Ta mig fan så är det riktigt spännande att vara människa.

Jag har aldrig varit rädd för att tappa
 huvut till marken.

Räven raskar över isen, eller snarare raskar över min gård. Undrar just vad det är för aktivitet här under nattetid. Jösses det är spår överallt. Jag är usel på djurspår men sonen är tusengångerbättre.

-Tjaaa, det där är ett rådjur, det där är en hare och det där ser ut som en räv.

Jo då så att han kan sina djur och natur kan man väl säga. Han påminner mig lite om Mick  Dundee i filmklassikern Crocodile Dundee i från -86. Grabben har också en hatt,väst mer åt friluftslivet och en fin kniv. Han är lika vänlig och snäll som Mick men har ett fasligt humör om det skulle komma till skarpt läge.

Grabben sover gärna väldigt primitivt men han har fortfarande en säng och väljer den i stället för att rulla ut ett liggunderlag på golvet. grabben idiotförklarar Beare Grylls och säger att det där är inte alls en naturmänniska och tvivlar på att han alls skulle överleva på riktigt ute i naturen. Grabben tycker inte att man behöver äta råa jakögon och slamsa i sig rått kött och snuska sig i TV, han tror att detta skrämmer människor för att våga närma sig naturen. Han menar på att man ska vara så väl utrustad före en färd ut i naturen att man ska kunna klara av att göra en eld och laga den mat man finner.
-Och är det så kallt som den där Grylls påstår att det är så borde han väl veta att det är viktigt att ha mössa och vantar på sig, det är ju jätteviktigt för att överleva i ett kyligt klimat. Det borde han väl berätta om i stället för att fjolla runt och bete sig som han gör och äta rått kött.

Ja det var mycket obeservant av min son måste jag säga. trots denna påstådda kyla så syntes inte andedräkten heller när Mr Grylls flåsade på i TV. Och jag är nog beredd att hålla med min son, hur ska människor våga ge sig ut i naturen. Eller hur många är det som ger sig ut i naturen matchade till tusen och verkligen tror att de ska klara av det hela?

Det är mycket spännande saker man kan samtala om under en dag med sonen när han är hemma och snorar. Påminnelsen om vad det viktiga i livet är kommer till mig. Jag har fostrat mina barn till unika individer. Och min äldre lilla vapendragare sa här om dagen, skyll dig själv att du har lärt oss vara som vi är. Ja det är jobbigt i bland att ständigt bromsa, diskutera och helatiden vara den där jävla surkärringen som inte fattar ett dugg. Men det är min roll och uppgift i nuläget.

Samtidigt väldigt intressant att hon säger att jag får skylla mig själv, det innebär ju någonstans att hon vet mycket väl hur landet ligger, eller hur?

Hade en trevlig helg med familjen. Vi hade damernas på Lördagen då jag och min kära karamell drog i väg på esteternas musikal i Vansbro. Mycket duktiga aktörer och en rolig musikal med sång och fina kulisser. Jag skulle vilja gå på en riktig teaterpjäs med henne, med riktig menar jag typ en uppsättning på Dramaten eller liknande. Våran förtjusning för detta är gemensam. Men bor man i Sveriges bromsspår i kalsongen så det är ju inte bara att kasta sig i väg när andan faller på.

Jag vet när min förtjusning för teater startade. Det var i väldigt unga år och Oliver Twist skulle visas på våran folkpark. Jag blev bjuden av min faster för att följa min kusin och jag tror nog att min förtjusning för detta höll i sig i flera år efter det, det gör den väl förvisso ännu.

Har kluddrat lite med mina akvarellfärger också. Den enda som förtjusas över detta är min mor. Det är väl hennes uppgift att suporta sina barn kanske :-) Syrran funderade på om det höll på att slå slint när jag berättade om mitt akvarelset. Kan väl förstå det till en viss del eftersom jag absolut inte har handlag för något konstnärligt alls. Helt värdelös och den  konstärlig ådra i kroppen ligger väldigt långt bort, men strunt samma, vill jag måla så gör jag det. Det är en trevlig avkoppling även om resultatet liknar  Vincent van Goghs dasspapper mer än konst.

Ernst Billgren talade på TV nyligen. Han tycker att det konsten nu har kommit till den punkten att det mäst provocerande är att inte provocera alls genom sin konst. Alla har en föreställning om att konst måste provocera, därför blir människor ännu mer upprivna om den inte gör det menar han på.

Jag tycks ju i alla fall ha fått i gång min syster så då kanske min konst fungerar i alla fall då :-D
Jag har ju inte precis målat provocerande tavlor med naket eller homotema som oftast brukar riva i människors emotioner, jag har ju bara målat lite abstrakt konst och ändå tycks min syster att jag är underlig och fattar inte vad jag håller på med. Ska vi inte bestämma här och nu att Ernst Billgren är min mentor, det känns i alla fall bra för mig. Menar jag har ju gjort precis så som han sa i TV.
Ernst by him self  tycker nog också att det är en bra ide :-)

Snackade med syrran telefonledes i går. Funderade lite på att övergå till acrylfärger och staffli, detta kanske inte var förenligt med min mentor Ernst devis om att låta bli att provocera för hon är min lillasyster och henne får jag retas lite med faktiskt. Hon pustade bara och sa, jaaa men gööör det du.

Nej det är bara min arma moder som tar mitt konstnärskap på allvar. Hon sa faktiskt till mitt försvar att jag som barn tyckte mycket om att rita och måla, sen har jag inget minne av det själv precis men jag har någon streckgubbe kvar i gömmorna sen jag var i femårs åldern.

Mor försökte styra in mig på lite tänkbara motiv att måla med mina akvareller.
-Sabina du kanske skulle testa att måla lite träd, det är ju lite olika färger på löven och det tror jag att skulle bli fint.
-Ja men jag har redan målat ett träd, jag har gjort en gran.
Tystnad i telefonen sen vrålar det bara till och mamma skrattar så där hysteriskt som bara hon kan.
-Jaha ja jag såg ju mera en björk framför mig eller något i den stilen, får mor ur sig efter att ha hämtat upp sig efter den skrattsalvan.

Sänder ett MMS till mamma när jag har henne i telefonen. Vill visa henne min skärgårdsmålning.
-Jaa men ojj vilka fina färger, det där svarta borta på klippan är det en fiskargubbe?
-Nej mamma det är det inte, jag skulle göra en fyr men det var för mycket vatten så det svarta flöt i hop och blev en svart prick.

Joho, då var det klart igen då, morsan skrattar så hon får ingen luft och bara låter så där hysterisk.
Jag är enormt glad för att kunna inbringa skratt i människors liv. Jag skrattar också väldigt ofta och gärna. Det hörs kan man säga. Har lite svårt att dämpa ner mig vid vissa tillfällen. Kan kännas lite handikappande i bland. Det är ju inte alltid det passar sig att garva läppen av sig precis.

Nu ska jag ta fram mina färger och göra konst även av denna dagen.
Hej på en stund :-)