Citat
Välkommen ska du vara.
Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.
lördag 25 augusti 2012
onsdag 22 augusti 2012
Nu ska vi ta ett allvarligt snack om det här.

Trogna läsare vet att jag inte gillar fördolda hemligheter. Jag vill vara lite av en förebild och ta fram saker i ljuset som oftast många går och bär på som hemligheter. Hemorrojder är just en sådan sak som det inte talas om alls, men det tänker jag göra nu.
Som just drabbad av detta fenomen så kan jag inte förstå hur man kan dölja det. Vet ni hur för jävligt ont det gör? Och vet ni hur mycket saker man egentligen gör med akterdelen utan man vardagligt tänker på det?
Man hostar, nyser, reser sig, sätter sig i bilen, lägger sig ner böjer sig för att ta upp något i från golvet och allt gör för jävligt ont så svetten rinner.
För att inte tala om när man besöker en toalett som man oftast brukar få lov att göra under några gånger per dag, sen kommer kännslan av att man inte bara är pinknödig utan......humm just det ja.
Jag säger bara det att denna åkomma är ett påhitt av fan själv. Detta är ett tecken om något på ett hårt straff om man nu tror på den filosofin och läran.
Jag är tacksam för att jag nu mer är enbo här hemma. Ingen som hört mina avgrundsvrål och högljuda ojande. Hunden tittar förvisso en aning på mig med en skeptisk blick men har ändå ett stort tålamod och viss förståelse för att man nu inte pockar på uppmärksamheten allt för intensivt och ofta. Var och en sköter sitt liksom. Vilket då innebär att matte är på toaletten och hunden kan snatta ett paket krovbröd och mumsa på helt i fred. Han vet att matte inte orkar bli arg utan ser aningen oförstående ut när korvbrödsresterna sopas upp utan en enda reaktion i från matte.
Jag har nu lärt mig att detta fenomen drabbar halva befolkningen någon gång i livet. Hemorrojder innebär att analkuddarna, som är små kuddar av bindväv och blodkärl i analkanalen, blir förstorade. Inte som man trodde tidigare att det liknade ett åderbrock.
Att tala om underredet är aningen svårt, därför är det också lite svårt att veta hur man just ska hantera uppkomna besvär och jobbiga problem.
När jag väl tagit mig till Kronans Droghandel så känner jag mig lite hämmad själv att fråga i kassan om vad det finns för salvor att tillgå. Det är mycket folk och alla står väldigt nära, jag tycker inte alls om mig själv när jag känner så där. Vill inte känna mig hämmad och blyg. Men det händer i bland ändå Speciellt vid samtal om analaproblem, och jag frågar mig varför? Skulle det vara märkvärdigare än ögoninfektion? Ja uppenbarligen är det så i detta landet lagom där det ska vägas på guldvåg om hur man ska vara eller inte vara.
Pustar ut på Kronans Droghandel och hittar två tänkbara salvor för mina besvär. Väl i kassan så ber jag vänligen om det finns flera preparat att tillgå men det gör det inte. Lite diskret stoppas mina salor i en påse och jag ångrar att jag inte frågade efter minst narkos just i det ögonblicket jag sätter mig in i bilen. Om hemorrojder inte är något folk pratar om så borde det i alla fall synas på människans mycket underliga beteende. Ingen kan missta sig på att något galet, mitt ansiktsuttryck och svettröda kindben signalerade ont i röven lång väg när jag med utgångspunkten smidig som ett kassaskåp sätter mig i bilen.
Erkänner att tårarna trängde på när jag läser på bipacksedeln för en av salvorna att man kan förvänta sig en bättring först efter tre vecor. VA FAN 3x7=21 nä detta får inte vara sant. Nu vill jag inte vara med längre, blödning kan också uppstå och nog vet jag att det har gjort det.
Prova att sätt en dambinda i röven så får ni se hur sexig och snygg, framförallt komfortabel man känner sig, lägg där till denna horibla smärta och man vill gärna ropa efter mamma.
Det står att man absolut ska uppsöka läkare om det blöder och är första gången detta inträffar.
Alltså jag vill inte ha husläkaren mellan skinkorna, det är en mycket motbjudande tanke, jag vill ha min akter helt i fred utan någon som kontrollerar och undersöker detta för stunden mycket ömmande ställe på min kropp. Jag hade troligen propsat på att uppsöka läkare om det gällt någon anan än mig själv, säkert hade jag talat om på skarpen att detta skall genast kontrolleras. Men nu gäller det mig själv och jag har lovat att om det inte förbättras tills i morgon ska jag slå en signal för en konsultation med doktor. Har garderat mig med medföljande sällskap också för jag tror ju att jag kommer svimma och kräkas av det hela.
Min mamma brukar köra med trixet, ja men tänk tvärtt om. Tänk om det var jag som vägrade att gå till doktorn och du är jätte orolig för mig. Jo jag vet så väl. Jag vet att det blir så här. Vet att jag måste bearbeta det hela i skallen en stund. Tycker aldrig om att någon obehörig tar på mig oavsett vart jag gått sönder. Tycker att det är för jävligt obehagligt och min komfortzon är långt mycket längre bort än vad en doktor har för att kunna sköta sitt arbete. Det gäller tanläkaren också för den delen. Och ska man nu till en doktor och visa upp sina ädlare delar så blir det ju inte mer behagligt precis.
Tänker genast på Fredde i Solsidan, vilka omåttliga besvär han hade i tron om något mycket värre än hemorrojder. Skrattar ju själv åt hela det här spektaklet. Det är faktiskt roligt med rövproblem, det förbjudna, det man inte ska tala om och sen skrattar man.
Men nu är det lite enklare att hålla sig för skratt hur det än är. Och snälla nån hoppas att det nu är bättre i morgon så jag slipper doktorn. Är vi överens om det?
tisdag 21 augusti 2012
Min dotter är ingen skitunge, hon är en hjältinna.
Läste om en föreläsning där pappan säger, min son är ingen skitunge, han är stålmannen.
i de orden kännde jag igen så mycket själv.
Att ha ett barn som är totalt missförstått i kampen om att finna sin rätta plats i samhället så lär man sig under tidens gång hur okunniga personer blickar ut över oss som familj med okunskap och dömande blickar. Och framförallt hur bemötandet under resans gång varit tvivelaktigt och fördömmande. Nu är det över, och en ny tid i våra liv har börjat. Men jag kan sumera resans gång med ett gäng jubelidioter, de som verkligen har försökt men inte haft kunskap nog och de som borde ha hjälpt oss men lyst i sin frånvaro. Det finns väldigt många nyanser i det här, det finns hårfina avvägningar och ett något jag aldrig har hört är faktiskt, du det här klarar jag inte av, det här är inget jag kan eller vet något om men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa er. Det hade varit fan så mycket bättre än fåniga försök som ödelagt oss ännu mera än vad det varit till hjälp.
Under de åren vi snurrat runt i olika fatalt misslyckade hjälpinsattser så måste jag ju ändå säga att jag är tämligen säker på att vi har lärt en hel del människor saker och ting. Det vill säga om de kan vara så ödmjuka att inse sina egna brister och klavertramp, frågan är om de har den förmågan. Vänder vi på steken så är det ju så att under trassliga socialaförhållanden så ställs vi som familj ut till yttersta beskådan och längst ut på ruinens brant och ifrågasätts långt in i det mer privataste rum än vad som är behagligt. Vi ska minsann ständigt vara beredda på att svara på ytterst privata frågor om våra liv. Av oss kräver de att vi minsann villigt ska berätta och tala om ALLT.
Är det logist i någons öron att man faktiskt gör det? Är det logiskt att man i kaos blir uppbokad hos en kurator och på utsatt klockslag berättar sitt livshistoria? Nej det fungerar inte så på riktigt i den riktiga psykiatriska världen. Här handlar det om förtroenden, relationer och att skapa ett gemensamt dynamiskt samtal så eventuellt leder framåt ett bättre mående som siktas väldigt långt bort. Ett förändringsarbete som inte en enda jävla skolkurator någonsin har kunskapen eller faktiskt tiden till att engagera sig i.Så ser sanningen ut i våra liv. Jag menar inte att kuratorns uppgift på skolan ska förkastas, vad jag menar är att kuratorn och dess högre chef faktiskt ska ge fan i vissa uppgifter som de inte har kusnakper om. Thats it.
Ja men det är våran skylldighet om en elev mår dåligt kom då rektorns ord i retur. Vad tror du vi håller på med då? Vad tror du jag och min familj har sysslat med under många år? Fattar du inte att du nu stegar in på marker du INTE har att göra med, just nu förstör du mer än du gör nytta. Ingen kan knäppa i fingrarna och få detta bra på fem minuter. Vi jobbar stenhårt med detta men på anat håll.
Rektorn köpte inte det jag sa utan svarar, nu är det ju skolkuratorns uppgift att...........
Jag skiter högaktningsfullt i vilken arbetsbeskrivning skolkuratorn har. Jag som mamma utnämner mig faktiskt själv till den personen som vet bäst kring mitt barns liv och jag vet precis i vilken riktning och viljet jobb vi lägger ner UTAN skolans inblandning i våra liv. Vi har överlåtit den expertisen åt annat håll. Långt utanför kuratorns rum och BUP. Frågor på det?
Under min mycket aggresiva framtoning som jag välvilligt tar på mig att jag hade då, i bland även nu, drar då rektorn slutsattser om mig och mitt barn under hånande ordval i telefonen. Under inga som hällst inlindade frågor säger rektorn, är ditt barn utredd för AD/HD?
Nej mitt barn har inte utretts för AD/HD eftersom det inte finns något som pekar på detta trots att du efter tre sekunder bildar dig den uppfattningen av någon anledning !
Kära läsare jag vill lova er att det brann i skallen på mig då. Jag ångrar bittert att jag inte orkade gå vidare med detta påståendet. Jag ångrar bittert att jag inte skrek ut i media vad fan en rektor helt taget ur luften ställde för frågor till mig i telefonen. Det jag ångrar var att jag själv under den här tiden var så pressad långt ut på marker att jag inte klarade av i fulltsändig frustration och hopplöshet att hålla mitt eget humör kontrollerat. Men just då känndes det som det fan inte spelade någon roll alls och mitt enda uppdrag i livet då var att rädda livet på mitt barn. Då skiter man faktiskt i det socialt aceptabla framfarandet och normer om hur man ska uppföra sig, man handlar med reptilhjärnan och inte vad och hur man är uppfostrad till att bete sig. Ytterligare en sak för männsikro att ta till sig och lära sig.
I dag vet jag ännu mer hur illa ställt det är hos den här personen i fråga. I dag presenterades hela hälsovårdsteamet för eleverna i aulan. Den här briljanta okunskapen får nytt yttryck.
-Ja och så kan ni gå till kuratorn om ni skär er eller mår dåligt på annat vis, är orden som sägs till alla eleverna.
Okej det här säger mig två saker. Ett den här personen har absolut noll koll på vad självskade beteende innebär och hur det fungerar. Två att stå där framför alla elever och välja ut en grupp och häva ur sig något så förbannat korkat borde vara mer än straffbart. Varför sa inte människan, alla elever som är tjocka kan få kostråd hos skolsköterskan. Alla elever som har klamydia kan gå till ungdosmmottagningen. Ni som har föräldrar som är alkoholister kan gå till socialtjäneten.
Varför gör man så här? Jo det enda jag kommer på är att man fattar noll av vad man säger och vad fan man sänder ut för signaler. Samtidigt så kräver de att eleverna ska visa respekt och räta in sig i reglerna som gäller. Jo men lycka till säger jag då. Nivån är satt och det var banne mig inte av ungarna den här gången utan av en person som har en ledande roll i skolvärlden.
Mitt barn sa, jag kännde mig ju så klart utpekad eftersom de har hållit på med mig helatiden att jag ska gå till kuratorn men jag vill inte. Jag hade lika gärna kunnat vifta med mina armar där i aulan för det känndes ju som mig hon pratade om.
Om nu den berörda personen läser detta och känner sig uthängd så säger jag bara, välkommen till min värld. Och skulle det vara så att personen i fråga vill ställa mig till svars för vad jag skrivit så säger jag bara helt okej för mig. Vill du ringa mig så gör gärna det, du har redan både mitt telefon nummer och mailadress. Du har ju bokat in ett möte med mig sedan förra terminen men du avbokade det ju i sista sekunden och efter det har jag inte hört så mycket mera.
Kör jag med fulspel tycker du? Ja då må det faktiskt vara hänt för ditt uttalande var ganska offentligt med hela gymnasiet som åhörare och vad du sa känns väl inte som en hemlighet bakom lykta dörrar precis. Glöm inte att den som inte har ett dugg att förlora är en ganska tuff motståndare att möta i diskussion. Och framförallt står jag på ungarnas sida som dagligen blir tvingade till att vara i en skola där de alla ska underkasta sig regler och uppföra sig, då är det fan i mig inte mer än rätt att vuxna också ska göra det efter ordningens alla regler.
Hur kan man kräva av ungarna att de ska sköta sig och uppföra sig om vuxenvärlden bevisligen inte klarar av att hålla sig inom ramarna för vad som är okej?
Det intressanta är just nu också att jag har två skolsystem att jämföra med. Ett i Norge och den här soppan jag har snyrrat runt i med mina ungar sen 90-talet. Jag ser en betydande olikhet. Samanfattningsvis kan jag väl säga som så att i norge tycks de vuxna våga vara just vuxna. Och informationen till föräldrarna brister aldrig. Det är ett väl utvecklat system med information via nätet. I norge har du också en rektor som fungerar i sin yrkesroll. Efter de första veckorna i norge säger sonen, det är så underligt här för ingn slåss eller bråkar på rasterna. Jag önskar att det var så för mina svenska klasskompisar också.
Vad beror det på att det är så kan man fundera på?
Mycket ska man höra och vara med om innan öronen trillar av det må jag säga. Det var länge sedan jag blev förvånad gällande skolsituationen för mina barn. Och är det något jag aldrig kommer att ge upp så är det kampen om mina barns rätt att bli bemötta efter deras person, inte vad andrar redan tror att de är.
Min dotter är ingen skitunge, hon är och förblir min hjältinna. Den dagen hela hennes potential som människa visar sig kommer jag skänka en tanke till er där ute som trodde att ni visste något. Kanske blir det hon som hånskrattar åt dumma uttalanden och minns vad alla gett henne under årenslopp i förutfattade meningar. Nej föresten så kommer hon aldrig att göra, hon kommer veta att det inte behövs för hon kan se sin egen storhet och vara nöjd med det.
Det man ger det får man. We will rock you!
i de orden kännde jag igen så mycket själv.
Att ha ett barn som är totalt missförstått i kampen om att finna sin rätta plats i samhället så lär man sig under tidens gång hur okunniga personer blickar ut över oss som familj med okunskap och dömande blickar. Och framförallt hur bemötandet under resans gång varit tvivelaktigt och fördömmande. Nu är det över, och en ny tid i våra liv har börjat. Men jag kan sumera resans gång med ett gäng jubelidioter, de som verkligen har försökt men inte haft kunskap nog och de som borde ha hjälpt oss men lyst i sin frånvaro. Det finns väldigt många nyanser i det här, det finns hårfina avvägningar och ett något jag aldrig har hört är faktiskt, du det här klarar jag inte av, det här är inget jag kan eller vet något om men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa er. Det hade varit fan så mycket bättre än fåniga försök som ödelagt oss ännu mera än vad det varit till hjälp.
Under de åren vi snurrat runt i olika fatalt misslyckade hjälpinsattser så måste jag ju ändå säga att jag är tämligen säker på att vi har lärt en hel del människor saker och ting. Det vill säga om de kan vara så ödmjuka att inse sina egna brister och klavertramp, frågan är om de har den förmågan. Vänder vi på steken så är det ju så att under trassliga socialaförhållanden så ställs vi som familj ut till yttersta beskådan och längst ut på ruinens brant och ifrågasätts långt in i det mer privataste rum än vad som är behagligt. Vi ska minsann ständigt vara beredda på att svara på ytterst privata frågor om våra liv. Av oss kräver de att vi minsann villigt ska berätta och tala om ALLT.
Är det logist i någons öron att man faktiskt gör det? Är det logiskt att man i kaos blir uppbokad hos en kurator och på utsatt klockslag berättar sitt livshistoria? Nej det fungerar inte så på riktigt i den riktiga psykiatriska världen. Här handlar det om förtroenden, relationer och att skapa ett gemensamt dynamiskt samtal så eventuellt leder framåt ett bättre mående som siktas väldigt långt bort. Ett förändringsarbete som inte en enda jävla skolkurator någonsin har kunskapen eller faktiskt tiden till att engagera sig i.Så ser sanningen ut i våra liv. Jag menar inte att kuratorns uppgift på skolan ska förkastas, vad jag menar är att kuratorn och dess högre chef faktiskt ska ge fan i vissa uppgifter som de inte har kusnakper om. Thats it.
Ja men det är våran skylldighet om en elev mår dåligt kom då rektorns ord i retur. Vad tror du vi håller på med då? Vad tror du jag och min familj har sysslat med under många år? Fattar du inte att du nu stegar in på marker du INTE har att göra med, just nu förstör du mer än du gör nytta. Ingen kan knäppa i fingrarna och få detta bra på fem minuter. Vi jobbar stenhårt med detta men på anat håll.
Rektorn köpte inte det jag sa utan svarar, nu är det ju skolkuratorns uppgift att...........
Jag skiter högaktningsfullt i vilken arbetsbeskrivning skolkuratorn har. Jag som mamma utnämner mig faktiskt själv till den personen som vet bäst kring mitt barns liv och jag vet precis i vilken riktning och viljet jobb vi lägger ner UTAN skolans inblandning i våra liv. Vi har överlåtit den expertisen åt annat håll. Långt utanför kuratorns rum och BUP. Frågor på det?
Under min mycket aggresiva framtoning som jag välvilligt tar på mig att jag hade då, i bland även nu, drar då rektorn slutsattser om mig och mitt barn under hånande ordval i telefonen. Under inga som hällst inlindade frågor säger rektorn, är ditt barn utredd för AD/HD?
Nej mitt barn har inte utretts för AD/HD eftersom det inte finns något som pekar på detta trots att du efter tre sekunder bildar dig den uppfattningen av någon anledning !
Kära läsare jag vill lova er att det brann i skallen på mig då. Jag ångrar bittert att jag inte orkade gå vidare med detta påståendet. Jag ångrar bittert att jag inte skrek ut i media vad fan en rektor helt taget ur luften ställde för frågor till mig i telefonen. Det jag ångrar var att jag själv under den här tiden var så pressad långt ut på marker att jag inte klarade av i fulltsändig frustration och hopplöshet att hålla mitt eget humör kontrollerat. Men just då känndes det som det fan inte spelade någon roll alls och mitt enda uppdrag i livet då var att rädda livet på mitt barn. Då skiter man faktiskt i det socialt aceptabla framfarandet och normer om hur man ska uppföra sig, man handlar med reptilhjärnan och inte vad och hur man är uppfostrad till att bete sig. Ytterligare en sak för männsikro att ta till sig och lära sig.
I dag vet jag ännu mer hur illa ställt det är hos den här personen i fråga. I dag presenterades hela hälsovårdsteamet för eleverna i aulan. Den här briljanta okunskapen får nytt yttryck.
-Ja och så kan ni gå till kuratorn om ni skär er eller mår dåligt på annat vis, är orden som sägs till alla eleverna.
Okej det här säger mig två saker. Ett den här personen har absolut noll koll på vad självskade beteende innebär och hur det fungerar. Två att stå där framför alla elever och välja ut en grupp och häva ur sig något så förbannat korkat borde vara mer än straffbart. Varför sa inte människan, alla elever som är tjocka kan få kostråd hos skolsköterskan. Alla elever som har klamydia kan gå till ungdosmmottagningen. Ni som har föräldrar som är alkoholister kan gå till socialtjäneten.
Varför gör man så här? Jo det enda jag kommer på är att man fattar noll av vad man säger och vad fan man sänder ut för signaler. Samtidigt så kräver de att eleverna ska visa respekt och räta in sig i reglerna som gäller. Jo men lycka till säger jag då. Nivån är satt och det var banne mig inte av ungarna den här gången utan av en person som har en ledande roll i skolvärlden.
Mitt barn sa, jag kännde mig ju så klart utpekad eftersom de har hållit på med mig helatiden att jag ska gå till kuratorn men jag vill inte. Jag hade lika gärna kunnat vifta med mina armar där i aulan för det känndes ju som mig hon pratade om.
Om nu den berörda personen läser detta och känner sig uthängd så säger jag bara, välkommen till min värld. Och skulle det vara så att personen i fråga vill ställa mig till svars för vad jag skrivit så säger jag bara helt okej för mig. Vill du ringa mig så gör gärna det, du har redan både mitt telefon nummer och mailadress. Du har ju bokat in ett möte med mig sedan förra terminen men du avbokade det ju i sista sekunden och efter det har jag inte hört så mycket mera.
Kör jag med fulspel tycker du? Ja då må det faktiskt vara hänt för ditt uttalande var ganska offentligt med hela gymnasiet som åhörare och vad du sa känns väl inte som en hemlighet bakom lykta dörrar precis. Glöm inte att den som inte har ett dugg att förlora är en ganska tuff motståndare att möta i diskussion. Och framförallt står jag på ungarnas sida som dagligen blir tvingade till att vara i en skola där de alla ska underkasta sig regler och uppföra sig, då är det fan i mig inte mer än rätt att vuxna också ska göra det efter ordningens alla regler.
Hur kan man kräva av ungarna att de ska sköta sig och uppföra sig om vuxenvärlden bevisligen inte klarar av att hålla sig inom ramarna för vad som är okej?
Det intressanta är just nu också att jag har två skolsystem att jämföra med. Ett i Norge och den här soppan jag har snyrrat runt i med mina ungar sen 90-talet. Jag ser en betydande olikhet. Samanfattningsvis kan jag väl säga som så att i norge tycks de vuxna våga vara just vuxna. Och informationen till föräldrarna brister aldrig. Det är ett väl utvecklat system med information via nätet. I norge har du också en rektor som fungerar i sin yrkesroll. Efter de första veckorna i norge säger sonen, det är så underligt här för ingn slåss eller bråkar på rasterna. Jag önskar att det var så för mina svenska klasskompisar också.
Vad beror det på att det är så kan man fundera på?
Mycket ska man höra och vara med om innan öronen trillar av det må jag säga. Det var länge sedan jag blev förvånad gällande skolsituationen för mina barn. Och är det något jag aldrig kommer att ge upp så är det kampen om mina barns rätt att bli bemötta efter deras person, inte vad andrar redan tror att de är.
Min dotter är ingen skitunge, hon är och förblir min hjältinna. Den dagen hela hennes potential som människa visar sig kommer jag skänka en tanke till er där ute som trodde att ni visste något. Kanske blir det hon som hånskrattar åt dumma uttalanden och minns vad alla gett henne under årenslopp i förutfattade meningar. Nej föresten så kommer hon aldrig att göra, hon kommer veta att det inte behövs för hon kan se sin egen storhet och vara nöjd med det.
Det man ger det får man. We will rock you!
fredag 17 augusti 2012
ICA Supermarket i Vansbro, den nya Kartellen
Har hört det några gånger av två olika personer. Fan Sabina, du är så arg på Facebook helatiden.
Ja det kan väl hända att jag är även om jag inte ser mig som en aggro typ själv, har bara väldigt svårt att tiga när jag tycker något är helt åt helvete fel. Nu under nattens sena timme kan jag grattulera ICA Supermarket i Vansbro som lyckats kamma hem hederspriset i turbomupp ligan.
Har troligen under något svagt ögonblick tryckt på gillaknappen på deras oficiella gilla sida på Facebook. Antagligen lockades jag av något erbjudande av sötsaker och choklad, eller föresten varför jag gillat sidan vet jag inte. Nu mer vet jag att jag OGILLAR den mer än vad jag brukar göra med reklampropagerande butiker på facebook.
ICA Supermarket Vansbros senaste statusuppdateringen lyder som följer:
I lördags förra veckan gick larmet vid flera tillfällen när "bärplockare" gick genom kassorna. Personerna smet från platsen och vi polisanmälde men ingenting hände....
Ikväll (2012-08-16) var det dag...
Ja det kan väl hända att jag är även om jag inte ser mig som en aggro typ själv, har bara väldigt svårt att tiga när jag tycker något är helt åt helvete fel. Nu under nattens sena timme kan jag grattulera ICA Supermarket i Vansbro som lyckats kamma hem hederspriset i turbomupp ligan.
Har troligen under något svagt ögonblick tryckt på gillaknappen på deras oficiella gilla sida på Facebook. Antagligen lockades jag av något erbjudande av sötsaker och choklad, eller föresten varför jag gillat sidan vet jag inte. Nu mer vet jag att jag OGILLAR den mer än vad jag brukar göra med reklampropagerande butiker på facebook.
ICA Supermarket Vansbros senaste statusuppdateringen lyder som följer:
I lördags förra veckan gick larmet vid flera tillfällen när "bärplockare" gick genom kassorna. Personerna smet från platsen och vi polisanmälde men ingenting hände....
Ikväll (2012-08-16) var det dag...
s igen kl 19:50 när två "bärplockare" skulle gå ut genom kassorna tjöt larmet och de fick bråttom mot utgången, en i personalen följde efter men personerna sprang i riktning mot Statoil. För att slippa bli förföljda slängde ena mannen stöldgods efter vägen som personalen plockade upp och tog tillbaka.
Lite senare ringde vi till polisen och berättade vad som hade hänt och de tog upp en anmälan om snatteri till ett värde av 196 kronor. Vi åkte även ut och kollade om personerna fanns kvar i närheten och när vi åkte förbi Vansbro Camping kom personerna gående där och gick in i ett tält. Bredvid tältet stod en Polskregistrerad bil. Vi ringde igen till polisen och berättade att vi visste vart personerna befann sig och de tog uppgifterna och sa att de inte hade någon patrull tillgänglig men skulle ringa upp senare. Vi sitter fortfarande spänt framför telefonen och väntar.....
Lite senare ringde vi till polisen och berättade vad som hade hänt och de tog upp en anmälan om snatteri till ett värde av 196 kronor. Vi åkte även ut och kollade om personerna fanns kvar i närheten och när vi åkte förbi Vansbro Camping kom personerna gående där och gick in i ett tält. Bredvid tältet stod en Polskregistrerad bil. Vi ringde igen till polisen och berättade att vi visste vart personerna befann sig och de tog uppgifterna och sa att de inte hade någon patrull tillgänglig men skulle ringa upp senare. Vi sitter fortfarande spänt framför telefonen och väntar.....
Den absolut första frågan jag ställer mig är om samma statusuppdatering hade skrivits ut om det hade handlat om en ortsbo. Alla i från Vansbro är ju iklädd Fristads arbetsjacka, träskor med stålhätta, keps på skallen och rutig flanellskjorta? Ni vet stilen vi brukar kalla Vansbro kostym och det modepolisen får migrän av. Då vet ni vilken stil jag talar om och alla som ser ut så kommer i från Vansbro eller Sunne, eller hur?
Vet mycket väl att jag också gjorde en generalisering just nu, skillnaden är just att jag VET OM att jag gjorde det. I Statusuppdateringen beskrivs hur ICA Supermarkets personal är ute i bil på campingen på privatspaning! Men för i helvete vad handlar det om för Vilda Western?
Brukar ICA personalen åka efter snattare i sina bilar och reka vart snattaren bor, notera bilars reggskyltar och sedan döam alla i en grupp? Eftersom detta tycks förekomma i Vansbro så kan ju knappast en enda ortsbo snatta. Menar varenda en måste ju veta exakt vart alla bor på den lilla orten. Innan man hunnit springa hem med sitt snattade tuggumi eller grillade kyckling så har ICA Supermarkets personal redan hunnit parkerat sin privatspanar bil hemma på gråden och min fråga blir då vad tänker privatspanarna göra när de ringat in boven och rekat bosdasplats och omringat gärningsmannen?
I statusuppdateringen så talar man om bärplockare, vad kallar man det om det är en ortsbo? Westlingsarbetare eller Prockordiasnattare, för alla som ser ut på ett visst sätt måste väl ingå i samma gruppering i samhället eller hur? Fy fan för generaliseringar av människor. Fy fan för dumhuvuden som dömer ut grupper och tror sig veta. Tänk om det inte alls var den förmodade snattaren som siktades på denna camping, det kan ju ha varit en männsika som var väldigt likt den förmodade snattaren, eller kanske snattarens tvillingbrorsa? Undrar just vad ICA Supermakrets personal har för utbilldning att avgöra den saken? Trollar man fram ett DNA test i bland gurkorna eller hur går det till?
Förvisso kan man nu mer uträtta en hel del ärenden på ICA men ska det också inkludera en polisiär verksamhet så vete väl fan om jag går med på det hela längre. Detta är ju helt urflippat och jag skulle gärna vilja ha svar på i vilket syfte ICA Supermakets personal är ute och åker bil för att leta upp folk? Så länge inte snattaren har kvar varorna och är ertappad på bar gärning så kan man inte sätta dit någon för snatteri heller. Privatspanarna i ICA uniform säger ju att de sett snattarna slängt varorna på vägen så varför är de ute och letar efter de?! Det låter ju som maffia fasoner och påminner mer om just maffia än att det drivs en matvaru´butik.
Det mer naturliga och bildade sättet att hantera saken borde väl vara den att man kontaktar polisens högre chefer och uttrycker sitt missnöje över att inte få hjälp. Givetvis så tycker jag illa om snatteri, det är olagligt och inte okej, men jag tycker ännu mindre om privat polisarbete och medborgargarden. Har man nått dit så är det fara på färde. Att man sedan helt öppet gör det med ICA Supermarket som polisbricka får mig att tycka att det är ännu märkligare. Givetvis tycker jag att det är bra att dumskallar gärna skriver ut offentligt vad de håller på med, det är enklare att bemöta då.
Så där då, då fick jag lov att bli förbannad minst en gång i dag också då.
onsdag 15 augusti 2012
Om i dag var min sista dag och i morgon försent.
Existensiella frågor bearbetas och funderas nogsamt på. Har just puttat ut min lilla unge ur boet och det gör mig till en bergochdalbana. Kommer alltid vara rädd för hennes sjukdom som så lätt kan gå överstyr, och vem ska då hjälpa henne i nödsistuationer? Det här bygger helt på hennes eget omdöme och förmågor. Jag måste släppa även om en del inom mig skriker högt och ljudligt. Jag är alltid rädd, kommer alltid att var. Min rädsla för att hon ska försvinna i från mig och att sjukdomen tar henne i från oss måste jag hantera.
Jag får överlåta ödet och dess nycker åt högre makter. Min oror kan i bland kväva mig, helt ta luften ur bröstet på mig. Men jag måste låta min älskade unge och bästa vän prova sina vingar nu. Det är dags nu som ett helt naturligt steg ut i vuxenvärlden.
Just nu går jag igenom hela hennes liv, allt vi gemensamt har gått igenom och krigat oss fram till. Helt ofattbart att vi alla nu är framme vid målet. Trodde aldrig det, trodde inte att vi skulle överleva och klara oss. Även om jag för många år sedan låg vaken en natt och gjorde ett aktivt val, ett val om att ALDRIG ge upp kampen och få mitt älskade barn att förstå livets stora mysterium och att man faktiskt påverkar sina livsval i hög grad helt själv.
Att det faktiskt går att välja att må dåligt och gräva sin egen grav eller vägra ge upp och kämpa med blod, svett och tårar för att laga i hop det som gått sönder. Att faktiskt vuxna i livet som sviker inte har bättre förstånd, att det faktiskt inte beror på något anat än bara ren jävla egoism och dumhet. Inte för att barnet har gjort fel.
Detta har varit stora huvudfrågor under fem långa år. Jag har fått klä skott för så mycket för att jag just faktiskt varit där, jag har stått nära, jag har aldrig övergivit. Enkelt har det aldrig varit, det har varit för jävligt. Att få ta så mycket sorg, arga ord, ledsna ögon som jag inte har orsakat direkt men ändå fått bära och hantera.
Jag har fört kampen för mitt barns liv samtidigt som jag stridit för att få en Socialtjänst att se och förstå. Konstigt att man nu mer har helgrått hår under den svarta hårfärgen, nej inte speciellt underligt alls. Sen bakar vi in en kroniska sjukdom i det hela som handlar om liv eller död om det vill sig illa. Fan att man inte har magsår nu mer det är ju ett mysterium, eller i alla fall lite sura uppstötningar i bland.
Nej det handlar om att man inte kröker ett spett så enkelt. Man ger sig inte på mig eller min familj. Jag ångrar mycket i livet, men ingen kan någonsin komma och anklaga mig för att jag inte har kämpat för mina barn, främst min äldre vapendragare som behövt mig mycket mer under en period i livet. Det har jag gjort med stolthet och huvudet högt oavsett vilka underliga anklagelser jag fått stå till svars för ställda av Malung-Sälens Socialtjänst.
Anklagelser och stor förnedring, bespottad och dragen runt i skiten. Saker de har undersökt och frågat som jag inte vill skriva här för det är så vedervärdigt. I mitt arbete vet jag så svårt det är att bedöma och avgöra, det jag eller Socialtjänsten håller på med är inte alltid mätbart det handlar om att ha en mycket god koll på sina egna värderingar och vad man faktiskt står någonstans i världen. Är det klienten eller mitt eget tyckande som talar? Jätte svåra saker men ack så viktiga saker att helatiden ha med sig.
Jag och min familj bröt ett normmönster, det var något som fick mycket stora konsekvenser och i dag har jag tränat på det hela så jag är väl invand i normtänk, kritsikst granskande av mig själv och omvärlden. Tack Malung-Sälen Socialtjänst för den saken. Hade aldrig utvecklat den färdigheten så pass utan era misstag och tramp i klaveret.
En sak som jag lärde mig är att man inte får åka på hårdrocksfestival, det tycker BUP och Socialtjänsten är mycket dåligt och anses som ett mycket undermåligt prioriterande i livet. Det är i det ögonblicket BUP ringer Socialtjänsten och änmäler mig som en dålig förälder och känner sig oroliga för mitt barn. Att hårdrocksfestival är som ett vilohem där jag hämtar kraft, ork och energi var det väl ingen som begrep, undrar just vilken normtänk som ploppade upp i den examinerade kuratorn och socionomens skalle?
Att mormor var inringd som barnvakt/hundvakt hjälpte inte. Att jag skulle vara borta fem dygn och få slippa undan det absolut värsta kaoset och infernot här hemma var det ingen som förståg. Av alla andra 360 dagarna på året levde i kaos och behövde få åka bort en stund var det ingen som kunde se. Att jag inte kunde komma på det där mötet som bestämts bakom ryggen på mig utan bad om att få komma två dagar senare för att jag var just på hårdrocksfestival var det inte en jävel som lyssnade på. Nej jag var inte samarbetsvillig och att jag inte prioriterade mitt barns mående skulle jag visst straffas för.
Det var just mitt barns mående jag prioriterade, jag var tvungen att åka bort en stund för att orka vidare. Ursäkta mig så jävla mycket för att jag tycker om hårdrock och älskar festivalliv och konserter. Att jag gör det säger inte ett dugg om mina förmågor som förälder eller mitt vuxna ansvar. Att jag aldrig har krånglat med mötestider och alltid försökt komma räknades inte heller. Att den andra föräldern ALDRIG kom på ett möte utan ALLTID krånglade sig ur det hela räknades inte heller. Den föräldern som ALTID kom upp som pudelns kärna i det dåliga måendet behövde aldrig infinna sig och bli anmäld på något vis som ett orosmåln till socialtjänsten. Visst är det underligt kan man tycka !? Men den här trallen har pågått ungefärligen i samma spår under alla åren.
Och ja jag sket ta mig fan i varenda orolig kurator på BUP och drog på Swedenrock utan att tveka. Jag visste mycket väl vad jag gjorde. Hur skulle jag kunna rädda livet på min unge om jag inte räddade mitt eget först? Sen gick drevet kan jag lova. Men ångrar jag mig, nej faktiskt inte och förhoppningsvis lärde jag den oroliga kuratorn Peter på BUP att vila och återhämtning för en förälder kanske inte alltid innebär, dansbands musik eller all incklusive i Thailand.
Men det viktigaste av allt är att jag genom mina handlingar har visat att man får ta ansvar för sitt eget liv och handlingar. Just den biten fattas allt som oftast ute i samhället i dag. Där ser jag en stor brist och min tro är att mycket skit vi ser i dag just beror på att kidsen inte riktigt har lärt sig den biten. Mycket av den normbrytande sättet vi har varit på är just att jag varit stenhård med handling och då ska du vara beredd på konsekvensen också. Lägg där till att jag som upprörd lägger mig till med ett mycket opolerat språkbruk så uppfattas jag nog i det närmaste som en galning. Plus den lilla klausulen att jag råkar lyssna på hårdrock. Mina ungar kan man inte sitta som en farbror Barbro framför i sin mjukisdress och tro att man vinner förtroende av.
Under resans gång har jag i det närmsate proklamerat högljutt om att det ta mig fan får lov att vara någon mer än jag som talar om att visst beteende och uppförande icke är aceptabelt. Jag köper inte konceptet jag mår så dåligt och därför.........Det finns inga ursäkter för ett urspårat beteende bara för att man mår så dåligt. Är man talförd, vilket vi alla i familjen är, så får man så vänligen bruka sig av den egenskapen i stället för anat stortok.
Nej då det har heller inte ansetts som så väldigt bra. Jag som mamma måste ha något som brister i anknytningen?! Jo men tjena mittbena varför det nu då? Hur förbannad, aggresiva ordväxlingar jag fått stå pall för så har jag aldrig någonsin kännt att min anknytning till mitt barn har varit brustet eller fel. Jag har det till och med väl dokumenterat i från utbilldad personal att det inte finns någon brist i anknytningen.Åter igen den stora frågan vart är den andra förälder i detta då? Kan det var så att han har stora problem och brister i anknytningen till sitt barn? Det har ALDRIG ifrågasatts mer än, nej han vill ju inte komma på möten vi kallar till så det vet vi inte. Nej men för i helvete om man inte kommer på ett enda möte under flera års tid så kanske det i sig pekar på en brist i den här anknytningen som det så gärna talas om, eller?
Jag vet inte varför man så gärna ville sätta dit mig på piltavlan som bulls eye. Har inte den blekaste aning hur det kunde spåra ur så in i den milda grad för Malung-Sälen Socialtjänst. Jag ångrar varje dag att jag bad om hjälp där i från första stund. Det hade besparat oss en hel del saker som har blivit bieffekter av deras undersökanden och utredningar. Bland annat ekonomiskt och den biten roddar vi fortfarande i. Men det är väl lika obekant för de som att man kan vila upp sig på en hårdrocksfestival.
Jag har fortfarande inte frågat de varför de helt plötsligt slutade att höra av sig. Det skulle jag vilja veta faktiskt. Alla miljoner skattekronor de spenderat på mig och min familj kanske skulle behöva kvalitets säkras på något sätt där man samanfattningsvis gjorde något sorts avslut. Men inte det inte. Här har Socialtjänsten lagt ner en enorm tid och massor av pengar, men de vet inte hur deras insattser alls har fungerat. Inget avslut är gjort och helt plötsligt så kan man väl ifrågasätta hur stor deras oro under åren har varit egentligen? För mig är det ganska enkelt att det de pysslat med enbart har varit ett spel för galleriet. När de till slut och sist verkligen inte kunde finna en enda skiten ska att sätta dit mig för i egenskap av dålig förälder så var den enklaste vägen att ta den tysta varianten. Tiga sig ur det hela eftersom de själva snärjt in sig så pass duktigt att de inte hade mer att säga, där med blir det
bara tyst.
Om i dag var min sista dag och i morgon försent så vill jag bara säga att jag ångrar inget jag uttalat mig om i Malung-Sälens Socialtjänst korridorer. Jag sover gott om natten, frågan är om alla gör det som varit inblandad i den här historian?
torsdag 9 augusti 2012

Min lillasyster Sara a.k.a Syrsan kom med det briljanta förslaget om ett besök på Tomteland. Vet ni hur roligt det är att vara där under sommartid? Det är absolut väl värt ett besök och för att följa dagens program är det bra att knacka på dörren redan kl 10.00.
Under hela dagen är det sen fasta tider med olika shower och runtvandringar för intresserade sagointresserade stora och små. Älvor, troll, nissar och självaste tomten så klart. Vad gör de under sommaren kan man fråga sig? Ja det får man veta om man besöker Tomteland under en dag. Jag gillar stället men inte tomtar, underlig kombo kan man tycka men husen,och trollen är mitt forum kan man säga. När jag går in i trollens hus så är jag hemma. Gammla möbler, stökigt och absolut inga fyrkantiga rum, massor av lådor att dra ut och kika i och småprylar överallt, coolt.
När vi kom in på Tomteland i dag så hammnade vi mitt i en show där nissen samtalade med de ljusskygga stornäsade, rundnätta trollen, givetvis på deras språk. Jag hade lust att knuffa undan alla ungar och ställa mig längst fram så att jag kunde höra men jag hejdade mig själv. Älskar trollen för att de är absolut icke korekt på något sätt. Att se det och barnensförtjusning gör mig hjärtligt glad. Där uppe stog trolltyget och spottade loskor och betedde sig ohyffsat. Det får man som troll och då gör man det bara för att man kan samtidigt som man tycker att människor är underliga saker som saknar rim och reson. Underbart :-)
Alven, häxan och fen strosar runt bland barnen och väcker någon sorts skräcklblandad förtjusning. Deras karaktärer präglas genom deras sätt att bemöta gästerna och en del små kanske inte uppskattar den hånskrattande häxan lika mycket som den lena fen som sprider lugn och harmoni med hjälp av alven.
Säger till syrran att det hade varit förbaskat roligt att vara en av karaktärerna men att min enda chans är nog som troll, troligen utan konstgjord stoppad mage då den redan är på plats helt naturligt. Jag vill också spotta och bete mig som ett speedat troll, hoppa och flaxa i armarna och tala så att människor inte förstår. Snabbt replikerar syrran på det hela att hon vill då gärna vara häxa för att kunna skrämma barn. Det är liksom lite av min systers specialområde och mycket speciella humorsida. Hon skrämmer barn, speciellt andras barn (läs syskonbarn) och skrattar där efter som en dårpippi.
En speciell gång av denna skrämmsel humor visade sig för många år sedan. Vi hade köpt käk i korvmojen och satt hemma vid köksbordet och mumsade. Sonen hade sina strips kvar i stripskartongen och syrran började berätta en saga. Han lyssnade och stämmningen sjåsades upp till en hög nivå och hans ögon blev större och större. Hon fick det till att bli så spännande att han knappt andades. Och hela berättelsen avslutas med att hon smäller knytnäven i bordet. Han hoppar högt och stripsen hoppar ännu högre, de är en bra bit på väg upp mot taket och vänder och det blir inte så mycket som ett saltkorn kvar i kartongen. han blir urförbannad och sadist syrran garvar sig sönder och samman, skitfränt att skrämma andras barn, jo man tackar ja.
Nu har ungarna lärt sig hur hon fungerar och de drabbas sällan av denna chokerande sagoberättare längre. Ingen vill höra henne berätta sagor längre, konstigt va? Gud förbjude att hon får anställning på Tomteland, vrenda unge kommer få gå i samtal efter det besöket, det lovar jag. Men jag älskar min syrra för det, och visst kan jag tycka det är lite roligt med en skrämmande saga men kanske på lite mindre skräcknivå.
Han en vän med samma förtjusning för skrämselpropaganda i sagovärlden. Det roligaste skrämmslet hon vet är när syrran sjöng imse vimse spindel för sin lilla tös och skruvade till det hela så det slutade med att det lilla flickebarnet hoppade till och rullade ur sängen. Avsikten var inte menat så men trots det ett resultatet av en skräckmästares konst att skrämmas.
I begynnelse av Tomtelands historia så gjorde jag, syrran och våra föräldrar ett besök där. Den gode modern tyckte att ett snyggt syskonkort i tomtens släde var ett absolut måste. Vet inte om jag var så villig då att genomföra detta fotoarrengemang men det finns i alla fall dokumenterat i familjens ägor i från den utflykten. I dag fick vi lov att köa i bland fotograferande, tyskar, holländare och deras barn för att själva trycka ner oss i den släden och sända ett MMS till morsan. Hör och häpna vad mycket mindre den slädan var nu mot då. Helt otroligt vilket nerköp av Tomteland att införskaffa mindre slädar, eller hur det nu var med det två julskinkorna som satte sig i den.
När vi sände MMSet till morsan kom det genast tillbaka en text där det tydligt visade sig att hennes hjärta blev berört, åhhh mina flickor, skrev hon. Hon minns också den där gånge med hela famliljen på Tomteland som en rolig minne då vi var en hel familj och livet var annorlunda mot vad det blev senare.
Syrran och jag är två olika individer, men vi delar våran uppväxt, vi delar värderingar och vi delar otroligt mycket i vardagen. Men oftast brukar det vara så att det jag tycker om gillar inte syrran. som Iron Maiden till exempel. Hon gillar Nirvana och det gör inte jag. Under lite längre bilfärder kan det uppstå lite av friktion då det gäller musik, jag tycker om att höra på högmusik, syrran får fel och trassligheter om volymen är för hög och skruvar gärna ner. Ja så går det på trots att vi gillar rockklassiker båda två.
Under bifärden så får jag då nöjet att lyssna till Aces High med Iron Maiden, bara för att måste jag höja volymen en aning, bara några knäpp uppåt. Syrran ger mig en ondaögat blick men ändå uthärdar hon det hela för att hon vet att det är ingen större ide att tjafsa om den saken. Samtidigt så får jag en godistablett av ungarna i baksätet, ni vet en sån där godis man trycker ur i från en karta som påminner om medicinkarta, eller P-pillerkarta om man nu vill asociera till det.
Formligen helt uppslukad av mitt husbands musik på radion kopplar jag i från all annan selektivhörsel som går. Jag lyssnar till musiken med hela mitt sinne och jag får som vanligt gåshud av den här låten för den betyder så mycket för mig. Jag hör inget av vad omvärlden vill säga mig, det är jag, Aces High och Steve Harris i ett förenat ögonblick. Tror ni inte på fan att syrran skruvar ner volymen! !
Jag är blixtsnabb på volymknappen snabb som en vessla skruvar jag upp igen. Det så att man skruvar inte ner när jag lyssnar på Maiden, då får hon bli hur jävla yr och hörrselpåverkad hon vill det struntar jag i. Jag är i alla fall storasyster och det här bestämmer jag så är det. En enda låt med min volymmängd får banne mig lov att uthärdas, punkt.
Om det nu är så att syrran har en speciell humorsida för att skrämma barn så har jag det när hon ser ut på ett speciellt sätt. Hon spärrar upp ögonen och ser rolig ut, inte med flit utan för att jag vet att hon kommer liksom säga något på ett speciellt sätt och då gör hon en min. Mitt i Aces High och min njutningsfulla musikstund ser hon ut just på det där roliga sättet, hon stirrar på mig och artikulerar så mycket hon kan. Känner mig lite som en person vars interlekt gör att den som talar till mig måste överdriva sitt artikulerande för att jag ska förstå. Känner syrran så väl att jag bara ser vid hennes inandning att nu kommer det där jävligt roliga, hon kommer få mig att garva, mitt i Aces High och allt.
-S A B I N A, ungarna försöker S Ä G A till dig att D U äter S E L O F A N !
Hinner för bråkdelen av några sekunder tänka att jag äter väl fan inte selofan, jag äter på en hård tuttifrutti karamell.
-Va!? Äter jag folie?
-JA och det försöker de tala om för dig med du HÖR ju inget. Jag skruvade ner för att du skulle höra men du skruvade ju upp igen.
Skrattsalvan är ett faktum och hela bilen blir som en enda skrattpåse. Herre min skapare här sitter jag och lyssnar på Iron Maiden och märker inte att jag tuggar på folie och inte heller att mina små älskade ungar i baksätet försöker påtala det hela. Uppenbarligen är jag ett äkta fans som inte märker att jag tuggar på folie när jag lyssnar på deras musik.
Jag älskar Iron Maiden.
Jag älskar min syster
Jag äslar hela min familj
Och jag fetgillar Tomteland.
Det var allt för nu. Godnatt.
torsdag 26 juli 2012
Suget efter kunskap.
Jag är superbra på att prata.Talar ofta och väldigt mycket. Skrattar högt och gråter i bland också. Har ett opolerat språkbruk men en ganska bra bildning trots allt ändå.
Jag tycker om att veta saker. Onödigt fakta kanske en del vill påstå men jag anser att ingen kunskap är onödigt. Just nu vet jag att Skarven tillhör pelikanfågeln även om det i bland kanske är aningen omdiskuterat i bland fågelkännarna.
Denna lilla fakta del om sjöfågeln Skarven har nu sorterats in i skallen på mig, har inget intresse alls av fågelskådning eller fågelläten. Det intreserar mig föga. Men visst är det väl skoj att veta lite om mycket.
Att just skarven kom på tapeten är i sig en lite skojfrisk historia. En vän till min dotter blandade samman garva och skratta och i all hast blev det då skarva, utifrån det föddes då ordet och uttrycket att man just skarvar när man skrattar fasligt hysteriskt. Och det ena gav det andra och nu mer går vännen under smeknamnet skarven. Och sist men inte minst finns nu denna lilla fakta ruta inpräntat om denna här sjöfågeln i min skalle.
Just den här typen av underlig slutledningsförmåga och faktamässiga saker fasnar i mitt minne som bomull på kardborreband. Det är väldigt enkelt att just ta in sånt här. Och jag vill verkligen slå ett slag för just den här typen av kunskap och vetande. En del kanske benämner som allmänbildning men som jag mer kallar street smart.
Att veta mycket om lite innebär att de sociala samspelet med andra människor blir otroligt mycket enklare. Du har alltid något att tala med nya människor om och öppna nya kontakter går mycket enklare. Om man då förstår vikten av att bruka sig av det på ett bra sätt så är man just gatusmart/ street smart.
Min brist är kungar och historiska händelser. Där sitter en låsning i från skoltiden antar jag. Men man kan ju alltid dra till med Gustav Wasa och hoppas på att det går vägen. Romerska sifferkombinationer kan jag heller inte, det är svårt tycker jag. Men V vet jag i alla fall att är fem och tänker då på
Gusta V som kallas V-Gurra, alltid något att bidra med kanske. Om inte annat så kan samtalet inledas med det fakta att man faktiskt inte kan något om saken men gärna lyssnar och lär av den man samtalar med.
Vissa gillar ju att dumförklara människor med kunskap. Dumförklaringar av mig pga min kunskap är inget jag drabbas av allt för ofta,beror väl på att jag inte har kunskap av den digniteten kanske. Eller så kanske det är en kombination av kunskap och det yttre som gör att en del klacificerar in människor i facket nörd. Eller så beror det på att jag är tjock och där med är en uppfattning och fördom den att man är dum i huvudet. Jag tänker på en speciell händelse som blev så uppenbar under studentfirandet i byns centrala del, vet att jag har skrivet om det tidigare men mina tankar faller ofta tillbaka på just detta.När studenterna i från NV programet steg upp på står ett gäng killar brevid mig och hånar studenterna.
-Hhaha jävla nördar, fyfan vilka jävla töntar, säger en av killarna som jag vet lever ett liv utan arbete, gärna dricker öl och drogar lite då och då.
Det här förbannade hånfulla sättet att bara uttrycka sig gjorde mig först jävligt förbannad. Hur kan man dumförklara människor och deras studier? Det står väl alla fritt att studera sig fram till passande utbilldning. Att förutsättningarna och motivationen för det är olika är något annat.
Sen kom jag på att det enbart är killens avundsjuka som talade. Att han är ganska bitter på sina egna livsöden och val och måste då håna sina ganska jämnåriga medmänniskor för att de valde ett liv i studieböckerna i stället för livet på glid bland alkohol, droger och arbetslöshet. I stället för att göra det jag först tänkte, som var en regäl uppsträckning hos killen med avund, så skulle jag ha passat på att stegat fram och frågat en sak. Borde ha frågat om han själv ville entra scenen med studentmössan en vacker dag och om han var beredd på att förändra livet och ville ha ett arbete. Om han nu ville göra det valet att ta sig i från socialbidraget till en egen lön så är det aldrig försent att börja.
Har under sommaren funderat på händelsen så många gånger och jag vet inte riktigt varför den återkommer till mig. En ganska solklar sak är i alla fall att jag tycker att man som 20-åring med den här attityden och faktiskt offriga sättet att försätta sig själv utanför samhället är en stor bedrövelse och ett nederlag för alla, främst för grabben själv som just nu håller på att pissa bort sitt liv. Jag tycker att unga människor som inte förstår och ser livet mer värdefullt än så här verkligen behöver hjälp av vuxenvärlden att fatta galoppen och se sin del i framtida val.
Vet att killen kommer i från en icke akademisk familj men ändå en socialt anpassad familj. Inget så extraordinärt eller underligt alls. Kanske föräldrar som inte kännt sig direkt delaktiga i samhället pga olika orsaker. Kanske en liten sluten krets där den mer rädda sidan har talat i familjen, utanförskapet har blivit en självuppfyllande proffetia i stället för att se och försöka göra sig delaktig.Det är lättare att se och tycka illa om andra än ta en titt på sina egna livsval.
Det sociala arvet har nu deras son ärvt ner och han har lärt sig sedan barnsben att vissa minsann är märkvärdiga och tror de är något, oss är det synd om och han kan inte förstå eller se att han själv har makten i sitt liv att förändra det hela. Det här är inte saker jag gissar mig till utan saker jag själv sett och hört av familjen själv.
Att man som 20 åring bestämmer sig för att det bekvämaste enklaste livet är att leva på socialbidrag är i sig en bedrövelse, ingen skulle få komma in i den trallen, det är förödande och fullständigt helt förstörande för det mänskliga värdet och självkännslan. Det försvinner fort och det är svårt att ta sig ur trallen och offerkoftan är på. Vissa små halvhjärtade försök kanske görs att ta sig ur det hela. För att få socialbidrag så ska man vara inskriven på arbetsförmedlingen och det vet man ju vad de kräver. Man ska gå på kurser hit och dit, lära sig skriva CV och anat mycket bra att kunna saker. Här vill jag sätta stopp.
En del av er kanske skrattar just nu och tänker att den där bruden fattar ju inget, hur fan kan hon sitta där på sina höga hästar och tala om hur det är att gå på socialbidrag? Hon kan hålla käft och dra dit solen aldrig lyser. Om någon nu tror att jag inte vet vad jag talar om så kan jag faktiskt berätta att jag en gång i tiden var just en av de som fick socialbidrag, nu mer vill man väll kalla det försörjningsstöd för att förfina det hela en smula. Jag vet att det är en förminskade värld av människan att leva som socialfall, det kommer man aldrig i från. Även om jag är ur skiten just nu så kallar jag mig mer än gärna socialfall, allt för att faktiskt ge ett ansikte åt just vad ett socialfall är och att skämmas för den saken är inget som riktigt ligger för mig. Kan samtidigt passa på att spräcka myten om att man går på soc, grinar en skvätt och sen får pengar i näven som ger en guld och gröna skogar. Så är det inte. Att få försrjningsstöd är väl reglerat och samma norm för hur mycket pengar man får är väl reglerat. Och de som gnäller på hur rika de som går på soc är och har råd med allt kan ju testa själv och se om de håller sig för skratt eller inte.
Jag tycker att det altid ska vara en motprestation av något slag om man ska få socialbidrag. Är man ung som den här killen jag tänker på är så handlar det inte om att gå på arbetsförmedlingens kurser om ditt och datt, att liksom under tvång se till att det skrivs arbetsansökningar i parti och minut som troligen inte han vill (läs vågar) jobba med i alla fall.
Först måste man förstå att den här typen av individer behöver en grund att stå på helt i från ruta ett. I den här människans liv så handlar det inte om att lära sig skriva CV och söka jobb. Nej det handlar om att som steg ett förstå och lära sig att ta ansvar för sina egna handlingar och val. Det behöver man förvisso inte vara ung för att behöva lära sig, det finns många som går igenom hela livet och inte fattar den enkla ekvationen. Som ung har man i alla fall ett långt liv framför sig och tar man av sig offerkoftan så tidigt det bara går så är chansen i alla fall större att man får ett värdigt liv väl fungerar i samhället.
Efter att man lärt sig ansvara för sig själv och sina handlingar, även fått känna på det fakta om sin egen person och hur man fungerar så kanske man så sakta kan börja i små steg fundera framåt. När man fattar att sin egen arbetslöshet inte beror på regeringen eller invandrarna som stulit jobben så är det dags att fundera på fortsatta val i livet. Kanske kan man börja se att kunskapen inte alls handlar om mätbara betyg i studieböckerna. Kanske kan man börja ta till sig och förstå att kunskap
inte är fel, inte behöver vara nördigt eller alls tungt att bära.
Kunskap handlar inte bara om matematiska lösningar eller gramatik, det handlar om att se världen ur ett större perspektiv och förstå sambanden av saker och ting. Jag har tjatat om det här tidigare men på något sätt så känns det som en insikt som långt i från alla förstår. Jag gillar tanken på att alla faktiskt tycker om något i livet. Det kan vara ärtor eller kanske musik, skateboard, naturen eller kanske bara ligga och sova. Ja men så bra. Utgå i från individens speciella intressen och bygg på det. Snickra på alla kunskap det bara går om just vad som händer när man sover och varför, eller undersök vad som gör att en ärta just är en ärta och grön.
När man sen väckt lusten av kunskap och varför det är roligt med kunskap så kan man gå vidare. Bygga självförtroende och ge det stöd som behövs för att fungera. Efter denna enklare varianten av beskrivning på ett bra mycket större komplext tänk så kanske man sakta och försiktigt kan börjas fasas in på det nu eventuella skrivandet av CV eller kanske framtida utbilldningar.Ledodert som absolut först måste matas in och förankras är personligt ansvar för vad du än tar dig till. Efter att ha förstått det kan kan man hata världen som en vis man sa till mig.
Grejen är ju den att man inte kommer hata världen och skylla på allt möjligt och omöjligt om man nått insikten om det personliga asvaret och sin egen del i hela faderullan. Alltså ger man den här typen av personligehet absolut det friavalet att tycka vad den vill, man tar inte ifrån den något, men man puttar in nytänket och möblerar helt enkelt om i sinnet. Produkten blir utifrån detta helt lysande och tankeutvecklingen är i full gång och processen har startat. Jubel i busken fan så bra och så enkelt det låter.
Det är inte enkelt, men det är heller inte ouppnåligt eller omöjligt på något sätt, man snackar gärna om att ge ungarna de rätta verktygen, vilket i sig enligt min egna uppfattning inte alls är förankrat i ordens rätta bemärkelse. Hos en del vardagshjältar finns detta tänket, men långt i från hos alla som borde ha det. Och absolut inte alls hos alla som ändå brukar sig av den frasen och ordval.
Back to basic och tänk utanför den vanliga lådan så skulle världen och livet se bra mycket bättre ut för de som faller i från. Fångar man de här kidsen tidiagre och puttar på i rätt riktning så är jag säker på att det är en samhällsekonomisk vinst i slutet, för oftast talas det om resurser och pengar som inte finns. Det är ett pissdåligt argument som jag aldrig kommer köpa eller gå på. Pengar finns punkt slut, det handlar om viljan att prioritera och lägga pengarna på rätt saker.
Därför tänker jag då skänka kommunen en liten ide och jag är tämligen säker på att skulle kunna fungerar. Jag är säker på att det går att skramla ihop en grupp via SOC, skolan och arbetsförmedlingen av unga människor som fallit ifrån fullständigt. De som befinner sig i moment 22 och har rätt till socialbidrag, tvingade till AFs kurser som är lagd på en allt för hög nivå trots att Af själv inte tycker det. Och utifrån det börja jobba med ungarna i personkännedom och att ta det personliga ansvaret.
Jag är inte upphovsmakaren till iden, jag vet att det finns på några orter. Men det här handlar kanske inte så mycket om att göra det så det ser snyggt ut på ett papper. Det här handlar om att rätt folk driver saken, de som vet vad det handlar om och faktiskt har det genuina intresset och personligheten för att fixa det. Och inom den här branchen och riktningen så har ju jag då mina personliga favoriter och egna kunskaper om att kanske se och förstå vem som kan och ska driva det hela framåt för att faktiskt nå resultat. jag skulle kunna snickra ihop ett dream team av människor väl lämpade för saken på en kaffe rast. Vilka det skulle vara behåller jag för mig själv.
De här ungarna behöver finnas i rum där de känner igen sig själva, de behöver känna igen sig i språkbruk och genom det känna tryggheten för att våga släppa de fasader och rustningar de dragit på sig genom årens lopp, kanske under hela sin livstid. Man måste hjälpa de att punktera myten om sig själva och sen vägleda de fram till det nya, men ingen ska göra det åt dom. Bara med en varsam hand lotsa de fram till kanske det första mötet med sig själv genom tiderna. Det är slut på clownen Manne och Eva Rydberg farsen nu. Dags för det verkliga livet.
Fasader ska rivas, murarna ska bort och det vuxna i livet finns som förebilder och hoppingivande medmänniskor, inte motspelare som bara raserar. Så vill jag att det ska fungera i stort. Att skapa en grupp med de här individerna ser jag bara som stora fördelar, de ska få känna grupptillhörigheten och i gruppen blir det en sorts hjälp till självhjälp. De var inte så jävla ensamma och utanför som de trott i många år. Det finns fler av samma sort. Och det är nu det börjar hända saker.
Kunskap om att lära ut kunskaper är svårt. Vågar man se, lyssna och försöka förstå i ett brett perspektiv och vävasamman saker och ting så blir det alltid mycket bättre.
Hur det än är så är kunskapen aldrig tung att bära, det är ganska kul att vinna i TP. Och vem vet när man behöver sin kunskap som aldra bäst, att skarven är en fågel i pelikanfamiljen kommer jag så småningom få nytta av det vet jag. När det väl är dags drar jag frm den kunskapen som ett ess ur rockärmen och kammar hem hela vinsten på Vem vill bli miljonär så är det bara.
Fridens liljor till er alla och en var där ute.
Jag tycker om att veta saker. Onödigt fakta kanske en del vill påstå men jag anser att ingen kunskap är onödigt. Just nu vet jag att Skarven tillhör pelikanfågeln även om det i bland kanske är aningen omdiskuterat i bland fågelkännarna.
Denna lilla fakta del om sjöfågeln Skarven har nu sorterats in i skallen på mig, har inget intresse alls av fågelskådning eller fågelläten. Det intreserar mig föga. Men visst är det väl skoj att veta lite om mycket.
Att just skarven kom på tapeten är i sig en lite skojfrisk historia. En vän till min dotter blandade samman garva och skratta och i all hast blev det då skarva, utifrån det föddes då ordet och uttrycket att man just skarvar när man skrattar fasligt hysteriskt. Och det ena gav det andra och nu mer går vännen under smeknamnet skarven. Och sist men inte minst finns nu denna lilla fakta ruta inpräntat om denna här sjöfågeln i min skalle.
Just den här typen av underlig slutledningsförmåga och faktamässiga saker fasnar i mitt minne som bomull på kardborreband. Det är väldigt enkelt att just ta in sånt här. Och jag vill verkligen slå ett slag för just den här typen av kunskap och vetande. En del kanske benämner som allmänbildning men som jag mer kallar street smart.
Att veta mycket om lite innebär att de sociala samspelet med andra människor blir otroligt mycket enklare. Du har alltid något att tala med nya människor om och öppna nya kontakter går mycket enklare. Om man då förstår vikten av att bruka sig av det på ett bra sätt så är man just gatusmart/ street smart.
Min brist är kungar och historiska händelser. Där sitter en låsning i från skoltiden antar jag. Men man kan ju alltid dra till med Gustav Wasa och hoppas på att det går vägen. Romerska sifferkombinationer kan jag heller inte, det är svårt tycker jag. Men V vet jag i alla fall att är fem och tänker då på
Gusta V som kallas V-Gurra, alltid något att bidra med kanske. Om inte annat så kan samtalet inledas med det fakta att man faktiskt inte kan något om saken men gärna lyssnar och lär av den man samtalar med.
Vissa gillar ju att dumförklara människor med kunskap. Dumförklaringar av mig pga min kunskap är inget jag drabbas av allt för ofta,beror väl på att jag inte har kunskap av den digniteten kanske. Eller så kanske det är en kombination av kunskap och det yttre som gör att en del klacificerar in människor i facket nörd. Eller så beror det på att jag är tjock och där med är en uppfattning och fördom den att man är dum i huvudet. Jag tänker på en speciell händelse som blev så uppenbar under studentfirandet i byns centrala del, vet att jag har skrivet om det tidigare men mina tankar faller ofta tillbaka på just detta.När studenterna i från NV programet steg upp på står ett gäng killar brevid mig och hånar studenterna.
-Hhaha jävla nördar, fyfan vilka jävla töntar, säger en av killarna som jag vet lever ett liv utan arbete, gärna dricker öl och drogar lite då och då.
Det här förbannade hånfulla sättet att bara uttrycka sig gjorde mig först jävligt förbannad. Hur kan man dumförklara människor och deras studier? Det står väl alla fritt att studera sig fram till passande utbilldning. Att förutsättningarna och motivationen för det är olika är något annat.
Sen kom jag på att det enbart är killens avundsjuka som talade. Att han är ganska bitter på sina egna livsöden och val och måste då håna sina ganska jämnåriga medmänniskor för att de valde ett liv i studieböckerna i stället för livet på glid bland alkohol, droger och arbetslöshet. I stället för att göra det jag först tänkte, som var en regäl uppsträckning hos killen med avund, så skulle jag ha passat på att stegat fram och frågat en sak. Borde ha frågat om han själv ville entra scenen med studentmössan en vacker dag och om han var beredd på att förändra livet och ville ha ett arbete. Om han nu ville göra det valet att ta sig i från socialbidraget till en egen lön så är det aldrig försent att börja.
Har under sommaren funderat på händelsen så många gånger och jag vet inte riktigt varför den återkommer till mig. En ganska solklar sak är i alla fall att jag tycker att man som 20-åring med den här attityden och faktiskt offriga sättet att försätta sig själv utanför samhället är en stor bedrövelse och ett nederlag för alla, främst för grabben själv som just nu håller på att pissa bort sitt liv. Jag tycker att unga människor som inte förstår och ser livet mer värdefullt än så här verkligen behöver hjälp av vuxenvärlden att fatta galoppen och se sin del i framtida val.
Vet att killen kommer i från en icke akademisk familj men ändå en socialt anpassad familj. Inget så extraordinärt eller underligt alls. Kanske föräldrar som inte kännt sig direkt delaktiga i samhället pga olika orsaker. Kanske en liten sluten krets där den mer rädda sidan har talat i familjen, utanförskapet har blivit en självuppfyllande proffetia i stället för att se och försöka göra sig delaktig.Det är lättare att se och tycka illa om andra än ta en titt på sina egna livsval.
Det sociala arvet har nu deras son ärvt ner och han har lärt sig sedan barnsben att vissa minsann är märkvärdiga och tror de är något, oss är det synd om och han kan inte förstå eller se att han själv har makten i sitt liv att förändra det hela. Det här är inte saker jag gissar mig till utan saker jag själv sett och hört av familjen själv.
Att man som 20 åring bestämmer sig för att det bekvämaste enklaste livet är att leva på socialbidrag är i sig en bedrövelse, ingen skulle få komma in i den trallen, det är förödande och fullständigt helt förstörande för det mänskliga värdet och självkännslan. Det försvinner fort och det är svårt att ta sig ur trallen och offerkoftan är på. Vissa små halvhjärtade försök kanske görs att ta sig ur det hela. För att få socialbidrag så ska man vara inskriven på arbetsförmedlingen och det vet man ju vad de kräver. Man ska gå på kurser hit och dit, lära sig skriva CV och anat mycket bra att kunna saker. Här vill jag sätta stopp.
En del av er kanske skrattar just nu och tänker att den där bruden fattar ju inget, hur fan kan hon sitta där på sina höga hästar och tala om hur det är att gå på socialbidrag? Hon kan hålla käft och dra dit solen aldrig lyser. Om någon nu tror att jag inte vet vad jag talar om så kan jag faktiskt berätta att jag en gång i tiden var just en av de som fick socialbidrag, nu mer vill man väll kalla det försörjningsstöd för att förfina det hela en smula. Jag vet att det är en förminskade värld av människan att leva som socialfall, det kommer man aldrig i från. Även om jag är ur skiten just nu så kallar jag mig mer än gärna socialfall, allt för att faktiskt ge ett ansikte åt just vad ett socialfall är och att skämmas för den saken är inget som riktigt ligger för mig. Kan samtidigt passa på att spräcka myten om att man går på soc, grinar en skvätt och sen får pengar i näven som ger en guld och gröna skogar. Så är det inte. Att få försrjningsstöd är väl reglerat och samma norm för hur mycket pengar man får är väl reglerat. Och de som gnäller på hur rika de som går på soc är och har råd med allt kan ju testa själv och se om de håller sig för skratt eller inte.
Jag tycker att det altid ska vara en motprestation av något slag om man ska få socialbidrag. Är man ung som den här killen jag tänker på är så handlar det inte om att gå på arbetsförmedlingens kurser om ditt och datt, att liksom under tvång se till att det skrivs arbetsansökningar i parti och minut som troligen inte han vill (läs vågar) jobba med i alla fall.
Först måste man förstå att den här typen av individer behöver en grund att stå på helt i från ruta ett. I den här människans liv så handlar det inte om att lära sig skriva CV och söka jobb. Nej det handlar om att som steg ett förstå och lära sig att ta ansvar för sina egna handlingar och val. Det behöver man förvisso inte vara ung för att behöva lära sig, det finns många som går igenom hela livet och inte fattar den enkla ekvationen. Som ung har man i alla fall ett långt liv framför sig och tar man av sig offerkoftan så tidigt det bara går så är chansen i alla fall större att man får ett värdigt liv väl fungerar i samhället.
Efter att man lärt sig ansvara för sig själv och sina handlingar, även fått känna på det fakta om sin egen person och hur man fungerar så kanske man så sakta kan börja i små steg fundera framåt. När man fattar att sin egen arbetslöshet inte beror på regeringen eller invandrarna som stulit jobben så är det dags att fundera på fortsatta val i livet. Kanske kan man börja se att kunskapen inte alls handlar om mätbara betyg i studieböckerna. Kanske kan man börja ta till sig och förstå att kunskap
inte är fel, inte behöver vara nördigt eller alls tungt att bära.
Kunskap handlar inte bara om matematiska lösningar eller gramatik, det handlar om att se världen ur ett större perspektiv och förstå sambanden av saker och ting. Jag har tjatat om det här tidigare men på något sätt så känns det som en insikt som långt i från alla förstår. Jag gillar tanken på att alla faktiskt tycker om något i livet. Det kan vara ärtor eller kanske musik, skateboard, naturen eller kanske bara ligga och sova. Ja men så bra. Utgå i från individens speciella intressen och bygg på det. Snickra på alla kunskap det bara går om just vad som händer när man sover och varför, eller undersök vad som gör att en ärta just är en ärta och grön.
När man sen väckt lusten av kunskap och varför det är roligt med kunskap så kan man gå vidare. Bygga självförtroende och ge det stöd som behövs för att fungera. Efter denna enklare varianten av beskrivning på ett bra mycket större komplext tänk så kanske man sakta och försiktigt kan börjas fasas in på det nu eventuella skrivandet av CV eller kanske framtida utbilldningar.Ledodert som absolut först måste matas in och förankras är personligt ansvar för vad du än tar dig till. Efter att ha förstått det kan kan man hata världen som en vis man sa till mig.
Grejen är ju den att man inte kommer hata världen och skylla på allt möjligt och omöjligt om man nått insikten om det personliga asvaret och sin egen del i hela faderullan. Alltså ger man den här typen av personligehet absolut det friavalet att tycka vad den vill, man tar inte ifrån den något, men man puttar in nytänket och möblerar helt enkelt om i sinnet. Produkten blir utifrån detta helt lysande och tankeutvecklingen är i full gång och processen har startat. Jubel i busken fan så bra och så enkelt det låter.
Det är inte enkelt, men det är heller inte ouppnåligt eller omöjligt på något sätt, man snackar gärna om att ge ungarna de rätta verktygen, vilket i sig enligt min egna uppfattning inte alls är förankrat i ordens rätta bemärkelse. Hos en del vardagshjältar finns detta tänket, men långt i från hos alla som borde ha det. Och absolut inte alls hos alla som ändå brukar sig av den frasen och ordval.
Back to basic och tänk utanför den vanliga lådan så skulle världen och livet se bra mycket bättre ut för de som faller i från. Fångar man de här kidsen tidiagre och puttar på i rätt riktning så är jag säker på att det är en samhällsekonomisk vinst i slutet, för oftast talas det om resurser och pengar som inte finns. Det är ett pissdåligt argument som jag aldrig kommer köpa eller gå på. Pengar finns punkt slut, det handlar om viljan att prioritera och lägga pengarna på rätt saker.
Därför tänker jag då skänka kommunen en liten ide och jag är tämligen säker på att skulle kunna fungerar. Jag är säker på att det går att skramla ihop en grupp via SOC, skolan och arbetsförmedlingen av unga människor som fallit ifrån fullständigt. De som befinner sig i moment 22 och har rätt till socialbidrag, tvingade till AFs kurser som är lagd på en allt för hög nivå trots att Af själv inte tycker det. Och utifrån det börja jobba med ungarna i personkännedom och att ta det personliga ansvaret.
Jag är inte upphovsmakaren till iden, jag vet att det finns på några orter. Men det här handlar kanske inte så mycket om att göra det så det ser snyggt ut på ett papper. Det här handlar om att rätt folk driver saken, de som vet vad det handlar om och faktiskt har det genuina intresset och personligheten för att fixa det. Och inom den här branchen och riktningen så har ju jag då mina personliga favoriter och egna kunskaper om att kanske se och förstå vem som kan och ska driva det hela framåt för att faktiskt nå resultat. jag skulle kunna snickra ihop ett dream team av människor väl lämpade för saken på en kaffe rast. Vilka det skulle vara behåller jag för mig själv.
De här ungarna behöver finnas i rum där de känner igen sig själva, de behöver känna igen sig i språkbruk och genom det känna tryggheten för att våga släppa de fasader och rustningar de dragit på sig genom årens lopp, kanske under hela sin livstid. Man måste hjälpa de att punktera myten om sig själva och sen vägleda de fram till det nya, men ingen ska göra det åt dom. Bara med en varsam hand lotsa de fram till kanske det första mötet med sig själv genom tiderna. Det är slut på clownen Manne och Eva Rydberg farsen nu. Dags för det verkliga livet.
Fasader ska rivas, murarna ska bort och det vuxna i livet finns som förebilder och hoppingivande medmänniskor, inte motspelare som bara raserar. Så vill jag att det ska fungera i stort. Att skapa en grupp med de här individerna ser jag bara som stora fördelar, de ska få känna grupptillhörigheten och i gruppen blir det en sorts hjälp till självhjälp. De var inte så jävla ensamma och utanför som de trott i många år. Det finns fler av samma sort. Och det är nu det börjar hända saker.
Kunskap om att lära ut kunskaper är svårt. Vågar man se, lyssna och försöka förstå i ett brett perspektiv och vävasamman saker och ting så blir det alltid mycket bättre.
Hur det än är så är kunskapen aldrig tung att bära, det är ganska kul att vinna i TP. Och vem vet när man behöver sin kunskap som aldra bäst, att skarven är en fågel i pelikanfamiljen kommer jag så småningom få nytta av det vet jag. När det väl är dags drar jag frm den kunskapen som ett ess ur rockärmen och kammar hem hela vinsten på Vem vill bli miljonär så är det bara.
Fridens liljor till er alla och en var där ute.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



