Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde.

Malungskyrka.

För den som kan sitt band Kent förstår att rubriken kommer i från låten La Belle Epoque. I texten kan man också höra frasen Alla för alla en för en, det är just det som fäster sig speciellt i mitt hjärta.

Under påskens besök på kyrkogården så tänkte jag just på det där, alla för alla en för en. Hur fan ska man orka axla det ansvaret över världen som de med sina namn på stenarna inte längre själva kan göra?

Det socialarvet vi bär med oss vidare, förväntningarna på att reda ut saker och ting, vara den där vuxna människan som tar hand om och ordnar upp. Givetvis är det inget jag som person är ombedd om att göra, det är min egen känsla. Min känsla och egna vilja när man så väl känner till de öden som mötte många av de mina med sitt namn på stenen.

Jag är 38 år och har deltagit på tre vänners begravningar där döden har varit självvald. Eller självvald känns fel att säga eftersom jag inte tror att självmord är ett val utan ett måste. Något i själen är så trasigt att det bara finns en enda väg ut. Alla barriärer har brustit och livet blir outhärdligt och inte ett alternativ. Jag vet många flera med sina namn på stenarna som också gått samma väg, begravningar som jag inte deltagit på. Vissa begravningar har också grundat sig i sjukdom så klart, men det gör det inte mindre svidande att se namnet på stenen.

Jag är kvar här på jorden och grubblar ganska ofta på hur de mina skulle se ut i dag om de hade varit bland oss. Tänker på mina vänners livssituation, hade någon kunnat hjälpa de att orka leva vidare om rätt hjälp hade kommit i tid. Vad hade de levt för liv i dag?

Minns en begravning som jag cyklade till. Hade inget körkort och visste ingen jag kände som skulle dit. Jag vet att jag tänkte på just det där, här cyklar jag till min väns begravning och mitt liv pågår i samma takt precis som vanligt. Men om 45 minuter ska vi begrava en ung människa som inte kände att livet längre gick att leva. Min vän kommer aldrig åter, min väns familj kommer aldrig att bli den samma igen, men för mig pågår mitt liv i samma vardagliga takt precis som vanligt, här är jag ute och cyklar. Vem är det som bestämmer, vem eller vad är det som avgör ?

Ur detta grubblande så föddes iden om att söka svaren. Därför kastade jag mig hem och gjorde en sen anmälan till en filosofikurs som startar till hösten. Risken är väl den att man bara kommer bli mer förvirrad än någonsin. Metafysik, yes kompress där satt den!! Metafysik passar mig bättre än teologi.

Snuddade i en tidigare kurs vid filosofi, och när föreläsaren på ett förtrollat sätt kunde beskriva det hela och det blev en ahhaaa grej för mig så kände jag en viss iver av att inhämta mera av den filosofiska varan.
Har tidigare varit onödigt rädd för filosofi, det kan jag i dag tycka är synd. För vad är filosofi egentligen? Tja det handlar ju om allt egentligen. Modeller av förklaringar till hur det fungerar för oss. Eller kanske snarare ett försök till att förklara genom olika modeller.

Detta förtjusar mig barnsligt mycket. Man kan ju  tycka att det är märkligt eftersom siffror inte förtjusar mig det minsta. 1+1=2 och där med basta, kanske är just därför jag inte alls är i samklang med siffrorna. Det finns inget personligt som speglar mig i det där. Det finns inga variabler för eget tänkande alls. Svaret är entydigt oavsett vad jag tycker. För tycker jag lite själv där ja då blir det rödmarkerat och FEL. I filosofin så får jag vässa mig själv, mitt absoluta innersta jag och det är spännande.

Ni alla med era namn på stenarna är med mig i hjärtat. Ni har rätt till mer än ett namn på en sten.
Alla för alla och en för en! <3

Djävulens advokat

advokat Geir Lippestad.

Jag vill rekommendera advokat Geir Lippestads bok Det vi kan stå för.

Boken ger en utförlig beskrivning om hans långa tid under enorm press som Anders Bering Breiviks huvudförsvarare.

Den här boken ger en begriplig bild och förståelse för varför även en grotesk terrorist som Anders Bering Breivik ska omfattas av de juridiska skylldigheter ett samhälle har mot en klient.

Boken handlar om Lippestads syn på demokrati, människovärde och rättsväsende. Just de delarna och synen på ett samhälle beskriver han  på ett lättbegripligt sätt i det här svåra ämnet. Jag tror att många av läsarna kan ta till sig det och närmare förstå hela processen på ett bra sätt.

Som daglig användare på Facebook ser man ofta det jag kallar FB-poliser. Ett uttryck för hur människor via en bild eller kanske en åsikt gärna dömer andra utan någon egentlig insikt i det som hänt. Jag vill skapa förståelse för att den juridiska processen är ett gediget arbete som vi i en demokrati har bestämt oss för att ha. Det är så att i demokratisk ordning så ska alla ha chansen att föra sin talan, även en personlighet som Anders Bering Breivik.

Det är när den typen av mänskliga avarter dyker upp som våra etiska och moraliska tankar sätts på prov. Ofta kan man läsa om människors uttryck  som "den jäveln har försakat sin rätt att leva, dödsstraff bör införas!"

Personligen delar jag inte den typen av åsikt om straff. Jag tycker att det är en mycket kluven handling i ett demokratiskt rättssamhälle. Varför ska en fruktansvärd obegriplig handling bemötas med en juridisk laglig obegriplig handling? Vi närmar oss ett filosofiskt plan om vem som har rätt att bestämma över liv och död. Och är det någonsin rätt att döda någon oavsett om det handlar om ett brott eller utfärdat av staten?

Någon anser att den som har tagit en annan människas liv inte längre själv har rätten att leva, där med anses det då helt rättfärdigat med dödsstraff som då staten genomför. Men tänk om den som står inför ett dödsstraff faktiskt inte är den skyldige?

Många tror att dödsstraff är något som verkar som skrämselpropaganda och där med också får människor att inte begå brott som skulle kunna leda till den konsekvensen, vilket inte alls stämmer.
I den här artikeln kan man läsa vad Amnesty säger om saken. Samtidigt är det otroligt skrämmande siffror. Det är just de siffrorna som gör att jag rekommenderar Geir Lippestads bok Det kan vi stå för.

Jag tror att flera med hjälp av Lippestads beskrivning av sitt jobb kommer få en större förståelse för demokratin och mänskliga rättigheter, detta trots den ofattbara handlingen som faktiskt är föregående till att den här boken kom till.

Läs den!

Im a fucking bulldoozer!

Go och glad!

Jag hittade ett jobb i Malung-Sälen kommun som föll in under alla mina intressen, det jag har planer på i framtiden att hålla på med. Jag blev så glad, kändes som den sortens drömjobb jag skulle kunna blomma ut i och i full kraft lägga ner hela min själ på. Malung-Sälen kommun söker en Samhälls och landsbyggdsutvecklare.

Skräll, och jag kände hur min inre fågel Fenix reste sig ur askan. Stark, orädd och något mytomspunnen som den kritiker till Malung-Sälen kommun jag är. Jag har inga famlijära band inom kommunen, jag har aldrig haft någon i min familj som arbetstagare på Jofa. I den lilla byn som Malung är innebär det en sorts identitetslöshet och ingen garanti för att du kan göra ett bra jobb. Så ser det sociologiska perspektivet ut på den lilla orten. Statusen som person är lite förändrad mot om du har släktband i Kommunen eller föräldrar som varit arbetstagare på Jofa, något som kanske inte alla vill erkänna eller klarsynt se på men för mig en sanning som är tydlig. Sen kan det ju också vara så att svågern är den som råkar vara bäst lämpad som den nyanställda, men allt grundar sig inte på goda erfarenheter och referenser i alla sammanhang.

Hur kom det sig då att jag allt som oftast kritiserat Malung-Sälen kommun? Det hela handlar inte om att jag är en bitterfitta som käftar för att jag tycker att det är roligt att framställa mig själv som en surkärring. Nej det handlar om att stå upp för det man ser är galet och fel. Det handlar om att bruka sig av rätten att tycka och oponera sig, stå upp för det man tror på och våga framföra saken.

Jag började grotta ner mig i Kommunen kring kring 2004. Det var då det hela handlade om skolnedläggningar och omstruktureringar. Kyrkskolan skulle stängas, och detta berörde mig enormt. Jag hade varit förälder till barn på Kyrkis och den miljön och arbetssättet som personalen hade där var något unikt. Skolan utstrålade en familjär känsla, mitt barn blev sett och jag som förälder var delaktig på alla sätt och vis. Det småskaliga och utemiljön såg jag som en enorm stor resurs och möjlighet i undervisningen. Jag trodde stenhårt på att detta främjade barnens inlärning, personalen som brann för undervisningen och barnen som med glädje vistades i skolan.

När det då började talas om nedläggning så blev jag förbannad, hur kunde politiker förbise kvalitet och i stället sitta och se på kronor och ören. Jag hade då en övertygelse om att det inte skulle bli den minsta besparing. Föräldragrupper drog i gång och under en period så jobbades det fram förslag och idéer om en friskola. Föräldragruppen ägnade mycket tid på att motargumentera och bevisa det motsatta till de uträkningar som vi fick presenterade för oss. Väl byggda argument och siffror som påvisade tydligt att tjänstemannens uträkningar spräcktes med våra argument.

Ingen lyssnade på oss utan politikerna klubbade igenom det förslag som tjänstemannen presenterade. Inom mig fylldes en frustration och en känsla av ett nonchalant sätt att se på medborgarna som verkligen var beredda på att driva och genomföra något nytt i kommunen. Den iden och det föräldragruppen utarbetade då är något jag ännu i dag tror på hade varit en hållbar plan som hela kommunen hade tjänat på.

Våran ansökan okejades och en det var grönt för att starta upp friskola på Kyrkis. Vi hade allt klart. Allt i från vem som skulle ordna snöröjningen till matbespisning, utemiljö och lokalvård. Föräldrar var beredda att ställa upp. Detta, som jag ser det, erbjudandet vågade inte politikerna i Kommunen sig på. i stället hyrdes baracker, som i dag kallas moduler, och ställdes upp vid skolan på Blomsterbäcken. I tjänstemannens förslag så var detta en tillfällig lösning. En mycket kostsam tillfällig lösning som står kvar ännu i dag. Och i år ska de här barackerna friköpas och bli permanenta på Blomsterbäcksskolan. De som har hyrt ut de här barackerna har tjänat bra med flis på den hyran kan jag säga, medans skattepengarna i kommunen har runnit ut i sanden. Och det som tjänstemannen sa var en tillfällig lösning slutade med en svindyr hyra i 10 års tid och till slut en permanent lösning. Vart i detta sparade man pengar?

Även bussningen av elever till och från skolan skulle förändras, detta skulle spara pengar. Vilket jag vet i dag inte sparade en enda krona trots att tjänstemannen hävdade det i sitt förslag den där gången för många år sedan. Det handlade om många flera argument också så klart, men detta blir det jag i skrivande stund konkret kommer i håg tydligt.

Under den här perioden så träffade jag i bland människor som försiktigt viskade att om vi lyckades genomdriva friskola så kom de gärna dit och arbetade. Men det var i många fall uttalat mellan raderna att det fick jag inte föra vidare. Jag hörde människors åsikter, men det skulle det inte talas högt om, det skulle komma att bli problem om fel person fick höra deras egentliga åsikt. Många var faktiskt rädda och oroliga.

För mig ska den oron och känslan aldrig finnas i ett demokratiskt land. Och sakteligen började jag förstå att det här var ett otroligt känsligt kapitel och faktiskt står det inte rätt och riktigt till om människor utmanövreras för att det säger sin mening och står upp för den saken. I dag vet jag ju med alla säkerhet att det här är inte alls ovanligt, man är rädd om sina jobb och kanske inte alltid känner sig fri att säga sin mening. Många känner sig bakbundna och tiger i stället. 

Detta var starten på mitt kritiska syn på Malung-Sälen kommun. Jag lärde mig spelreglerna under den här perioden, det är jag tacksam för. Spelreglerna är inte vad man tror det är om man inte gjort en djupdykning och skrapat lite på ytan, det är först då man börjar se och förstå. Och det där med kommunallagen kan man ju fundera på hur vida den passar in i allt det kommunen företar sig. Jag hävdar att den inte efterföljs så som den bör. Det är också en del i att jag är kritisk, jag som privatperson är ålagd mängder av krav som jag tvingas efterfölja, men när det sen kommer till en kommun tycks det kunna bli lite hej baburiba på sina håll. Illa, illa!

Skolnedläggningen blev alltså mitt startskott för att se och förstå sammanhanget i kommunen, något som jag inser att är svårt att se och förstå om man inte själv involverat sig i den här världen. Det står ju alla fritt att göra det men många ser det som ointressant och bortkastat, för mig blev det tvärt om, mycket intressant och ytterst viktigt. Politikerna som har röstats fram på ett demokratiskt sätt ska förvalta medborgarnas pengar, är det inte då naturligt att som medborgare också engagera sig i det hela och inte låta pengarna felfördelas och lortas bort? Tja för mig blev det ytterst naturligt och ett driv framåt.

Min andra stora fördjupning i kommunen blev inom Socialtjänsten. Lika där, ingen kan förstå och se metodfel, ledarskapsbrister och resursslöseri om man inte själv har varit i närheten av den förvaltningen. Här är det också svårare att som privatperson skapa sig en uppfattning då mycket ligger skyddat i sekretessen. Därför har det kommit att bli viktigt för mig att prata öppet och berätta min historia. Och den enkla  och korta varianten av min slutsats handlar om att de som egentligen bestämmer om tvångsvård, budget osv INTE ska ligga som politiskt uppdrag som det gör i dag. Jag anser kort att Socialnämden inte ska vara det beslutsfattande organ kring tvång av människor så som det är i dag.

Men så länge det är ett politiskt uppdrag så krävs det av Socialnämden att man har modet och styrkan nog att ifråga sätta tjänstemannens utarbetade förslag som presenteras. Har sett allt för väl att socialnämden har svårt att ifrågasätta, vilket i sig inte är det minsta konstigt eftersom utbildning eller några andra krav ställs för att få sitta i socialnämden. 

Jag har också genom mitt arbete varit i kontakt med Migrationsverk vilket så klart inte ligger på kommunal nivå utan statlig. Vilket jag blev chockad över förfarande och behandling av människor, en upplevelse som fick mig att känna stor sorg och förtvivlan.

Detta är några exempel på varför jag blivit den jag är och varför jag vägrar låta mig tystas. Jag tycker att det fria ordet och lite jävlar anamma brukas allt för dåligt. Människor rycker på axlarna och säger att det ändå inte går att göra något åt saken. Nej så länge den inställningen finns så blir det svårt. Men jag tänker inte backa för den saken.

När jag då såg annonsen på det jobbet som Malung-Sälen kommun annonserar om så kändes det som mitt jobb. Det är frågor och saker som jag är engagerad i, något jag bryr mig om. Något som jag ansett varit en del av hela pusslet som saknats för att höja standarden på orten. Något jätte viktigt och nödvändigt. Och ja, jag uppmuntrar varenda person att flytta i från kommunen. Varför det då? Jo för att jag tycker och anser att det är av största vikt att skapa sig nya perspektiv på tillvaron och det vardagliga livet. Att kunna känna hur det känns att leva i en ort som just lever. Alla är värda att känna den känslan. Jag anser inte att Malung är en levande ort längre. Och jag anser att politikerna inte klarar av att leverera känslan om en framtid på ett ärligt uppriktigt sätt till medborgarna.

Varför ska jag då söka ett jobb i Malung kan man undra? Jag tänker söka jobbet och om jag skulle få det så kommer mycket av mina egna värderingar möbleras om. Just nu har jag ingen tilltro alls att en som jag skulle tas på allvar och bli mer än skrattad åt när mitt namn syns som sökande. Jag kan ha fel vad vet jag?

Jag har fel politisk tillhörighet, jag har ingen referens i släkten som jobbat i kommunen, jag har ingen familjemedlem som tillbringat sin tid på Jofa, jag lyssnar på hårdrock, jag har haft ekonomiska bekymmer, jag har varit ett socialfall och jag är tjock. Därför kommer jag inte få det här jobbet. Men skulle vara ytterst tacksam om Malung-Sälen kommun en gång för alla slog hål på det jag tror om dom.
Sist jag sökte ett jobb i kommunen fick jag inte så mycket som ett automatutskickat tack för din ansökan. Detta har givetvis inget med mig som person att göra. Det handlar mer om en oordning och kanske nonchalans. Men glöm inte att många bäckkar små kommer i från en stor å.........eller hur var det nu?

Im a fucking bulldoozer. Bring it on! :-)

Vänliga hälsningar regimkritikern Smina :-D

Bögarnas OS

Mycket upprörda känslor har det varit och är kring de pågående olympiska spelen, med all rätt.
De mänskliga rättigheterna är för många av oss totalt satt ur spel.

Och med mänskliga rättigheter menar jag alla människor, oavsett sexuell läggning eller om du råkar vara en vanlig svennebanan rysk familj.
Hbt organisationerna är väl sorgligt nog vana att göra sina röster hörda och vana att organisera sig och ställa sig på barrikaderna för att föra sin kamp framåt.

Men vem ställer sig upp och gör sin röst hörd för ALLAS mänskliga rättigheter? Jag tycker att det hela känns som om hela det här OS har kommit att handla om de homosexuellas OS och inte alla människor som lever i detta korrupta samhället med Vladimir Putin som yttersta ansvarig och ledarfigur styr och ställer.

Jag efterfrågar vart de mänskliga rättigheternas stridspittar är? Är det dom som just nu har klivit in i garderoben och inte vågar komma ut?
Jag tycker regnbågsflaggan är vacker, jag tycker kärlek är vackert och jag tycker att det mänskliga värdet borde vara precis lika stort oavsett den sexuella läggning. Jag har svårt att förstå och se människor degraderas och förminskas för den sexuella läggningens skull. Det är beklagligt att det förekommer 2014. Det gör ont i mig och det känns sorgligt.

Lika ont i mig gör det också att människor far illa världen över som lever i odemokratiska samhällen, samhällen som styrs med diktatorisk karaktär, militärstater i olika varianter och  där mänskliga rättigheter inte finns i ordlistan. Detta pågår dagligdags i samhällen världen över men reaktionerna och den mediala rapporteringen gör att detta inte alls kommer upp på tapeten, framförallt inte i människors medvetenhet.

OS i från Sotsji har på något vis kommit att handla om Putins lagstiftning mot homosexuella, vilket är helt åt helvete så klart. Men jag tänker på resten av den inhumana galenskap som sker i Ryssland och den övriga världen dagligen, alla timmar på dygnet året runt. De människor som inte har en stark organiserad utanför Ryssland som media tycker om att rapportera om, hur och vem ställer upp för alla dom? FNs flagga och organisation  ger inte liga stor genomslagskraft och berör på samma vis uppenbarligen. Trots den stora starka organisationen som borde ta striden för den enskilda fruktbonden, familjen, barnen som far illa.

Någonstans är det lite lagom kontroversiellt att skriva och tala om de homosexuellas frihet och rättigheter i media. Skulle frågan i sig vara ett naturligt inslag i vardagen för oss alla skulle det inte alls skrivas så värst mycket om saken, frågan skulle vara ointressant och media hade inget för att orda så vidare värst mycket om saken. Frågan intresserar människor, den ligger rätt i tiden och är politiskt korrekt. Om än lång väg kvar och mycket arbete återstår så är det ändå något media fortfarande har intresse av att rapportera om.

Det är så här det fungerar i media. Och tyvärr är det kanske också så att många inte inser att det är  mediastyrt och att dagliga katastrofer sker världen över trots att det inte når ut. Detta är en svaghet och skamligt där vi som lever i demokrati och frihet inte gör det fullt ut genom att bruka våra röster och skrika högt.

Ett gott exempel på denna förskönande bild av samhällen är tex Thailand. Oftast uppvisas en vacker semesterbild i det många anser vara paradiset på jorden. Svenskar åker till Thailand och lever ut sina lyxiga drömmar och återkommer till våra nordliga breddgrader med solbränna och en upplevelse om att det minsann är det absolut underbaraste semestern någonsin. Ja visst så kanske det är, men hur många är det som inser och förstår det politiska läget i Thailand, hur många förstår egentligen vilket sorts land det är man semestrat i, hur många har satt sig in i det politiska systemet och verkligen förstår vilket land det är man ser som paradiset på jorden? Hur många vet något om risbondens situation och löften av regeringen?

På Jamaica är det lagstiftat att en sexuell kontakt mellan män är förbjuden, kvinnor omnämns inte äns i lagen. Är inte det orättvist i sig i ett så galet homofobiskt samhälle om man nu ändå tycker att homosexualitet är så kriminellt. Hur tänker man, inte alls enligt mig men jag försöker omvandla mitt tankesätt till ett jamaicanskt, vilket iof är omöjligt. En homosexuell man riskerar upp till 10 års fängelse och straffarbete. Homosexuella människor mördas och ofta är polisen inblandad i misshandel och våld mot de här människorna och homofobin är djupt rotad. Saker händer dagligen även på Jamaica.

Nej det borde vara på sin plats att vi som lever i demokratins anda verkligen brukar oss av den friheten och rättigheten vi har för att ställa oss upp och jobba för mänskliga rättigheter världen över för alla människor. Jag önskade att intresset för samhällsfrågor ökade. Att blicken lyftes aningen högre, kanske över kommungränsen till en början. Jag önskar att många flera faktiskt började förstå demokrati på riktigt, att det faktiskt är möjligt att påverka, att det är fritt att tala utan att riskera en kula i huvudet. Människor behöver oss, människor i världen över behöver våra röster och ställningstaganden, de som inte kan, vågar eller orkar göra sin röst hörd behöver oss.

I dag är det alla hjärtans dag. Mitt hjärta finns hos alla människor som lever vardagligt i sina brinnande helveten, de som korruptionen håller på att ta livet av. De människor, hbt personer, familjer, unga och gamla som  lever i strukturer och samhällen där mänskliga rättigheter inte finns, ni har mitt hjärta med er. I dag i morgon och resten av mitt liv. Jag lovar att jag ska jobba för er på mitt sätt.

Jag kan inte göra allting, men jag kommer göra någonting.
Varma hjärtliga hälsningar/ Smina

Och konklusionen av det blev...?

Alla är vi normala, eller lika onormala.

Filosoferade som vanligt över mitt liv och levande. Kom fram till vilka otroliga kunskaper livet gett mig. Kunskaper, insikter och ännu mera frågor att fundera på. Vissa frågor lösta, andra kommer alltid finnas kvar. Är i ansökningstiden för  för studier. Jag siktar högt mot målen. Och jag tänker på varför detta intresse ligger mig så enormt varmt om hjärtat. Jag vill läsa statsvetenskap, jag vill förstå större sammanhang, jag vill kunna se politiska strukturer, samhällen världen över och jag har ett enormt behov av att försöka förstå. Sociologi, hur fungerar människor, vad händer och hur påverkas människor i olika sammanhang.

Jag törstar efter mer kunskap och jag är inte så säker på att frågetecknen rätar ut sig, snarare kan det bli flera. Tänker på vart detta intresse startade för mig, hur det kunde komma sig att jag någonstans under mina snart 38 år snöade in på samhällskunskap. Jag har inget direkt svar på den frågan. Mina föräldrar var långt i från akademiska och jag har väl inga direkta sociala arv i släkten att skylla på i de här frågorna. 

Men en lärare väckte mig för så där 21-22 år sedan. Han undervisade i ämnet samhällskunskap och jag kan nästan känna hur något inom mig nästan klickade till. Jag blev såld och jag fattade att samhället är ju alla vi medborgare, vi människor. Det är ju vi alla som skapar det hela och det är vi alla som kan göra något åt saken om det håller på att gå käpp rätt åt helvete.

Under min egentligen första mer mottagliga period av just samhällskunskap som infann sig just då för ca 21 år sedan så var barnpornografibrott på tapeten. Detta var en debatt i media och även på regeringsnivå om hur vida barnporr i tidningsformat gick under tryckfrihet eller inte. Det var i den stunden mina nackhår reste sig. Hur fan var det möjligt att detta vidriga sjuka jävla snusk skulle kunna skyddas av en lag som heter tryckfrihet. Var det ingen som kunde se barnen som misshandlades, skändades och skadades för resten av sitt liv. Hur kunde en enda vettig person ens behöva fundera på om det alls gick att stoppa den här typen av tidningar pga tryckfrihet. Vilket förbannade fåneri och trams. För mig var det solklart att ingen skitig verksamhet i den formen skulle kunna vara laglig. Det var i det sambandet jag fick lära mig om grundlagar. Vad som krävs för att ändra en grundlag och varför det inte var helt självklart att barnporrnografiska tidningar skulle kunna gå att stoppas pga tryckfriheten.

I dag över 20 år senare så minns jag inte hur det hela slutade. Men jag har aldrig personligen någonsin i hela mitt liv sett skymten av en liknande tidning. Jag har heller aldrig kunnat misstänka att någon liknande tidning finns i Kiosker eller dagligvaruhandel. Så jag tror faktiskt att det hela löste sig av sig själv. Nu är det väl en så äcklig företeelse så ingen stoltserar fritt med sitt sjuka begär och alla vi som mår illa av blotta tanken att det förekommer snuddar nog aldrig vid den här obeskrivligt vidriga verksamheten. Men även om jag aldrig ser den eller har sett den så är jag medveten om att den förekommer. Kanske i ännu större skala just för att vanliga människor aldrig ser den och asen kan leva fritt bakom nerdragen ridå. Majoriteten av friskt funtade hjärnor kommer aldrig i närheten av den och kan skrika ut våran vrede och frustration över vad vi ser för övriga världen.

Detta var startskottet för vad som sen skulle bli mitt största intresse och hobby. Frågan är ganska enkel men då får aldrig nog med svar. Och får du ett svar så leder det oftast till en ny fråga. Hur är samhället uppbyggt egentligen?  Varför ser samhället ut som det gör? De två frågorna har följt mig i det mesta jag företagit mig. Inte allra minst när man jobbat i några år inom psykiatrin. Ofta har jag mött människor med livsöden i alla möjliga varianter. Jag har hört berättelser om ett samhälle som många tror är  tryggt och fint men som visat sig vara långt i från det. Jag har själv sett samhället i från sin fulaste jävligaste sida. Och just nu den största rättsskandal i historian, fallet Tomas Quick.

Den historian berör oss alla, det är vårat samhälle. Och i detta kan man ställa mängder av frågeställningar. Hur många flera har dömts på lika lösa boliner, hur är det möjligt att det går att bli dömd som han blivit. Hur rättssäkert är vårat samhälle, och många flera frågor. Förvånansvärt är det väldigt få som tycks se allvaret i det hela. Få människor som höjt sin demokratiska röst och gjort sig hörd.

För en tid sedan ställdes frågan av en FB vän. Frågan var är du stolt svensk? Jag fick lov att fundera efter en bra stund. För jag känner inget sting av stolthet över att vara född i Sverige. Jag känner stolthet över mig själv, min familj och mina barn. Men någon speciell koppling till min nationalitet och stolthet kan jag inte göra. Vad är det jag ska vara stolt över och vad betyder de orden egentligen?

Många ropar gärna ut sin stolthet över sitt Sverige. Och det är absolut inte min lott i livet att avgöra om det är stolthet på riktigt. Men många gånger får jag för mig att det handlar mer om att nu jäääävlar ska jag demonstrera här att jag minsann vågar vara stolt svensk. Och jag vågar förbanne mig säga det också. Sen går svennebanan ut och i något sorts barnsligt vredesmod firar upp den svenska flaggan i topp i samma veva som familjen sjunger nationalsången jätte högt och falskt så att familjen Mouhamed på granngården ska höra det. För mig är detta inte stolthet utan ett barnsligt trams som bara bevisar att de två små cellerna i hjärnloberna inte kan kommunicera ordentligt.

Man får vara jätte stolt för sitt land, man får fira flaggan hur högt man vill och även sjunga nationalsången. Frågan är i vilket syfte? Är det då för att man vill spänna musklerna för Mouhamed, eller handlar det om att man som svensk är jävligt nöjd och glad över socialförsäkringsystemet, a-kassan, arbetsförmedlingen, sjukvården, eller vart i ligger stoltheten?

För en tid sedan blossade det till igen hos alla de här stolta svenskarna när kvällspressen skrev om två tonårstjejer. Det hela handlade om att de inte skulle få vara i skolan OM de hade sina tröjor på sig med svenska flaggan. Detta tyckte tonårstjejerna var förskräckligt. Nu hade de inte blivit hemskickade i från skolan för det hela handlade OM de skulle gå till skolan iförd de kläderna. Min jävligt insnöade fördomsfulla skalle blinkade ganska så fort. Vilka tonårstjejer klär sig så OM de inte gör det för att provocera? Det är ju inget fjortismode som är så där väldigt gångbart på HM precis. Nu kan det ju ha varit Bieber fan som gillade svenskaflaggan på sin hoddie, det vet ju inte jag. Men vad jag vet är att inte heller jag kan gå ut i vissa kläder i vissa sammanhang. Så ser spelreglerna ut. 

Om något skulle göra mig stolt så är det ändå att vara född i ett land som utverkat demokrati. Det är något som i alla fall närmar sig min stolta nerv. Jag tänker ofta på människor i länder världen över som offrar sina liv för demokratin. Det som gör mig mindre stolt är att insikten av hur man värnar och vårdar en demokrati tycks vara en avsaknad hos många människor. Något som märks under valet exempelvis.

Nej för tusan, jag behöver förkovra mig i mera samhällskunskap så snälla håll tummarna för att jag kan bli en stolt svensk högskolestudent i Norge.

Jag behöver det här nu och världen behöver mig.

Fred på jord./ Smina

Babydoll let´s rock ´n roll

Den haltande tristessen här hemma steg mig åt huvudet. Att inte vara rörlig och fri att gå som man vill fräter sönder psyket. Var nära på att börja med korsstygnsbroderi i hysteri och vansinne och frustration. Jag har inte riktigt kommit dit ännu. Ställer mig ytterst tvivlande till att det verkligen finns människor på riktigt som vill gå hemma och leva på bidrag, är det verkligen sant att det är så? Förvisso får jag inte en spänn för att gå hemma så här men jag är ganska säker på att om jag nu skulle få det så väger en socialsamvaro bra mycket mer än bidragspengar.

I denna absolut avskärmning i från omvärlden så var jag till slut tvungen att göra något åt saken. Efter att ha surfat runt på utbildningsansvarigas sidor, läst all nättidningar jag kommit över och sett allt intressant utbud av tv via nätet så fick jag mer än nog.

Bestämde mig för att söka lite extrajobb som utannonserades.Fasta tjänster och möjlighet till flera timmar som vikarie. Tanken är ju den att det är bra om jag nu kommer in på Högskolan i Molde och vi blir kvarboende i den här delen av världen så är ju ett extrakneg ganska bra att ha. Kommer jag inte in på skolan och vi bor kvar så har jag en grund att stå på i kommunen och jag kommer skapa kontakter och det ena brukar ge det andra.

I går kväll sökte jag ett extra jobb i Molde kommune och ganska exakt 12 tim senare ringer chefen med andan i halsen och kallar mig till intervju nästa vecka. Som Svensk är man inte van denna enorma tacksamhet för att man sökt ett jobb. Som svensk och arbetssökande förväntar man sig inte att få en glad positiv respons för att man vill arbeta. I Sverige är man mer van med att du ska vara jävligt tacksam för att ha ett jobb, klaga inte och gnäller du så ska du ha klart för dig att det är bara att dra, du är utbytbar och absolut inte viktig. Gnäll INTE på din låga lön, känn tacksamhet för att du har privilegiet att ha ett jobb.

Denna snabba respons på mitt sökta extrajobb gör mig enormt glad. Men det gick ju lite snabbare än knät är fixat om man säger så. Och absolut mycket snabbare än jag själv kunde fantisera om. Vad göra? Ja jag får lov att bita ihop utav helvete, för jag vill jobba. Jag får lov att försöka, det är mitt enda tänkbara val. Smärta och svullnad får lov att vara där den är och jag får gråta när ingen ser.

Jag sa också att jag blev så överraskad att hon ringde mig så snart efter att jag sänt in min ansökan.
-Jag blev så glad över att läsa din ansökan att du vill jobba hos oss så jag tänkte att jag måste skynda mig före någon annan hinner få  tag i  dig.

Vilken jävla egoboost att höra det. Man blir glad och känner ett människovärde, att jag med mina erfarenheter och kunskaper faktiskt betyder något. Att en chef kan se och faktiskt sätta värde på det. Känns som svensk nästan surrealistiskt.

Tänker på det jobbet jag sökte via Arbetsförmedlingen i Malung-Sälen Kommun, fortfarande väntar jag på ett tack för din ansökan men tjänsten är tillsatt mail. Förvisso inget mail man jublar över att få men respekten  och  gesten väger mer än glädjen att få ett automatutskickat mail.

Jag är värdefull :-)

Ditt rika troll, du är ond!

Petter Stordalen

Götebrogsposten skriver i dag om Petter Stordalens magnifika personalfest för en kostnad av 30 miljoner kronor.

Detta sticker i ögonen på folk. Och genast blossar debatten upp om hur sjuka och utsatta borde få ta del av de 30 miljonerna i stället för att hotellkedjans personal ska festa upp kronorna på två dagar.

Det tycks vara ganska svårt för många att kunna se det hela ur andra perspektiv än någon sorts slösaktig lyxkonsumtion utan någon sorts poäng. Att människor med stora summor pengar är onda, personer utan  empatisk förmåga som roffar åt sig på bekostnad av svagare mindre bemedlade personer. Är detta verkligen sant?

Nej jag håller inte med om den saken. Jag kan liksom inte belasta Petter Stordalen för att kommuner och landsting inte prioriterar rätt. Varför skulle Petter Stordalen vara boven i dramat? Han har lyckats bra i affärsvärlden. Han har en fallenhet för det och har uppenbarligen lyckats bra. Varför ska det vara skam och fult att tjäna stålar? Petter har 20 000 anställda i sin hotellkedja, alltså 20 000 som har arbete och betalar skatt till statskassan! Det är det ingen av kritikerna som tycks snudda vid tanken av utan någon sorts tjuvaktig  dold verksamhet är vad som blommar upp i tankarna på kritikerna snabbt, det är så kritikerna tycks tro att det går till.

Lika så tycks föreställningen om att den som har stora summor pengar inte behöver jobba utan att kronorna trillar in av sig själv, vips ännu några millar på kontot och här ligger jag i divanen och blir matad med champagne och vindruvor. Är väl också en bild som stämmer föga med den verklighet affärsvärldens drivande människor känner sig så förlikade med.

Petter Stordalen började i unga år som jordgubbsförsäljare och det visade sig att han gjorde det bra. 24 år fyllda och han började som ansvarig centrumledare i Trondheim. Killen tycks ha något som jag absolut saknar, ett driv en fallenhet för att vilja gå framåt och nå framgång. Jag har inte den fallenheten alls. Och i det känner jag mig ganska till freds. Jag blir glad och förtjusas över de som lyckas, känner stor respekt och kan på något vis förstå det stora jobbet de lägger ner. Det jobb jag varken vill eller skulle klara. Men om jag skulle komma på andra tankar så har jag den möjligheten. Det är det fina i kråksången, det står alla fritt att välja samma karriär som Petter om viljan finns.

Att Petter lyckas i sin hotellkedja kanske beror på att han just har fattat det där med personalvård? Att han själv som många andra har jobbat sig fram och begriper att nyckeln till framgång ligger i en fungerande personal? Det enkla ekvationen tycks vara en svår nöt för många att räkna ut. För mig och Petter är det självklart.
Läs hela artikeln här 

Lycka till Petter, du gör det bra!