt privata.

-Jag heter Sabina och mer än så vill jag inte svara på.
-Nähä jag förstår det, och så klapprade det till i golvet och människan försvann.

Fan så dum jag kännde mig, jag som vill tala och vill skapa kontakter, men jag får väl lite på föreläsaren och allt jag studerat att detta blev rätt nu då. I alla annan vård hade man blivit glad för de här frågorna, man hade jublat och tyckt att hej och hå där gick startskottet för att knyta kontakter och etablera ett vidare samarbete med vårdtagaren, här inom psykiatrin får man ofta lov att tänka tvärtt om. Det här handlar inte om åldringsvård, hemtjänst eller personlig ass, det här handlar om att orka jobba i bland människor vars värld ser fullständigt annorlunda ut, i en vär där kaos ofta råder inombords av den människan man ska stötta och hjälpa i vardagen och jag som personal kommer att bli den som i bland har förtroendet att styra upp skutan. Har man inget förtroende och en relation är det svårt att arbeta. Jag såg att jag måste  bygga upp det och då inte med ett fåtal boende utan ca 21 stycken, kan ta flera år, eller en timme, det kanske aldrig händer.
 I efterhand så vet jag att jag gjorde rätt. Jag satte gränsen och frågan har sällan eller aldrig ställts igen. Det var en test av mig som den där nya personen, så som det alltid blir.

Ni alla hjälpte mig att utveckla alla mina instuderade kunskaper i det praktiska och jag trivdes i från första stund hos er. Och ser jag tillbaka på mina drygt tre år så har jag fått så mycket arbetslivserfarenhet så det är ovärderligt för mig. Många gånger när jag åkt hemifrån till ett arbetspass så har det varit i tårar och inom mig så kaos, mitt privata liv har under många år varit en strid på kniven. Inte en lugn stund på fem år, det har slitit mig sönder och samma, men jag har alltid åkt till er för att få vara jag. Hos er har jag varit trygg i min roll. Där har jag blivit en med er. Som semester helt enkelt.

Jag har sökt jobb på Veksthuset i Molde. Om nu någon skulle tro att jag tänker bli trädgårdsmästare så är det fel, Eva M är i alla fall en av de som tänkte tanken. Känns hedrade för mig i och för sig efter  som inte ser olikheterna mellan en tulpan och solros ;-). Men det här handlar om behandlingsarbete inom missbruk. Ett jobb jag hoppas mycket på att få testa.Nya utmaningar men jag är nog så som människa.

Inombords så är jag en luffare, alltid på väg och slår sig inte till ro.Men ändå så gör jag det. trodde aldrig att jag skulle flytta igen under min livstid när vi väl instalerade oss här för 6-7 år sedan. Vet att vi stirrade på varandra och sa att nu får det ta mig fan vara nog, vi hade gjort en sorts rotationsflytt, vilket innebar fyra flyttar under en väldigt kort tid. Vi sålde vårat hus 6 rok och tre våningar och flyttade in i 3 rok som då skulle helrenoveras. och byggas om. Vi han aldrig det, kaoset på elitnivå i våra liv startade och orken rann i väg.

Jag kommer sakna er alla. Nu ska jag börja på ny kula och komma till en plats där jag darrar så det går vågor i kaffekoppen. Men jag måste ge mig av här i från. Mycket kring mig har varit så otroligt slitsamt. Mycket som är så galet så jag själv fattar vad jag varit med om. Och det här hoppas jag nu få på pränt och i bokform så småningom. Hela historian i från början till slut. Och jag ska servera alla de som vill läsa en matig soppa utan så värst många motstycken. Allt för att jag valde fel en gång för snart 19 år sedan, sen den dagen blev aldrig mer mitt liv sig likt igen.

Nej kära vänner, jag ger mig ut på darriga ben som Bambi på hal is. Just nu i skrivande stund har jag inte en enda aning om något. Jag har ingen koll, jag vet inte när jag flyttar, jag vet inget om livet som norska. Vad jag vet är att jag måste finna ro om jag inte ska falla sönder som en vissen blomma.
Jag måste ta ansvar för mig själv och mitt liv och det ska jag göra nu fullt ut.

Även om jag säkert ser er snart igenn så tänker jag göra det som jag altid gör. Jag kommer lämna er med lite musik, det som är mitt liv. Utan musik är det meningslöst. Och de som inte har tillgång till FB och blivit länkade hit får ni som har det gärna meddela om att de har en hällsning här. Jag kommer att sakna er alla. Och vet ni vad, i dag fick jag betalt för alla mina tre åren. Allt det jobb jag lagt ner på att etablera en kontakt som på slutet har lossnat ordentligt.
Han kramade mig och sa Good luck, en kram och två orden på tre år, det är stort för mig. Det kom tårar både på honom och mig. Det var i dag jag jag förstog att jag funnit en vilsensjäl, fångat den och faktiskt kanske lagat ett litet,litet hörn på den, det kanske var just detta stjärnorna ville och just det uppdraget jag nu fullföljt? Jag vet inte, men jag tar allt med mig och speciellt upplevelsen i dag. Det har lärt mig att aldrig ge upp, även om det tar tre år, det var just detta jag hörde på föreläsningen för så länge sedan, det kan ta en time eller flera år att göra det. /Sivanz ;-)


Ps/Här får ni några favoritlåtar av mig, låtar som bara är jag/Ds