Jävla blatte, stick hem för fan!

Passar det inte dig så åk hem för fan. Invandrarna kommer till Sverige för att utnyttja systemet. Leva som parasiter på skattebetalarnas kronor, jävla pack! Fattar dom inte svenska lagar och regler så häv ut skiten. Skulle jag komma till deras land inte fan skulle jag få bygga en kyrka där då, nej just det skulle inte tro det.

Vanligt florerande statusuppdateringar och snicksnack på Facebook. Och det här gör mig vanvettigt förbannad. Det är så otroligt obegåvat och fullständigt nedvärderade så det är inte klokt. Det gör mig ont att läsa, höra och se hur vanligtvis ganska reko personer kan spy ur sig något liknande. Inte så vidare värst genomtänkta saker.
Jag vet inte om många av de som sprider liknande saker saknar förmågan att uttrycka sig bättre i skrift. Jag vet inte säkert om de verkligen menar det de skriver eller om de ens har funderat med djupgående på vad det är de säger. Kan inte svara på den saken.

Jag kan bara tala för mig själv och det gör jag ofta, och om nu någon där ute skulle känna sig provocerad av det jag står för så kom gärna till mig och ta diskussionen, skjut inte pilar på de som INTE har med saken att göra.

Jag har av olika orsaker och anledning en större inblick i Migrationsverkets jobb än många andra, närmare än så går jag inte in på den saken. Jag har besökt ett Migrationsverk inte allt för långt bort och jag kan ju säga att det var en mycket omtumlande upplevelse för att uttrycka mig milt.

Hur människorna behandlades där var i Myndighetssverige helt ofattbart undermåligt. Det fanns inte en enda liten hänvisning i entrén. Det fanns inte en klocka, det var slitet tomma väggar och jag missade helt receptionen eftersom den var inne i ett mörkt rum så jag uppfattade inte att det var dit jag skulle gå. Hamnade helt fel i huset högst upp. Det var tydligen ett boende för de människorna som sen skulle transporteras vidare. Inte så mycket som en blomjävel i siktet.

När jag väl hittade receptionen satt det en handskriven lapp på dörren. Stängt kl 13-14. Frågade en tjej där varför, vi har fått information om att de var tvungna att stänga för det kom ett viktigt möte i stället. VA!?!? Kan man göra så hur man vill och när man vill? Uppenbarligen gick det jätte bra att smeta upp en lapp och dra igen luckan? Skulle man kunna göra så på någon annan myndighet i Sverige? Tveksamt säger jag då.

Klockan tickade och blev 14.......14.10......vips öppnas luckan. I det väntrummet var det överfullt kan jag säga. Och stilla funderade jag på hur alla dessa människor skulle hinna göra sina ärenden före 16.00, klassiskt stängningstid för myndigheter i Sverige. När jag pressat mig in i väntrummet förbi barn, gamla människor, unga vuxna och familjer så hittade jag lapparna för att ta ett nummer i kön. Gissa vad? På den satt ännu en dit smetad handskriven lapp med texten trasig.

Alltså jag kan inte stå för detta, jag kan inte smälta ned att detta är Myndighetssverige 2013. Jag kan inte för mitt liv tycka att detta sätt att behandla människor på är okej. Papperen som skulle fyllas i fick fyllas i utomhus vid ett bord i en lekpark. Och till slut och sist så var det fel tolk beställd så resan var i princip helt ogjord. Men frågan är vad gjorde den här resan med berörda människor? Deras liv ligger i händerna på Migrationsverket och bemöts på detta respektlösa helt ovärdiga sättet.

Kl 16 stängdes luckan i väntrummet med budskapet till många väntande människor där inne var tyvärr kom tillbaka en annan dag vi stänger nu.

Under veckan har det politiska utspelet av SD och Jimmie Åkesson handlat om att han erbjuder sig att tona ned SDs invandringspolitik i gengäld mot att kunna diskutera och samarbeta med övriga partier. Integrationsminister Erik Ullenhag (Fp) säger blankt nej till detta. Och jag sliter mitt nu mera gråa hår. Va fan, vem ska våga ta vid det hela. Vem ska våga stå för detta på ett vettigt sätt? Vem ska skapa ordning i leden utifrån ett demokratiskt perspektiv. Inte som SD med grunder ur en nynazistisk rörelse, vem ska våga?

Jag står fast vid att det måste till något och det snarast. Jag vill INTE att SD ska vinna nya mandat för att ingen vågar kliva fram. Som det är nu vinner SD mandat på mandat genom detta hyckleri och kallahanden spel i från övriga partier. Det jag såg och förstod av mitt besök på Migrationsverket är att detta håller på att haverera totalt. "Vi har haft det så här i några månader nu", sa en personal där.

Det måste finnas en plan för de människorna som söker sig till Sverige. Det är ovärdigt att bli hanterade som postpaket, aldrig få besked, aldrig få trygghet och ro. Aldrig veta, att leva så förstår ju varenda människa att sliter sönder människor inombords. Lägg där till att det finns orsaker och medhavda saker som gör att de just också ge sig av i från sina hemländer. Givetvis är det så och jag med min inblick i det hela vågar påstå att det är få eller kanske ingen som ger sig av för nöjes skull. Vad sen orsaken må vara är något helt annat.

Jag är djupt bekymrad över det politiska läget och jag är djupt bekymrad för de människorna som söker sig till Sverige och hamnar i denna långbänk av helt makalösa och ovärdiga sätt att behandlas på i statens regi
.
"Jag tänker aldrig kompromissa med att Sverige ska fortsätta vara ett öppet och tolerant land"  säger integrationsministern Erik Ullenhag (Fp).
 Han talar utifrån sig själv som liberal och jag gillar det liberala. Men ska man vara så liberal att det drabbar enskilda människor med stora livsöden och trauman redan? Ska man vara så liberal och välkomna människor som man inte sedan kan stötta och hjälpa utan forslas runt i Myndighetssverige i många långa år och sen vips får de avvisningsbeslut och ska ut? Är det att vara liberal och human i sin politik? Nej jag tycker det är ovärdigt på alla sätt och vis.

För mig handlar det inte om mängden människor som kommer över gränsen. Det handlar heller inte om etnicitet. Det handlar om att skapa en dräglig tillvaro för dessa människorna och att Sverige ska ha ett så pass utarbetat Migrationsverk som så snabbt det går klarar av hanteringen. Och det har jag med egna ögon sett att vi inte har. Är det att vara liberal?

Nej sätt press på politikerna att faktiskt våga ta sig ann de här frågorna på ett vettigt nyanserat sätt. Och se för guds skull till att SD åker ur riksdagen och aldrig någonsin sätter sin fot där igen. Vi har råd att ta emot flyktingar, vi har vett nog att skapa ett fungerande system, vi har möjligheten att skapa en trygg framtid för människor så se till att göra det nu också!


För den intresserade som vill veta mera http://www.migrationsverket.se/info/start.html

Brungräddat leksandsknäcke

Så vidare värst dramatiskt mer än en knäckebrödsskiva är inte mitt liv just nu. Även om det inte är det minsta pausat så är det väl aningen stillsamt på händelser och och mingelpartyn.

Har väl förvisso aldrig vunnit pris i mingelmästerskapen, jag trivs bättre här under korkeken luktande på mina blommor liksom. Däremot vann jag en tatueringstävling. Jag ställde upp i klassen hårdrockstatuering. Fick dela förstapriset med en annan glad hårdrockare. Det var inte direkt en så ansträngande tävling. Känns ju inte som så stor prestation gjord av mig. Är ju som att visa upp snyggaste tavlan gjord av Rembrandt, menar hur svårt och jobbigt skulle det vara att äga ett sådant konststycke och sedan stolt visa upp, nej just det inte så jätte jobbigt. Kul var det i alla fall och glad blev jag.

Däremot har jag väl som vanligt haft skallen fullproppad av samhällshändelser på både på nationell och internationellt nivå. Jag blir i bland så jävla trött på mig själv att skallen ska lockas över att börja snurra och grubbla så snart jag hör något som väcker upp mitt medmänskliga samhällsintresse.

Som tex detta med upphandlingen av köttråvaror i Malung-Sälen kommun. Det lokala slakteriet förlorade upphandlingen vilket sorgesamt nog sätter det lokala slakteriet i mindre bra ekonomisk dager. Ja visst så kanske reglerna är i upphandlingssvängen, de är inget jag kan orda så mycket om för jag är dåligt insatt i lagarna gällande upphandling. Jag tycker det hela  är för jävligt oavsett hur reglerna är och ser bara stora förluster för alla inblandade parter.
Nå väl, det i sig var något som så klart satte igång hela min tänkarskalle. Men det som nog nära på provocerade fram politikern inom mig ännu mer var när självaste kommunalrådet Kurt Podgorski (S)
 klart och tydligt talar i de lokala nyheterna om hur alla människor bör ta sitt ansvar och handla lokalt på orten.
Att lokalbefolkningen skulle hålla sig i kommunen och inte åka till IKEA, Mora och orter utanför och handla. Kommunalrådet sa det så klart i ett tamt försök att få människor att tänka på det lilla lokala slakteriet och på något vis kanske försöka beskriva vikten av att hålla de lokala företagen igång.

Vad rev då igång hela mitt register inom mig av detta uttalande? Jo ett förbannat jävla sätt att projicera problemen på ortsbrona i stället för att aktivt ta tag i saken och fundera på nya lösningar och framtidsplaner för Malung-Sälen kommun. Framförallt då presentera en ny framtidsplan för orten. Hallå! Hur ska det se ut? Det som fungerat förut fungerar ju inte längre och det i sig är inte det minsta konstigt alls  för så ser samhällsutvecklingen ut i hela jävla världen. Det är just i de ögonblicket en stark ledare måste kliva fram, leda och styra upp.

I samma veva ledaren kliver fram och river upp gamla strukturer så skapar det en del oordning i leden, det blir massa otrevligheter som tex att bli ifrågasatt. Det skulle också kunna hända att någon blir riktigt skitförbannad. Men jag anser att detta är en ledares roll, i detta fallet kommunalrådets skyldighet att ordna fram illa kvickt.

Nu är jag inte så jätte korkad så jag begriper att butiker och ett levande centrum inte skapas av politikerna. Politikernas roll däremot är att skapa en levande ort. Ett ställe människor ska trivas i och känna sug efter att bo och besöka. Jag tjatar hål i skallen på alla i min omgivning om hur viktigt det är med mördande reklam och ansiktet utåt i världen om man ska vara med i matchen. Vilket även gäller som spelregler för att sätta Malung-Sälen kommun på kartan. Det måste sättas en mer personlig prägel på orten. Och det är nödvändigt i dag att synas och höras och där har vi ju nätet och all socialamedia som en toppen grej.

Det går helt över mitt förstånd varför inte kommunalrådet själv i just egenskap av kommunalråd tex har en egen Facebooksida? Snabbt som blixten når man ut till ortsbefolkningen med vad som händer och sker. Man kan snabbt presentera det dagliga arbetet, vad som sker under möten och vilka möten som komma skall. Man kan presentera och representera sig på ett kallekanon bra sätt. Kan man inte Facebook så kan man lära sig, min mormor har ju för tusan Facebook. Om inte det går så kan man ju skaffa sig en spökskrivare, det är ju inte heller så ovanligt att någon annan sköter den officiella biten om man inte har tid för det själv.

Kommunen har nu ÄNTLIGEN en mycket bättre hemsida, men enligt mig grå trist och tråkig. Men att ha tagit steget i från den som var är detta en stor förbättring. På den kan man läsa att den 28 Oktober fattade Kommunfullmäktige ett beslut om att anta en plan om att underlätta dispens i från strandskyddet i utvalda områden. Ja visst det får man veta om man speciellt söker på Just Malung-Sälen kommun. Men syntes man och fanns på socialamedier skulle det nå ut till så otroligt många flera som bara av en händelse snavade över den informationen. Allt i syfte att kanske locka några nya människor att vilja bygga och bo i kommunen. Det ska väl skrikas ut i hela världen vad kommunen har att erbjuda om man någon gång ska kunna ha en chans att locka till sig intressenter.

Får några år sedan processades det hårt om att byta namn i från Malungskommun till
Malung-Sälen kommun. Ett syfte var att de som skulle till Sälen skulle fatta att de var samma kommun och att detta skulle gynna kommunen i sin helhet?!? Okej minns jag fel eller var det så det var? Om jag inte nu har helt tappat minnet så undrar jag hur den effekten har visat sig? För en tid sedan pytsade också skattebetalarna in stålar i TV produktionen På väg till Malung beslut taget av kommunledningen. Allt i syfte att göra reklam för orten. Okej hur ekonomiskt väl investerade stålar var det då?

Kommunledningen tycks sitta lugnt i båten och någonstans tro att de små rycken av reklam ska rädda hela det förfall som väl inte kan undgå någon vid det här laget. Gissar att kommunalrådet inte heller håller med mig i den kritiken jag framför utan bestämt tycker att det visst jobbas i stort och i smått för att få orten att leva vidare.Hur förklarar man då den känslan av deprimerande utsikter som faktiskt finns på stapeldiagram? Det handlar om utflyttning, det handlar om minskade sökande till vissa gymnasieprogram, det handlar om en jävla hängbro som är blockerad i högsta känsla av öststatsanda, farlig att beträda och pengar till reparation ligger på is. What?!?

Ortsbor, vänner och intressenter ställ för tusan krav nu! Gör era röster hörda och det högt. Det har ni all rätt till i det demokratiska samhället vi lever i. Gör uppror och skapa framtiden. Om inte så fly hals över huvud. Jag vet att gräset är grönare på andra sidan. Det är inte alls dumt att flytta och leva i ett samhälle med en positiv anda.

Jo just ja. 700 000 kr är vad kommunen tjänar på att välja bort det lokala slakteriföretaget och ta det billigaste anbudet som de påstår ändå uppfyller samma krav på kvalité. Jo men tjena kungen, den som har smakat något av Karelius charkprodukter vet mycket väl att de äger ut det mesta i charken.

Länken till hela cirkusen om den här upphandlingen http://malung-salen.se/naringslivocharbete/upphandlingochinkop/upphandlingar/nyhetsarkiv/mersvensktkottochekologisktpamatsedeln.5.115cfd7a141efb9d7f072a.html

Hörru ditt jävla praktpucko!

Så då var vi där igen då. När jag emigrerade till landet bredvid för ca 1 år sedan förfasades sig  en del människor över HUR jag kunde lämna min dotter kvar och flytta?!? Vad var jag för ondskefull morsa utan känslor?
Att min dotter gick andra året på gymnasiet och inte var den som valt att flytta till annan studieort tycktes inte klinga som ett möjligt scenario för någon av kritikerna till mitt tilltag. Att vi  inom familjen diskuterat om hon ville flytta med eller inte under en längre tid med för och nackdelar väl inbakade i diskussionen var heller inget som liksom kunde ana eller tycktes vilja tro.

Hörde även vissa tongångar i från hennes skola, vet att någon där hade ställt frågan till henne om jag hade tillfrågat henne om hon ville flytta med?!
Nej för fan det måste ni väl begripa att det aldrig var på tapeten, jag är ju en ond människa som skiter i mina ungar fullständigt och hals över huvud packar ihop mitt liv och går upp i rök framför ögonen på mina barn, eller INTE.
Jag valde att föra mina barn till världen och jag kommer alltid att vara deras mamma och det behöver jag inte tala om för dom, det vet dom i vått och torrt. Men även en mamma har sitt liv och det livet ska levas. Detta är inget egoistiskt tänk, det anser jag är ett mänskligt rättighetstänk Jag kommer vara deras mamma men jag kan inte leva deras liv. Jag ser det som min uppgift att ge de självförtroende nog att våga leva sitt eget liv och fatta sina egna beslut, kanske i bland med stöd och på puttning av mamma.

Jag tycktes göra något alldeles galet förbjudet just den där gången för 1 år sedan. Mötte en del konstiga frågor med antydan mot att det inte var okej att göra det jag gjorde. Någonstans så är det mycket provocerande för en del människor att en mamma flyttar och den unga vuxna dottern är kvar.
Jag lämnade mitt barn, men jag har aldrig och kommer ALDRIG att överge henne. Det är en betydande skillnad och långt i från samma sak.

Av olika orsaker och livsomständigheter bestämde jag att vara i Sverige under mitt barnbarns första tid. Jag har jobbat under sommaren tills nu och allt har fungerat bra. Jag blev kvar i Sverige mycket längre än beräknat av orsaker som hänger kvar sedan många långa år tillbaka samt att jag faktiskt kunde jobba på och valde då att göra så här.

Nu har tiden kommit för att återvända, och då kommer det där igen, men hur kan du göra så!
Öhhh ja hur kan jag välja att vilja skapa mig ett eget liv trots att jag är både mamma och mormor nu mer? Och det ska alla veta att jag återvänder inte till mitt nya liv med en klackspark. Jag har ett hjärta som skriker och svider, men inte för att jag på livsvillkors vis  tror att mitt barn inte klarar upp sitt liv själv. Jag har ett svidande hjärta för att jag tycker så mycket om dom. Jag kommer sakna de spontana som träffarna, kommer sakna fikastuder och bara en liten snabbpuss på mitt barnbarns runda kind.

Jag är inte småbarnsförälder, jag är mormor och tycker mig ha rätten att ha ett eget liv trots detta. Det är min dotters ansvar och livsuppgift att ta hand om sitt barn, inte mitt. Hon måste skapa sin egen familj. Jag har haft min småbarnstid med mina barn, och nu är vi i en ny epok. Det skulle vara helt fel av mig att rycka in som något annat än mormor och ta det ansvaret i från mitt barn som hon valde att ta. Jag tänker inte underskatta hennes förmågor utan jag vet att hon kan och klarar det bra. Att som mormor ta över ansvaret för sitt barnbarn är inte rätt. Det är band som ska skapas mellan föräldrar och barn, inte mellan mig och mitt barnbarn. Jag ska stötta och finnas som mamma och mormor för de båda, det kommer inte på tal om något annat. Och det är inget min dotter någonsin krävt heller.

Men jag finns där som mormor, den som lånar i bland. Den som man kan sova över hos, den som hjälper till i bland med saker den som ger oändligt med kärlek och trygghet. I går var jag och mitt barnbarn ute på tumanhand. Hade det så trevligt och godsamt, kärleken sprudlade och känns verkligen ömsesidig. Så ska det vara.

I bland är småbarnslivet tufft och svårt, det har det nog varit för oss alla som har barn mer än en gång. Men för varje pers så lär man sig saker och man skapar de där banden som faktiskt stärks och att man som förälder ser att man kan hantera de mest märkliga sakerna utan att faktiskt trilla av pinnen. Vill man dansa genom livet på rosa små moln och inte uppleva sömbrist och frustration så är det där med barn inte det rätta alternativet för att uppnå den önskan.

Jag hoppas nu ha kunnat stilla er där ute i stugorna en liten smula. Jag överger inte mitt barn och barnbarn, men jag lämnar de. Två olika saker glöm inte det.

Hoppets brinnande låga får inte slockna

Med och motlut i livet, så gör det till och kanske är det just det som är meningen med livet?

Av olika orsaker och anledningar har jag just för stunden en stress inombords och det är inte bra. Hjärtat pickar fort och jag vaknar när jag sover med ett ryck och får lov att dra efter andan.

Okoncentrerad och ofokuserad och försjunker in i mina egna funderingar.

Vad är det som håller på att hända med mig? Flera orsaker och belastningar i livet har pressat mig till den här gränsen. Jobbigt jobbigt så otroligt jobbigt.

Har funderat tillbaka till den där gången då jag föddes 1976 och det är få perioder under min livstid som inte varit fyllda med oro och stress. Inte konstigt att det tar ut sin rätt till slut och sist.

Har fattat på senare tid att nästan hela mitt liv har bestått av nödlösningar och "hemfixande" för att få saker att rulla på. Underligt nog är jag van den livsstilen och har inte så noga funderat på det närmare, tills nu på senare tid.

Jag börjar närma mig en ålder av 40 år och har funderat på om det i sig är en liten del i det hela. Min farsa avfärdade detta med ålderskriser bestämt när jag läste psykologi på gymnasiet. Han menade på att det bara var en ursäkt för att skilja sig och hitta någon ny att rumla runt lite med och att man fan i mig fick kämpa lite.

Farsan hade rätt, det är jävligt enkelt att hänga upp känslor på saker och ting utanför sitt eget ansvar. Klart att det är bekvämare än att faktiskt se på sig själv och erkänna att mina problem är mitt ansvar.
För så ligger det till, har jag problem så är det mitt ansvar att lösa det hela och man kan inte förvänta sig att Gud fader och den heliga anden dyker upp och likt Joe Labero svingar med trollstaven och vips är allt löst.

Jag är i konflikt med mitt inre just nu. Konflikten handlar om vart mitt liv ska ta vägen. Jag har inte haft ett fast jobb på många år. Kortare eller längre vikariat och aldrig arbetslös. Men jag har aldrig varit med i arbetskompisgänget på riktigt, jag har inte varit medspelare till 100 %.
Det är villkoren jag levt efter och valt självmant, och det har gått bra. Har så klart varit den som jobbat under jular, midsommar och semestrar, det har inte stört mig alls fören nu. Och jag har trivts jätte bra.

Jag vill ha tryggheten, jag vill ha semester och jag vill verkligen veta i från dag till dag hur mitt arbetsliv kommer se ut längre fram än i bland bara kanske tills nästa vecka, eller nästa dag. Det är vad saken handlar om. Har fina arbetskompisar saken handlar inte om det, det handlar om arbetsvillkoren och tryggheten.

Jag är snart 40 år och nu och min själ behöver lugn och ro och jag måste försöka skapa det. Har sedan gymnasietiden riktat in mig på olika typer av vård. Läste vård på gymnasiet och lyfte mina betyg enormt i från mina katastrofala högstadiet år. På den tiden hade man sifferbetyg och jag hade ca 2 i snitt i grundskolan. På ett bananskal kom jag in på min gymnasieutbildning och avslutade den med 4 i snitt.

Jag var så stolt och glad, jag kunde och den skinande 5 an i betyget i ämnet psykologi gjorde mig stärkt. Jag visste då att det var min grej, kände det i hela kroppen ett intresse var väckt.
Knackade mig fram i böcker och övningen gav färdigheter, det gick lättare att läsa för varje gång. Läste om vetenskapsteorier, sociologi, psykiatri och funderade ofta på ämnet.

Då på den tiden så jobbade jag extra på vårdhemmet, det var skoj och jag lärde mig mycket av de äldre. Framförallt mycket om individer om hur snabbt man som vårdpersonal fick lov att växla i sitt sätt att bemöta olika vårdtagare. Att lära sig känna in vårdtagaren och utifrån det knacka på och be om lov att få kliva in i vårdtagarens inre. Detta har följt med mig under hela mitt yrkesverksamma liv. Säkert har jag trampat i klaveret många gånger också.

Under de  senaste fem åren har jag befunnit mig inom psykiatrin, något som varit en dröm sedan jag avslutade gymnasiet och fick den där gnistrande fina 5 an i mitt betyg i psykologi. Jag läste en kurs i Psykologi på Universitetet i Karlstad och fick då inblick i den friska hjärnans sätt att vara och fungera. Men det var ju den där delen med den sjuka delen som intresserade mig mer, så jag riktade in mig på psykiatri.

Kom in på utbildningen i Säter där jag läst klart många kurser i psykiatrisk omvårdnad. Men kom inte fram till examen eftersom livet ville annat då. Och jag valde då att befinna mig inom psykiatrin och inhämta kunskaper och erfarenhet i stället, har jobbat i stället. Jag har tränat på GAF skalor, jag har tränat på att koda diagnoser enligt DSM bibeln. Den boken som brukas i hela världen för att ställa diagnoser, alla diagnoser har sin egen kod. Och läser du i en journal så ser du kodningarna, nu har jag glömt koderna jag så väl kunde då. Jag har läst Socialtjänstlagen och lärt mig Hälso och sjukvårdslagen. Har varit på mängder av föreläsningar och diskussionsforum. Har gjort mängder av arbeten och hemtentor. Har kikat på instruktionsfilm om hur man enligt lag lägger människor i bälte, har lärt mig hur och vad de olika tvångslagarna innebär och jag har lärt mig förvaltningsrättens funktion i det hela.

Allt detta har intresserat mig och en av anledningarna är att just den här gruppen människor med psykiatriska funktionshinder för de är helt i beroendeställning. Ofta utan anhöriga och ensamma i världen. Av naturliga orsaker så har de sällan anhöriga runt sig och ofta handlar det om tvång som utfärdats av samhället. Samhället ska alltså avgöra om det är lämpligt att ingripa och köra över en människas personliga integritet med tvång och utifrån detta medicinera en individ som den friska delen av samhället står för. Allt för att skydda personen i från att skada sig själv eller andra.

Lägger inga värderande ord i den tvångslagstiftning vi har mer än att det visst kan vara nödvändigt i vissa fall. Och som alltid då det gäller bedömningsfrågor så kan fel begås. Och jag är säker på att detta sköter den process som i dag pågår runt Sture Bergwall. Det jag med säkerhet vet är att tvångslagstiftningen och dess sätt att utfärda tvångslagar kommer att diskuteras och är nu en het potatis inom Sveriges psykiatriska slutenvård.

Under tiden som student talade vi ofta om att kränka personen så lite som det möjligt går i vårat arbete. Hur gör man det när man möter en vårdtagare utan sjukdomsinsikt kan man fråga sig? Ja det är jätte svårt och en stor utmaning dagligen. Ofta så har inte vårdtagaren sjukdomsinsikt alls, det ingår liksom i konceptet och UFON som ska äntra jorden och TV apparater som sänder dolda budskap är inte ovanligt alls att man får höra talas om, för vårdtagaren är detta deras verklighet.

Nå väl allt detta har jag känt att varit min hemma plan. Jag har under en lång tid funderat på att ta upp studierna men inte kommit fram till hur och vilken väg jag skulle ta.
Rätt som det var kom det en insikt till mig. I allt detta givande av min själ till andra människor, en del till de jag jobbar med och en del till de i min privata omgivning, så kom insikten.

Jag ska INTE jobba med människor, jag ska jobba FÖR människor. Och alldeles helt självklart och uppenbart så är det ju Statskunskap jag ska läsa. Självklart med en mera inriktad gren mot sociologi och juridik. Inte statistik och mattematik, det är ju inte min kopp med kaffe och kommer aldrig att bli.

Bitarna föll plötsligt på plats och jag förstår nu varför mina tidigare studier alltid har stupat före målgång, jag ska inte hålla på att vårda och ge av mig själv. Jag så klart hjälpa människor men inte i direkt omvårdnad. Jag ska befinna mig på lite avstånd men ändå bruka mig av livets alla erfarenheter som ingen kan ta i från mig.

En lång text i bloggvärlden som inte handlar om det strålande ljusa livet med huset under renovering och rätt klädda barn i märkeskläder och en dos löshår. En fullkomligt ointressant text för dig men nödvändigt för mig att skriva om. Så blev det i dag, i morgon är en annan dag.

Godnatt, vart och vem du än är <3

Familjeföretaget

Träffade min stora kärlek för snart 14 år sedan. Kände honom sedan tidigare, samma fester, gemensamma vänner och kretsar.
Så snygg, så cool och det bästa av allt hårdrockare. Så här i efterhand så vet jag att han också haft ett gott öga till mig men kanske ansett mig som lite för ung. Jösses jag är ju hela 7 år yngre.
Under ungdomsåren för visso en stor skillnad, i dag som vuxen inte så värst märkvärdigt.

I början av vårat gemensamma liv så minns jag hur jag då frågade min dåvarande nygifta granne hur tusan man liksom kan gifta sig med någon och lova på heder och samvete ( eller hur man nu säger i kyrkan) att leva resten av sitt liv med en människa. Eftersom jag i princip hade flytt i från det förhållande jag hade haft innan så kändes ett sådant löfte helt absurt och alldeles otänkbart. Jag var inte bara bränd i från det, jag var helstek kan man säga. Ännu i dag får jag äta skit i från det förhållandet som ändå avslutades för 17 år sedan.
Min granne svarade kort och okomplicerat på frågan. Hon sa att man liksom bara vet det, det känns sa hon.

Det slog mig då att det inte finns något facit på livet, ingen klar och tydlig manual att läsa sen följa. Det handlar om intuition, det handlar om att lita på sig själv. Det var just i det där att lite på sig själv som jag drog vinstlotten. Har aldrig riktigt lidit av dålig självkänsla. Jag har allt som oftast kunnat lita på mig själv och följt mina egna signaler. Man skulle ju kunna ana att det mycket destruktiva förhållandet jag lämnat skulle ha skadat min känsla på egen tillit. Men jag valde att se det tvärt om, jag valde att se det som att jag absolut klart och tydligt visste vad som var mindre bra för mig. Jag valde att se det som lärdom, jag valde att se det som en utvecklande fas i mitt eget liv. Just då kunde jag inte sätta orden på det, men i dag kan jag det och det var just så jag hanterade saken då.

Jag har en stark tro och faktiskt insikt om att jobbar du dig ur det svåra själv, det som fan i mig känns fullständigt för jävligt och omöjligt att ta sig i från så möblerar du om inom dig själv. Du möter dig själv på ställen du inte trodde att var möjligt, du får möta känslor som är svidande likt piskrapp, du svävar i känslorna och åker bergochdalbana. Du reser dig upp, faller igen, blir omkullsparkad och det smakar blod i munnen. Det viktiga är att inte fly i från känslan och bli rädd, det viktiga är att finnas i känslan och jobba sig i från den.

Det är just i det ögonblicket du tar kommandot över ditt eget liv och verkligen dräper draken. Är du sann och ärlig mot dig själv så kan du också låsa upp nya dörrar och stänga gamla och kasta bort nyckeln. Det låter jävligt präktigt och enkelt, det är det inte. För att möta sig själv och sin egen person är skitläskigt och svårt. Det är inte alltid så skoj att se sina egna brister och sätt att vara och förlika sig med dom. Men en sak är ganska finurlig. Det du gjorde i går är redan gjort, i dag har du en ny chans att göra saker annorlunda och förändra. Tror inte så värst på att söka svaren i det förflutna, även om det är bra att kunna se orsaker och verkan. Vad jag menar är att varje dag du vaknar så har du en ny chans att förändra och skapa ditt liv. Känner just nu i skrivande stund att det känns som om jag är någon halleluja mänska som vill höja mig till skyarna, det är inte min avsikt. Jag vill mer försöka beskriva på ett enkelt sätt att det går eftersom jag själv har lidit av många tvivel och många gånger tänkt att det här går inte.

14 år har snart gått sedan jag själv ganska solklart kände att den här mannen vill jag leva med i resten av mitt liv. Precis som två pusselbitar passade vi ihop. Jag trodde inte att det fanns en människa på denna jord som skulle visa sig vara så kompatibel och likt mig själv. Värderingar, intressen och humor delas. Vi skrattar oftast åt samma saker, vi vet nästan alltid hur den andra tänker. Vi fyller i den andras meningar och ofta säger den ena det som den andra just skulle säga.

Vet inte hur många gånger det hänt att vi handlat utan att prata med varandra och när vi kommer hem så visar det sig att vi nästan har exakt samma varor med oss hem, bara det att ingen sa och gjorde upp vem och vad som skulle handlas. Kycklingfilé x2, kaffepaket x2, toalettpapper x2, ost x2, tvättmedel x2......osv.

Vi har vissa olikheter också men de olikheterna vi har är också så fint utformade att de väger upp den andras. Viss irritation kan också uppstå och för det mesta är det jag som blir jävligt förbannad och tappar konceptet. " Jag är aldrig osams, det är det hon som är" brukar det låta :-)

Jag har inte levt med min kärlek på snart ett halvår. Jag har varit i Sverige och gottat mig i mormorskapet och jobbat en del. Har under de här halvåret inte setts så många veckor. Men det fungerar ändå bra i familjeföretaget, det går bra. Men visst saknar man de gemensamma skratten, att lösa saker gemensamt att ha sin andra hälft nära.

Jag tycker mycket om dig Jonas. Och jag vet vad du brukar säga. Att du tycker mycket om mig också och om det skulle förändras så säger du till ;-)

Mormor jag är här nu.

För ungefär 1 år sedan fick jag det där chockerande samtalet hem till mig i Norge.
-Det är en sak jag måste berätta för dig mamma, jag är med barn.

Hela min tillvaro ställde sig upp och ner. Ändå så tror jag att jag just i detta ögonblicket höll mig så lugn det bara gick trots att hjärtat frös till is för ett ögonblick.

Jag blev just då skrämd i från vett och sans, inte för den lilla babyn i sig. Utan mer för allt det andra den helvetes jävla diabetesn hjälper till att ordna med fan själv som avsändare.

Att min dotter skulle klara av att ta hand om ett litet barn var aldrig något jag tvekade en sekund på. Men det var transportsträckan av de 9 månaderna som gjorde mig skräckslagen. Det var den stora risken för fosterskador som skrämde skiten ur mig.Det var de farliga skadorna som kunde komma för den gravida mamma som skrämde mig. Utslagna organ helt enkelt kroppsligt haveri hos både mamma och barn.

Det tillkom ju också det jätte jobb som tillkom på buss till Specialistmödravården i Falun på buss 16 mil enkel resa. Det tillkom också en ständig oro för att för lågt blodsocker skulle komma så fort när det var tvunget att ligga så pressat att min Thilda skulle svimma och inte hinna be om hjälp.

Där satt jag 65 mil bort och skulle inte kunna göra något, jag kunde inte vara nära även om mitt hjärta skrek och oron kunde ha tagit kål på mig för mindre.

Sen kom det där samtalet i Maj som förändrade våra liv och familjen.
-Hej Mamma. Hon är här nu och vi mår bra. Hon får lite extra hjälp med syret annars mår hon fint.

Tårarna bara kom som en strilande vårbäck på mina kinder. Fattade knappt att det var sant. Jag var nu mormor och min lilla unge var nu själv mamma. Det var en magisk känsla och faktiskt nästan overklig. Thilda hade kämpat stenhårt under 9 månader och uppnått målen, hanterat sin oro och ändå gjort allt så bra. Täta besök på Specialistmödravården och kuskat fram och åter på denna buss flera gånger i månaden.

I går blev Thea 5 månader. Jag har fått följa henne nära under den här tiden. Och den kärleken jag känner till den lilla varelsen är svår att beskriva. Att mötas av hennes vackra ögon och stora leende när jag träffar henne är så otroligt fint och kärleken sprudlar.

Jag får ofta frågan om hur det känns att vara just mormor, speciellt då jag själv inte kanske är så jätte gammal. Har funderat på det ofta och jag vet inte riktigt om jag förändrades som så. Jag fick den äran att bära ytterligare en till titel, förutom mamma så blev jag också mormor. Förändringen är att jag fått en till liten människa att älska och stötta i livet. Jag har fått den äran att se detta lilla människoliv komma till världen. En liten människa som sprider sig glädje och kärlek runt sig. Jag blir älskad som den mormor jag är och jag kan bara ösa ut kärlek i från mitt hjärta, det är vackert.

Nu snart stundar den tiden då jag själv får flytta över mig till andra sidan gränsen. Det kommer kännas svårt att åka i från min älskade dotter och barnbarn. Men jag har inte mitt liv här längre, jag är klar här. Men att lämna de dyrbaraste människorna i mitt liv kommer smärta i hjärtat.

Ta vara på varandra <3

Saker som jag gör.

Jag svär, dricker pilsner och lyssnar på hårdrock. Avvikande för vissa vardag för mig.
Jag är 37 år mamma till två och mormor till en liten mandelgris <3

Känner mig som ganska normalt fungerande människa i samhället.  Jag tycker om livet och jag har också sett livet i från många olika perspektiv, jag har också sett döden och känt den på mycket nära påtagligt sätt.

Där har vi lite av pudelns kärna av vad som format mig. Jag är stolt och glad för det jag åstadkommit hittills under livet. Vissa saker kunde jag gjort annorlunda och bättre, andra saker har jag hanterat skitbra. Så som det blir, det som är livet liksom.

Har också lite av ett hemligt mål att skapa något större livsverk, mina barn är så klart det största och finaste jag skapat. Inget kommer bräcka den biten. Men jag vill göra något stort förutom det. Jag vill vara den där kuggen som snurrar igång något nytt, något som jag kan baka stålar på. Och jag ska fan i mig ta och göra det också.

För en tid sedan satt vi i skiten rejält, vi var klientelet som ansågs vara lägst på näringskedjan. I alla fall om man frågar Kronofogdemyndigheten. Vi lärde oss jävligt hårt och med isande kyla att hamnar du i ekonomisk kris och blir ett köttstycke inslängt till hyenorna (läs kronofogdemyndigheten) så är du den som helt enligt spelets regler och Svenskstat skall utnyttjas till fullo. Du sitter stenhårt fast i en beroendeställning som denna myndighet till fullo utnyttjar till 100%.

Jag kan ju sätta på mig partyhatten och utbringa ett SKÅL och be om en fanfar för ingen av hyenorna lyckades driva in något av våra hus. Vi fann handlingskraft och ordnade med ett hårt jobb och många sömnlösa nätter hela saken själv. Men avgifter och fullständigt oskäliga värderingar gjord av Mäklaren får vi i alla fall betala. Trots att vi ansåg och ännu i dag anser att värderaren/ mäklaren fullständigt misskötte sitt jobb. Ändå håvar den ockraren in mängder av kronor och kan gott fortsätta smörja kråset och gå på sina vinklubbsträffar med goda vänner. Givetvis går detta bra eftersom han är polare med kronofogden (svenska staten) och speciellt utsedd för uppdraget. Vi var ju bara skuldsatta små lortar som inte var vatten värd.

Kan förstå att många anser att man får väl för fan skylla sig själv. Givetvis tar jag mitt personliga ansvar i den saken. det gick över styr, och det gick förbannat fort detta förnekar jag inte. När kontrollen väl är tappas så snurrar snöbollen mycket fort och jag tror att det är ett ganska mänskligt fenomen att man blir fullständigt nedslagen och inte vet varken ut eller in, man tappar handlingskraft. Det är ju inte direkt så att kronofogden sänder ut en ekonomisk rådgivare för att hjälpa. Staten vill ha in sina pengar det är den bistra svidande sanningen. Det fungerar heller inte så att man känner sig så värst tuff och kaxig och tar det hela med en klackspark. Det här handlar om en kris och varje människa som läst om hur en kris fungerar kan snabbt omvandla det hela till att det första som sker är just en typ av handlingsförlamning och chock. Sen kommer fasen då man kanske kan börja ta i saken och sist fasen då man börjar leva i vardagen igen. Chocken i sig handlar inte om att det blir en överrasknings moment , det handlar mer om att chocken om att kronofogden kommer och tar allt du äger och du står för det faktum att hur mycket än du nu har försökt, vänt och vridit på saken så går det inte längre.

I detta ligger en hel del av mänskligt psyke som kallas bortträngning också. I dag har vi mat och husrum, det skitjobbiga tar jag tag  i morgon. Då måste jag fixa det hel....sen går en dag och en till.

Vad jag vänder mig mot är att det är fullt lagligt att verkligen tjäna pengar på människor som inte har några. Företag som anställer folk som åker ut med delgivningar, mäklare som tjänar stora arvoden på värderingar så att kronofogden ska veta hur mycket pengar de kan håva in, värderingen för den som blir ifråntagen sitt hus betala genom det kronofogden driver in. Så hur mycket den värderingen kostar skiter ju alla i utom mäklaren som gärna saltar räkningen. Mäklaren har ju staten i ryggen och människor i beroendeställning som vem ställer sig upp för de som blir i fråntagna sitt hus?

Förr åkte Polisen ut med delgivningar, i dag så är det alltså privata företag som anställer delgivningsmän som sköter den saken och vem betalar då delgivningsmännens löner? Det kan ju säkert begåvningsreserven skita ut ett svar på i sömnen. För varje delgivning du skriver på får du betala en avgift på hundratals kronor. Så som skuldsatt är det verkligen svårt att se ett slut på eländet, det är svårt att se att man någonsin ska ta sig ur den ekonomiska krisen när de som ska driva in skulden gör sig pengar på någon som verkligen inte har pengar. Jag hade turen att faktiskt reda ut situationen, alla har inte samma tur och psykiska styrka att göra det.

Hur detta fungerar är svårt att förklara för någon som aldrig varit ner i varggropen och vänt, jag lovar att jag själv heller inte förstod spelets regler tidigare. I dag gör jag det och jag kan bli uppriktigt förbannad på ett system som detta. Samtidigt kan jag känna en viss tacksamhet för att jag har blivit väl inskolad i samhällets bottenskrap. Hur Sverige talar vitt och brett om hur väl fungerande system vi har och vilken trygghet det skall inbringa i människors liv. Fuck you säger jag då, det är bara löständer som skallrar, det ligger inget bakom det trygghets pratet.

Givetvis vill de som man är skyldig pengar ha sina pengar, av mig har de fått det också. Men att det ska gå att göra stora affärer på de som sitter i ekonomisk kris i från början och utnyttja situationen gör mig jävligt förbannad. Jag och min familj redde oss ur hela situationen, men det finns de som aldrig tar sig ur det hela och faktiskt får mycket högre skulder än de hade i från starten pga dessa jävla ockrare och avgifter.

Ett litet tips till Kronofogdemyndigheten är att i stället för att anlita delgivningsmän så kan de ju i första läget erbjuda en ekonomisk rådgivare som kommer ut på ett besök med medhavd kaffekorg.

Jag heter Sabina och är varken bättre eller sämre än du. Godnatt världen, vi ses i morgon.