När livet gick sönder, om en förödande relation.

Redaktionen på Karlavagnen bad mig skriva om ämnet eller ringa in. Och jag är ju en fegis och för mig är jag tryggare med det skrivna ordet. Nu blev mitt mail så långt så jag kommer nog kanske inte med. Här är i alla fall det jag skickade in.



Hejsan Karlavagnen.

Har under en mångårig period i olika grad fått leva med konsekvenserna av att jag en gång i tiden valde fel partner. En relation som jag i dag inte kan förlåta mig själv för, även om jag nästan dagligen jobbar med att förlika mig med att jag inte kan göra något ogjort. 

Relationen varade under katastrofala former i ca 3 år. Och under den tiden blev jag gravid och fick en vacker liten flicka. Hon föddes dec-1995 och några år senare var jag en ung ensamstående mamma. 

Redan under separationen så fick jag höra att pappan tyckte sig hade rätt till 50% av sitt barn. I bland var det större hot som att han skulle se till att jag aldrig fick se henne igen osv. Allt handlade om ett maktspel, ett spel för att försöka knäcka mig Han sa det också åt mig i telefonen en gång, att han skulle se till att plåga mig tills jag var död. De orden sa han i början av hela den här fruktansvärda processen som skulle pågå i 16 år.

Man kan tro att man lever i ett rättsäkert Sverige. Ett land där man får hjälp av Socialtjänsten, där man ska kunna leva tryggt och vara säker på att alla skyddsbariärer kring ett barn ska fungera. Vi har lärt oss den hårda vägen att det inte fungerar så. 

Han har tagit sig igenom skyddsbariären på sjukhuset trots att han inte är vårdnadshavare. Efter en lång process i syfte att skydda mitt barn dömde Tingsrätten att han inte var lämplig och kunde ansvara, jag blev enskiljdvårdnadshavare och kännde det som en lättnad. Tidiagare hade han missbrukat detta in i minsta detalj. Under tiden med gemensamvårdnad så vägrade han skriva på våran dotters handlingar för ansökan om pass, det resulterade i en inställd semesterresa. Pengar jag sparat under våran dotters liv i från mitt konto kunde jag inte komma åt när hon behövde en ny cykel. Eftersom kontot de kom in på var registrerat i hennes namn så behövdes båda vårdnadshavarnas underskrift för att ta ut pengar. Han vägrade så klart och orden han sakt några år tidigare ekande i huvudet på mig, jag ska se till att plåga dig tills du dör.

Jag började så sakta förstå att hans största livsuppgift var att plåga mig. Han kunde aldrig se eller förstå att den som drabbades hårdast av det hela var hans eget barn. Jag tror att han inte klarade av att se henne som en egen individ,, jag tror att han bara kunde se mig i henne och där med inte heller sätta sig över det hat han kände mot mig. 

Jag har aldrig riktigt förstått vart detta hatet mot mig kommit i från och vad det grundar sig i. Kanske är det så enkelt som att han inte klarade av att kontrollera mig så att jag stannade i hans grepp i relationen. Kanske känner han sig kränkt eftersom jag var stark nog att ge mig av. Kanske grundar sig en hel del i hans egen uppväxt, som en av de äldre i en stor syskonskara kanske han alltid varit bortglömd och aldrig fått kärlek och bekräftelse av sina föräldrar. Jag har alfrig fått svar av honom själv vad det är han vill uppnå.

Under alla åren har jag bett socialtjänsten om hjälp för någonstans har jag känt allvaret i det hela, Jag har bett om hjälp för mitt barns skulle, jag förstog att detta orsakade enorm själslig skada för mitt barn.

Vid 6 års åldern sa hon att hon inte ville leva längre, att hon ville hoppa framför en bil så att hennes pappa slapp betala underhåll för henne. Detta känndes i min mage som ett otroligt katastrofläge, socialtjänsten tyckte inte alls att det var så farligt och vid det tillfället bad jag om hjälp hos BVC eftersom hon i det läget inte var överskriven till skolhällsovården.

Handläggaren på soc blev fruktansvärt förbannad och skällde ut mig, i dag förstår jag ju att jag råkade trampa på tårna hos handläggaren. Jag hade trampat på yrkestoltheten, ung mamma som inte köpte handläggarens åsikt och tycke om att detta inte var så farligt. Och att jag tog det med BVC var tydeligen upprörande  ansåg SOC som sa att hon inte tänkte bedriva dubbelarbete utan jag fick lov att välja vem jag pratade med.

Jag tror att det är i och med denna handläggaren allt sedan gick fel. Försökte reda i det hela med hjälp av samarbetsamtal, tingsrättsförhandlingar om umgänge, vårdnad som då alltid Tingsrätten lyssnade på till min fördel och det jag ansåg och anser var det bästa för mitt barn. Men socialtjänsten har alltid varit flat, de har aldrig ställt krav på pappan utan han har hela tiden kunnat strunta i möten, kallelser och hittat på undanflykter som att han har bokad tid i tvättstugan till att det varit för långt för honom att åka. Då pratar vi om 13 mil enkel resa med det faktum att det har handlat om hans barn. Han har anklagat mig för att betalat socialtjänsten för att stå på min sida, medan jag har hävdat att det handlar om dottern, inte val av sida.

Efter alla år så händer det jag har insett och fasat för under nästa hela mitt barns liv. När hon är i 12 års åldern drabbas hon av en psykisk total kolaps. Hon utvecklar ett självskadebeteende och samtidigt insjuknar hon i en kronisk sjukdom. Även byte till en skola för högre årskurse och nya klasskompisar sker i samma period

Åter igen en intensivare kontakt med socialtjänsten, vilket jag ångrar bittert i dag. Jag bad om hjälp och det är mitt största misstag nr två i mitt liv. Pappan kunde fortfarande med sina ord och in nestlande struntprat få denna myndigheten att misstänka mig och min sambo sedan många år tillbaka för det ena värre än det andra. Det värsta var nog att man kände sig totalt förnedrad bara genom dessa frågor som ställdes i syftet att utreda lämpligheten av mig som mamma och förälder. Socialtjänstens sätt att se på saken har varit ytterst märklig och jag är förvånad hur man kan arbeta på det viset. En  tro och egentliga syfte att hjälpa människor i utsatta situationer, framförallt vara den myndighet som ska stå där och hjälpa barn och ungdomar.

Under tiden mitt barn skar sönder sin kropp, formligen skrek efter hjälp och uttryckte sin frustration på olika sätt så var det viktiga förs socialtjänsten att öppna akter efter akter och utreda pappans oro och påhitt om mig. Han påstod att jag misshandlade henne, han påstog att jag hade låst ut henne så hon fått sova i bilen. Han påstod saker som ännu i dag är så kränkande att bara tänka på, saker som bara är påhitt i hans jakt att plåga ihjäl mig som han många år tidigare lovat mig, ett löfte som han nästan klarade av att hålla.

I dag nästan 16 år senare så har jag och min dotter en otrligt bra kontakt. Så nära som vi står i dag har vi aldrig varit. Men vi har kämpat för det, jag valde den där gången för så många år sedan att aldrig, aldrig ge upp för hennes skull. Jag stog fast vid mitt ord. Det bästa av allt är att hennes pappa inte lyckades med det han lovad, att plåga ihjäl mig. Även om det i bland har kännts mycket nära, orken har sinat, förtvivlan har varit stor och hjälpen så avlägsen. 

Men i dag vet jag att jag är en människa som har en styrka som kanske inte är alla förunnat. Jag har visat min dotter att kämpa för det man tror på. Jag har visat henne att mig kan hon lita på, då hon så klart under en tid tvivlade på hela vuxenvärlden, även mig då hon av en förälder kunde bli så sviken, orkar då mamma så fast eller kommer hon att svika mig också?

I dag har jag utvecklat och tyvärr befäst en klaustrofobi som jag själv härleder till min historia. Jag har kännt mig så utpressad på ruinensbrant och jag antar att det varit en ångestklump som kännts liknande ett struptag på mig. I dag har jag svårt att åka hiss, flyga klarar jag inte av. Och jag sätter mig inte gärna längst in i en lokal med massa människor. Jag måste alltid ha en fri passage att ta mig ut så i bland kan även Bio vara svårt. Jag har även svårt att befinna mig på öppna ytor, det man kallar torgskräck. Kan i bland känna högre puls och hårda hjärtslag bara av att sitta i bilen och åka förbi ett stort öppet fält. Antar att detta också grundar sig i min historia, men hur det kommer sig är inte lika solklart för mig. Det förvånar mig en smula att man kan förstärka sina fobier så att det eskalerar så i den milda grad. I min ungdom kunde jag flyga och kände inte alls av dessa fenomen. 

Men jag ska så klart jobba mig i från detta också. Jag klarar hissåkandet lite bättre nu än tidigare. Och mitt mål är att så småningom klara av att flyga. Det är en dröm och längtan jag har för att kunna se mig om i världen och uppleva saker.

Detta blev ett långt mail, men min historia är svår att förklara i korta ordalag. Kanske är det för långt att ta med i programet, men det känns bra att öppenhjärtligt kunna delge min historia för jag är säker på att det är många där ute i liknande situationer. Min önskan och förhoppning är att världen behöver bli ett bättre ställe. Därför önskar jag att flera tog lite bättre hand om varandra, att man sprider sin medmänsklighet på något sätt, mitt sätt är att berätta om min historia och förhoppningsvis kunna påverka någon. Ingen kan hjälpa alla men man kan hjälpa någon.

Varma hälsningar Sabina.

Sprängd anka

Sprängd anka ska ju vara en fin rätt sägs det. Nog för att jag ätit mycket i mitt liv men vad jag vet aldrig men aldrig den rätten.

Sprängd anka får i stället bli det som just nu beskriver i en metafor hur mitt huvudkontor fungerar just för stunden. Helt fuckat med andra ord. Har en svacka och  för stunden sitta fast i smeten kännsla.

Jag vill mer, jag vill framåt men det går så förfärligt saktfärdigt. Grubblar och vänder på saker till en kvantnivå, kvant är alltså den minsta enheten av energi som finns så ni kan ju bara ana hur mycket pingpong jag har i skallen.

Åter så får jag en knäpp på näsan om att det faktiskt inte är så stor ide att fundera på vad som komma skall för man vet inte ändå vad i morgon har att ge. Plötsligt kom aviseringen om ett litet barnbarn som en blixt i från klar himmel. Inget jag var speciellt förberedd på. Tack och lov flyter det hela på fint och allt går enligt alla doktorers utsago helt enligt fosterutvecklingens bästa tänkbara plan.

Men så kommer det där, de stunderna då jag nästan drabbas av panik och funderar hur det är med mitt barn och mitt kommande barnbarn. Mitt barn känner inte när det blir för lågt fören det är mycket för lågt blodsocker. Så kan det vara för en del diabetiker och mitt barn är tydligen en av de. Som om det inte räckte ändå kan man tycka.

Det är i de stunderna jag måste försöka släppa över allt till naturens egna resurser och tänka att överlevnads- instinkten är så stark så drivet att ta sig något att äta, förhoppningsvis något riktigt sött, måste driva mitt barn till handling före det blir försent. Jag måste försöka tänka att jag kan inte göra något. Jag kan inte oavsett hur mycket jag önskar och vill så går det inte. Gud, eller vem du är, förbjude att mitt tappra älskade barn förlorar kraften att orka handla när blodsockret sjunker till livsfarligt låg nivå.

Fick ett meddelande sent en kväll. I meddelandet stod det två siffror 2,9
Att läsa det och skicka meddelande tillbaka och inte få svar skulle vara den värsta utav alla tänkbara skräck upplevelser någonsin. Efter ett tag så kunde vi tala i telefonen och mitt barn säger det jag inte vill höra men som jag ändå är så väl medveten om.
-Kära mor nu måste jag sova. Jag är så trött efter den här känningen, hoppas att jag vaknar igen. Men vet ju aldrig om jag gör det.

De orden är  i allas vårat medvetna, men att höra det och så brutalt och hårt ständigt bli påmind om att ond bråd död lurar runt knuten är förfärligt. Mitt barn och barnbarns liv hänger på kolhydrater det är ju fan i mig helt galet hur en människokropp fungerar, eller inte fungerar i vårat fall.

För lågt värde ger mitt lilla barnbarn syrebrist där hon just nu ligger och plaskar runt. Vilket då kan resultera i det värsta senario. För höga värden ger mitt barnbarn en hormontillförsel som inte är bra. Barnet ökar i vikt, det kan bli foster skador och många stora svåra problem. Mitt eget älskade barn lever dygnet runt med detta faktum och ska under konstens alla former balansera det hela på bästa sätt.

Många långa mil i från henne så ska jag hantera detta. Men samtidigt vet jag att det hade varit minst lika svårt att bo nära. Jag hade ändå inte kunnat hjälpt henne i det här. Det handlar om naturens alla nycker, om stress, hormoner, mat, aktivitet ja allt det som rör sig i en människokropp påverkar utfallet för blodsockret.


Detta är bara en liten del av allt det jag har i skallen. Inte underligt att man känner sig som en sprängd anka.
Känner mig lite ynklig och aningen vingklippt i dag.
Bara att bryta ihop och ta nya tag, jag är min lyckas egen smed.

Varför inte lite artighet och god ton Malung-Sälen kommun?

<----------- har ni råd att vara snorkiga?



För många månader sedan sökte jag jobb i kommunen. Hade väl ingen större tro på alls att jag skulle få napp. Är väl  inte så jätte poppis i vissa kretsar. Käftar man och är en orädd kritiker så ska man också tjuvnypas i sidan, så går spelet till och givetvis vet jag om det. Det var en av orsakerna till att jag sökte jobbet. Tänkte att kanske finns det någon som skulle våga ge mig chansen. Vet att jobbet som så hade jag klarat bra. Viss unik erfarenhet eftersöktes som jag hade vilket jag vet att få har i kommunen.

Nu kommer detta inte att handla om att jag är pittsur för att jag inte fick jobbet. Nej det kommer att handla om så urdåligt det är av en kommun att inte sända ut ett tack för visat intresse till alla oss som INTE fick jobb.

Jag anser att Malung-Sälen kommun inte är i det läget att man riktigt har råd att bete sig så här mot människor som faktiskt visar intresse för att arbeta i kommunen. Framförallt hör det till god ton att faktiskt visa lite av tacksamhet för att man som arbetsökande person hade kunnat tänka sig att jobba för kommunen, vilket jag egentligen inte hade en tanke på att göra även om jag fått jobbet.

Jag vet att människor med inflytande i kommunen läser här så helt gratis kommer jag nu lämna ett litet reklamtips för er att ta med till rädda den sjunkande kommunen aktionen.

Att snickra ihop ett bra mail och sämtidigt lämna lite länkar till ledigabostäder och annan viktig kommuninfo i mailet. Givetvis ska mailet se inbjudande ut och inte som ett traditionellt kopia kopiatorsnitt ala -81. Även länkar till andra jobb i kommunen kan ju skickas med.

Råkar det nu vara någon som bor i kommunen så behöver den ju inte klicka på länkbanken som medföljer det fina mailet. Enkelt tycker jag men kanske för svårt för de som bestämmer om det hela, vad vet jag?

Att som arbetsökande lägga ner all den tid, kraft och ork som det kräver för att sända ut alla ansökningar, hålla CV uppdaterade och formulera sig utifrån vilket jobb man söker är ett stort jobb. Då är en motprestation som ett litet tack inte så mycket begärt. Kanske var det så att någon av alla de sökande som inte fick jobbet, för jag vet att det var många hade kunnat tänka sig ett liv i kommunen.

Om de nu var så att de inte fanns någon lämplig i bland alla de som inte fick jobbet så kanske den kompetensen behövs och är den rätta nästa gång Malung-Sälen kommun annonserar om ett jobb. Det kan ju vara så att kommunen inte direkt visar ett så gott intryck genom att bete sig så här att någon av de sökande som hade siktet på Malung-Sälen kommun skiter i det efter detta snorkiga mottagande.

Malung-Sälen har INTE råda att missa en enda människa som kan tänka sig att flytta in och jobba i kommunen.

Själv hoppas jag att det aldrig blir så illa så att jag någon gång igen måste söka ett jobb och ha denna arbetsgivaren. Jag vet att jag är värd bättre och vilket tur att jag fritt kan välja.

Fjortis och full, är det okej?

Har flera år sett fyllesjöslag bland ungdomen på byn. Små barn/ unga människor ragglandes mellan husväggarn eller någon som ligger i en rabatt och spyr.
Det är ingen vacker syn och framförallt får det mig som vuxen att känna förtvivlan och sorg för detta spektakel som pågår utan att någon tycks reagera.

Nu har ytterligare en ankät, av alla i mängen som jag kan dra mig till minnes att har gjorts sedan min egen ungdom, och det är inga smickrande siffror.

Den stora frågan som jag ständigt ställer mig är HUR ska man sedan gå vidare med siffrorna i Malung-Sälen Kommun? Och VAD ska man göra för nytt handlingskraftigt grepp för att siffrorna ska minska? I dagens artikel på DT.se så menar man att en attitydförändring ska till hos föräldrarna.

Jag menar att det måste till en förändring i hela samhället. Man kan inte nå hela den stora delen av föräldrar och sätta sig till ro med det konstaterandet. Men måste jobba i från alla håll. Framförallt stötta och hjälpa de unga som väljer den nyktra vägen.

Något är sjukt galet om man som ung ska känna ett utanförskap för att man inte dricker alkohol. Lika sjukt är det att man som vuxen ska behöva svara på frågan varför man tackar nej till ölen man blir bjuden på.
-Vad då är du med barn eller vad är det för fel?

Är det någon som blir idiotförklarad och måste motivera sitt nejtack till ett glas vatten?
Alkoholen som flödar bland tonåringarna och unga människor handlar om mycket mer än föräldrarnas kontakt med sina barn och där med menar jag inte att det är oviktigt i samanhanget.

Men den gruppen som inte har föräldrar som alls tar till sig denna informationen och alls ser farorna med detta supande hur når man fram till dom då? Och hur gör man med de föräldrarna som stretar och kämpar dygnet runt med sina barn som inte alls är skapt som så att de rätar in sig i leden och slaviskt följer uppsatta regler och ordningar?

Notoriska utköpare till ungdomen av både alkohol och cigaretter borde ställas ut vid skampålen på torget där alla kan se och beskåda deras handlingar och få lov att ställa de till svars för vad de gjort.

I artilekn på DT.se kan man läsa om att ungdomarna vet hur de får tag på alkohol inom 24 tim. Tycker att det känns lite löjligt då jag vet med all säkerhet att det går mycket fortfare än så.

Under min egen tonårings uppväxt så har jag ALDRIG bjudit på en droppe alkohol, jag har klargjort att detta kommer inte på frågan. Tror ni jag fick höra vilken snäll bra morsa jag var som sa så?
Nej givet vis inte, jag har nog hört mer än det går att räkna till så dum i huvudet jag var, så jävla taskig och mongo som fan inte fattade ett jävla dugg. Att jag som var så jävla gammal ( 18 år äldre än mitt barn) inte fattade hur det var att vara ung i dag eftersom jag hade varit det på stenåldern och det var helt andra tider i dag.

Jag kroknade aldrig för att mitt beslut satt som betong i mitt hjärta. Jag tänkte aldrig aceptera att mitt barn gick ut en kväll och jag som vuxen och förälder okejat ett supande. Aldrig över min döda kropp, jag är skylldig mitt barn bättre värderingar i livet och jag har varit stenhård just i denna frågan. Eftersom jag också är brunögd så fattade jag att det skulle komma gånger med "fester" som gått över styr, vilket det också gjorde men då få sådana. Detta är en enorm lättnad att ha klarat de värsta ungdomsåren med några få brakfyllor lätt räknade på en hand.

Hade jag tyckt att det varit okej och tillåtit det hela så som livet såg ut då är jag ganska så säker på att det hela hade slutat i en stor katastrof och antagligen med ett mycket trasigt liv och en vänkrets som inte utvecklats till det bästa för att beskriva det hela med milda ord. Resultatet av den vänkretsen talar sitt tydliga språk i dag. Och jag är säker på att det gick bra med hjälp av två stöttepelare i livet. Den första är de hårt gnuggade världeringarna i livet som vi fostrat våra barn med sedan barnsben, det andra är just nolltoleransen på alkohol.

Oftast kommer det dumma påståenden om hur jag själv var under tonåren. Svaret på det är att just mitt hårda liv och fullkommligt galna supande som jag vägrar hjälpa mina ungar in i samma livstil och dåliga val. Hade önskat mig en minnesvärld ungdom med trevliga upplevelser, musik, konserter och annat än dyngrak i Grönlandsparken. Det är fan inte roligt, det är sanningen. Det blev någon sorts coolhetsstämpel att vara den som var på festen och drack, det som räknades och det som betydde något. tror inte att det är mindre olikt vad det är i dag. Man skaffade sig status poäng i bland vännerna ( vissa var vänner andra inte) men det viktigaste var att man var någon och fick vara med.

Ett bedrövligt levende och bortkastad tid, men så var det och jag kan inte göra den tiden ogjord. Men jag känner att varje unge är värld så mycket bättre än detta skitfåniga, livsfarliga liv. Det är där hela samhällets ansvar kommer in. Alla måste jobba mot alkoholen, drogerna i gemensam anda. Ungarna måste fatta att det är allvar och att vuxenvärlden faktiskt menar vad de säger.

Enligt dagens artikel kring det hela i DT.se så är Malung-Sälen den kommunen som toppar sämstsiffrorna. Kan någon sovande person VAKNA och fundera på hur man nu ska hantera detta och sannerligen börja jobba mott denna förskräckliga utveckling!?

Är det inte dags nu om aldrig för att inse att det är krafttag på alla plan som behövs. Det går inte att bara säga att det handlar om en attitydförändring hos föräldrarna, det här krävs ett bra mycket större arbete kring. Och framförallt någon människa som är lämpad och klarar av det. Någon som kan ha en dialog med ungarna.

Och om någon fortfarande tror på iden om att man kan lära sina barn att dricka hemma så kan man ju läsa på lite här.

Livet tar mig dit jag ska.

Övertygelsen, mina hjälpare, egna beslut och ett in i helvete stort mått av kämpaglöd det är ingridienserna till framgång. Alla har de förmågorna. Grejen är att finna fram till nycklarna som öppnar dörrarna till det magiska att våga släppa, blunda och hoppa.

Jag har färdats i panik på många okända hav. Under den senaste seglats var jag inte rädd. Då hade facklor förvandlats till fyrar och i mörkret kunde jag se, navigera och styra skutan framåt. Jag är en solist det förstår jag och vet nu mer. Jag spelar ensamen på scenen. Med många vänner och familjen runt mig. Men för att jag ska å framgång så ligger det på mig och mitt ansvar, det är då jag är solisten i mitt eget liv. Det här är bara början på en oupptäckt evighet, fyrerna kommer leda mig dit jag ska och jag är på god väg.

Jag måste vara verksam i mänskliga sammanhang, givande sammanhang. Jag har ett enormt behov av att vara verktyget, stödet och vägvisaren för någon som ska uppåt, ur diket och framåt. Frustrerande nog så känner jag mig låst nu. Men jag vet att det är jag som är solisten i mitt liv och framåt ska jag. Tänker att det kommer gå i från klarhet till klarhet. Jag kommer finna vägen, eller snarare vägen kommer finna mig när det är dags. Inget offer är för stort, jag vet vad jag är ägnad till här i livet. Var det så att våran egna process var den första prövningen på den väg som redan var utstakad. Jag fäster min blick nu en natt i December på den stjärnklara himmelen. Nu välkomnar jag det som komma skall, jag är redo. Det är nu jag ska spela solo på min violin, en del är bjudna, andra inte.

God jul och gott nytt år.

Seder och bruk sönderknullat av kuk!

Vem är du som tar dig rätten att döma andra människor?

Där satt den barnsligaste tramsigaste jävla rubriken jag någonsin har skrivit. Men uppenbarligen så är det nivån vi ska hålla oss på.

Gårdagens pepparkaks debatt sätter väl någonstans nivån på vart vi står i sandlådan. Att se socialamedier överhopas av rädda julskinkan före muslimerna tar den i varje hörn fick mig ur balans.

Varför är det så svårt att tänka större? Är det verkligen någon som på fullt allvar tror att staten ska upprätta en polispatrull som åker runt och granskar seder och bruk? Klart som fan att seder, bruk och traditoner hålls vid liv så länge människorna utövar detta och vill utöva det. Jag har mycket svårt att tro att julskinkan kommer åläggas med böter om du vill äta den på julbordet. Pepparkake debatten kan vi nu mer lägga åt sidan, enligt skolan var det ett misstag, väljer du att fortfarande tro att detta har med invandrare att göra och en efterhandskonstruktion av skolan så är det upp till dig. Men tänk då noga efter vad och vilken väg det är du väljer.

Den finaste av alla julklappar jag skulle kunna få är om alla dessa rädda svenskatraditioner vi hatar muslimer människor faktiskt skulle engagera sig i samhällskunskap och politik på riktigt och framförallt lära sig kritiskt granska det media öser över oss.

Samtidigt så förstår jag att det handlar om mer än bara ett intresse för samhället. Det handlar om egna världeringar, människosyn, egna erfarenheter och mycket mer djupt rotade saker att hantera hos sig själv.

Har många och långa timmar funderat på vad det är som gör mig till den jag är med min åsikt i den här frågan. En grund till det hela är att jag alltid har varit utanför det normativa. Jag har växt upp i en familj som ansågs annorlunda, jag revolterade och gjorde mig själv annorlunda, jag fick barn tidigt, ständigt har jag varit utanför normen på många fler vis.

Det är vad som gör mig så förbannad när generaliseringar och grupperingar skapas och bakas ihop och vips så är det mängder av människor som tror sig veta och förstå. Jag blir uppriktigt förbannad när man talar om invandrare och dom. Finns det någon som hört en enda människa i från ett annat land som någonsin har klagat över vårat luciatåg, pepparkakor och julskinka?

Om man gå genom livet och verkligen skylla all bedrövelse och tycka illa om människor och tror att det är det bästa så kan jag inte göra så mycket åt saken. Jag tänker i alla fall inte gå den vägen, tänker heller inte lära mina barn att tycka illa om och förakta. Inte heller gruppera och generalisera.

Om man nu har en ambition om att rädda julskinkan så kanske det är dags att vakna. För det vi måste rädda oss själva i från är just att sluta vara rädda. Om inte de som verkligen snattar våra traditioner i från oss ska få fäste ordentligt. Då handlar det om nationalister som har en snedvriden syn och ska mainifestera den 30 November och skrika bevara sverige svenskt. Hur många vet att det är samma datum som riksdagen öppnar? Bara som en liten jämförelse i hur insatta vi är. Att sitta lugnt i båten och se på när de odemokratiska sjåsar upp stämningen och sprider skrämsel propaganda om falska faror, det är där vi behöver resa oss upp och göra rösterna hörda.

Det vi verkligen ska akta oss för och vara rädda för är just de som säger sig ska rädda oss i från muslimerna. Om man har en liten känning i historian så var det samma strategi som Hitler förde då han såg till att ta sig fram till diktatorpodiet. Livsfarligt att glömma historian, lär av den och gör inte om samma misstag.

Pepparkaksdebatten från helvete.

Tappat tåla mod i dag. Vaknar upp till en debatt kring en grabbs nekande till att vara pepparkaksgubbe i skolan. Hela Facebook är fullpepprat med artikeln i från Närkes Allehanda .

Känner mig så inihelvete förtvivlad över att se människor faktiskt ta till sig den här artikeln och verkligen aktivt välja att tycka illa om, att knåda ihop det hela och produkten blir då till slut att förakta invandrare. Underligt nog delas inte artikeln i från Expressen som dementerar påståendet om att den lilla killen har blivit nekad att vara pepparkaksgubbe i luciatåget.

Man väljer att på en sandlådenivå verkligen nicka och säga, joho ja detta är minsann bara början. Snart ska ni se att luciorna kopplas samman med Ku Klux Klan så detta kan snart förbjudas också.

Men kära vänner vad är det med er? Tänk om det var så simpelt så att det var ett missförstånd i från början, att det faktiskt var den lilla pojken som uppfattade fel och trodde sig höra att ett förbud för pepparkaksgubbar i luciatåget var fastslaget?

Varför väljer fullt friska, smarta, begåvad människor att ta till sig detta till 100% utan att faktiskt tänka lite större? Varför känns det behagligare att svälja detta med hull och hår, att sedan styra in på avsky hat och förakt? Varför vill man tycka illa om?

Känner inte ett dugg oro för att våra traditioner seder och bruk skulle ligga i någon sorts farozon. Däremot känner jag stor oro för att människor ser det behagligare att odla ett förakt och ta den vägen i stället för att faktiskt tänka större och undersöka saken noga. Är det verkligen så att det är invandrarna som tycker att vi ska sluta upp med våra traditioner? Är det så att muslimerna säger att vi ska....osv.

Är det verkligen sant att muslimerna är det största hotet för mänskligheten eller kan det vara så att detta får så stor uppmärksamhet i media där av får man en uppfattning om att det är så? Är det så att just muslimerna får bära hundhuvud för allt ont i världen bara för att det är enklast att ge de skulden för krig, hedersmord och allt ont, många känner till ordet muslim samt tror sig veta hur de lever sina liv. Men har du någon gång samtalat med en muslim? Vad är skillnaden mellan shia och sunnimuslimer till exempel?

Kan det vara så att medias makt påverkar era tankar och synsätt mer än ni anar för att ni inte kritiskt granskar omvärden och har förmågan att göra en omvärlds analys? Ja jag tror faktiskt att mycket av det odlade föraktet ligger i att kunskapen saknas, vilket väl är ett känt faktum för all socialpsykologi. Det man inte känner till är man rädd för.

Det är förbannat enkelt att häva ur sig orden som att passar det inte så åk hem då för fan. Tror faktiskt att ingen lämnar sitt land med vetskapen om att man kanske aldrig kan återvända och känner sig glad och har partyhatten på huvudet. Jag tror ingen flyr sitt land med glädje. Att lämna sitt land för att klara livhanken gissar jag mig till att är något av de svåratse besluten man är tvingad att ta under sitt liv.

Hela livet kastas omkull och du kommer till ett ställe då du ska lära dig allt nytt i från grunden. Kanske har du aldrig sett snö eller kännt hur -25 grader känns. Du förstår inte språket, den nya kulturen eller de osynliga socialaspelreglerna. Är det då inte bra mycket bättre och smidigare om den redan inrotade ortsbefolkningen sträcker fram en hand och välvilligt vill lära känna i stället för att hata och avsky. För att kunna förstå så måste man också lära känna, svårare än så är det inte.

Jag kan ju faktiskt relatera en pytte liten smula till hur det är att komma till ett nytt land. Även om det är så lika mitt hemland som man kan komma så är det annorlunda. Det syns inte änns på mig till det yttre att jag faktiskt är invandrad. Eventuellt kanske det kan tydas på mitt namn eftersom det inte klingar norskt, annars så är det mycket som är slående lika. Men oavsett det så är jag i alla fall ny i ett nytt samhälle med ett anrolunda system. Jag funderar lite på hur det är för de som kommer i från andra sidan jordklotet, hur i hela friden lär de sig ett nytt samhällssystem?! Socialbyrån, försäkringskassan, bannken, arbetsförmedlingen....osv.

Gör ett tanke experiment och försök förklara hur hela systemet fungerar för en människa som inte har en aning, då kanske man kan förstå hur svårt det är att komma till ett nytt land, nytt språk, ny kultur, nya människor och nya system.

Kanske är det då inte heller så jätte konstigt att man verkligen vill bevara sina egna traditioner och seder? Tycker att man kan se på denna pepparkakdebatt att detta uppenbarligen betyder mycket för många och att det är en form av identitet. Är det då så svårt att förstå att man bär med sig sina seder och bruk för att hålla fast vid det lilla man faktiskt har kvar av sitt land? Skulle det vara livsfarligt för sveriges kultur om en familj i från Somalia vill bevara sina seder och bruk? Nej det tror jag inte alls på.

Har kontakter med en svenskby i Canada. Och jag har då aldrig skådat så mycket svenskt som där. De håller stenhårt fast vid majstången, morsdag, svenska helger, jul ja allt man tänkas kan komma på. Men de lever i Canada och är också kanadensare. Har detta förpassat den kanadensiska kulturen, seder och bruk? Nej minsann inte det minsta . Jag har sett bilder på thanksgiving och kalkoner också. Det går alldeles utmärkt.


Säger det jag alltid brukar säga. Procentuellt sett så finns det lika många idioter över helavärlden, det sitter inte i nationaliteten utan grundar sig i andra ting.