Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

tisdag 3 november 2015

Hårdrock och lite soppa













HALLLÅ!

Dags att skriva igen, ska bara baka ihop en produkt i skallen så ska jag leverera när tiden är inne




söndag 5 april 2015

Begåvningsreserven

Vad ska det bli tro?
Förvånansvärt länge sedan jag skrev, det är ju inte klokt egentligen.
Jag mår ju bra av att skriva och ute i samhället pågår det ju stora saker att få huvudbry över eller engagera sig i.
Tänker då närmast på det valet vi hade och hotet om nyval i början av året.
Debatten om tiggarnas situation är ju ofta i hetluften och gör mig förbannad över medmänniskornas dåraktiga sätt att se på deras livssituation.
Jag har mycket svårt att se och inse hur fattiga i huvudet många av medmänniskorna är i min omgivning. Jag har mycket svårt för angiveriverksamhet och smygfotograferingar av människor som förnedrar sig i den milda grad och sätter sig utanför våra butiker. Bevis skall ut på internet att det minsann handlar om fettrika rumäner som är i Sverige för att bli ännu rikare. Fram med mobilkamerorna och dokumentera eländet så hela världen får se de här jävla parasiterna som stör ordningen i den milda grad genom att sitta tysta utanför en affärs entré med en mugg där den som vill kan lägga 5 kr i.
Detta är vad många fattiga jävla hjärnor bryr sina huvudknoppar i under dygnets vakna timmar.

Jag ser föräldrar som stödjer sina barn i hatkampanjen mot dessa uslingar. Föräldrar som helt öppet hejar på sina barn i detta hemska fenomen som ska ut ur Sverige nämligen tiggarna. Det är nu vi talar om förståndshandikapp på riktigt. Jag blir fullständigt förstörd över hur det har gått så här illa. För mig är det helt absurt. Trodde verkligen inte att det där med begåvningshandikapp skulle visa sig i var och varannan röd liten stuga. Men så är det ju.

Föräldrar lär sina barn att hata och förakta. Föräldrar lär sina barn att inte intressera sig över att faktiskt ta reda på situationen och diskutera med den man tror är en vuxen förebild. Grejen är den att hur taskigt med pengar man har inte sitter i att du ringer i en mobiltelefon eller har en bil. Du blir inte så mätt av att äta upp mobiltelefonen som du kanske har fått i present eller faktiskt sparat till under en tid. Hur dyr är en mobiltelefon i dag?

Det finns troligen lika många livsberättelser som det finns tiggande människor, det ser olika ut och livets stig har givetvis sett olika ut för de här människorna som för dig och för mig. Varför är det så svårt att välja att se det så i stället för att hata?

Det finns inget tvingande när det gäller att lägga en peng i deras mugg. I stället för att förvandlas till ett hatande monster så går det ju att bara ställa sig helt neutral till det hela och faktiskt gå förbi. Ännu bättre är ju om man faktiskt undersöker lite närmare varför människorna har en bil men sitter utanför ICA och tigger.

Kan det vara så att de har haft jobb tidigare och investerat i en bil för att sen kunna ta sig runt och söka efter mer jobb? Nä men ett så jävla enkelt svar på den saken är väl inte möjligt....eller?
Sen två saker till. Om det nu skulle vara någon boss som tjänar stålar på att kvinnan sitter och tigger så blir ju inte den mafioson speciellt rik. Måste ju vara den dummaste jävla krimmo grejen i världshistorian.
Men om nu det verkligen skulle vara en så stor förtjänst att sitta och förnedra sig utanför affären så undrar jag varför inte fler lågavlönade svenskar sitter där för att få ihop till brödfödan. Det är ju skattefritt för tusan.

Slut på meddelande. Bitterfittan are back in town! Vi ses hej så länge.




tisdag 1 juli 2014

Det finns stora och små.

Det här brevet är till dig.

Du borde ha sett mig och varit mig nära. Du borde ha älska mig för det jag är. Inte för det jag presterat, utbildningar och betyg. Aldrig någonsin har jag räknats, aldrig någonsin har intresset funnits för vad jag levt för liv. Vi träffas ändå vardagligt, i bland på kalas och andra tillställningar. Ändå visste du inte två år efter att jag bytt jobb att jag faktiskt hade gjort det.
När jag var liten hade jag ingen chans. Minns när du sa att du skulle bjuda mig på en resa. Att jag skulle fixa pass så vi bara kunde sticka när tillfälle gavs. Jag var i 10 års åldern då. Tillfället har inte kommit än i dag. Varför sa du så? Varför lurade du mig?
Då var jag ett barn, jag litade på dig och hoppades och önskade så. Bara ett av alla svek och i dag kan jag se och förstå ditt beteende mönster. Och jag tycker synd om dig. Ditt liv känns så sorgligt. Missnöjd och ensam, ja vad mer kan det bli.
När jag träffade min käresta så var du helt oförstående. Du frågade mig hur han som är ingenjör kunde tycka att han ville ha mig. Så förnedrande och förminskad du försökte göra mig. Du har så länge jag kan minnas talat om titlar och utbildningar och dom lite finare folken.

Själv känner jag mig kräkfärdig när jag hör dig tala på det viset. För mig graderas ingen i sitt människovärde utifrån yrkeskategori. För mig finns ingen finare mer värdefull eller lite mindre värdefull. Jag träffar MÄNNISKOR!

Det är väl just där vårat synsätt skiljer oss åt. Tack för att du sett mig som mindre värd i 38 år och genom detta har du givit mig värderingar som är totalt motsatta i från dina.

FU*K YOU!

fredag 2 maj 2014

Vad är det ni vill?

Förundras över det valår och val som stundar i Sverige. Vad är det riksdagspartierna vill egentligen? Tyst, platt och intetsägande i från alla håll och kanter!
VA FAN ÄR DET MED ER!!

Stefan Löfven levererade just den största jävla ihåliga dumgrejen ever. " Människors lika värde är en grundvärdering", kan Herr Löfven vara så vänlig att utveckla saken närmare?

För mig känns ordvalet likt en efterdyningar i från 70-talets politiska rörelse, något som inte känns speciellt nytt och starkt. Och den stora frågan är vad menar karln med det hela egentligen?

Är alla människor lika värda? På fråga ett svarar jag, nja tveksamt. Hur är det möjligt att jag som verkligen allt som oftast proklamerar om krossa normer, stå upp för den du är, kärlek åt folket kan sätta mig mot den saken?
Det är ganska enkelt för jag tror inte någon av oss, varken i den här delen av världen eller på jordklotet under oss ärligt, rakt och uppriktigt i från botten av hjärtat verkligen kan stå för den saken och uppriktigt tycka det.

Detta är en helt naturlig mekanism inom det mänskliga väsen och har absolut inget med ondska, rasism eller dumhet att göra. Stefan Löfven ger sig alltså utan närmare eftertanke in på områden som inte är så värst väl genomtänkta. Snabb som blixten snattar han tag tag i några  tjusiga fina ord som låter bra. Något som faktiskt får majoriteten att reagera och tycka men oh ja det låter ju lika tjusigt som barnkören i kyrkan under avslutningsceremonin inför sommarlovet, om man inte tänker till lite extra.

Låt mig få förklara. För mig ekar orden bara tomt, floskler, ingen närmare eftertanke och det fungerade en gång i tiden vi har inget nytt att komma med så vi kör en repris, kanske har vi tur ännu en gång.

Vad debatten borde handla om är i stället respekten för människor, hur ska vi få ett samhällsklimat som fungerar drägligt för innevånarna i landet? Det handlar inte om milimeter rättvisa. Det handlar om att människor ska behandlas med värdighet. Inte att vi alla ska ha 2 dl mjölk i glasen. I dag är det politiskt helt fel att säga vi inte kan  ta emot alla som söker uppehållstillstånd i Sverige. Som politiker ser man att tar man debatten kring det hela är det likställt med att skjuta sig själv i huvudet. Så långt gånget och illa infekterat har de frågorna blivit. Rasisterna och antifachisterna har lyckats kidnappa den här viktiga frågan och ingen vågar längre ta i den. Mycket snedvriden demokrati säger jag. I detta läget har man  tappat otroligt mycket till något som jag verkligen inte vill vara med om. Detta är ett stort intrång i våran demokrati. I det ögonblicket kliver Stefan Löfven in under ett valår och försöker säga någonting. I ett tafatt försök vill han visa sin godhet genom att säga " alla människors lika värde..". Allt för att låtsas vara en politiskt korrekt person i värsta peace, love and understanding andan.

Jag har med egna ögon sett Migrationsverket behandla människor fullständigt horribelt. Jag har sett en statlig myndighet förnedra människor så illa att jag inte trodde att det var möjligt. På frågan till Migrationsverkets personal hur det kunde vara på det viset var svaret kort " Vi har inte resurser, vi jobbar så fort vi kan men det räcker inte till". Detta är ett problem, och inte det minsta i fas med det jag försöker mig föreställa att Löfven snackar om.

Jag är säker på att ingen annan svensk myndighet hade klarat sig igenom den behandlingen av människor som jag själv sett utan att Janne Josefsson knackat på dörren nästa dag och bett om att få tala med generaldirektör Anders Danielsson.

Så frågan är vad Stefan Löfven menar med människors lika värde? Är det att inte våga ta debatten med SD för att han själv blandar ihop begreppen? Om Löfven hade menat något i sitt uttalade så hade han ju genast tyckt att Jimmie Åkesson och SD också är lika mycket värda så varför inte då debattera med dom? För mig visar Stefan Löfven upp sig som en  statsministerkandidat med brallorna nere.
Tycker Löfven att regimkritikern som stridit för demokrati i sitt hemland är lika värld som motståndaren, den som dräpt otaliga människor, torterat människor, våldtagit kvinnor, slaktat människoliv är lika mycket värda? Att respektera de båda är en sak, men att våga sig på ett påstående som likvärdiga känns magstarkt. Tror inte jag är speciellt ensam om att se det på det viset heller. Jag har ingen skolning inom kvantfysik eller teologi. Ganska säker på att  jag inte kan beskylla Stefan Löfven för det heller. Så vi står jämbördiga i skolningen gällande den saken som majoriteten av det svenska folket.

Enligt FN:s deklaration ska vi visa människor lika värdighet, inte lika värde detta är vad som skiljer agnarna mot vetet. Jag hade kunnat känna en större respekt och tilltro till Stefan Löfven om han hade kunnat uppvisat en smula mer tankeverksamhet gällande ämnet. Men tyvärr faller det, så som det gör för alla andra riksdagspartier. Ingen klarar av att sticka ut, ingen klarar av att ställa sig upp som en stark ledare med karisma och sikte mot 4 års regerande av Sverige. Och allt resulterar i öppet mål för SD och Jimmie Åkesson. Det gör mig ont att detta utspela sig framför mina ögon år 2014. Pudelns kärna är just den att SD inte heller tolkar FN:s deklaration på ett vettigt sätt. För i SDs fall så talar man helt öppet om att människor inte alls ska behandlas likvärdigt och ingen tycks reagera på detta.

Hur ska någon som inte vågar ta debatten kunna regera Sverige? Vad är det för svag flathet? Kanske är det så att det just är ett regerande SD som behövs för att störta ner landet i avgrunden. Är det först då människor börjar reagera och fatta allvaret i det hela. Kanske är det så att det varit för lugnt och stilla allt för länge nu. Människor har slagit sig till ro och är invaggad i någon sorts fantasi om att det hela sköter sig själv.

Klyschor och floskler om allas lika värde, välfärden, solidaritet fungerar inte. Den som ställer sig upp och slår näven i bordet och möter Jimmie Åkesson i debatten och talar om för honom att han har fetfel och en kuslig människosyn är den som skulle kunna plocka tillbaka respekten. Den som visar och framför en vettig politik gällande invandringens alla frågor skulle höja sig själv och sitt parti betydligt. Den kandidaten som kan ta tillbaka demokratin och på riktigt arbeta för människors lika värdighet, den personen skulle jag lägga på minnet valåret 2014.
Just nu är det inte:

Stefan Löfven
Fredrik Reinfeldt
Gustav Fridolin
Åsa Romson
Jan Björklund
Annie Lööf
Jimmie Åkesson
Jonas Sjöstedt
Göran Hägglund

Vad jag i alla fall vet säkert är att varje parti säger att de tar avstånd i från SD och deras odemokratiska politik, men sen då? Tja det blev ju inte så mycket mer än så och det kommer också visa sig i Sverige de kommande 4 åren.



fredag 25 april 2014

Äger du din armhåla?

Frida Khalo
Kroppsliga behåringar kan visst provocera människor. Detta känns för mig aningen befängt när jag anser att det finns så mycket annat viktigare att debattera om. Framförallt ta ställning för eller emot. Framförallt så är jag väl av den typen som aldrig någonsin har brytt mig så värst om skönhetsideal, hudsalvor, smink eller ansett mig så speciellt fåfäng. Och på ett ödmjukt liberalt sätt blickar jag ut över mänskligheten. Människor måste väl ändå få bestämma över sig själva och sina egna kroppar.

Det var då jag kom på iden att göra ett undersökande experiment med hjälp av mina egna armhålor. För ca 1 år sedan fick jag en hutlöst smärtande hårsäcksinflammation i min högra armhåla. I storleksordning en svullnad likt en golfboll. Fanskapet ömmade rejält så jag bestämde mig för att nu får det fan i mig vara slut på barbieringen i armhålan.

Under vinterhalvåret har det varit ganska enkelt med frisyr i armhålan, har väl själv tyckt att det inte varit några större problem. Nöjd och glad över att jag på riktigt verkligen trodde att jag ägde min armhåla så har stråna växt och frodats fritt. I familjen har vi väl skojat hjärtligt om saken, min dotter har väl svalt ner morsans ställningstagande och med en axelryckning sagt att det är väl min sak hur jag vill ha mina armhålor. Hennes ord har stärkt mig, ja för visst är det väl min egna sak om hur jag vill se ut och vara.

På något vis så har det också känts bra för jag har kunnat visa henne att inte falla för normer, ideal och samhällets påverkan. Det har ju alltid varit ett mål i min barnuppfostran  med mina barn. Jag har också kunnat påvisa för sonen att en kvinnokropp faktiskt också har hår under armarna, tro det eller ej.

Under nästan ett års tid har min personliga lilla manifestation pågått ganska så friktionsfritt. Men vips dök solen upp och jag avslöjades som en stor bluff, främst avslöjades bluffen för mig själv. Jag trodde faktiskt att jag och mina armhålor var ett sammansvetsat team. Bluffen avslöjade sig på en restaurang. Det var varmt där inne och under tröjan hade jag linne på mig. Hade jag varit så jävla obrydd som jag inbillat mig att jag var så skulle jag inte funderat en sekund på armhålorna. Men när värmen gjorde att jag ville ta av mig tröjan så skrek det i skallen, SHITT POMMES AKTA SÅ INGEN SER DINA ARMHÅLOR!

Smidig som en fiskemask trasslade jag mig ur tröjan utan att vifta nämnvärt mer armarna. Försökte mig på att hämta en kopp java också. Men fick lov att be min andra hälft om det eftersom kaffekannan var så dumt placerad att man verkligen måste sträcka ut armen, därmed visa upp sin orakade armhåla.

Näää så uppenbart äger jag inte min egen armhåla och jag har nu på ett studiemässigt sätt insett att även jag är ett fall för normer jag inte tycker om. Jag stod inte pall utan föll för vad som anses vara rätt och riktigt.

Jag blir förbannad på mig själv och min egen feghet!

tisdag 22 april 2014

Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde.

Malungskyrka.
För den som kan sitt band Kent förstår att rubriken kommer i från låten La Belle Epoque. I texten kan man också höra frasen Alla för alla en för en, det är just det som fäster sig speciellt i mitt hjärta.

Under påskens besök på kyrkogården så tänkte jag just på det där, alla för alla en för en. Hur fan ska man orka axla det ansvaret över världen som de med sina namn på stenarna inte längre själva kan göra?

Det socialarvet vi bär med oss vidare, förväntningarna på att reda ut saker och ting, vara den där vuxna människan som tar hand om och ordnar upp. Givetvis är det inget jag som person är ombedd om att göra, det är min egen känsla. Min känsla och egna vilja när man så väl känner till de öden som mötte många av de mina med sitt namn på stenen.

Jag är 38 år och har deltagit på tre vänners begravningar där döden har varit självvald. Eller självvald känns fel att säga eftersom jag inte tror att självmord är ett val utan ett måste. Något i själen är så trasigt att det bara finns en enda väg ut. Alla barriärer har brustit och livet blir outhärdligt och inte ett alternativ. Jag vet många flera med sina namn på stenarna som också gått samma väg, begravningar som jag inte deltagit på. Vissa begravningar har också grundat sig i sjukdom så klart, men det gör det inte mindre svidande att se namnet på stenen.

Jag är kvar här på jorden och grubblar ganska ofta på hur de mina skulle se ut i dag om de hade varit bland oss. Tänker på mina vänners livssituation, hade någon kunnat hjälpa de att orka leva vidare om rätt hjälp hade kommit i tid. Vad hade de levt för liv i dag?

Minns en begravning som jag cyklade till. Hade inget körkort och visste ingen jag kände som skulle dit. Jag vet att jag tänkte på just det där, här cyklar jag till min väns begravning och mitt liv pågår i samma takt precis som vanligt. Men om 45 minuter ska vi begrava en ung människa som inte kände att livet längre gick att leva. Min vän kommer aldrig åter, min väns familj kommer aldrig att bli den samma igen, men för mig pågår mitt liv i samma vardagliga takt precis som vanligt, här är jag ute och cyklar. Vem är det som bestämmer, vem eller vad är det som avgör ?

Ur detta grubblande så föddes iden om att söka svaren. Därför kastade jag mig hem och gjorde en sen anmälan till en filosofikurs som startar till hösten. Risken är väl den att man bara kommer bli mer förvirrad än någonsin. Metafysik, yes kompress där satt den!! Metafysik passar mig bättre än teologi.

Snuddade i en tidigare kurs vid filosofi, och när föreläsaren på ett förtrollat sätt kunde beskriva det hela och det blev en ahhaaa grej för mig så kände jag en viss iver av att inhämta mera av den filosofiska varan.
Har tidigare varit onödigt rädd för filosofi, det kan jag i dag tycka är synd. För vad är filosofi egentligen? Tja det handlar ju om allt egentligen. Modeller av förklaringar till hur det fungerar för oss. Eller kanske snarare ett försök till att förklara genom olika modeller.

Detta förtjusar mig barnsligt mycket. Man kan ju  tycka att det är märkligt eftersom siffror inte förtjusar mig det minsta. 1+1=2 och där med basta, kanske är just därför jag inte alls är i samklang med siffrorna. Det finns inget personligt som speglar mig i det där. Det finns inga variabler för eget tänkande alls. Svaret är entydigt oavsett vad jag tycker. För tycker jag lite själv där ja då blir det rödmarkerat och FEL. I filosofin så får jag vässa mig själv, mitt absoluta innersta jag och det är spännande.

Ni alla med era namn på stenarna är med mig i hjärtat. Ni har rätt till mer än ett namn på en sten.
Alla för alla och en för en! <3

tisdag 11 mars 2014

Djävulens advokat

advokat Geir Lippestad.
Jag vill rekommendera advokat Geir Lippestads bok Det vi kan stå för.

Boken ger en utförlig beskrivning om hans långa tid under enorm press som Anders Bering Breiviks huvudförsvarare.

Den här boken ger en begriplig bild och förståelse för varför även en grotesk terrorist som Anders Bering Breivik ska omfattas av de juridiska skylldigheter ett samhälle har mot en klient.

Boken handlar om Lippestads syn på demokrati, människovärde och rättsväsende. Just de delarna och synen på ett samhälle beskriver han  på ett lättbegripligt sätt i det här svåra ämnet. Jag tror att många av läsarna kan ta till sig det och närmare förstå hela processen på ett bra sätt.

Som daglig användare på Facebook ser man ofta det jag kallar FB-poliser. Ett uttryck för hur människor via en bild eller kanske en åsikt gärna dömer andra utan någon egentlig insikt i det som hänt. Jag vill skapa förståelse för att den juridiska processen är ett gediget arbete som vi i en demokrati har bestämt oss för att ha. Det är så att i demokratisk ordning så ska alla ha chansen att föra sin talan, även en personlighet som Anders Bering Breivik.

Det är när den typen av mänskliga avarter dyker upp som våra etiska och moraliska tankar sätts på prov. Ofta kan man läsa om människors uttryck  som "den jäveln har försakat sin rätt att leva, dödsstraff bör införas!"

Personligen delar jag inte den typen av åsikt om straff. Jag tycker att det är en mycket kluven handling i ett demokratiskt rättssamhälle. Varför ska en fruktansvärd obegriplig handling bemötas med en juridisk laglig obegriplig handling? Vi närmar oss ett filosofiskt plan om vem som har rätt att bestämma över liv och död. Och är det någonsin rätt att döda någon oavsett om det handlar om ett brott eller utfärdat av staten?

Någon anser att den som har tagit en annan människas liv inte längre själv har rätten att leva, där med anses det då helt rättfärdigat med dödsstraff som då staten genomför. Men tänk om den som står inför ett dödsstraff faktiskt inte är den skyldige?

Många tror att dödsstraff är något som verkar som skrämselpropaganda och där med också får människor att inte begå brott som skulle kunna leda till den konsekvensen, vilket inte alls stämmer.
I den här artikeln kan man läsa vad Amnesty säger om saken. Samtidigt är det otroligt skrämmande siffror. Det är just de siffrorna som gör att jag rekommenderar Geir Lippestads bok Det kan vi stå för.

Jag tror att flera med hjälp av Lippestads beskrivning av sitt jobb kommer få en större förståelse för demokratin och mänskliga rättigheter, detta trots den ofattbara handlingen som faktiskt är föregående till att den här boken kom till.

Läs den!



torsdag 6 mars 2014

Im a fucking bulldoozer!

Go och glad!
Jag hittade ett jobb i Malung-Sälen kommun som föll in under alla mina intressen, det jag har planer på i framtiden att hålla på med. Jag blev så glad, kändes som den sortens drömjobb jag skulle kunna blomma ut i och i full kraft lägga ner hela min själ på. Malung-Sälen kommun söker en Samhälls och landsbyggdsutvecklare.

Skräll, och jag kände hur min inre fågel Fenix reste sig ur askan. Stark, orädd och något mytomspunnen som den kritiker till Malung-Sälen kommun jag är. Jag har inga famlijära band inom kommunen, jag har aldrig haft någon i min familj som arbetstagare på Jofa. I den lilla byn som Malung är innebär det en sorts identitetslöshet och ingen garanti för att du kan göra ett bra jobb. Så ser det sociologiska perspektivet ut på den lilla orten. Statusen som person är lite förändrad mot om du har släktband i Kommunen eller föräldrar som varit arbetstagare på Jofa, något som kanske inte alla vill erkänna eller klarsynt se på men för mig en sanning som är tydlig. Sen kan det ju också vara så att svågern är den som råkar vara bäst lämpad som den nyanställda, men allt grundar sig inte på goda erfarenheter och referenser i alla sammanhang.

Hur kom det sig då att jag allt som oftast kritiserat Malung-Sälen kommun? Det hela handlar inte om att jag är en bitterfitta som käftar för att jag tycker att det är roligt att framställa mig själv som en surkärring. Nej det handlar om att stå upp för det man ser är galet och fel. Det handlar om att bruka sig av rätten att tycka och oponera sig, stå upp för det man tror på och våga framföra saken.

Jag började grotta ner mig i Kommunen kring kring 2004. Det var då det hela handlade om skolnedläggningar och omstruktureringar. Kyrkskolan skulle stängas, och detta berörde mig enormt. Jag hade varit förälder till barn på Kyrkis och den miljön och arbetssättet som personalen hade där var något unikt. Skolan utstrålade en familjär känsla, mitt barn blev sett och jag som förälder var delaktig på alla sätt och vis. Det småskaliga och utemiljön såg jag som en enorm stor resurs och möjlighet i undervisningen. Jag trodde stenhårt på att detta främjade barnens inlärning, personalen som brann för undervisningen och barnen som med glädje vistades i skolan.

När det då började talas om nedläggning så blev jag förbannad, hur kunde politiker förbise kvalitet och i stället sitta och se på kronor och ören. Jag hade då en övertygelse om att det inte skulle bli den minsta besparing. Föräldragrupper drog i gång och under en period så jobbades det fram förslag och idéer om en friskola. Föräldragruppen ägnade mycket tid på att motargumentera och bevisa det motsatta till de uträkningar som vi fick presenterade för oss. Väl byggda argument och siffror som påvisade tydligt att tjänstemannens uträkningar spräcktes med våra argument.

Ingen lyssnade på oss utan politikerna klubbade igenom det förslag som tjänstemannen presenterade. Inom mig fylldes en frustration och en känsla av ett nonchalant sätt att se på medborgarna som verkligen var beredda på att driva och genomföra något nytt i kommunen. Den iden och det föräldragruppen utarbetade då är något jag ännu i dag tror på hade varit en hållbar plan som hela kommunen hade tjänat på.

Våran ansökan okejades och en det var grönt för att starta upp friskola på Kyrkis. Vi hade allt klart. Allt i från vem som skulle ordna snöröjningen till matbespisning, utemiljö och lokalvård. Föräldrar var beredda att ställa upp. Detta, som jag ser det, erbjudandet vågade inte politikerna i Kommunen sig på. i stället hyrdes baracker, som i dag kallas moduler, och ställdes upp vid skolan på Blomsterbäcken. I tjänstemannens förslag så var detta en tillfällig lösning. En mycket kostsam tillfällig lösning som står kvar ännu i dag. Och i år ska de här barackerna friköpas och bli permanenta på Blomsterbäcksskolan. De som har hyrt ut de här barackerna har tjänat bra med flis på den hyran kan jag säga, medans skattepengarna i kommunen har runnit ut i sanden. Och det som tjänstemannen sa var en tillfällig lösning slutade med en svindyr hyra i 10 års tid och till slut en permanent lösning. Vart i detta sparade man pengar?

Även bussningen av elever till och från skolan skulle förändras, detta skulle spara pengar. Vilket jag vet i dag inte sparade en enda krona trots att tjänstemannen hävdade det i sitt förslag den där gången för många år sedan. Det handlade om många flera argument också så klart, men detta blir det jag i skrivande stund konkret kommer i håg tydligt.

Under den här perioden så träffade jag i bland människor som försiktigt viskade att om vi lyckades genomdriva friskola så kom de gärna dit och arbetade. Men det var i många fall uttalat mellan raderna att det fick jag inte föra vidare. Jag hörde människors åsikter, men det skulle det inte talas högt om, det skulle komma att bli problem om fel person fick höra deras egentliga åsikt. Många var faktiskt rädda och oroliga.

För mig ska den oron och känslan aldrig finnas i ett demokratiskt land. Och sakteligen började jag förstå att det här var ett otroligt känsligt kapitel och faktiskt står det inte rätt och riktigt till om människor utmanövreras för att det säger sin mening och står upp för den saken. I dag vet jag ju med alla säkerhet att det här är inte alls ovanligt, man är rädd om sina jobb och kanske inte alltid känner sig fri att säga sin mening. Många känner sig bakbundna och tiger i stället. 

Detta var starten på mitt kritiska syn på Malung-Sälen kommun. Jag lärde mig spelreglerna under den här perioden, det är jag tacksam för. Spelreglerna är inte vad man tror det är om man inte gjort en djupdykning och skrapat lite på ytan, det är först då man börjar se och förstå. Och det där med kommunallagen kan man ju fundera på hur vida den passar in i allt det kommunen företar sig. Jag hävdar att den inte efterföljs så som den bör. Det är också en del i att jag är kritisk, jag som privatperson är ålagd mängder av krav som jag tvingas efterfölja, men när det sen kommer till en kommun tycks det kunna bli lite hej baburiba på sina håll. Illa, illa!

Skolnedläggningen blev alltså mitt startskott för att se och förstå sammanhanget i kommunen, något som jag inser att är svårt att se och förstå om man inte själv involverat sig i den här världen. Det står ju alla fritt att göra det men många ser det som ointressant och bortkastat, för mig blev det tvärt om, mycket intressant och ytterst viktigt. Politikerna som har röstats fram på ett demokratiskt sätt ska förvalta medborgarnas pengar, är det inte då naturligt att som medborgare också engagera sig i det hela och inte låta pengarna felfördelas och lortas bort? Tja för mig blev det ytterst naturligt och ett driv framåt.

Min andra stora fördjupning i kommunen blev inom Socialtjänsten. Lika där, ingen kan förstå och se metodfel, ledarskapsbrister och resursslöseri om man inte själv har varit i närheten av den förvaltningen. Här är det också svårare att som privatperson skapa sig en uppfattning då mycket ligger skyddat i sekretessen. Därför har det kommit att bli viktigt för mig att prata öppet och berätta min historia. Och den enkla  och korta varianten av min slutsats handlar om att de som egentligen bestämmer om tvångsvård, budget osv INTE ska ligga som politiskt uppdrag som det gör i dag. Jag anser kort att Socialnämden inte ska vara det beslutsfattande organ kring tvång av människor så som det är i dag.

Men så länge det är ett politiskt uppdrag så krävs det av Socialnämden att man har modet och styrkan nog att ifråga sätta tjänstemannens utarbetade förslag som presenteras. Har sett allt för väl att socialnämden har svårt att ifrågasätta, vilket i sig inte är det minsta konstigt eftersom utbildning eller några andra krav ställs för att få sitta i socialnämden. 

Jag har också genom mitt arbete varit i kontakt med Migrationsverk vilket så klart inte ligger på kommunal nivå utan statlig. Vilket jag blev chockad över förfarande och behandling av människor, en upplevelse som fick mig att känna stor sorg och förtvivlan.

Detta är några exempel på varför jag blivit den jag är och varför jag vägrar låta mig tystas. Jag tycker att det fria ordet och lite jävlar anamma brukas allt för dåligt. Människor rycker på axlarna och säger att det ändå inte går att göra något åt saken. Nej så länge den inställningen finns så blir det svårt. Men jag tänker inte backa för den saken.

När jag då såg annonsen på det jobbet som Malung-Sälen kommun annonserar om så kändes det som mitt jobb. Det är frågor och saker som jag är engagerad i, något jag bryr mig om. Något som jag ansett varit en del av hela pusslet som saknats för att höja standarden på orten. Något jätte viktigt och nödvändigt. Och ja, jag uppmuntrar varenda person att flytta i från kommunen. Varför det då? Jo för att jag tycker och anser att det är av största vikt att skapa sig nya perspektiv på tillvaron och det vardagliga livet. Att kunna känna hur det känns att leva i en ort som just lever. Alla är värda att känna den känslan. Jag anser inte att Malung är en levande ort längre. Och jag anser att politikerna inte klarar av att leverera känslan om en framtid på ett ärligt uppriktigt sätt till medborgarna.

Varför ska jag då söka ett jobb i Malung kan man undra? Jag tänker söka jobbet och om jag skulle få det så kommer mycket av mina egna värderingar möbleras om. Just nu har jag ingen tilltro alls att en som jag skulle tas på allvar och bli mer än skrattad åt när mitt namn syns som sökande. Jag kan ha fel vad vet jag?

Jag har fel politisk tillhörighet, jag har ingen referens i släkten som jobbat i kommunen, jag har ingen familjemedlem som tillbringat sin tid på Jofa, jag lyssnar på hårdrock, jag har haft ekonomiska bekymmer, jag har varit ett socialfall och jag är tjock. Därför kommer jag inte få det här jobbet. Men skulle vara ytterst tacksam om Malung-Sälen kommun en gång för alla slog hål på det jag tror om dom.
Sist jag sökte ett jobb i kommunen fick jag inte så mycket som ett automatutskickat tack för din ansökan. Detta har givetvis inget med mig som person att göra. Det handlar mer om en oordning och kanske nonchalans. Men glöm inte att många bäckkar små kommer i från en stor å.........eller hur var det nu?

Im a fucking bulldoozer. Bring it on! :-)


Vänliga hälsningar regimkritikern Smina :-D







fredag 14 februari 2014

Bögarnas OS

Mycket upprörda känslor har det varit och är kring de pågående olympiska spelen, med all rätt.
De mänskliga rättigheterna är för många av oss totalt satt ur spel.

Och med mänskliga rättigheter menar jag alla människor, oavsett sexuell läggning eller om du råkar vara en vanlig svennebanan rysk familj.
Hbt organisationerna är väl sorgligt nog vana att göra sina röster hörda och vana att organisera sig och ställa sig på barrikaderna för att föra sin kamp framåt.

Men vem ställer sig upp och gör sin röst hörd för ALLAS mänskliga rättigheter? Jag tycker att det hela känns som om hela det här OS har kommit att handla om de homosexuellas OS och inte alla människor som lever i detta korrupta samhället med Vladimir Putin som yttersta ansvarig och ledarfigur styr och ställer.

Jag efterfrågar vart de mänskliga rättigheternas stridspittar är? Är det dom som just nu har klivit in i garderoben och inte vågar komma ut?
Jag tycker regnbågsflaggan är vacker, jag tycker kärlek är vackert och jag tycker att det mänskliga värdet borde vara precis lika stort oavsett den sexuella läggning. Jag har svårt att förstå och se människor degraderas och förminskas för den sexuella läggningens skull. Det är beklagligt att det förekommer 2014. Det gör ont i mig och det känns sorgligt.

Lika ont i mig gör det också att människor far illa världen över som lever i odemokratiska samhällen, samhällen som styrs med diktatorisk karaktär, militärstater i olika varianter och  där mänskliga rättigheter inte finns i ordlistan. Detta pågår dagligdags i samhällen världen över men reaktionerna och den mediala rapporteringen gör att detta inte alls kommer upp på tapeten, framförallt inte i människors medvetenhet.

OS i från Sotsji har på något vis kommit att handla om Putins lagstiftning mot homosexuella, vilket är helt åt helvete så klart. Men jag tänker på resten av den inhumana galenskap som sker i Ryssland och den övriga världen dagligen, alla timmar på dygnet året runt. De människor som inte har en stark organiserad utanför Ryssland som media tycker om att rapportera om, hur och vem ställer upp för alla dom? FNs flagga och organisation  ger inte liga stor genomslagskraft och berör på samma vis uppenbarligen. Trots den stora starka organisationen som borde ta striden för den enskilda fruktbonden, familjen, barnen som far illa.

Någonstans är det lite lagom kontroversiellt att skriva och tala om de homosexuellas frihet och rättigheter i media. Skulle frågan i sig vara ett naturligt inslag i vardagen för oss alla skulle det inte alls skrivas så värst mycket om saken, frågan skulle vara ointressant och media hade inget för att orda så vidare värst mycket om saken. Frågan intresserar människor, den ligger rätt i tiden och är politiskt korrekt. Om än lång väg kvar och mycket arbete återstår så är det ändå något media fortfarande har intresse av att rapportera om.

Det är så här det fungerar i media. Och tyvärr är det kanske också så att många inte inser att det är  mediastyrt och att dagliga katastrofer sker världen över trots att det inte når ut. Detta är en svaghet och skamligt där vi som lever i demokrati och frihet inte gör det fullt ut genom att bruka våra röster och skrika högt.

Ett gott exempel på denna förskönande bild av samhällen är tex Thailand. Oftast uppvisas en vacker semesterbild i det många anser vara paradiset på jorden. Svenskar åker till Thailand och lever ut sina lyxiga drömmar och återkommer till våra nordliga breddgrader med solbränna och en upplevelse om att det minsann är det absolut underbaraste semestern någonsin. Ja visst så kanske det är, men hur många är det som inser och förstår det politiska läget i Thailand, hur många förstår egentligen vilket sorts land det är man semestrat i, hur många har satt sig in i det politiska systemet och verkligen förstår vilket land det är man ser som paradiset på jorden? Hur många vet något om risbondens situation och löften av regeringen?

På Jamaica är det lagstiftat att en sexuell kontakt mellan män är förbjuden, kvinnor omnämns inte äns i lagen. Är inte det orättvist i sig i ett så galet homofobiskt samhälle om man nu ändå tycker att homosexualitet är så kriminellt. Hur tänker man, inte alls enligt mig men jag försöker omvandla mitt tankesätt till ett jamaicanskt, vilket iof är omöjligt. En homosexuell man riskerar upp till 10 års fängelse och straffarbete. Homosexuella människor mördas och ofta är polisen inblandad i misshandel och våld mot de här människorna och homofobin är djupt rotad. Saker händer dagligen även på Jamaica.

Nej det borde vara på sin plats att vi som lever i demokratins anda verkligen brukar oss av den friheten och rättigheten vi har för att ställa oss upp och jobba för mänskliga rättigheter världen över för alla människor. Jag önskade att intresset för samhällsfrågor ökade. Att blicken lyftes aningen högre, kanske över kommungränsen till en början. Jag önskar att många flera faktiskt började förstå demokrati på riktigt, att det faktiskt är möjligt att påverka, att det är fritt att tala utan att riskera en kula i huvudet. Människor behöver oss, människor i världen över behöver våra röster och ställningstaganden, de som inte kan, vågar eller orkar göra sin röst hörd behöver oss.

I dag är det alla hjärtans dag. Mitt hjärta finns hos alla människor som lever vardagligt i sina brinnande helveten, de som korruptionen håller på att ta livet av. De människor, hbt personer, familjer, unga och gamla som  lever i strukturer och samhällen där mänskliga rättigheter inte finns, ni har mitt hjärta med er. I dag i morgon och resten av mitt liv. Jag lovar att jag ska jobba för er på mitt sätt.

Jag kan inte göra allting, men jag kommer göra någonting.
Varma hjärtliga hälsningar/ Smina

tisdag 4 februari 2014

Och konklusionen av det blev...?

Alla är vi normala, eller lika onormala.
Filosoferade som vanligt över mitt liv och levande. Kom fram till vilka otroliga kunskaper livet gett mig. Kunskaper, insikter och ännu mera frågor att fundera på. Vissa frågor lösta, andra kommer alltid finnas kvar. Är i ansökningstiden för  för studier. Jag siktar högt mot målen. Och jag tänker på varför detta intresse ligger mig så enormt varmt om hjärtat. Jag vill läsa statsvetenskap, jag vill förstå större sammanhang, jag vill kunna se politiska strukturer, samhällen världen över och jag har ett enormt behov av att försöka förstå. Sociologi, hur fungerar människor, vad händer och hur påverkas människor i olika sammanhang.

Jag törstar efter mer kunskap och jag är inte så säker på att frågetecknen rätar ut sig, snarare kan det bli flera. Tänker på vart detta intresse startade för mig, hur det kunde komma sig att jag någonstans under mina snart 38 år snöade in på samhällskunskap. Jag har inget direkt svar på den frågan. Mina föräldrar var långt i från akademiska och jag har väl inga direkta sociala arv i släkten att skylla på i de här frågorna. 

Men en lärare väckte mig för så där 21-22 år sedan. Han undervisade i ämnet samhällskunskap och jag kan nästan känna hur något inom mig nästan klickade till. Jag blev såld och jag fattade att samhället är ju alla vi medborgare, vi människor. Det är ju vi alla som skapar det hela och det är vi alla som kan göra något åt saken om det håller på att gå käpp rätt åt helvete.

Under min egentligen första mer mottagliga period av just samhällskunskap som infann sig just då för ca 21 år sedan så var barnpornografibrott på tapeten. Detta var en debatt i media och även på regeringsnivå om hur vida barnporr i tidningsformat gick under tryckfrihet eller inte. Det var i den stunden mina nackhår reste sig. Hur fan var det möjligt att detta vidriga sjuka jävla snusk skulle kunna skyddas av en lag som heter tryckfrihet. Var det ingen som kunde se barnen som misshandlades, skändades och skadades för resten av sitt liv. Hur kunde en enda vettig person ens behöva fundera på om det alls gick att stoppa den här typen av tidningar pga tryckfrihet. Vilket förbannade fåneri och trams. För mig var det solklart att ingen skitig verksamhet i den formen skulle kunna vara laglig. Det var i det sambandet jag fick lära mig om grundlagar. Vad som krävs för att ändra en grundlag och varför det inte var helt självklart att barnporrnografiska tidningar skulle kunna gå att stoppas pga tryckfriheten.

I dag över 20 år senare så minns jag inte hur det hela slutade. Men jag har aldrig personligen någonsin i hela mitt liv sett skymten av en liknande tidning. Jag har heller aldrig kunnat misstänka att någon liknande tidning finns i Kiosker eller dagligvaruhandel. Så jag tror faktiskt att det hela löste sig av sig själv. Nu är det väl en så äcklig företeelse så ingen stoltserar fritt med sitt sjuka begär och alla vi som mår illa av blotta tanken att det förekommer snuddar nog aldrig vid den här obeskrivligt vidriga verksamheten. Men även om jag aldrig ser den eller har sett den så är jag medveten om att den förekommer. Kanske i ännu större skala just för att vanliga människor aldrig ser den och asen kan leva fritt bakom nerdragen ridå. Majoriteten av friskt funtade hjärnor kommer aldrig i närheten av den och kan skrika ut våran vrede och frustration över vad vi ser för övriga världen.

Detta var startskottet för vad som sen skulle bli mitt största intresse och hobby. Frågan är ganska enkel men då får aldrig nog med svar. Och får du ett svar så leder det oftast till en ny fråga. Hur är samhället uppbyggt egentligen?  Varför ser samhället ut som det gör? De två frågorna har följt mig i det mesta jag företagit mig. Inte allra minst när man jobbat i några år inom psykiatrin. Ofta har jag mött människor med livsöden i alla möjliga varianter. Jag har hört berättelser om ett samhälle som många tror är  tryggt och fint men som visat sig vara långt i från det. Jag har själv sett samhället i från sin fulaste jävligaste sida. Och just nu den största rättsskandal i historian, fallet Tomas Quick.

Den historian berör oss alla, det är vårat samhälle. Och i detta kan man ställa mängder av frågeställningar. Hur många flera har dömts på lika lösa boliner, hur är det möjligt att det går att bli dömd som han blivit. Hur rättssäkert är vårat samhälle, och många flera frågor. Förvånansvärt är det väldigt få som tycks se allvaret i det hela. Få människor som höjt sin demokratiska röst och gjort sig hörd.

För en tid sedan ställdes frågan av en FB vän. Frågan var är du stolt svensk? Jag fick lov att fundera efter en bra stund. För jag känner inget sting av stolthet över att vara född i Sverige. Jag känner stolthet över mig själv, min familj och mina barn. Men någon speciell koppling till min nationalitet och stolthet kan jag inte göra. Vad är det jag ska vara stolt över och vad betyder de orden egentligen?

Många ropar gärna ut sin stolthet över sitt Sverige. Och det är absolut inte min lott i livet att avgöra om det är stolthet på riktigt. Men många gånger får jag för mig att det handlar mer om att nu jäääävlar ska jag demonstrera här att jag minsann vågar vara stolt svensk. Och jag vågar förbanne mig säga det också. Sen går svennebanan ut och i något sorts barnsligt vredesmod firar upp den svenska flaggan i topp i samma veva som familjen sjunger nationalsången jätte högt och falskt så att familjen Mouhamed på granngården ska höra det. För mig är detta inte stolthet utan ett barnsligt trams som bara bevisar att de två små cellerna i hjärnloberna inte kan kommunicera ordentligt.

Man får vara jätte stolt för sitt land, man får fira flaggan hur högt man vill och även sjunga nationalsången. Frågan är i vilket syfte? Är det då för att man vill spänna musklerna för Mouhamed, eller handlar det om att man som svensk är jävligt nöjd och glad över socialförsäkringsystemet, a-kassan, arbetsförmedlingen, sjukvården, eller vart i ligger stoltheten?

För en tid sedan blossade det till igen hos alla de här stolta svenskarna när kvällspressen skrev om två tonårstjejer. Det hela handlade om att de inte skulle få vara i skolan OM de hade sina tröjor på sig med svenska flaggan. Detta tyckte tonårstjejerna var förskräckligt. Nu hade de inte blivit hemskickade i från skolan för det hela handlade OM de skulle gå till skolan iförd de kläderna. Min jävligt insnöade fördomsfulla skalle blinkade ganska så fort. Vilka tonårstjejer klär sig så OM de inte gör det för att provocera? Det är ju inget fjortismode som är så där väldigt gångbart på HM precis. Nu kan det ju ha varit Bieber fan som gillade svenskaflaggan på sin hoddie, det vet ju inte jag. Men vad jag vet är att inte heller jag kan gå ut i vissa kläder i vissa sammanhang. Så ser spelreglerna ut. 

Om något skulle göra mig stolt så är det ändå att vara född i ett land som utverkat demokrati. Det är något som i alla fall närmar sig min stolta nerv. Jag tänker ofta på människor i länder världen över som offrar sina liv för demokratin. Det som gör mig mindre stolt är att insikten av hur man värnar och vårdar en demokrati tycks vara en avsaknad hos många människor. Något som märks under valet exempelvis.


Nej för tusan, jag behöver förkovra mig i mera samhällskunskap så snälla håll tummarna för att jag kan bli en stolt svensk högskolestudent i Norge.
Jag behöver det här nu och världen behöver mig.

Fred på jord./ Smina

fredag 24 januari 2014

Babydoll let´s rock ´n roll

Den haltande tristessen här hemma steg mig åt huvudet. Att inte vara rörlig och fri att gå som man vill fräter sönder psyket. Var nära på att börja med korsstygnsbroderi i hysteri och vansinne och frustration. Jag har inte riktigt kommit dit ännu. Ställer mig ytterst tvivlande till att det verkligen finns människor på riktigt som vill gå hemma och leva på bidrag, är det verkligen sant att det är så? Förvisso får jag inte en spänn för att gå hemma så här men jag är ganska säker på att om jag nu skulle få det så väger en socialsamvaro bra mycket mer än bidragspengar.

I denna absolut avskärmning i från omvärlden så var jag till slut tvungen att göra något åt saken. Efter att ha surfat runt på utbildningsansvarigas sidor, läst all nättidningar jag kommit över och sett allt intressant utbud av tv via nätet så fick jag mer än nog.

Bestämde mig för att söka lite extrajobb som utannonserades.Fasta tjänster och möjlighet till flera timmar som vikarie. Tanken är ju den att det är bra om jag nu kommer in på Högskolan i Molde och vi blir kvarboende i den här delen av världen så är ju ett extrakneg ganska bra att ha. Kommer jag inte in på skolan och vi bor kvar så har jag en grund att stå på i kommunen och jag kommer skapa kontakter och det ena brukar ge det andra.

I går kväll sökte jag ett extra jobb i Molde kommune och ganska exakt 12 tim senare ringer chefen med andan i halsen och kallar mig till intervju nästa vecka. Som Svensk är man inte van denna enorma tacksamhet för att man sökt ett jobb. Som svensk och arbetssökande förväntar man sig inte att få en glad positiv respons för att man vill arbeta. I Sverige är man mer van med att du ska vara jävligt tacksam för att ha ett jobb, klaga inte och gnäller du så ska du ha klart för dig att det är bara att dra, du är utbytbar och absolut inte viktig. Gnäll INTE på din låga lön, känn tacksamhet för att du har privilegiet att ha ett jobb.

Denna snabba respons på mitt sökta extrajobb gör mig enormt glad. Men det gick ju lite snabbare än knät är fixat om man säger så. Och absolut mycket snabbare än jag själv kunde fantisera om. Vad göra? Ja jag får lov att bita ihop utav helvete, för jag vill jobba. Jag får lov att försöka, det är mitt enda tänkbara val. Smärta och svullnad får lov att vara där den är och jag får gråta när ingen ser.

Jag sa också att jag blev så överraskad att hon ringde mig så snart efter att jag sänt in min ansökan.
-Jag blev så glad över att läsa din ansökan att du vill jobba hos oss så jag tänkte att jag måste skynda mig före någon annan hinner få  tag i  dig.

Vilken jävla egoboost att höra det. Man blir glad och känner ett människovärde, att jag med mina erfarenheter och kunskaper faktiskt betyder något. Att en chef kan se och faktiskt sätta värde på det. Känns som svensk nästan surrealistiskt.

Tänker på det jobbet jag sökte via Arbetsförmedlingen i Malung-Sälen Kommun, fortfarande väntar jag på ett tack för din ansökan men tjänsten är tillsatt mail. Förvisso inget mail man jublar över att få men respekten  och  gesten väger mer än glädjen att få ett automatutskickat mail.

Jag är värdefull :-)

måndag 20 januari 2014

Ditt rika troll, du är ond!

Petter Stordalen
Götebrogsposten skriver i dag om Petter Stordalens magnifika personalfest för en kostnad av 30 miljoner kronor.

Detta sticker i ögonen på folk. Och genast blossar debatten upp om hur sjuka och utsatta borde få ta del av de 30 miljonerna i stället för att hotellkedjans personal ska festa upp kronorna på två dagar.

Det tycks vara ganska svårt för många att kunna se det hela ur andra perspektiv än någon sorts slösaktig lyxkonsumtion utan någon sorts poäng. Att människor med stora summor pengar är onda, personer utan  empatisk förmåga som roffar åt sig på bekostnad av svagare mindre bemedlade personer. Är detta verkligen sant?

Nej jag håller inte med om den saken. Jag kan liksom inte belasta Petter Stordalen för att kommuner och landsting inte prioriterar rätt. Varför skulle Petter Stordalen vara boven i dramat? Han har lyckats bra i affärsvärlden. Han har en fallenhet för det och har uppenbarligen lyckats bra. Varför ska det vara skam och fult att tjäna stålar? Petter har 20 000 anställda i sin hotellkedja, alltså 20 000 som har arbete och betalar skatt till statskassan! Det är det ingen av kritikerna som tycks snudda vid tanken av utan någon sorts tjuvaktig  dold verksamhet är vad som blommar upp i tankarna på kritikerna snabbt, det är så kritikerna tycks tro att det går till.

Lika så tycks föreställningen om att den som har stora summor pengar inte behöver jobba utan att kronorna trillar in av sig själv, vips ännu några millar på kontot och här ligger jag i divanen och blir matad med champagne och vindruvor. Är väl också en bild som stämmer föga med den verklighet affärsvärldens drivande människor känner sig så förlikade med.

Petter Stordalen började i unga år som jordgubbsförsäljare och det visade sig att han gjorde det bra. 24 år fyllda och han började som ansvarig centrumledare i Trondheim. Killen tycks ha något som jag absolut saknar, ett driv en fallenhet för att vilja gå framåt och nå framgång. Jag har inte den fallenheten alls. Och i det känner jag mig ganska till freds. Jag blir glad och förtjusas över de som lyckas, känner stor respekt och kan på något vis förstå det stora jobbet de lägger ner. Det jobb jag varken vill eller skulle klara. Men om jag skulle komma på andra tankar så har jag den möjligheten. Det är det fina i kråksången, det står alla fritt att välja samma karriär som Petter om viljan finns.

Att Petter lyckas i sin hotellkedja kanske beror på att han just har fattat det där med personalvård? Att han själv som många andra har jobbat sig fram och begriper att nyckeln till framgång ligger i en fungerande personal? Det enkla ekvationen tycks vara en svår nöt för många att räkna ut. För mig och Petter är det självklart.
Läs hela artikeln här 

Lycka till Petter, du gör det bra!

fredag 17 januari 2014

Klaustrofobi

Klarade inte magnetröntgen i går. Det gör mig ledsen för jag är i stort behov av hjälp för mitt onda trasiga knä. Känner en liten gnutta av förtvivlan och hopplöshet.

Hur fungerar min klaustrofobi och varför är det inte bara att skärpa sig?
Önskade att det var så enkelt, att liksom bara skärpa sig och se faran i vitögat och genomföra det som kroppen signalerar fara om.
Jag har alltså i tankarna förvridit saker och ting till ett sorts flyktbeteende. Och jag vet precis när det hände och varför. Jag vet att det är i mina tankar som jag i från start börjat framkalla det hela och där med också utvecklat den här fobin som växt sig starkare och starkare under årens lopp. För mig i vissa stunder även socialt handikappande.

Grejen med den här fobin är ju att du undviker saker som försätter dig i panik, alltså ger jag mig själv möjligheten att låta den växa sig starkare för varje hinder jag undviker eller kringgår på något vis. Just nu är jag ju förbannat snusförnuftig och rationell, nästan ett resonemang som låter för bra för att vara sant.

Jag tror att många som inte har fobin tycker just det också, ja men fan skärp dig nu, det är väl inte farligt att åka hiss. Vad skulle kunna hända? Ja just nu i mitt rationella tänk kan jag svara att det händer väl ingenting. Men när fobin slår till kommer man till en del av hjärnan som inte ägnar sig åt rationella tankegångar, hade hjärnan enbart ägnat sig åt rationella tankar så hade ingen av oss fobiker lidit det minsta av just fobi.

Så alla ni som slipper denna åkomma är jag den första att gratulera. Och på något vis så kan jag också förstå att det blir svårt att sätta sig in i fobins värld för den som aldrig känt de irrationella tankarna bryta ut som ett vulkanutbrott. I bland hinner man inte själv blinka fören paniken ångesten och adrenalinet pumpar igång som en blixt i från klar himmel.

I min bil finns det tex en liten, pytte liten knapp på förardörren. Denna knapp är en nödlåsarknapp. Skitbra att ha om jag susar runt i bilen och plötsligt skulle bli stoppade av vägpirater som vill råna mig. Snabbt och smidigt kan jag med hjälp av knappen låsa alla bilens dörrar och i säkert förvar sitta kvar i bilen och kanske lipa åt den stackars vägpiraten som inte kunde råna mig på allt mitt guld och stora summor pengar.

Men den här knappen hjälper också min fobi på traven. I bland har jag kommit åt den av misstag och det är en obeskrivlig känsla i kroppen när bilens centrallås rasslar till. Ljudet av centrallåset får mig på bråkdelen av sekunder in i en känsla av stort hot, nu är du instängd och kan inte gå ut. Ljudet av centrallåset får mig att känna iskyla i hela kroppen.

Först kommer iskylan. Det känns som att varenda cell stannar upp. Allt blir stilla, det där med yttrycket att det känns som att hjärta stannar är faktiskt sant.Kroppen iskall under en kort  liten stund. Sen vänder det och plötsligt känns det som ett vulkanutbrott. Alla sinnen tar fart och vips är det som om kroppen ska sprängas. Adrenalinet pumpar på bra så jag tror att styrkan i kroppen är enorm, tror att det är superkrafter som frisätts. Tror inte att man ska gå så nära mig just i det där ögonblicket.

Andra vardagliga saker som kan bli svårt är att gå på offentliga toaletter och stänga och låsa en dörr. Oftast när jag är hemma så låser jag inte toalettdörren, hällts låter jag bli att stänga den också. Men det är ju inte alltid lämpligt att vara på toa utan att stänga dörren även om man är hemma. Ofta så kalkylerar jag i huvudet med min fobi, gör planer och utrymningsplaner. Har alltid koll på dörren, försöker placera mig nära dörren. Försöker sitta där det är lite luftigare, inte så nära många andra för att ha fri passage ut så fort det går om jag behöver det. Jag vill gärna köra bilen själv så att jag vet att jag kan stanna när jag vill och gå ut.

Finns säkert mängder av flera saker jag gör vardagligt men som jag inte kommer på just nu för att det är just vardagligt för mig. Oftast så märks det kanske inte på mig när jag kalkylerar och skapar flyktvägar, det är väl så att det är ganska osynligt. Men inom mig så är det i bland otroligt jobbigt.
Som i går när den mycket viktiga röntgen inte blir av för att fobin och det irrationella sätter sig över det rationella som en betonggris. Det gör det lite jobbigare och jag i mitt rationella tänkande blir jävligt irriterad på mig själv också.

I bland har också intressanta föreläsningar blivit förstörda för att rummet varit för trångt. Att gå på Bio är heller inte så jätte enkelt. Att sitta på ett gemytligt litet cafee under rusningstiden ger ingen behaglig känsla i kroppen. Att sitta instängd i ett flygplan är uteslutet, att åka tåg var heller inte så enkelt som jag trodde. Det blev jag varse om i somras.

Så är det med den saken. Nu måste jag fortsätta lösa knäskadan och hoppas på en förstående läkare.





tisdag 14 januari 2014

Yttrandefriheten och ansvaret.

Har under den senaste tiden sett avsteg i från reglerna gällande yttrandefrihet. Funderar lite kring detta och har lite svårt att ta in hur bildningsnivån kring detta tycks vara undermålig eller saknas totalt.

För mig är yttrandefriheten och ansvaret kring denna frihet otroligt viktig. Något som jag lärt mig sedan barnsben, långt före jag kunde uttala ordet yttrandefrihet. Jag tror inte heller att mina föräldrar avsiktligt fostrade mig just utifrån yttrandefrihetens grundfundament som fokus. Mina föräldrar såg nog det hela mer som ordinär barnuppfostran.
Det handlade mer om att jag faktiskt fick säga hur jag kände och tyckte med ansvar. Att skada, såra eller göra någon annan illa avsiktligt ingick inte i yttrandefriheten. Grundfundament i barnfostran som inte känns så avlägset utan mer generellt för många föräldrar.

Under tiden jag växte upp började jag fatta att det här med att säga vad man tycker inte alls är självklart för alla i världen. Började se och förstå att människor mördas för att de står upp för sin åsikt. Människor fängslas och med olika metoder tyglas människors frihet. Vissa visar mod genom att sätta sig över dödshot och ändå framföra sin åsikt. Detta blev för mig en stor insikt och en känsla av stor vördnad och respekt för människors kamp världen över.

Natten mot Söndagen så fick jag själv smaka på skriftliga hot och absurda anklagelser just för min åsikts skull. Tonen var otrevlig och uttalanden om att jag minsann skulle passa mig framgick tydligt. Personen i fråga klargjorde att jag hade en stor stämningsansökan att förvänta mig, och att jag hade förtalat en affärsverksamhet som nu var drabbad pga min stora okunskap. Att jag minsann skulle passa mig noga före jag skrev i kommentatorsfälten i den lokala tidningen. Så gick det på och argumentationen i frågan fungerade föga eftersom människan hade bestämt sig för vad den trodde sig ha sett att jag skrivit. Detta är egentligen irrelevant och inte andemeningen i min text. Så jag lämnar det dit hän.

Blev jag skrämd och rädd? Nej inte det minsta eftersom jag vet vad jag skrivit. För att säkerställa det hela tittat jag på länken ännu en gång för att säkerställa och friska upp mitt minne. Ogrundade påhopp och hot av en totalhavererad logik blir min slutsats.

Blev jag förbannad och upprörd? Svar ja! När människor försöker hota mig eller någon annan till tystnad och skrämmas med ord som du har en stor stämningsansökan att förvänta dig pga förtal så blir jag JÄVLIGT förbannad. Det ironiska i hela kråksången är ju den att den hotande individen just då var mer kriminell än vad denne försökte få mig att framstå mig som pga sina hot, självinsikt noll.

Varför blir jag så förbannad? Människor världen över sätter sina liv på spel och även offrar sina liv för yttrandefriheten.Att fåna sig med hot om stora stämningsansökningar blir patetiskt och som ett hån mot de människor i världen som dagligen strider för sin frihet. Hade det inte bara varit att släppa igenom denna dårpippin med ett axelryck och låtit detta passerat gå? Nej för mig är det inte så. Jag lever i en värld där jag inom ramen för yttrande frihet får framföra min åsikt helt fritt och så länge jag gör det ska jag aldrig behöva ängslas över hot eller påhopp av något slag. Så ser spelreglerna ut i den bästa av världar.

Är det rätt att ursäkta hoten som en eventuell fyllegrej? Nä det är det inte. Och om det nu skulle vara så att personen svamlar och beter sig illa mot medmänniskor när den dricker alkohol så finns det ett bra recept och bot för bättring. Sök hjälp! Självinsikt är bra i många lägen. Ja men alla kan väl göra snedsteg på fyllan? Ja kära nån vem har inte gjort det? Saker jag bittert fått sonat och städat upp efter mig. Men detta var inte en kommentar, det haglade in hot och dumheter i min inkorg mellan 01.00 natten mot Söndag och slutade vid ca 06.00 på Söndag morgon. Och det handlar inte om en ungdom, vilket iof inte heller ursäktar detta beteendet på något vis.

Någonstans så tycker jag att detta med yttrandefriheten, spelreglerna och den enorma förmånen vi har i den här delen av världen bör värnas om bättre. Det gör mig ont att människor försöker bruka sig av yttrandefriheten som ett maktmedel i stället för att se hur  privilegierade vi är. Det är just vad som gör mig otroligt förbannad.

Debatten flödade under en period då många tidningar på nätet bestämde sig för att man inte anonymt skulle kunna lämna kommentarer, vilket jag vänder mig mot. Det är ju förvisso behagligt att slippa se onyanserade uttalanden av fegisar som brukar sin anonymitet för att kliva över yttrandefrihetens ramar, att vara dum och skada andra och framlägga ogrundade argument utan större eftertanke. Samtidigt så lockas inte de värsta trollen fram i ljuset. Även om vi inte ser de mest ljusskygga så slutar de ju inte att existera.

Många borde läsa på bättre om vad yttrandefrihet innebär. Det handlar INTE om att man kan och får säga vad man vill. Det handlar heller inte om att bara för att man kan säga så behöver man tvungen att göra det. Som alltid när det handlar om frihet så är det också ett ansvar.

 Du som nu försöker skrämma mig med den stora stämningsansökan kan börja med att läsa på lite här HÄR .

LÄNGE LEVE DEMOKRATIN!









torsdag 5 december 2013

18-års dagen är nu över.

Hela dagen har vi firat och haft trevligt. Jag har mellan varven varit emotionellt berörd och tårarna har trängt sig på. Konstigt kan man tycka när det är en glädjens dag men bara trevligheter och glada gäster. Men mina tårar handlar om historia, en långväga kamp i från galenskap och en del av mitt barns släkt som väl mer eller mindre hade passat in i en dokusåpa som Glamour. Inte ett dugg för det glamorösa, mer för de galna intrigerna och makthungriga tillvägagångssättet för att vinna troféer.
Mitt barn har planerat, bakat, gjort tårtor och dukat fint under de senaste dagarna. Hon har siktat på att göra sin dag till en fin minnesvärd dag. Det har varit viktigt för henne, hon har haft allt för sorgliga födelsedagar i sitt liv redan. Allt för många svek, allt för många gånger den galna sidan har visat en närvaro och ploppat fram ur jorden som svampar men helt utan närvaro med hjärtat och kärlek. Bara för att döva det gångna årets samvete. Det gångna året de totalt struntat i att visa det som alla barn behöver, värme, närhet, äkta omtanke, bekräftelse och kärlek. I stället har man gästspelat i bland med presenter för att döva det man inte lyckas frambringa på riktigt.

För över tre år sedan så klipptes banden med den biologiska pappan, ingen hade någonsin brytt sig på riktigt med äkta känslor. Minst av alla den som borde gjort det mest, den biologiska pappan.
Jag själv har inte den blekaste aning om varför en hel släkt i samma veva kan liksom strunta i ett barn. Ett barnbarn, ett syskonbarn. För mig är det obegripligt att ingen någonsin har talat med mig om saken. Att INGEN har ringt upp mig och konfronterat mig med vad fan är det som är det som händer här.

Men det var ingen som gjorde det när kontakten fortfarande fanns heller så för den delen är det väl inte så märkligt. Om nu hela släktskapet har gått på den biologiska pappans skruvade verklighetsuppfattning och de svalt hans sagor om mig som person så tycker man väl ändå att det borde ha känts som att någon ville ställa mig till svars för den helvetesmänniskan han brukar måla upp av mig. Men ingen har någonsin gjort det. En gång ringde bio farmodern till mitt barns mobiltelefon och tyckte att hon skulle be sin pappa om ursäkt för han var så ledsen för det hon hade gjort?!?

En konflikt hade uppstått och hennes pappa hade slängt ut henne och ville aldrig se henne igen, men farmor tycker att mitt barn ska ringa och be om ursäkt? Så skruvat lever den här familjen. Och givetvis ska någon som felat be om ursäkt. Men som vuxen får man väl ta det med sina barn själv kan man tycka. Framförallt slänger man väl inte ut sina barn och talar om att man aldrig vill se de igen?

Jag kan inte räkna alla gånger han slängt ut mitt barn, jag säger mitt barn för det är inte hans och det kommer det aldrig att bli heller så för den delen. En natt ringde han mig och talade om att jag skulle åka till Nås och hämta henne där, det var där han skulle ställa av henne och var jag inte på plats så var det mitt problem. Jag fick lov att ha is i magen och jag ringde polisen i stället. Det var inte självklart att polisen skulle åka dit alls. Och jag bönade och bad på mina bara ben. Senare ringde polisen upp och sa att läget var under kontroll och jag kanske borde kontakta Socialtjänsten för att reda i den här konflikten. Ja kära du det har jag försökt med sen 1997 för fan, blev mitt spontana svar.

Jag var tvungen att stilla mig den natten, jag kunde inte åka och hämta henne. Jag vågade helt enkelt inte göra det för jag visste inte vad för trasig själ jag skulle få hem, jag var tvungen att ha backup och jag visste mycket väl hans tillvägagångssätt. Hade jag åkt hade polisen varit där på tre röda sekunder för han hade talat om att han hade inkräktare i huset. Jag vet också att han brukar ha basebollträ vid dörren. Och jag visste inte hur jag skulle kunna få polishjälp just då, jag hade inga bevis för något. Jag hade bara min magkänsla, jag hade bara år av erfarenhet av vad han brukar säga och hur han brukar uppföra sig. Ord mot ord situationen skulle uppstå.

Den natten satt jag klarvaken och tvivlade på om mitt förnuft skulle tippa över till hysteri. Den natten var jag tom i hjärtat. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda mitt barn i från denna fullständigt galna individen som med smorda käkar kunde snacka sig själv i bättre dager på alla tänkbara sätt. En människa som till det yttre tycks vara helt fungerande ut men fullständigt galen om du ifrågasätter eller går mot på något sätt, då har du en fiende utan spärrar.

I dag för exakt tre år sedan var sista gången han ringde till mitt barn på födelsedagen. Före det samtalet hade han inte hört av sig på många månader. Men som alltid så skulle det dåliga samvetet dövas på födelsedagen, allt det man gjort bort sig under det gångna året skulle sonas. Så fungerar den här familjen uppenbarligen.

Mitt barn tog samtalet och drabbades av en panik i blicken jag sällan skådat. Hennes vackra bruna ögon spärrades upp och hon signalerade ren skräck. Och någonstans i detta så försvann hela hennes själ så långt bort så det nästan kändes som en vindpust i köket. Hon skrek rakt ut, ett skrik i från magen och ut. Ett nästan djuriskt skrik där hon fick ur sig att han aldrig, aldrig mer så mycket som skulle komma och tro att han skulle vara en del av hennes liv igen. Att hon aldrig, aldrig någonsin ville ha med honom eller någon av den sidan att göra mer i hela sitt liv.
Hon slängde på telefonen och sprang upp på sitt rum. Min man tog telefonen i chock och med en lika djurisk röst fråga om han nu fattade budskapet. Att vi alla nu ville ha sinnes ro framförallt hon som nu tydligt talat om sitt budskap. Sen avslutades samtalet. Allt gick så fort, alla gästerna chockades för den turbulens som plötsligt uppstod. I från att sitta vid bordet och småprata till kaos.

Jag fann mig till sist och rusade upp på hennes rum. Någonstans fann jag ett lugn inom mig, ett rationellt handlade. Jag hittade henne där på golvet sittandes på knä och blodet slaskade i från hennes armar. Hon satt på knä med huvudet böjt bakåt i en svårångestattack och drog efter andan och försökte få andningen i styr igen.
Jag föll ner bredvid henne och höll om henne så hårt jag bara kunde. Lugnt och rationellt agerade jag. Jag försökte andas med henne och liksom få ner henne igen till mig. Jag pratade lugnt med henne och sa att det var över nu. Att det var sista gången och att vi tillsammans skulle finna en väg ut. Ett nytt sätt att hantera hela hennes förflutna liv så att hon aldrig mera skulle behöva drabbas av denna paniken och göra sig själv illa igen. Just där och då lovade jag henne det och jag har stått stenhårt fast vid mitt ord.

I dag är vi där jag lovade henne. Tillsammans har vi kämpat och framförallt hon min fina diamant, det är hon som gjort jobbet och jag som har väglett och handlett på alla sätt och vis. I bland genom samtal, ofta genom att gå före och visa vägen. Trampat upp stigar och puttat på henne. Det har inte alltid varit lätt, inte för någon av oss. Men jag valde för många herrans år sedan att jag aldrig i helvete skulle svika. Ett barn väljer inte att komma till världen, det var jag som valde att ta emot henne och då mitt ansvar och skyldighet att finnas där. Hennes biologiska pappa valde en annan väg och det får helt stå för honom. I dag talar vi inte om honom i termer som pappa ens. Det är Jonas som är pappa, farmor det är Jonas mamma och farfar Rune finns hos stjärnorna i himlen men för henne är det farfar.

I dag kom det några grattiskort till henne på posten. Förväntansfull och glad för hågkomsten började hon öppna kuverten och läsa vykorten.
Ett av vykorten trodde hon först var i från en vän boende långt bort. Det visade sig vara den biologiska farmodern som plötsligt skulle sona sitt dåliga samvete. Inte ett livstecken på flera år men nu  ploppade det upp som svamp i skogen igen.

Hon läste vykortet flera gånger och såg så frågande ut. Sen sa hon det står i från farmor och farfar. Min farfar lever ju inte han är ju död och min farmor heter Ingeborg. Hon tog vykortet och rev det i småbitar och slängde det i skräpkorgen.
-Vet du mamma jag känner ingenting, absolut ingenting för det här. Att de har mage till att ens försöka. Jag fattar inte hur de tänker.

Det var allt som hände, det var resultatet och konsekvenserna av flera års frånvaro. Jag känner en sorg för att de inte förmår bättre än så här. Jag tycker synd om dom. de har gått miste om så otroligt mycket, de har valt bort en fin unge som verkligen har så mycket att ge. En klok ung kvinna som är en tänkare med stor skärpa och omvärldsanalytiskt sinnelag som är mycket intressant att samtala med. Man kan skratta sig sönder och samman, man kan tala politik, man kan samtala om allt. Hon har så mycket att ge och ett vackert hjärta. Ingen enkel person som så, men en enkel människa på det viset att hon inte räds olikheter och ser saker i svart eller vitt. Hon har förmågan att kunna se, känna in och befinna sig i alla olika sociala situationer och ändå klara av det galant. Hon bryr sig om och hon vill bli omtyckt för den hon är.

I dag när kalaset avslutades och jag skulle ge mig av så kramade hon mig. Han sa till mig att det var den bästa födelsedag hon någonsin haft i hela sitt liv. Mina tårar kom för jag vet hur svårt det har varit att fylla år för henne tidigare. Hon har aldrig kunnat känna att det varit en festlig dag, hon har känt att den dagen har varit dagen hon kom till världen och en person ville inte ha henne. Även hur mycket vi alla andra har öst kärlek över henne så har det alltid varit en som inte ville ha henne.

Nu mer är det hennes spelregler som gäller. Hon väljer sin stig i livet. Nu är det hon som styr sitt skepp, inte någon annan. Jag beundrar hennes.

Jag är så glad att det blev den bästa födelsedagen i hennes liv, det var den finaste gåvan hon någonsin kunde få. Och hela dagen har hon omgett sig av människor som bryr sig på riktigt. Äkta, uppriktigt och ärligt.

Godnatt världen.


måndag 25 november 2013

Skrivbordskrigaren.

Jag har skrivit i några olika skepnader under några års tid. Ofta har jag spytt galla över aktuella händelser, i bland uttryckt min förtvivlan, stunder då jag har känt ett påträngande behov av att häva ur mig.

Som den gode skådespelaren, regissören och musikern Thorsten Flinck lär ha uttryckt sig så kan jag känna igen mig. " Jag presterar som bäst när jag känner ångest, det är ångesten som ger bränsle åt konstnärssjälen".

High five på det Thorstis, det är för mig mycket enklare att klä känslorna i ord då det bränner inombords, då det känns som krigföring i blodomloppet. Då det spänner i bröstet och pulsen är hög, då något gör riktigt förtvivlat för jävla ont, det är då jag kan och skriver som bäst.

Tror att det är en av mina styrkor som skrivande person, att jag kan sätta ord på känslorna och ofta få fram ett budskap med min text. Har aldrig en färdig plan på min text. Vet bara vilket budskap jag ska försöka skriva sen rinner det på som vatten. Antar att det är vad jag tränat på och nu mer sitter det utan att jag behöver fundera på saken.

Att skriva är också att utlämna en del av sig själv och sin närmaste familj. Men det som varit av mycket personlig karaktär har jag konsulterat med min familj om först och de har så klart okejat det, om inte hade det aldrig varit publicerat material.

Har skrivit om hemorrojder, Sverigedemokraterna ( ganska samma sak för mig vid närmare eftertanke), Kronofogdemyndigheten som förkortas KFM, har skrivit om det politiska läget i Malung-Sälen Kommun och mycket mera.

Det viktiga har alltid varit att om jag skulle möta någon i affären så skulle jag rakryggat kunna säga samma sak mellan fyra ögon som det jag skrivit. Att balansera på tråden för vad som är kritik och personliga påhopp tycker jag själv att jag har klarat bra. I de fallen jag har kritiserat personer har jag hållit mig till vad de har gjort eller borde ha gjort i sin yrkesroll, inte att de har fula kläder eller stora näsor.
Har aldrig stött på någon i det verkliga livet som skrikit åt mig eller agat mig för vad jag skrivit. Däremot så har mycket av det jag har kritiserat förändrats, kanske inte min bragd alls men kanske någon läst och funderat på saken. Kanske har jag varit en röst som hjälpt till att förändrat. Vet ju inte det så på rak arm men många gånger har jag tex kritiserat kommunens undermåliga hemsida som i dagarna nu är förändrad och tagit sig an en ny ton.

Sprängde helt min bloggstatistik då jag skrev mycket personligt om Kronofogden, och efter det har jag mött en del som tackat för mitt mod att skriva om det. Och det kändes bra eftersom det var min tanke också. Jag ville berätta om ett fenomen som kan uppstå för vem som helst och snabbt som ögat sitter du fast i en skuldboll som bara snurrar fortare och fortare.

När jag skrev om Nicklas Gotthardsson och hans, enligt mig, människohandel så debatterades det friskt på min blogg. Söker man på Nicklas Gotthardsson på Google så ligger min blogg fortfarande i topp för det söket, ger mig en egoboost så klart.

Som bloggare vet du aldrig hur ditt skrivna ord tolkas in hos mottagaren, det kan bli många vinklingar som man inte anande i från början. Jag som skriver vet ju mitt syfte och kan ju inte ansvara hur mottagaren tolkar in det hela. Men givetvis försöker jag tänka mig för och se tänkbara variabler för det. Mitt tidigare inlägg som heter Jävla blatte stick hem för fan är en ren provokationshandling. Det handlar om att få läsarna att reagera och läsa. Jag kritiserar den sittande regeringen för att inte våga ta vid SD och därigenom ger man bara mer och mer mandat till det odemokratiska Sverigedemokraterna med rötter i nynazistiska rörelser. Läser man bara rubriken så kan man ju tro att är fullkomligt i från mina sinnesfulla bruk. Att jag just rakat av mig håret, satt på mig bomberjackan och snörat på mig kängorna och  börjat vrålar sige hail. Vilket alltså inte alls är fallet och kommer heller aldrig att bli. Det var en risk jag tog och jag funderade länge om jag skulle bruka mig av den rubriken också.

Att skriva är så roligt och i bland kan jag sitta och snickra på en text i flera timmar och tiden liksom bara försvinner, tappar lite av omvärlden och det som sker runt om. Är som ett behov, som att behöva gå på toan eller äta, jag måste skriva. Kombon med mitt samhällsintresse samt skrivande som behov är ganska bra. Man kan skriva om allt egentligen men enklast för mig är det som berör mig. I bland kan det kännas lite ensligt att vara en samhällsintresserad individ. Har inte så många att tala med om Irans politiska läge eller sharialagarna.

Har också fått ett perspektiv på det politiska läget och medias sätt att behandla den. Något jag inte riktigt hade före min tid i landet bredvid. Det gick bra för Norges FrP i valet. Vilket då var som att slänga in ett köttstycke till svenskmedia. Plötsligt blommade det upp någon sorts bild av Norge som ett rasistland där minsann invandrare inte skulle släppas över gränsen och det blev en bild av Norge som jag faktiskt inte kände igen mig i. Norska FrP framställdes likvärdigt med Svenska SD och hej och hå perfekt att skriva om.

För att så här på rak arm nämna något som skiljer FrP mot SD åt är att Sverigedemokraterna är ett populistiskt enfrågeparti med rötterna i nynazistiska kretsar. FrP grundar sig i mångt och mycket på
Carl I Hagen som varit en toppolitiker i 25 år och också varit delaktig i den Norska politiken i mer än frågor kring invandring. Hur sen FrP ser på invandringsfrågan är en annan sak, men i Sverige så har vi ju just nu ingen som tar i det, mer än då SD som säger sig vara de som vågar göra det. Och så spårar det ut i någon helt vansinnigt galet. Men att likställa Svenska SD med Norska FrP är felaktigt. Jan Guillou sa i Skavlan, "Om Sverigedemokraterna hade liknat Fremskrittspartiet så hade vi levt i en bättre värld", och jag förstår hur han menar. Trots att Janne G och jag inte har någon kärleksaffär på samma våglängd så är jag beredd att hålla med honom i just detta.

Hur saker och ting nu än ser ut i världen så är jag evigt tacksam för att kunna skriva. Att jag har modet att i bland bli mer personlig. Vissa kan få för sig att tråka och håna bloggare, att det skulle vara fegisar som gömmer sig bakom en bildskärm och inte vågar tala ut på "riktigt". Att man som bloggare skulle sitta och vara en fegis och inte på riktigt våga gå ut i samhället och förändra på riktigt. I den beskrivningen känner jag inte igen mig ett dugg, jag känner mig lika delaktig och påverkande som om jag skulle stå på en scen och tala. Jag tycker inte att man ska underskatta det skrivna ordet på det viset.

Syftet med min blogg är att kanske väcka en människas tankar, har jag gjort det är jag nöjd. Jag har ingen ambition om att nå ut i världen och störta USAs President, inte heller framhäva mig själv som en stilicon på stureplan. Inte min grej och jag gör det på mitt sätt.

Jag är och förblir en skrivbordskrigare!




onsdag 20 november 2013

Jävla blatte, stick hem för fan!

Passar det inte dig så åk hem för fan. Invandrarna kommer till Sverige för att utnyttja systemet. Leva som parasiter på skattebetalarnas kronor, jävla pack! Fattar dom inte svenska lagar och regler så häv ut skiten. Skulle jag komma till deras land inte fan skulle jag få bygga en kyrka där då, nej just det skulle inte tro det.

Vanligt florerande statusuppdateringar och snicksnack på Facebook. Och det här gör mig vanvettigt förbannad. Det är så otroligt obegåvat och fullständigt nedvärderade så det är inte klokt. Det gör mig ont att läsa, höra och se hur vanligtvis ganska reko personer kan spy ur sig något liknande. Inte så vidare värst genomtänkta saker.
Jag vet inte om många av de som sprider liknande saker saknar förmågan att uttrycka sig bättre i skrift. Jag vet inte säkert om de verkligen menar det de skriver eller om de ens har funderat med djupgående på vad det är de säger. Kan inte svara på den saken.

Jag kan bara tala för mig själv och det gör jag ofta, och om nu någon där ute skulle känna sig provocerad av det jag står för så kom gärna till mig och ta diskussionen, skjut inte pilar på de som INTE har med saken att göra.

Jag har av olika orsaker och anledning en större inblick i Migrationsverkets jobb än många andra, närmare än så går jag inte in på den saken. Jag har besökt ett Migrationsverk inte allt för långt bort och jag kan ju säga att det var en mycket omtumlande upplevelse för att uttrycka mig milt.

Hur människorna behandlades där var i Myndighetssverige helt ofattbart undermåligt. Det fanns inte en enda liten hänvisning i entrén. Det fanns inte en klocka, det var slitet tomma väggar och jag missade helt receptionen eftersom den var inne i ett mörkt rum så jag uppfattade inte att det var dit jag skulle gå. Hamnade helt fel i huset högst upp. Det var tydligen ett boende för de människorna som sen skulle transporteras vidare. Inte så mycket som en blomjävel i siktet.

När jag väl hittade receptionen satt det en handskriven lapp på dörren. Stängt kl 13-14. Frågade en tjej där varför, vi har fått information om att de var tvungna att stänga för det kom ett viktigt möte i stället. VA!?!? Kan man göra så hur man vill och när man vill? Uppenbarligen gick det jätte bra att smeta upp en lapp och dra igen luckan? Skulle man kunna göra så på någon annan myndighet i Sverige? Tveksamt säger jag då.

Klockan tickade och blev 14.......14.10......vips öppnas luckan. I det väntrummet var det överfullt kan jag säga. Och stilla funderade jag på hur alla dessa människor skulle hinna göra sina ärenden före 16.00, klassiskt stängningstid för myndigheter i Sverige. När jag pressat mig in i väntrummet förbi barn, gamla människor, unga vuxna och familjer så hittade jag lapparna för att ta ett nummer i kön. Gissa vad? På den satt ännu en dit smetad handskriven lapp med texten trasig.

Alltså jag kan inte stå för detta, jag kan inte smälta ned att detta är Myndighetssverige 2013. Jag kan inte för mitt liv tycka att detta sätt att behandla människor på är okej. Papperen som skulle fyllas i fick fyllas i utomhus vid ett bord i en lekpark. Och till slut och sist så var det fel tolk beställd så resan var i princip helt ogjord. Men frågan är vad gjorde den här resan med berörda människor? Deras liv ligger i händerna på Migrationsverket och bemöts på detta respektlösa helt ovärdiga sättet.

Kl 16 stängdes luckan i väntrummet med budskapet till många väntande människor där inne var tyvärr kom tillbaka en annan dag vi stänger nu.

Under veckan har det politiska utspelet av SD och Jimmie Åkesson handlat om att han erbjuder sig att tona ned SDs invandringspolitik i gengäld mot att kunna diskutera och samarbeta med övriga partier. Integrationsminister Erik Ullenhag (Fp) säger blankt nej till detta. Och jag sliter mitt nu mera gråa hår. Va fan, vem ska våga ta vid det hela. Vem ska våga stå för detta på ett vettigt sätt? Vem ska skapa ordning i leden utifrån ett demokratiskt perspektiv. Inte som SD med grunder ur en nynazistisk rörelse, vem ska våga?

Jag står fast vid att det måste till något och det snarast. Jag vill INTE att SD ska vinna nya mandat för att ingen vågar kliva fram. Som det är nu vinner SD mandat på mandat genom detta hyckleri och kallahanden spel i från övriga partier. Det jag såg och förstod av mitt besök på Migrationsverket är att detta håller på att haverera totalt. "Vi har haft det så här i några månader nu", sa en personal där.

Det måste finnas en plan för de människorna som söker sig till Sverige. Det är ovärdigt att bli hanterade som postpaket, aldrig få besked, aldrig få trygghet och ro. Aldrig veta, att leva så förstår ju varenda människa att sliter sönder människor inombords. Lägg där till att det finns orsaker och medhavda saker som gör att de just också ge sig av i från sina hemländer. Givetvis är det så och jag med min inblick i det hela vågar påstå att det är få eller kanske ingen som ger sig av för nöjes skull. Vad sen orsaken må vara är något helt annat.

Jag är djupt bekymrad över det politiska läget och jag är djupt bekymrad för de människorna som söker sig till Sverige och hamnar i denna långbänk av helt makalösa och ovärdiga sätt att behandlas på i statens regi
.
"Jag tänker aldrig kompromissa med att Sverige ska fortsätta vara ett öppet och tolerant land"  säger integrationsministern Erik Ullenhag (Fp).
 Han talar utifrån sig själv som liberal och jag gillar det liberala. Men ska man vara så liberal att det drabbar enskilda människor med stora livsöden och trauman redan? Ska man vara så liberal och välkomna människor som man inte sedan kan stötta och hjälpa utan forslas runt i Myndighetssverige i många långa år och sen vips får de avvisningsbeslut och ska ut? Är det att vara liberal och human i sin politik? Nej jag tycker det är ovärdigt på alla sätt och vis.

För mig handlar det inte om mängden människor som kommer över gränsen. Det handlar heller inte om etnicitet. Det handlar om att skapa en dräglig tillvaro för dessa människorna och att Sverige ska ha ett så pass utarbetat Migrationsverk som så snabbt det går klarar av hanteringen. Och det har jag med egna ögon sett att vi inte har. Är det att vara liberal?

Nej sätt press på politikerna att faktiskt våga ta sig ann de här frågorna på ett vettigt nyanserat sätt. Och se för guds skull till att SD åker ur riksdagen och aldrig någonsin sätter sin fot där igen. Vi har råd att ta emot flyktingar, vi har vett nog att skapa ett fungerande system, vi har möjligheten att skapa en trygg framtid för människor så se till att göra det nu också!


För den intresserade som vill veta mera http://www.migrationsverket.se/info/start.html