K-bry!

På fronten intet nytt kan man säga. Har inget sensationellt eller speciellt trevligt att berätta om i från Stureplan, eller jag menade Glotorget i byn.

En jävligt tungsam period har trätt in i mitt liv just nu. Plus all den ekonomiska trassligheten som skall redas. Då är det inte så lätt att stå stadigt när det blåser till ännu lite hårdre på de sju haven. Mantrat just nu är, du kan inte leva någon annans liv, du kan inte hjälpa den som inte vill ha hjälp, du kan inte hjälpa,du kan inte hjälpa..........

Naturligtvis är det så. Väldigt förnuftigt och klarsynt är det lätt att säga det. Baka sen in lite kännslor i det så blir det genast mycket svårare. Nej ge mig sinnesfrid och bara en vardag i lugn och ro. Erkänner att jag är så avundsjuk på alla människor som har sin trista gråa jävla vardag, den där som ser lika ut dag ut och dag in, den där vardagen då man slipper vara rädd för det värsta, rädd för att det ska gå galet, rädd för framtiden, rädd för det som varit, en sån där trist grå tråkig vardag vill jag också ha.

En vardag utan att dagligen slitas mellan hopp och förtvivlan, en vardag i sakta lunk i bara lugn och ro. Ska det vara så förbannat svårt? Ja det ser det ut, samtidigt skall sinnet fokusera på att få det hela att gå i hop sig, maten ska lagas, hemmet skall saneras i bland, två hundar ska ha sitt. Gjorde en snabb överslagsräkning och insåg det faktum att jag i 18 år indirekt och direkt genom ord fått höra vilken dålig vidrig människa jag är. Det har levererats på olika sätt och vis, via budbärare eller uttalat av personen själv. 18 år är halva mitt liv. 18 år av ett ständigt försvarande och upprustande. Alla lögner som spridits,allt jag har fått stå till svars för som varit taget ur luften och rent påhitt. Allt i syfte för att plåga mig sönder och samman.

Jag är inte felfri på något sätt, men jag är heller inte så usel att jag förtjänar att ständigt höra de där orden och önskningar om att någon vill se mig död eller söndemosad,söndermisshandlad eller att jag ska få ryggen avbryten.

Ähh det är inget att bry sig om kanske en del tycker, nej så kan det vara. Men jag lovar att varje gång sätter det ändå sina spår, det sitter där som hullingar i hjärtat, det sitter där och skaver och det känns ont ändå. Jag vill bara ha en vardag.

Alla dessa verbala hot och påhopp om mig som person har gjort att jag väl vet vem jag är, jag vet i mitt förnuft att jag är bra, jag vet att jag duger till bra som det är. Självförtroendet sviktar sällan, men det är tärande att ständigt leva med de här sakerna vid sidan om. Jag försöker varje dag sträva efter att göra gott,vara snäll och vänlig mot människor, inte för att bevisa något, bara för att jag är den personen.

Kanske är det dumt att så här rakt och öppet skriva om saken, kanske ser någon mig som en psykisk kolaps, jag vet inte. Jag ville bara skriva de här orden och påvisa att vardagen ser oändligt olika ut för oss alla och en var. Kanske skriver jag saker som inte ligger mig till gagn, men jag är fasligt trött på rollspel där vi inte ska kunna leva igemenskap på riktigt. Jag menar på att det samhället vi lever i nu handlar om ytlighet, löshår,botox, där allt är feake. Det som tycks räknas i dag är hur det yttre ser ut, det innre, det som jag tycker spelar roll har tappats bort, det är ingen som i dag ser en cool personlighet och intressant människa. Det är anndra saker som räknas och det tåget vill inte jag vara med på.

Jag funderar lite på när en ny rörelse ska starta igen, den som är 2000-talets motsvarighet till den brända BHn på 70-talet? Det måste ju vara flera än jag som lessnat ur på yta och eftersöker männskligt.

Nej nu är det slutpladdrat här och fokus skall nu läggas på att registrera lite CVn.
Kaffe koppen är min bästa vän ;-)