I dag träffade jag den kvinnliga VD'n.

I skrivande stund har jag två stämplar som är kvittot på att jag tränat på TRIM två gånger den här veckan. Jag är king på att träna. I alla fall efter mina egna mått, andras mått är ju inget att bry sig i. Eftersom jag har tränat noll gånger per vecka tidigare så är ju faktiskt två gånger en enorm ökning.

I dag blev det lite planeringsmissar och fördröjningar. Fick hasta i mig en egenhändigt blandad sallad i från ICA i bilen och hasta i väg en gnutta sent till den väntande PT (personliga tränaren) och även VD i gymnastiskamanhang. Men lika vänlig och förstående som alltid tog hon det hela med ro och sa att det var bara att ta det lugnt och fint så blev det aldeles jätte bra. Och det blev det ju.

När jag till slut ångade in på Gymmet så fick jag lov att smälta maten i fikahörnan över en kopp java. Då var jag i absolut mitt bästa forum och trivselnivån ökade markant. I know, jag ÄR och FÖRBLI en fikaperson och ingen träningsnarkoman. Snackade med VD'n och paserande folk, småpratar om livet i stort och smått och jag formligen älskar det. Tänk att det är så roligt att prata med människor. Möta människor, byta några ord och verkligen bara skapa kontakter och trivsel. Alltså varför finns det ingen som behöver en sådan person som annställd?

Nå väl,efter tretåren så var det väl dags att faktiskt ta tag i det träningsprogramet som jag faktiskt var där för att göra. TRX- banden och kettlebells. VD'n försäkrade mig att TRX banden satt stadigt fast i ribbstolen som faktiskt var monterad av en yrkesman, alltså kommer den inte att falla ner i från väggen när jag lutar mig bakåt. Lite modigare blir jag men det är väldigt svårt att lita på det hela måste jag säga. Men till slut presterade jag övningen x 14 och allt satt fast där det skulle, utom mina darrande muskler som pettrade lite lätt.

Hallå muskelgruppen dags att vakna nu, rise and shine mina vänner för snart ska vi åka Vasaloppet
år 2013 ska vi stå där väldigt startklara och redo att dra i väg mot Mora, eller i alla fall 500 meter framåt. Jag vill ha ett startnummer i Vasaloppet. VD'n sa att hon funderat på att åka men att det inte blivit av, men när hon hörde min inställning så känndes det lättare och pressen liksom försvann tyckte hon. Kan jag inte starta och bara vara glad för alla meter jag åker? Vem sa att man absolut måste ända fram till Mora? Nej just det, det är inget krav på den saken, huvudsaken är att man har ett startnummer och verkligen är där, sen är det väl bara att ge gärnet och vara glad för varje meter framåt. Så ser jag det och plötsligt får Vasaloppet en helt annan innebörd för mig än det någonsin varit tidigare.

Nej man behöver inte ta så himmla allvarligt på saker och ting, huvudsaken är att man har roligt på vägen, snart är det dags för det sista bokslutet här i livet och vem tycker att det är så roligt att vara så allvarlig jämt och ständigt?  Mitt träningsprogram för dagen gick väl inte helt efter planerna, men det är väl heller inget att gråta för även om jag blir lite besviken.

Ska jag nu träna tre gånger i veckan som jag har bestämt att jag ska göra så vågar jag inte ta i allt för kraftigt så här i början. Säkert fick mitt knä ett väldigt hastigt uppvaknande i Måndags och tålde inte riktigt en ny omskakning redan i dag. jag går ut lite varligt så här till en början för att känna mig för lite, vet inte riktigt hur mycket jag vågar. Just nu handlar det hela om att gå dit tre gånger per vecka, inte pressa mig fullt eller alls. Rädd för att det kan innebära att jag inte kan träna alls då.

Sen måste jag nog se till att införskaffa mig musik i mobilen som jag kan stoppa in i öronen, allt för att väcka upp den där hårdrockaren som sliter råa köttsycken i bitar med tänderna och fokuserar och pumpar på så svetten sprutar. Jo så får det nog bli.

Allt för nu, adios amigos.