Kära doktor Barbro Hedin Skogman.

En sak ska jag lära dig som du tycktes glömma bort. En människa, indivit är bra mycket mer än ett mätbart resultat på din teststicka och blodprov. Att förtå en hel människa kräver mycket mer än bara dina antaganden och föreställningar av dina egna tolkningar. Trist att en människa med forskarabitioner och säkerligen en tro om att göra gott inom ditt yrke tappade denna ack så viktiga insikten.  Ännu tristare är det att du ser dig som en mycket mer vetande person eftersom din snäva bild av verkligheten och vad du tror det rätta inte stämmer så bra med min. Att jag då tar avsteg i från det du ser som det normala och det som du någonstans har en tilltro till som den enda vägen gör mig väldigt ledsen. Du lever inte mitt liv, där med har du ingen susning. Utifrån det ser jag det som underligt att du kan skapa dig en uppfattning, enligt mig är det omöjligt. Det du under någon minut hasplade ur dig har just nu slitit upp storiga köttiga sår inom mig. De sår som var på god väg att läka. I dag slet du upp dom såren, troligen inser du inte det. Du sa saker som jag under många år fått försvara mig mot, men någonstans så är jag bara en ynklig liten mamma där livet inte har gått på räls utan snarare tvärtt om varit en ständig strid. Du doktor Barbro har med dina ord och din tro om vad du vet raserat många framsteg i dag. Du har mosat sönder den lilla gnuttan av hopp och tilltro för att någon gång få ordning på det hela snabbt och effektivt på  bara några minuter.

Tack så mycket för det, tack för att du i din yrkesroll verkligen inte fått lära dig att fundera lite utanför det som anses som norm, det som anses vara det enda riktiga och rätta. Hur är det möjligt i detta samhälle då det individuella är det enda ord som så ofta klingar och låter snyggt. I alla fall när man talar om det i en positiv ton, då är det individuella något mycket bra och ytterst viktigt att komma ihåg.

Sen vänder det snabbt för att du och din yrkeskår tycks tro att ni kan det där om människor. Så är det, ni kan en hel del om saker jag inte förstår, men för den delen så äger väl jag fortfarande mitt liv och vet hur det är bäst? Du Barbro skämde mig i dag, du gjorde mig rädd och du jobber väl med att hjälpa inte skälpa, eller hur var det nu?

Förstå att det finns männikor lång utanför de ramar och normer ni har som den vedertagna frasen "det som blir bäst". Du talar till mig som om jag var en skurk, en människa som inte vet hur man gör. Kära du om du visste vad jag har gjort, hur hårt jag har jobbat och jobbar varje dag varje minut dygnets alla timmar. Allt det jag har åsidosatt, alla de gångerna jag har kännt blodsmak i munnen för att jag har  slitit och slagits i all ensamhet, ser du alla de gångerna i din journal? Ser du min vardag, ser du allt utanför dina provsvar, ser du en hel familj som gått så sönder och samman så det är obeskrivligt? Nej det ser du inte, men du dömer utifrån något du tror dig veta och det är förskräckligt att göra, speciellt när man kan titulera sig doktor.

Nej doktor Barbro, det är nog på tiden att det nu inom det snaraste kommer en insikt om vad det där individuella verkligen är. Allt det där som ni talar om men som inte finns på riktigt. Tycker att jag snart borde ha stött på varenda människa inom Landstinget som har sitt huvud under armen, i dag fick jag även lägga doktor Barbro i lådan med sparade tokfransar som har landstinget som arbetsgivare. Det fylls på ser det ut. Livets lott äro olika, jag måste ha dragit den fetaste nitlotten i den tombolan.

Ledsen och uppgiven lägger jag mig i kväll.