Med en ängelstålamod.

Den där vårdagen 1976 föddes jag. En mycket komplex individ med alla fingrar och tår på plats. Mor och far fröjdades över det lilla flickebarnet som kommit til dom. Med god aptit började hon livets resa. Så småningom upptäcktes en brist hos den lilla flickan, hon saknade något som kallas tålamod vilket de arma föräldrarna skulle uppleva mer än en gång under den unga frökens barnaår och långt in i vuxenlivet. Nu föll det sig inte bättre att sex år före flickans födelse hade ett gossebarn kommit till världen.Lika hungrig var han på livet och den goda maten. Under sina första år fick han ofta höra rund och god som prästens ost.´Han begåvades med alla de saker den lilla flickan tycktes sakna. Speciellt det som kallas tålamod. Man skulle nästan kunna tro att en stöld hade förekommit av något slag eftersom pojken tycktes ha allt tålamod i världen och den lilla flickan klarade inte många minuter av prövningar av olika slag.

I dag har det visat sig igen, jag har INGET tålamod av något slag. Jag kan knappt stava till det och jag kan ärligt säga att jag vet inte hur det känns att ha det. Att uthärda ett jävla trassel och reda ut det. Hur fan gör man? Sitta där och lagen om all jävlighet råder och ändå håller man huvudet iskallt och bara matar på. Jag blir hysterisk och orkar verkligen inte hålla ut.

I dag skulle det skiftas telefoner och telefonlistor skulle följas med hit och dit. Jag funderade inte på saken, känner att det inte är någon större ide och jag blir bara ett monster med grova huggtänder och hindrar den processen i stället för att hjälpa till. I från en telefon till en annan skulle alltså alla kontakter överföras, behöver jag säga mera? Projektet startade och det logiska enkla fungerade inte. En timme gick och trots att jag inte alls involverades i det hela så började mitt stresspåslag att stiga en aning.

Jonas surfade runt på internet och knappade och tryckte, i bland kom det ett det var då väl fan också. Men i en väldigt låg ton och inte alls så uppbrusat. Efter den första kvarten då jag såg att det krånglade så tänkte jag, men ge dig innen det spårar ur och slutar i ett aggresivt utbrott, det har jag aldrig sett han ha pga tappat tålamod men tanken kom utifrån mina egna referenser och erfarenheter.Men  nej då han gav inte upp och så där 2 tim och 30 minuter senare var det klart.

 FATTA, i flera timmar håll karln på med en och samma sak och bara jävlades och inget fungerade.

Efter alla dessa timmar så kommer det,-Ja men så där då, nu tror jag att det ska fungera.

Men hur gör man och varför fick inte jag i alla fall 25 % av hans tålamod och uthållighet när det jävlas?

-Måste ju säga att jag beundrar ditt tålamod.

-Njaa vet väl inte om jag har så mycket tålamod, jag var ju bara tvungen att fixa det här.

Då undrar jag hur man definerar tålamod och hur ser han på mig som inte klarar två minuter med motgång utan att vråla nu skiter jag i det här. Det slår gnistor runt mig och jag frustar som en galen tjur.

Förra vintern tillbringade han 12 tim på toaletten. Där skulle en ispropp i ledningarna lösas och fokus var inställt. Det värmdes på rören och det ånkokades vatten och gud vete tusan vad han sysslade med. Men han gav aldrig upp och jag sa lika då. Du har en ängelstålamod och jag fattar inte vad du är skapt av. Ähhh jag var ju tvungen att fixa det, hade inget val.

Om det nu är så enkelt så varför kan inte jag bara välja att inte tappa tråden och ta mig runt problemet i stället för att köra sallen rakt in i kaklet sen ge upp? Frågar man min mamma så säger hon, ja men det är en träningsak kära Sabina.

Fan heller att det är, jag vill verkligen inte bli så galen men blir det varje gång. Men jag har förvisso övat på saken så det har blivit bättre, så lite rätt har nog mamma. Men då handlar det om saker som jag absolut är tvingad till att ha tålamod på också som när barnen visar sina mindre trevliga sidor. Men att fippla med en mobil i flera timmar ser jag absolut inte som livsnödvändigt utan att ge upp det ser jag inte som något behövande.

Så väldigt olika men ändå så passand :-)