Hårdrock och lite soppa

HALLLÅ!

Dags att skriva igen, ska bara baka ihop en produkt i skallen så ska jag leverera när tiden är inne

Begåvningsreserven

Vad ska det bli tro?

Förvånansvärt länge sedan jag skrev, det är ju inte klokt egentligen.
Jag mår ju bra av att skriva och ute i samhället pågår det ju stora saker att få huvudbry över eller engagera sig i.
Tänker då närmast på det valet vi hade och hotet om nyval i början av året.
Debatten om tiggarnas situation är ju ofta i hetluften och gör mig förbannad över medmänniskornas dåraktiga sätt att se på deras livssituation.
Jag har mycket svårt att se och inse hur fattiga i huvudet många av medmänniskorna är i min omgivning. Jag har mycket svårt för angiveriverksamhet och smygfotograferingar av människor som förnedrar sig i den milda grad och sätter sig utanför våra butiker. Bevis skall ut på internet att det minsann handlar om fettrika rumäner som är i Sverige för att bli ännu rikare. Fram med mobilkamerorna och dokumentera eländet så hela världen får se de här jävla parasiterna som stör ordningen i den milda grad genom att sitta tysta utanför en affärs entré med en mugg där den som vill kan lägga 5 kr i.
Detta är vad många fattiga jävla hjärnor bryr sina huvudknoppar i under dygnets vakna timmar.

Jag ser föräldrar som stödjer sina barn i hatkampanjen mot dessa uslingar. Föräldrar som helt öppet hejar på sina barn i detta hemska fenomen som ska ut ur Sverige nämligen tiggarna. Det är nu vi talar om förståndshandikapp på riktigt. Jag blir fullständigt förstörd över hur det har gått så här illa. För mig är det helt absurt. Trodde verkligen inte att det där med begåvningshandikapp skulle visa sig i var och varannan röd liten stuga. Men så är det ju.

Föräldrar lär sina barn att hata och förakta. Föräldrar lär sina barn att inte intressera sig över att faktiskt ta reda på situationen och diskutera med den man tror är en vuxen förebild. Grejen är den att hur taskigt med pengar man har inte sitter i att du ringer i en mobiltelefon eller har en bil. Du blir inte så mätt av att äta upp mobiltelefonen som du kanske har fått i present eller faktiskt sparat till under en tid. Hur dyr är en mobiltelefon i dag?

Det finns troligen lika många livsberättelser som det finns tiggande människor, det ser olika ut och livets stig har givetvis sett olika ut för de här människorna som för dig och för mig. Varför är det så svårt att välja att se det så i stället för att hata?

Det finns inget tvingande när det gäller att lägga en peng i deras mugg. I stället för att förvandlas till ett hatande monster så går det ju att bara ställa sig helt neutral till det hela och faktiskt gå förbi. Ännu bättre är ju om man faktiskt undersöker lite närmare varför människorna har en bil men sitter utanför ICA och tigger.

Kan det vara så att de har haft jobb tidigare och investerat i en bil för att sen kunna ta sig runt och söka efter mer jobb? Nä men ett så jävla enkelt svar på den saken är väl inte möjligt....eller?
Sen två saker till. Om det nu skulle vara någon boss som tjänar stålar på att kvinnan sitter och tigger så blir ju inte den mafioson speciellt rik. Måste ju vara den dummaste jävla krimmo grejen i världshistorian.
Men om nu det verkligen skulle vara en så stor förtjänst att sitta och förnedra sig utanför affären så undrar jag varför inte fler lågavlönade svenskar sitter där för att få ihop till brödfödan. Det är ju skattefritt för tusan.

Slut på meddelande. Bitterfittan are back in town! Vi ses hej så länge.

Det finns stora och små.

Det här brevet är till dig.

Du borde ha sett mig och varit mig nära. Du borde ha älska mig för det jag är. Inte för det jag presterat, utbildningar och betyg. Aldrig någonsin har jag räknats, aldrig någonsin har intresset funnits för vad jag levt för liv. Vi träffas ändå vardagligt, i bland på kalas och andra tillställningar. Ändå visste du inte två år efter att jag bytt jobb att jag faktiskt hade gjort det.
När jag var liten hade jag ingen chans. Minns när du sa att du skulle bjuda mig på en resa. Att jag skulle fixa pass så vi bara kunde sticka när tillfälle gavs. Jag var i 10 års åldern då. Tillfället har inte kommit än i dag. Varför sa du så? Varför lurade du mig?
Då var jag ett barn, jag litade på dig och hoppades och önskade så. Bara ett av alla svek och i dag kan jag se och förstå ditt beteende mönster. Och jag tycker synd om dig. Ditt liv känns så sorgligt. Missnöjd och ensam, ja vad mer kan det bli.
När jag träffade min käresta så var du helt oförstående. Du frågade mig hur han som är ingenjör kunde tycka att han ville ha mig. Så förnedrande och förminskad du försökte göra mig. Du har så länge jag kan minnas talat om titlar och utbildningar och dom lite finare folken.

Själv känner jag mig kräkfärdig när jag hör dig tala på det viset. För mig graderas ingen i sitt människovärde utifrån yrkeskategori. För mig finns ingen finare mer värdefull eller lite mindre värdefull. Jag träffar MÄNNISKOR!

Det är väl just där vårat synsätt skiljer oss åt. Tack för att du sett mig som mindre värd i 38 år och genom detta har du givit mig värderingar som är totalt motsatta i från dina.

FU*K YOU!

Vad är det ni vill?

Förundras över det valår och val som stundar i Sverige. Vad är det riksdagspartierna vill egentligen? Tyst, platt och intetsägande i från alla håll och kanter!
VA FAN ÄR DET MED ER!!

Stefan Löfven levererade just den största jävla ihåliga dumgrejen ever. " Människors lika värde är en grundvärdering", kan Herr Löfven vara så vänlig att utveckla saken närmare?

För mig känns ordvalet likt en efterdyningar i från 70-talets politiska rörelse, något som inte känns speciellt nytt och starkt. Och den stora frågan är vad menar karln med det hela egentligen?

Är alla människor lika värda? På fråga ett svarar jag, nja tveksamt. Hur är det möjligt att jag som verkligen allt som oftast proklamerar om krossa normer, stå upp för den du är, kärlek åt folket kan sätta mig mot den saken?
Det är ganska enkelt för jag tror inte någon av oss, varken i den här delen av världen eller på jordklotet under oss ärligt, rakt och uppriktigt i från botten av hjärtat verkligen kan stå för den saken och uppriktigt tycka det.

Detta är en helt naturlig mekanism inom det mänskliga väsen och har absolut inget med ondska, rasism eller dumhet att göra. Stefan Löfven ger sig alltså utan närmare eftertanke in på områden som inte är så värst väl genomtänkta. Snabb som blixten snattar han tag tag i några  tjusiga fina ord som låter bra. Något som faktiskt får majoriteten att reagera och tycka men oh ja det låter ju lika tjusigt som barnkören i kyrkan under avslutningsceremonin inför sommarlovet, om man inte tänker till lite extra.

Låt mig få förklara. För mig ekar orden bara tomt, floskler, ingen närmare eftertanke och det fungerade en gång i tiden vi har inget nytt att komma med så vi kör en repris, kanske har vi tur ännu en gång.

Vad debatten borde handla om är i stället respekten för människor, hur ska vi få ett samhällsklimat som fungerar drägligt för innevånarna i landet? Det handlar inte om milimeter rättvisa. Det handlar om att människor ska behandlas med värdighet. Inte att vi alla ska ha 2 dl mjölk i glasen. I dag är det politiskt helt fel att säga vi inte kan  ta emot alla som söker uppehållstillstånd i Sverige. Som politiker ser man att tar man debatten kring det hela är det likställt med att skjuta sig själv i huvudet. Så långt gånget och illa infekterat har de frågorna blivit. Rasisterna och antifachisterna har lyckats kidnappa den här viktiga frågan och ingen vågar längre ta i den. Mycket snedvriden demokrati säger jag. I detta läget har man  tappat otroligt mycket till något som jag verkligen inte vill vara med om. Detta är ett stort intrång i våran demokrati. I det ögonblicket kliver Stefan Löfven in under ett valår och försöker säga någonting. I ett tafatt försök vill han visa sin godhet genom att säga " alla människors lika värde..". Allt för att låtsas vara en politiskt korrekt person i värsta peace, love and understanding andan.

Jag har med egna ögon sett Migrationsverket behandla människor fullständigt horribelt. Jag har sett en statlig myndighet förnedra människor så illa att jag inte trodde att det var möjligt. På frågan till Migrationsverkets personal hur det kunde vara på det viset var svaret kort " Vi har inte resurser, vi jobbar så fort vi kan men det räcker inte till". Detta är ett problem, och inte det minsta i fas med det jag försöker mig föreställa att Löfven snackar om.

Jag är säker på att ingen annan svensk myndighet hade klarat sig igenom den behandlingen av människor som jag själv sett utan att Janne Josefsson knackat på dörren nästa dag och bett om att få tala med generaldirektör Anders Danielsson.

Så frågan är vad Stefan Löfven menar med människors lika värde? Är det att inte våga ta debatten med SD för att han själv blandar ihop begreppen? Om Löfven hade menat något i sitt uttalade så hade han ju genast tyckt att Jimmie Åkesson och SD också är lika mycket värda så varför inte då debattera med dom? För mig visar Stefan Löfven upp sig som en  statsministerkandidat med brallorna nere.
Tycker Löfven att regimkritikern som stridit för demokrati i sitt hemland är lika värld som motståndaren, den som dräpt otaliga människor, torterat människor, våldtagit kvinnor, slaktat människoliv är lika mycket värda? Att respektera de båda är en sak, men att våga sig på ett påstående som likvärdiga känns magstarkt. Tror inte jag är speciellt ensam om att se det på det viset heller. Jag har ingen skolning inom kvantfysik eller teologi. Ganska säker på att  jag inte kan beskylla Stefan Löfven för det heller. Så vi står jämbördiga i skolningen gällande den saken som majoriteten av det svenska folket.

Enligt FN:s deklaration ska vi visa människor lika värdighet, inte lika värde detta är vad som skiljer agnarna mot vetet. Jag hade kunnat känna en större respekt och tilltro till Stefan Löfven om han hade kunnat uppvisat en smula mer tankeverksamhet gällande ämnet. Men tyvärr faller det, så som det gör för alla andra riksdagspartier. Ingen klarar av att sticka ut, ingen klarar av att ställa sig upp som en stark ledare med karisma och sikte mot 4 års regerande av Sverige. Och allt resulterar i öppet mål för SD och Jimmie Åkesson. Det gör mig ont att detta utspela sig framför mina ögon år 2014. Pudelns kärna är just den att SD inte heller tolkar FN:s deklaration på ett vettigt sätt. För i SDs fall så talar man helt öppet om att människor inte alls ska behandlas likvärdigt och ingen tycks reagera på detta.

Hur ska någon som inte vågar ta debatten kunna regera Sverige? Vad är det för svag flathet? Kanske är det så att det just är ett regerande SD som behövs för att störta ner landet i avgrunden. Är det först då människor börjar reagera och fatta allvaret i det hela. Kanske är det så att det varit för lugnt och stilla allt för länge nu. Människor har slagit sig till ro och är invaggad i någon sorts fantasi om att det hela sköter sig själv.

Klyschor och floskler om allas lika värde, välfärden, solidaritet fungerar inte. Den som ställer sig upp och slår näven i bordet och möter Jimmie Åkesson i debatten och talar om för honom att han har fetfel och en kuslig människosyn är den som skulle kunna plocka tillbaka respekten. Den som visar och framför en vettig politik gällande invandringens alla frågor skulle höja sig själv och sitt parti betydligt. Den kandidaten som kan ta tillbaka demokratin och på riktigt arbeta för människors lika värdighet, den personen skulle jag lägga på minnet valåret 2014.
Just nu är det inte:

Stefan Löfven
Fredrik Reinfeldt
Gustav Fridolin
Åsa Romson
Jan Björklund
Annie Lööf
Jimmie Åkesson
Jonas Sjöstedt
Göran Hägglund

Vad jag i alla fall vet säkert är att varje parti säger att de tar avstånd i från SD och deras odemokratiska politik, men sen då? Tja det blev ju inte så mycket mer än så och det kommer också visa sig i Sverige de kommande 4 åren.

Äger du din armhåla?

Frida Khalo

Kroppsliga behåringar kan visst provocera människor. Detta känns för mig aningen befängt när jag anser att det finns så mycket annat viktigare att debattera om. Framförallt ta ställning för eller emot. Framförallt så är jag väl av den typen som aldrig någonsin har brytt mig så värst om skönhetsideal, hudsalvor, smink eller ansett mig så speciellt fåfäng. Och på ett ödmjukt liberalt sätt blickar jag ut över mänskligheten. Människor måste väl ändå få bestämma över sig själva och sina egna kroppar.

Det var då jag kom på iden att göra ett undersökande experiment med hjälp av mina egna armhålor. För ca 1 år sedan fick jag en hutlöst smärtande hårsäcksinflammation i min högra armhåla. I storleksordning en svullnad likt en golfboll. Fanskapet ömmade rejält så jag bestämde mig för att nu får det fan i mig vara slut på barbieringen i armhålan.

Under vinterhalvåret har det varit ganska enkelt med frisyr i armhålan, har väl själv tyckt att det inte varit några större problem. Nöjd och glad över att jag på riktigt verkligen trodde att jag ägde min armhåla så har stråna växt och frodats fritt. I familjen har vi väl skojat hjärtligt om saken, min dotter har väl svalt ner morsans ställningstagande och med en axelryckning sagt att det är väl min sak hur jag vill ha mina armhålor. Hennes ord har stärkt mig, ja för visst är det väl min egna sak om hur jag vill se ut och vara.

På något vis så har det också känts bra för jag har kunnat visa henne att inte falla för normer, ideal och samhällets påverkan. Det har ju alltid varit ett mål i min barnuppfostran  med mina barn. Jag har också kunnat påvisa för sonen att en kvinnokropp faktiskt också har hår under armarna, tro det eller ej.

Under nästan ett års tid har min personliga lilla manifestation pågått ganska så friktionsfritt. Men vips dök solen upp och jag avslöjades som en stor bluff, främst avslöjades bluffen för mig själv. Jag trodde faktiskt att jag och mina armhålor var ett sammansvetsat team. Bluffen avslöjade sig på en restaurang. Det var varmt där inne och under tröjan hade jag linne på mig. Hade jag varit så jävla obrydd som jag inbillat mig att jag var så skulle jag inte funderat en sekund på armhålorna. Men när värmen gjorde att jag ville ta av mig tröjan så skrek det i skallen, SHITT POMMES AKTA SÅ INGEN SER DINA ARMHÅLOR!

Smidig som en fiskemask trasslade jag mig ur tröjan utan att vifta nämnvärt mer armarna. Försökte mig på att hämta en kopp java också. Men fick lov att be min andra hälft om det eftersom kaffekannan var så dumt placerad att man verkligen måste sträcka ut armen, därmed visa upp sin orakade armhåla.

Näää så uppenbart äger jag inte min egen armhåla och jag har nu på ett studiemässigt sätt insett att även jag är ett fall för normer jag inte tycker om. Jag stod inte pall utan föll för vad som anses vara rätt och riktigt.

Jag blir förbannad på mig själv och min egen feghet!

Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde.

Malungskyrka.

För den som kan sitt band Kent förstår att rubriken kommer i från låten La Belle Epoque. I texten kan man också höra frasen Alla för alla en för en, det är just det som fäster sig speciellt i mitt hjärta.

Under påskens besök på kyrkogården så tänkte jag just på det där, alla för alla en för en. Hur fan ska man orka axla det ansvaret över världen som de med sina namn på stenarna inte längre själva kan göra?

Det socialarvet vi bär med oss vidare, förväntningarna på att reda ut saker och ting, vara den där vuxna människan som tar hand om och ordnar upp. Givetvis är det inget jag som person är ombedd om att göra, det är min egen känsla. Min känsla och egna vilja när man så väl känner till de öden som mötte många av de mina med sitt namn på stenen.

Jag är 38 år och har deltagit på tre vänners begravningar där döden har varit självvald. Eller självvald känns fel att säga eftersom jag inte tror att självmord är ett val utan ett måste. Något i själen är så trasigt att det bara finns en enda väg ut. Alla barriärer har brustit och livet blir outhärdligt och inte ett alternativ. Jag vet många flera med sina namn på stenarna som också gått samma väg, begravningar som jag inte deltagit på. Vissa begravningar har också grundat sig i sjukdom så klart, men det gör det inte mindre svidande att se namnet på stenen.

Jag är kvar här på jorden och grubblar ganska ofta på hur de mina skulle se ut i dag om de hade varit bland oss. Tänker på mina vänners livssituation, hade någon kunnat hjälpa de att orka leva vidare om rätt hjälp hade kommit i tid. Vad hade de levt för liv i dag?

Minns en begravning som jag cyklade till. Hade inget körkort och visste ingen jag kände som skulle dit. Jag vet att jag tänkte på just det där, här cyklar jag till min väns begravning och mitt liv pågår i samma takt precis som vanligt. Men om 45 minuter ska vi begrava en ung människa som inte kände att livet längre gick att leva. Min vän kommer aldrig åter, min väns familj kommer aldrig att bli den samma igen, men för mig pågår mitt liv i samma vardagliga takt precis som vanligt, här är jag ute och cyklar. Vem är det som bestämmer, vem eller vad är det som avgör ?

Ur detta grubblande så föddes iden om att söka svaren. Därför kastade jag mig hem och gjorde en sen anmälan till en filosofikurs som startar till hösten. Risken är väl den att man bara kommer bli mer förvirrad än någonsin. Metafysik, yes kompress där satt den!! Metafysik passar mig bättre än teologi.

Snuddade i en tidigare kurs vid filosofi, och när föreläsaren på ett förtrollat sätt kunde beskriva det hela och det blev en ahhaaa grej för mig så kände jag en viss iver av att inhämta mera av den filosofiska varan.
Har tidigare varit onödigt rädd för filosofi, det kan jag i dag tycka är synd. För vad är filosofi egentligen? Tja det handlar ju om allt egentligen. Modeller av förklaringar till hur det fungerar för oss. Eller kanske snarare ett försök till att förklara genom olika modeller.

Detta förtjusar mig barnsligt mycket. Man kan ju  tycka att det är märkligt eftersom siffror inte förtjusar mig det minsta. 1+1=2 och där med basta, kanske är just därför jag inte alls är i samklang med siffrorna. Det finns inget personligt som speglar mig i det där. Det finns inga variabler för eget tänkande alls. Svaret är entydigt oavsett vad jag tycker. För tycker jag lite själv där ja då blir det rödmarkerat och FEL. I filosofin så får jag vässa mig själv, mitt absoluta innersta jag och det är spännande.

Ni alla med era namn på stenarna är med mig i hjärtat. Ni har rätt till mer än ett namn på en sten.
Alla för alla och en för en! <3

Djävulens advokat

advokat Geir Lippestad.

Jag vill rekommendera advokat Geir Lippestads bok Det vi kan stå för.

Boken ger en utförlig beskrivning om hans långa tid under enorm press som Anders Bering Breiviks huvudförsvarare.

Den här boken ger en begriplig bild och förståelse för varför även en grotesk terrorist som Anders Bering Breivik ska omfattas av de juridiska skylldigheter ett samhälle har mot en klient.

Boken handlar om Lippestads syn på demokrati, människovärde och rättsväsende. Just de delarna och synen på ett samhälle beskriver han  på ett lättbegripligt sätt i det här svåra ämnet. Jag tror att många av läsarna kan ta till sig det och närmare förstå hela processen på ett bra sätt.

Som daglig användare på Facebook ser man ofta det jag kallar FB-poliser. Ett uttryck för hur människor via en bild eller kanske en åsikt gärna dömer andra utan någon egentlig insikt i det som hänt. Jag vill skapa förståelse för att den juridiska processen är ett gediget arbete som vi i en demokrati har bestämt oss för att ha. Det är så att i demokratisk ordning så ska alla ha chansen att föra sin talan, även en personlighet som Anders Bering Breivik.

Det är när den typen av mänskliga avarter dyker upp som våra etiska och moraliska tankar sätts på prov. Ofta kan man läsa om människors uttryck  som "den jäveln har försakat sin rätt att leva, dödsstraff bör införas!"

Personligen delar jag inte den typen av åsikt om straff. Jag tycker att det är en mycket kluven handling i ett demokratiskt rättssamhälle. Varför ska en fruktansvärd obegriplig handling bemötas med en juridisk laglig obegriplig handling? Vi närmar oss ett filosofiskt plan om vem som har rätt att bestämma över liv och död. Och är det någonsin rätt att döda någon oavsett om det handlar om ett brott eller utfärdat av staten?

Någon anser att den som har tagit en annan människas liv inte längre själv har rätten att leva, där med anses det då helt rättfärdigat med dödsstraff som då staten genomför. Men tänk om den som står inför ett dödsstraff faktiskt inte är den skyldige?

Många tror att dödsstraff är något som verkar som skrämselpropaganda och där med också får människor att inte begå brott som skulle kunna leda till den konsekvensen, vilket inte alls stämmer.
I den här artikeln kan man läsa vad Amnesty säger om saken. Samtidigt är det otroligt skrämmande siffror. Det är just de siffrorna som gör att jag rekommenderar Geir Lippestads bok Det kan vi stå för.

Jag tror att flera med hjälp av Lippestads beskrivning av sitt jobb kommer få en större förståelse för demokratin och mänskliga rättigheter, detta trots den ofattbara handlingen som faktiskt är föregående till att den här boken kom till.

Läs den!