Söndag

Den tristatste, tråkigaste dagen av alla måste vara Söndag. Söndag är den dag som i den nordiska mytologin är uppkallad efter solgudinnan Sol.

I dag ser man inte skymten av någon sol, det är grått och det hänger regn i luften och dagsluset bryter liksom inte riktigt fram. Just i dag känns det som att locket ligger över mig och hela orten.


Just Söndagar känns som en deprimerande dag,inget är öppet förutom matvarubutikerna. Alla människor går liksom i ide och så länge jag kan minnas så är Söndagarna den dag jag alltid har sett som den tristaste dagen. Minns inte hur det var på den tiden jag var stalltjej. Ett liv i stallet är ju inte så värst annorlunda oavsett veckodag, där brukar göromålen vara de samma som på Julafton,Påskdagen eller en helt vanlig Söndag.


När jag var liten så var det en fröjd att följa med morsan på handling när hon skulle till Domus. Det var då jag hade chansen att rusa in på bibblan och bläddra i fina böcker en liten stund. Men på Söndagarna var det stängt, både matvarubutikerna och bibblan. Det kanske är en av sakerna som ligger till grund för min söndagstristess.

Söndag är ju också den dagen som ligger till grund för vilodagen enligt den kristna läran, men måste då detta fortsätta som vilodag? Kyrkan har ju moderniserat sig på flera områden,så varför kan man inte nu också hotta upp Söndagarna litè?

Om man har trist så är det väl endast jag som kan åtgärda den saken, det är ju knappast så att det ligger på någon anans bord. Men för mig är detta så djupt rotat så det är svårt att ta sig ur denna kännslan. Lördag är en mera trivsam veckodag. I går fick jag se Tintin på Bio, den som fröjdade sig mäst var nog jag, inte ungarna. Det var med spänd förväntan vi drog i väg på Bio.

Kom då på att matine var en vanlig Söndags aktivitet när jag var barn. Om jag inte minns helt fel så var det matine varannan Söndag och jag var en flitig besökare på Bion.Jag har sett Branen i från Frostmofjället med den fina lilla gullspira. Jag har sett tecknade filmer men det som är starkast kvar i minnet är när Ronja Rövardotter kom upp på våran lilla Bio. Alla skulle dit, så även jag. Detta var ingen Matine, det var en vanlig filmföreställning.

Alla mina klasskompisar talade om filmen och jösses vilken förväntan man hade. En del hade även läst boken och meddelade mig som inte var en så god läsare att den var helt fantastiskt bra. När det väl var dax för filmen så var kön lång. Jag har aldrig sett en ¨så lång kö utanför Malungs Bio. Och sen föll det sig inte bättre än att jag inte fick komma in, det var fullsatt!

Herre Gud vad ledsen jag var. Det var inte roligt att komma till skolan nästa dag och inse att majoriteten av klasskompisar hade sett Ronja Rövardotter utom jag. Det var nog den största film besvikelsen jag varit med om i hela mitt liv. Tack och lov löste det sig med att Bion visade filmen en extra gång så även jag fick se den. Och jag tycket att det var en fantastiskt bra film, som så många andra.


Helgen som varit har gått i vemodet och eftertänksamhetens tecken. Det är den här helgen som svenska Kyrkan tycker att vi ska hedra våra avlidna nära och kära lite extra mycket. Precis som om jag inte gör det alla de övriga dagarna när jag känner för det då. Det är den här helgen som någon har bestämt att vi ska minnas lite mer än vanligt. Själv känns det precis som alla andra dagar eller helger, en enormt stor saknad helt enkelt.

Farsan och svärfar fick sina ljus tända och när vi åkte förbi kyrkogården så tänkte jag på att för varje ljus som lyser så saknas det en människa och då inte bara i dag utan alla dagar.


I dag ska jag drista mig med att baka en kaka, om jag kommer ur min Söndagscoma. Vi får väl se vart dagen slutar och vad det blir av allt.