I got my eyes on you.

Ja men så trevliga små saker och ting ungar har för sig. I dag hade sonen yppat lite om det stundande flytten som just har påbörjats i ett väldigt tidigt planeringsstadie. Som ett pytte embryo kan man nog beskriva den stora processen.


Vi diskuterar absolut helt förutsättningslöst om det hela. Kikar runt efter fakta och spånar och funderar, mer än så är det inte. I alla fall så hade han blivit kallad norskjävel i dag i skolan. Inte nog med detta hade trackaseraren inte gett sig på min son utan ytterligare en tredje klasskompisa just för detta. Och tagit hårt runt halsen på han som absolut inte hade gjort något i den här frågan. Ja men vad är det för fel??  Min grabb resonerade kring det hela för han i sin tur hade då kastat sig mellan de båda som brukade sig av handgemäng och läxat upp uppviglaren till det hela efter noter.

Min son tror inte att klasskompiser vågade ge sig på honom för han är större. Och vännen som hade fått klä skott för galenskapen är mindre i växten, därför vågade väl inte den här tredje lilla gofisen sig på min grabb utan valde ett enklare byte. Min grabb tycker att detta är otroligt skärrande och hemskt. han ser det hela som fullständigt idiotiskt och galet. Han kan inte förstå med sitt stora goda hjärta hur man kan och änns vill bete sig på detta viset.

Min kille kan inte förstå att den här typen av händelser finns. Han har sin referensram och sånt här ingår inte i den. " Tycker att den enklaste saken i världen är att vara snäll, det behöver man ju inte träna på det kommer ju av sig själv", brukar han säga.

Hur förklarar man då detta för en förtvivlad godhjärtad herr?

-Ja men du vet det kanse är någon sorts avundsjuka kära barn.
-Ja men det tror jag då inte på, jag är avundsjuk i bland också men för den sakens skull så slår jag väl inte anndra och beter mig som en gris.


Nä, han har ju rätt, så den där gubben med avundsjuka går ju inte hem så vidare värst bra.

-Ja men den här anndra killen kanske inte har det så bra hemma, det kanske är jobbigt och svårt.
-Ja men mamma, det har väl jag haft många gånger också, det har varit svårt som ingen förstår och jag har aldrig varit dum då heller mot andra.

Nä det har han ju inte, det fungerade inte så bra med den bortförklaringen heller.


Den dagen min son tappar hela fattningen så skulle jag inte vilja vara i den plågoandes kläder. Han är stark efter att sedan han lärde sig gå utövat tungt fysiskt arbete. Han har staplat ved, skottat snö och röjt sly. Så någon liten omusklad rädd typ är han inte. Men han vill aldrig vara dum, bara göra gott och skapa trivsel. Ska han behöva lida för det? Ännu värre ska hans kompisar få lida för att andra inte vågar ge sig i kast med min son? Mycket underlig och i det här fallet så kan man tro att gofisen i fråga skulle ha en mycket mer insikt i livet med de jag veterligen tror bär annsvaret för föräldrarskapet.

Men historian tycks upprepa sig, den här typen av takter har jag ju sett sen långt tillbaka. Tyvärr känner jag mycket väl igen takterna sedan många år tillbaka. Men de ska få se på norskjävlar och annat smått och gott. Hoppas nu att det inte händer igen.