Set fire to the rain.

Ser en mycket osnygg sida, en sida som väl kanske har två varianter. Men den sidan jag ser och hör om är inte snygg. Den är något som jag inte trodde fanns där. Men så ligger det till och det kan vara bäst att inse att de enda man har att stödja sig på är sina egna ben och förmågor. man kan aldrig räkna in andra i det.

Hur många gånger har man inte sett finns <3 i loggarna på FB? Vad fan menas med det då för dagens ungar? Åååhh utan dig kan jag inte leva är också väldigt vanligt att skrivs av små vilsna dramatenskådisar som kallas fjortisar i vardagligt tal. Massor av struntprat och stakra ord utan innehåll. Så kör tonåringarna dagens race. Skitfånigt och samtidigt sorgligt. Allt jag finns där och annan smörja de skriver ut bland ettor och nollor skapar en enorm intressekonflikt. När den mera nödställda skådespelaren ropar ut sitt orka så knattrar det till i loggen. Men sen när det kommer till IRL ser man sällan skymten av dessa socialt handikappade ungarna som på ett sjukt ohällsosamt sätt har utvecklat en väldigt säregen och galen värld där egen vett och etikett råder

Om mycket av det som skrivs på internet skulle omvändlas till den verkliga världens språk ute i det riktiga samhället så skulle mängder leda till åtal i en Tingsrätt. Mängder av saker skulle också kunna återfinnas på närmaste psykiatriska avdelning, och jag skojar inte.
Jag påstår heller inte att dagens ungdom är psykiskt handikappade, men det språk och sätt de tilltalar varandra på är galet och fullständigt urspårat. Det gör mig ledsen och skrämd. Vart ska det ta vägen, kan de leva som fungerande sociala individer i ett samhälle utanför sin dator? I bland så tvivlar jag då jag hör den ena osannolika berättelsen än den andra.

Allt jag ser och hör späder på den gråskala som jag ser min hemkommun med mer och mer. Jag är evinerligt trött och slutkörd på så mycket jävla fulspel och konstigheter så det räcker nu. Det är ett ingrottat beteende som inte är aceptabelt någonstans. Tålamodet tryter nu, har inte så mycket undertråd kvar till övers för detta. Det gör mig så förbannad och ledsen varför ingen kan se och förstå vad det är vi ska hantera varje dag. ÅÅåhhh nu är hon sur på mig för jag sa det, hon tror att jag dizzade henne, åååhhh jag sa ju så då blev hon sur för att. Jaaahha nu är hon sur för att......... så går det på. Men är det ingen JÄVEL som kan säga jag är så himmla glad för att, i dag känner jag mig så nöjd för att. Nej deprimerande skit och jävelskap det går väldigt bra, men kommer man till något vettigt så mår man så dåligt och orkar inte. Det rimmar väldigt illa, att jävlas, hålla i gång på alla tänkbara socialamedier och samtidigt SMSa dygnet runt, det om något är väl energikrävande och väldigt sällan är det tal om orka just då.

Förr så tävlade man om att få en Novell publicerat i Starlet, i dag tävlar man om vem som mår sämst och vem det är mäst synd om. Man hittar gärna på och ljuger till det lite också för att få det att låta mycket värre än vad det är. I princip samma sak som Starlets novelltävling men här är priset mäst ordet finns under statusuppdateringen vinner.

Min nu mera norska sambo trivs fint efter snart en hel arbetsvecka. Han är hundra på att valet är rätt och att detta var just vad som behövdes i våra liv. Känns väldigt sant faktiskt. Det handlar mycket om att så småningom kunna släppa en ekonomisk jävla fotboja, men också mycket om ett nytt liv. Ett nytt liv utanför det osynliga fängelset vi varit inburade i . Våra själar är sönder och samman och dagligen möts vi av påminnelser om perioden i våra liv som varit det brinnande helvetet på jorden.

Inom psykiatrin skulle nog kännslan av att packa väskorna och det man behöver och bara flytta i väg kallas flyktbeteende. Men vet ni, det känns som om jag skiter i det faktiskt. Det får kallas vad det vill och i skrivande stund känns det som om jag inte ger mig av med min familj så kommer vi gå sönder och samman. Vi har inget liv här på orten. Vi har ingen framtid och det faktum och konstaterande av vardagen gör ont att säga, men i bland är sanningen smärtsam. Det jag kommer sakna är alla bra fina männisor jag känner, de människorna jag knegar med och vänner jag träffar som just vänner. Sen kommer jag att sakna den ort det här en gång var, men som tur är bär jag med mig det i minnet.

Jag hoppas att ungarna ute i cyperspace samt samhället på byn tar sitt förnuft till fånga och funderar en gång för alla vad det är de håller på med. Men så klart kan det bli väldigt komplicerat om man inte har vuxna runt sig som vägleder och sätter stopp för galenskapen.

Hej då Sverige, hej hej Norge !