Äger du din armhåla?

Frida Khalo

Kroppsliga behåringar kan visst provocera människor. Detta känns för mig aningen befängt när jag anser att det finns så mycket annat viktigare att debattera om. Framförallt ta ställning för eller emot. Framförallt så är jag väl av den typen som aldrig någonsin har brytt mig så värst om skönhetsideal, hudsalvor, smink eller ansett mig så speciellt fåfäng. Och på ett ödmjukt liberalt sätt blickar jag ut över mänskligheten. Människor måste väl ändå få bestämma över sig själva och sina egna kroppar.

Det var då jag kom på iden att göra ett undersökande experiment med hjälp av mina egna armhålor. För ca 1 år sedan fick jag en hutlöst smärtande hårsäcksinflammation i min högra armhåla. I storleksordning en svullnad likt en golfboll. Fanskapet ömmade rejält så jag bestämde mig för att nu får det fan i mig vara slut på barbieringen i armhålan.

Under vinterhalvåret har det varit ganska enkelt med frisyr i armhålan, har väl själv tyckt att det inte varit några större problem. Nöjd och glad över att jag på riktigt verkligen trodde att jag ägde min armhåla så har stråna växt och frodats fritt. I familjen har vi väl skojat hjärtligt om saken, min dotter har väl svalt ner morsans ställningstagande och med en axelryckning sagt att det är väl min sak hur jag vill ha mina armhålor. Hennes ord har stärkt mig, ja för visst är det väl min egna sak om hur jag vill se ut och vara.

På något vis så har det också känts bra för jag har kunnat visa henne att inte falla för normer, ideal och samhällets påverkan. Det har ju alltid varit ett mål i min barnuppfostran  med mina barn. Jag har också kunnat påvisa för sonen att en kvinnokropp faktiskt också har hår under armarna, tro det eller ej.

Under nästan ett års tid har min personliga lilla manifestation pågått ganska så friktionsfritt. Men vips dök solen upp och jag avslöjades som en stor bluff, främst avslöjades bluffen för mig själv. Jag trodde faktiskt att jag och mina armhålor var ett sammansvetsat team. Bluffen avslöjade sig på en restaurang. Det var varmt där inne och under tröjan hade jag linne på mig. Hade jag varit så jävla obrydd som jag inbillat mig att jag var så skulle jag inte funderat en sekund på armhålorna. Men när värmen gjorde att jag ville ta av mig tröjan så skrek det i skallen, SHITT POMMES AKTA SÅ INGEN SER DINA ARMHÅLOR!

Smidig som en fiskemask trasslade jag mig ur tröjan utan att vifta nämnvärt mer armarna. Försökte mig på att hämta en kopp java också. Men fick lov att be min andra hälft om det eftersom kaffekannan var så dumt placerad att man verkligen måste sträcka ut armen, därmed visa upp sin orakade armhåla.

Näää så uppenbart äger jag inte min egen armhåla och jag har nu på ett studiemässigt sätt insett att även jag är ett fall för normer jag inte tycker om. Jag stod inte pall utan föll för vad som anses vara rätt och riktigt.

Jag blir förbannad på mig själv och min egen feghet!