Hallå där, kött och blåbär!

En FB-vän lockade fram de där tankarna om idial och vad som är snyggt. Hur vissa justerar kroppen med operativa ingrepp. Modifierar med silicoon eller andra preparat. Allt i jakten på skönhet, eller vad beror det på egentligen?

En del har en test om att det enbart är fula människor som kritiserar den här typen av ingrepp pga avundsjuka, jag kritiserar det men är inte ful och det komme ingen annan heller att få mig att tycka. Vissa dagar har även jag taskigare look, mosigare nylle och ofrissat hår. Samma rondör går jag alltid runt och bär på, det är inget jag funderar på speciellt ofta. Jag är varken mer eller mindra mer än jag. Det är inte så bar, det är ganska unikt för med den svinndlande tanken om att jag är det enda exemplaret i världen så blir det ganska spännande. Världen är nog också ytterst tacksam för att det finns bara en av mig, även om min egen dotter är så nära kloning av mig som det bara går. Vi är två explosiva kvinnor med samhällskritiska ögon, ingen går in i en match utan att det svider om det nu skulle vara så att slaget måste vinnas.

När det gäller modifiering av människokroppen genom operativa ingrepp så måste man hålla isär två saker. Vissa människor gör det inte för nöjes skull, det kan handla om defekter efter olyckor eller andra mer medicinska inslag och problem, det är en sak. Sen har vi de som gör det hela utifrån jakten på skönhet och ideal. De som pumpar upp läpparna i storleksordning anknäbb och pumpar upp brösten till badbollar. Vart i ligger skönheten och det snygga? Jag ser den inte och det är många fler än mig som heller inte gör det.

Inom psyks outgrunderliga lära så löper oftast en röd tråd genom hela den långa processen, du kan knappt hitta en enda psykolog som inte talar om att vara sann mot dig själv för att må bra, eller bättre. Om man modifierar/demolerar sin kropp på frivilliga grunder i jakten på något som inte var där i från början hur sann är man då mot sig själv? Hur mår man då egentligen?

Ännu värre är att idealen sitter rotade i ungdomarna, de tycks tro att livet är toppen med stora bröst som försämrar sikten framåt samt förstoradeläppar som ger andnöd och  täpper för näsborrarna. Varför? Är det ingen som kan tala om för kidsen att det man har mellan öronen är det som räknas! Ledsamt ser jag in i ungdomens jakt på det perfekta, det handllar om löshår,lösögonfransar,lösnaglar, allt sitter för fan löst eller är instoppat. Det är då man räknas och är någon.

Ytlighet är männsklighetens fördärv vill jag påstå. Det sanna och det äkta mänskliga raderas ut mer och mer. De socialaförmågorna försvinner längre bort i och med att mer och mer yta klistras på. Jag som en starkt kännande person kvider i det ytliga, jag kan inte aceptera det. Det är så långt i från mitt eget jag som det går.

Jag känner bara en sorts avsky inför det faktum att människor ska känna sig så tillintetgjorda att det lägger sig under kniven och på något vis genar, eller springer i från sig själv för att finna lycka och framgång. Känns onödigt och väldigt sorgligt.

Eftersom jag inte har det minsta behov av det hela så har jag väldigt svårt att föreställa mig kännslan av att känna så. Men det provocerar mig för jag lever dagligen av människors lika värde, detta innebär så klart att jag inte dömer de opererand bröstbärarna, inte någon som väljer den här vägen. Det jag skarpt vänder mig mot är att människans sanna jag ska få existera i fred och utvecklas och vara just det den är. Att världen nu inte ser ut så gör mig ledsen. Att det också har grott fast i ungdomars psyke och eftersträvan att det oäkta är det som räknas och betyder något gör mig rädd och ledsen.

Att en hårig armhåla nu har ifrångått norm och skapar rubriker i kvällspressen säger väl en hel del om både kvällspressen och den självbestämmanderätten om våra kroppar idialen har skapat. Personligen rakar jag mina armhålor när jag vill och tycker, om jag alls tycker det. Kanske borde manifestera och skita i det under hela sommaren, bara för att liksom, bara för att jag bestämmer över min egen armhåla punkt slut.

Eftersom jag har väldigt mörka pigment så har jag också väldigt mörka hårigheter, det är inte alltid så roligt och man kan hålla sig för skratt i bland, men vad ska jag göra åt saken mer än aceptera att så blev det för mig. Kan ju inte sluta existera och gömma mig i en burka, nej fan heller. Ordspråket att inte doöma efter håren borde nu vara väl medvetet hos många, men hår tycks vara ett kännligt ämne även i det moderna Sverige vi lever i.

Frågar man män i största allmenhet vad de tycker är snyggt så får man oftast svaret att en kvinna utan tillfuskade kroppsdelar är vackert. Vem är det då som eldar på hysterin om modefieringar? Kan det vara så att det är kvinnona själva som tävlar i detta och sen tror att det är patriarkat som sätter normen och vet vad de tror män tycker är smakfullt? Eller är det jag som lever i fel kultur eller frågar jag fel män? Eller svarar männen på det de tror jag vill höra, jag vet inte? Jag vet då inte. Vad jag vet är då att ingen har svarat att silicoonbröst och botox är det snyggaste jag vet.

Nej, badbollsbrösten,slätrakade armhålor,fittor och en jävla massa skit i läpparna har jag ju turen att kunna välja bort om jag vill. Det viktiga är just VAD JAG VILL!
Jag är vacke, jag är fin och jag är en kalaspingla, framförallt är jag äkta rakt igenom, i både kropp och själ. Det är vackert, det är unikt och det vågar jag stå för.

Hej på en stund.