Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

tisdag 4 februari 2014

Och konklusionen av det blev...?

Alla är vi normala, eller lika onormala.
Filosoferade som vanligt över mitt liv och levande. Kom fram till vilka otroliga kunskaper livet gett mig. Kunskaper, insikter och ännu mera frågor att fundera på. Vissa frågor lösta, andra kommer alltid finnas kvar. Är i ansökningstiden för  för studier. Jag siktar högt mot målen. Och jag tänker på varför detta intresse ligger mig så enormt varmt om hjärtat. Jag vill läsa statsvetenskap, jag vill förstå större sammanhang, jag vill kunna se politiska strukturer, samhällen världen över och jag har ett enormt behov av att försöka förstå. Sociologi, hur fungerar människor, vad händer och hur påverkas människor i olika sammanhang.

Jag törstar efter mer kunskap och jag är inte så säker på att frågetecknen rätar ut sig, snarare kan det bli flera. Tänker på vart detta intresse startade för mig, hur det kunde komma sig att jag någonstans under mina snart 38 år snöade in på samhällskunskap. Jag har inget direkt svar på den frågan. Mina föräldrar var långt i från akademiska och jag har väl inga direkta sociala arv i släkten att skylla på i de här frågorna. 

Men en lärare väckte mig för så där 21-22 år sedan. Han undervisade i ämnet samhällskunskap och jag kan nästan känna hur något inom mig nästan klickade till. Jag blev såld och jag fattade att samhället är ju alla vi medborgare, vi människor. Det är ju vi alla som skapar det hela och det är vi alla som kan göra något åt saken om det håller på att gå käpp rätt åt helvete.

Under min egentligen första mer mottagliga period av just samhällskunskap som infann sig just då för ca 21 år sedan så var barnpornografibrott på tapeten. Detta var en debatt i media och även på regeringsnivå om hur vida barnporr i tidningsformat gick under tryckfrihet eller inte. Det var i den stunden mina nackhår reste sig. Hur fan var det möjligt att detta vidriga sjuka jävla snusk skulle kunna skyddas av en lag som heter tryckfrihet. Var det ingen som kunde se barnen som misshandlades, skändades och skadades för resten av sitt liv. Hur kunde en enda vettig person ens behöva fundera på om det alls gick att stoppa den här typen av tidningar pga tryckfrihet. Vilket förbannade fåneri och trams. För mig var det solklart att ingen skitig verksamhet i den formen skulle kunna vara laglig. Det var i det sambandet jag fick lära mig om grundlagar. Vad som krävs för att ändra en grundlag och varför det inte var helt självklart att barnporrnografiska tidningar skulle kunna gå att stoppas pga tryckfriheten.

I dag över 20 år senare så minns jag inte hur det hela slutade. Men jag har aldrig personligen någonsin i hela mitt liv sett skymten av en liknande tidning. Jag har heller aldrig kunnat misstänka att någon liknande tidning finns i Kiosker eller dagligvaruhandel. Så jag tror faktiskt att det hela löste sig av sig själv. Nu är det väl en så äcklig företeelse så ingen stoltserar fritt med sitt sjuka begär och alla vi som mår illa av blotta tanken att det förekommer snuddar nog aldrig vid den här obeskrivligt vidriga verksamheten. Men även om jag aldrig ser den eller har sett den så är jag medveten om att den förekommer. Kanske i ännu större skala just för att vanliga människor aldrig ser den och asen kan leva fritt bakom nerdragen ridå. Majoriteten av friskt funtade hjärnor kommer aldrig i närheten av den och kan skrika ut våran vrede och frustration över vad vi ser för övriga världen.

Detta var startskottet för vad som sen skulle bli mitt största intresse och hobby. Frågan är ganska enkel men då får aldrig nog med svar. Och får du ett svar så leder det oftast till en ny fråga. Hur är samhället uppbyggt egentligen?  Varför ser samhället ut som det gör? De två frågorna har följt mig i det mesta jag företagit mig. Inte allra minst när man jobbat i några år inom psykiatrin. Ofta har jag mött människor med livsöden i alla möjliga varianter. Jag har hört berättelser om ett samhälle som många tror är  tryggt och fint men som visat sig vara långt i från det. Jag har själv sett samhället i från sin fulaste jävligaste sida. Och just nu den största rättsskandal i historian, fallet Tomas Quick.

Den historian berör oss alla, det är vårat samhälle. Och i detta kan man ställa mängder av frågeställningar. Hur många flera har dömts på lika lösa boliner, hur är det möjligt att det går att bli dömd som han blivit. Hur rättssäkert är vårat samhälle, och många flera frågor. Förvånansvärt är det väldigt få som tycks se allvaret i det hela. Få människor som höjt sin demokratiska röst och gjort sig hörd.

För en tid sedan ställdes frågan av en FB vän. Frågan var är du stolt svensk? Jag fick lov att fundera efter en bra stund. För jag känner inget sting av stolthet över att vara född i Sverige. Jag känner stolthet över mig själv, min familj och mina barn. Men någon speciell koppling till min nationalitet och stolthet kan jag inte göra. Vad är det jag ska vara stolt över och vad betyder de orden egentligen?

Många ropar gärna ut sin stolthet över sitt Sverige. Och det är absolut inte min lott i livet att avgöra om det är stolthet på riktigt. Men många gånger får jag för mig att det handlar mer om att nu jäääävlar ska jag demonstrera här att jag minsann vågar vara stolt svensk. Och jag vågar förbanne mig säga det också. Sen går svennebanan ut och i något sorts barnsligt vredesmod firar upp den svenska flaggan i topp i samma veva som familjen sjunger nationalsången jätte högt och falskt så att familjen Mouhamed på granngården ska höra det. För mig är detta inte stolthet utan ett barnsligt trams som bara bevisar att de två små cellerna i hjärnloberna inte kan kommunicera ordentligt.

Man får vara jätte stolt för sitt land, man får fira flaggan hur högt man vill och även sjunga nationalsången. Frågan är i vilket syfte? Är det då för att man vill spänna musklerna för Mouhamed, eller handlar det om att man som svensk är jävligt nöjd och glad över socialförsäkringsystemet, a-kassan, arbetsförmedlingen, sjukvården, eller vart i ligger stoltheten?

För en tid sedan blossade det till igen hos alla de här stolta svenskarna när kvällspressen skrev om två tonårstjejer. Det hela handlade om att de inte skulle få vara i skolan OM de hade sina tröjor på sig med svenska flaggan. Detta tyckte tonårstjejerna var förskräckligt. Nu hade de inte blivit hemskickade i från skolan för det hela handlade OM de skulle gå till skolan iförd de kläderna. Min jävligt insnöade fördomsfulla skalle blinkade ganska så fort. Vilka tonårstjejer klär sig så OM de inte gör det för att provocera? Det är ju inget fjortismode som är så där väldigt gångbart på HM precis. Nu kan det ju ha varit Bieber fan som gillade svenskaflaggan på sin hoddie, det vet ju inte jag. Men vad jag vet är att inte heller jag kan gå ut i vissa kläder i vissa sammanhang. Så ser spelreglerna ut. 

Om något skulle göra mig stolt så är det ändå att vara född i ett land som utverkat demokrati. Det är något som i alla fall närmar sig min stolta nerv. Jag tänker ofta på människor i länder världen över som offrar sina liv för demokratin. Det som gör mig mindre stolt är att insikten av hur man värnar och vårdar en demokrati tycks vara en avsaknad hos många människor. Något som märks under valet exempelvis.


Nej för tusan, jag behöver förkovra mig i mera samhällskunskap så snälla håll tummarna för att jag kan bli en stolt svensk högskolestudent i Norge.
Jag behöver det här nu och världen behöver mig.

Fred på jord./ Smina

fredag 24 januari 2014

Babydoll let´s rock ´n roll

Den haltande tristessen här hemma steg mig åt huvudet. Att inte vara rörlig och fri att gå som man vill fräter sönder psyket. Var nära på att börja med korsstygnsbroderi i hysteri och vansinne och frustration. Jag har inte riktigt kommit dit ännu. Ställer mig ytterst tvivlande till att det verkligen finns människor på riktigt som vill gå hemma och leva på bidrag, är det verkligen sant att det är så? Förvisso får jag inte en spänn för att gå hemma så här men jag är ganska säker på att om jag nu skulle få det så väger en socialsamvaro bra mycket mer än bidragspengar.

I denna absolut avskärmning i från omvärlden så var jag till slut tvungen att göra något åt saken. Efter att ha surfat runt på utbildningsansvarigas sidor, läst all nättidningar jag kommit över och sett allt intressant utbud av tv via nätet så fick jag mer än nog.

Bestämde mig för att söka lite extrajobb som utannonserades.Fasta tjänster och möjlighet till flera timmar som vikarie. Tanken är ju den att det är bra om jag nu kommer in på Högskolan i Molde och vi blir kvarboende i den här delen av världen så är ju ett extrakneg ganska bra att ha. Kommer jag inte in på skolan och vi bor kvar så har jag en grund att stå på i kommunen och jag kommer skapa kontakter och det ena brukar ge det andra.

I går kväll sökte jag ett extra jobb i Molde kommune och ganska exakt 12 tim senare ringer chefen med andan i halsen och kallar mig till intervju nästa vecka. Som Svensk är man inte van denna enorma tacksamhet för att man sökt ett jobb. Som svensk och arbetssökande förväntar man sig inte att få en glad positiv respons för att man vill arbeta. I Sverige är man mer van med att du ska vara jävligt tacksam för att ha ett jobb, klaga inte och gnäller du så ska du ha klart för dig att det är bara att dra, du är utbytbar och absolut inte viktig. Gnäll INTE på din låga lön, känn tacksamhet för att du har privilegiet att ha ett jobb.

Denna snabba respons på mitt sökta extrajobb gör mig enormt glad. Men det gick ju lite snabbare än knät är fixat om man säger så. Och absolut mycket snabbare än jag själv kunde fantisera om. Vad göra? Ja jag får lov att bita ihop utav helvete, för jag vill jobba. Jag får lov att försöka, det är mitt enda tänkbara val. Smärta och svullnad får lov att vara där den är och jag får gråta när ingen ser.

Jag sa också att jag blev så överraskad att hon ringde mig så snart efter att jag sänt in min ansökan.
-Jag blev så glad över att läsa din ansökan att du vill jobba hos oss så jag tänkte att jag måste skynda mig före någon annan hinner få  tag i  dig.

Vilken jävla egoboost att höra det. Man blir glad och känner ett människovärde, att jag med mina erfarenheter och kunskaper faktiskt betyder något. Att en chef kan se och faktiskt sätta värde på det. Känns som svensk nästan surrealistiskt.

Tänker på det jobbet jag sökte via Arbetsförmedlingen i Malung-Sälen Kommun, fortfarande väntar jag på ett tack för din ansökan men tjänsten är tillsatt mail. Förvisso inget mail man jublar över att få men respekten  och  gesten väger mer än glädjen att få ett automatutskickat mail.

Jag är värdefull :-)

måndag 20 januari 2014

Ditt rika troll, du är ond!

Petter Stordalen
Götebrogsposten skriver i dag om Petter Stordalens magnifika personalfest för en kostnad av 30 miljoner kronor.

Detta sticker i ögonen på folk. Och genast blossar debatten upp om hur sjuka och utsatta borde få ta del av de 30 miljonerna i stället för att hotellkedjans personal ska festa upp kronorna på två dagar.

Det tycks vara ganska svårt för många att kunna se det hela ur andra perspektiv än någon sorts slösaktig lyxkonsumtion utan någon sorts poäng. Att människor med stora summor pengar är onda, personer utan  empatisk förmåga som roffar åt sig på bekostnad av svagare mindre bemedlade personer. Är detta verkligen sant?

Nej jag håller inte med om den saken. Jag kan liksom inte belasta Petter Stordalen för att kommuner och landsting inte prioriterar rätt. Varför skulle Petter Stordalen vara boven i dramat? Han har lyckats bra i affärsvärlden. Han har en fallenhet för det och har uppenbarligen lyckats bra. Varför ska det vara skam och fult att tjäna stålar? Petter har 20 000 anställda i sin hotellkedja, alltså 20 000 som har arbete och betalar skatt till statskassan! Det är det ingen av kritikerna som tycks snudda vid tanken av utan någon sorts tjuvaktig  dold verksamhet är vad som blommar upp i tankarna på kritikerna snabbt, det är så kritikerna tycks tro att det går till.

Lika så tycks föreställningen om att den som har stora summor pengar inte behöver jobba utan att kronorna trillar in av sig själv, vips ännu några millar på kontot och här ligger jag i divanen och blir matad med champagne och vindruvor. Är väl också en bild som stämmer föga med den verklighet affärsvärldens drivande människor känner sig så förlikade med.

Petter Stordalen började i unga år som jordgubbsförsäljare och det visade sig att han gjorde det bra. 24 år fyllda och han började som ansvarig centrumledare i Trondheim. Killen tycks ha något som jag absolut saknar, ett driv en fallenhet för att vilja gå framåt och nå framgång. Jag har inte den fallenheten alls. Och i det känner jag mig ganska till freds. Jag blir glad och förtjusas över de som lyckas, känner stor respekt och kan på något vis förstå det stora jobbet de lägger ner. Det jobb jag varken vill eller skulle klara. Men om jag skulle komma på andra tankar så har jag den möjligheten. Det är det fina i kråksången, det står alla fritt att välja samma karriär som Petter om viljan finns.

Att Petter lyckas i sin hotellkedja kanske beror på att han just har fattat det där med personalvård? Att han själv som många andra har jobbat sig fram och begriper att nyckeln till framgång ligger i en fungerande personal? Det enkla ekvationen tycks vara en svår nöt för många att räkna ut. För mig och Petter är det självklart.
Läs hela artikeln här 

Lycka till Petter, du gör det bra!

fredag 17 januari 2014

Klaustrofobi

Klarade inte magnetröntgen i går. Det gör mig ledsen för jag är i stort behov av hjälp för mitt onda trasiga knä. Känner en liten gnutta av förtvivlan och hopplöshet.

Hur fungerar min klaustrofobi och varför är det inte bara att skärpa sig?
Önskade att det var så enkelt, att liksom bara skärpa sig och se faran i vitögat och genomföra det som kroppen signalerar fara om.
Jag har alltså i tankarna förvridit saker och ting till ett sorts flyktbeteende. Och jag vet precis när det hände och varför. Jag vet att det är i mina tankar som jag i från start börjat framkalla det hela och där med också utvecklat den här fobin som växt sig starkare och starkare under årens lopp. För mig i vissa stunder även socialt handikappande.

Grejen med den här fobin är ju att du undviker saker som försätter dig i panik, alltså ger jag mig själv möjligheten att låta den växa sig starkare för varje hinder jag undviker eller kringgår på något vis. Just nu är jag ju förbannat snusförnuftig och rationell, nästan ett resonemang som låter för bra för att vara sant.

Jag tror att många som inte har fobin tycker just det också, ja men fan skärp dig nu, det är väl inte farligt att åka hiss. Vad skulle kunna hända? Ja just nu i mitt rationella tänk kan jag svara att det händer väl ingenting. Men när fobin slår till kommer man till en del av hjärnan som inte ägnar sig åt rationella tankegångar, hade hjärnan enbart ägnat sig åt rationella tankar så hade ingen av oss fobiker lidit det minsta av just fobi.

Så alla ni som slipper denna åkomma är jag den första att gratulera. Och på något vis så kan jag också förstå att det blir svårt att sätta sig in i fobins värld för den som aldrig känt de irrationella tankarna bryta ut som ett vulkanutbrott. I bland hinner man inte själv blinka fören paniken ångesten och adrenalinet pumpar igång som en blixt i från klar himmel.

I min bil finns det tex en liten, pytte liten knapp på förardörren. Denna knapp är en nödlåsarknapp. Skitbra att ha om jag susar runt i bilen och plötsligt skulle bli stoppade av vägpirater som vill råna mig. Snabbt och smidigt kan jag med hjälp av knappen låsa alla bilens dörrar och i säkert förvar sitta kvar i bilen och kanske lipa åt den stackars vägpiraten som inte kunde råna mig på allt mitt guld och stora summor pengar.

Men den här knappen hjälper också min fobi på traven. I bland har jag kommit åt den av misstag och det är en obeskrivlig känsla i kroppen när bilens centrallås rasslar till. Ljudet av centrallåset får mig på bråkdelen av sekunder in i en känsla av stort hot, nu är du instängd och kan inte gå ut. Ljudet av centrallåset får mig att känna iskyla i hela kroppen.

Först kommer iskylan. Det känns som att varenda cell stannar upp. Allt blir stilla, det där med yttrycket att det känns som att hjärta stannar är faktiskt sant.Kroppen iskall under en kort  liten stund. Sen vänder det och plötsligt känns det som ett vulkanutbrott. Alla sinnen tar fart och vips är det som om kroppen ska sprängas. Adrenalinet pumpar på bra så jag tror att styrkan i kroppen är enorm, tror att det är superkrafter som frisätts. Tror inte att man ska gå så nära mig just i det där ögonblicket.

Andra vardagliga saker som kan bli svårt är att gå på offentliga toaletter och stänga och låsa en dörr. Oftast när jag är hemma så låser jag inte toalettdörren, hällts låter jag bli att stänga den också. Men det är ju inte alltid lämpligt att vara på toa utan att stänga dörren även om man är hemma. Ofta så kalkylerar jag i huvudet med min fobi, gör planer och utrymningsplaner. Har alltid koll på dörren, försöker placera mig nära dörren. Försöker sitta där det är lite luftigare, inte så nära många andra för att ha fri passage ut så fort det går om jag behöver det. Jag vill gärna köra bilen själv så att jag vet att jag kan stanna när jag vill och gå ut.

Finns säkert mängder av flera saker jag gör vardagligt men som jag inte kommer på just nu för att det är just vardagligt för mig. Oftast så märks det kanske inte på mig när jag kalkylerar och skapar flyktvägar, det är väl så att det är ganska osynligt. Men inom mig så är det i bland otroligt jobbigt.
Som i går när den mycket viktiga röntgen inte blir av för att fobin och det irrationella sätter sig över det rationella som en betonggris. Det gör det lite jobbigare och jag i mitt rationella tänkande blir jävligt irriterad på mig själv också.

I bland har också intressanta föreläsningar blivit förstörda för att rummet varit för trångt. Att gå på Bio är heller inte så jätte enkelt. Att sitta på ett gemytligt litet cafee under rusningstiden ger ingen behaglig känsla i kroppen. Att sitta instängd i ett flygplan är uteslutet, att åka tåg var heller inte så enkelt som jag trodde. Det blev jag varse om i somras.

Så är det med den saken. Nu måste jag fortsätta lösa knäskadan och hoppas på en förstående läkare.





tisdag 14 januari 2014

Yttrandefriheten och ansvaret.

Har under den senaste tiden sett avsteg i från reglerna gällande yttrandefrihet. Funderar lite kring detta och har lite svårt att ta in hur bildningsnivån kring detta tycks vara undermålig eller saknas totalt.

För mig är yttrandefriheten och ansvaret kring denna frihet otroligt viktig. Något som jag lärt mig sedan barnsben, långt före jag kunde uttala ordet yttrandefrihet. Jag tror inte heller att mina föräldrar avsiktligt fostrade mig just utifrån yttrandefrihetens grundfundament som fokus. Mina föräldrar såg nog det hela mer som ordinär barnuppfostran.
Det handlade mer om att jag faktiskt fick säga hur jag kände och tyckte med ansvar. Att skada, såra eller göra någon annan illa avsiktligt ingick inte i yttrandefriheten. Grundfundament i barnfostran som inte känns så avlägset utan mer generellt för många föräldrar.

Under tiden jag växte upp började jag fatta att det här med att säga vad man tycker inte alls är självklart för alla i världen. Började se och förstå att människor mördas för att de står upp för sin åsikt. Människor fängslas och med olika metoder tyglas människors frihet. Vissa visar mod genom att sätta sig över dödshot och ändå framföra sin åsikt. Detta blev för mig en stor insikt och en känsla av stor vördnad och respekt för människors kamp världen över.

Natten mot Söndagen så fick jag själv smaka på skriftliga hot och absurda anklagelser just för min åsikts skull. Tonen var otrevlig och uttalanden om att jag minsann skulle passa mig framgick tydligt. Personen i fråga klargjorde att jag hade en stor stämningsansökan att förvänta mig, och att jag hade förtalat en affärsverksamhet som nu var drabbad pga min stora okunskap. Att jag minsann skulle passa mig noga före jag skrev i kommentatorsfälten i den lokala tidningen. Så gick det på och argumentationen i frågan fungerade föga eftersom människan hade bestämt sig för vad den trodde sig ha sett att jag skrivit. Detta är egentligen irrelevant och inte andemeningen i min text. Så jag lämnar det dit hän.

Blev jag skrämd och rädd? Nej inte det minsta eftersom jag vet vad jag skrivit. För att säkerställa det hela tittat jag på länken ännu en gång för att säkerställa och friska upp mitt minne. Ogrundade påhopp och hot av en totalhavererad logik blir min slutsats.

Blev jag förbannad och upprörd? Svar ja! När människor försöker hota mig eller någon annan till tystnad och skrämmas med ord som du har en stor stämningsansökan att förvänta dig pga förtal så blir jag JÄVLIGT förbannad. Det ironiska i hela kråksången är ju den att den hotande individen just då var mer kriminell än vad denne försökte få mig att framstå mig som pga sina hot, självinsikt noll.

Varför blir jag så förbannad? Människor världen över sätter sina liv på spel och även offrar sina liv för yttrandefriheten.Att fåna sig med hot om stora stämningsansökningar blir patetiskt och som ett hån mot de människor i världen som dagligen strider för sin frihet. Hade det inte bara varit att släppa igenom denna dårpippin med ett axelryck och låtit detta passerat gå? Nej för mig är det inte så. Jag lever i en värld där jag inom ramen för yttrande frihet får framföra min åsikt helt fritt och så länge jag gör det ska jag aldrig behöva ängslas över hot eller påhopp av något slag. Så ser spelreglerna ut i den bästa av världar.

Är det rätt att ursäkta hoten som en eventuell fyllegrej? Nä det är det inte. Och om det nu skulle vara så att personen svamlar och beter sig illa mot medmänniskor när den dricker alkohol så finns det ett bra recept och bot för bättring. Sök hjälp! Självinsikt är bra i många lägen. Ja men alla kan väl göra snedsteg på fyllan? Ja kära nån vem har inte gjort det? Saker jag bittert fått sonat och städat upp efter mig. Men detta var inte en kommentar, det haglade in hot och dumheter i min inkorg mellan 01.00 natten mot Söndag och slutade vid ca 06.00 på Söndag morgon. Och det handlar inte om en ungdom, vilket iof inte heller ursäktar detta beteendet på något vis.

Någonstans så tycker jag att detta med yttrandefriheten, spelreglerna och den enorma förmånen vi har i den här delen av världen bör värnas om bättre. Det gör mig ont att människor försöker bruka sig av yttrandefriheten som ett maktmedel i stället för att se hur  privilegierade vi är. Det är just vad som gör mig otroligt förbannad.

Debatten flödade under en period då många tidningar på nätet bestämde sig för att man inte anonymt skulle kunna lämna kommentarer, vilket jag vänder mig mot. Det är ju förvisso behagligt att slippa se onyanserade uttalanden av fegisar som brukar sin anonymitet för att kliva över yttrandefrihetens ramar, att vara dum och skada andra och framlägga ogrundade argument utan större eftertanke. Samtidigt så lockas inte de värsta trollen fram i ljuset. Även om vi inte ser de mest ljusskygga så slutar de ju inte att existera.

Många borde läsa på bättre om vad yttrandefrihet innebär. Det handlar INTE om att man kan och får säga vad man vill. Det handlar heller inte om att bara för att man kan säga så behöver man tvungen att göra det. Som alltid när det handlar om frihet så är det också ett ansvar.

 Du som nu försöker skrämma mig med den stora stämningsansökan kan börja med att läsa på lite här HÄR .

LÄNGE LEVE DEMOKRATIN!









torsdag 5 december 2013

18-års dagen är nu över.

Hela dagen har vi firat och haft trevligt. Jag har mellan varven varit emotionellt berörd och tårarna har trängt sig på. Konstigt kan man tycka när det är en glädjens dag men bara trevligheter och glada gäster. Men mina tårar handlar om historia, en långväga kamp i från galenskap och en del av mitt barns släkt som väl mer eller mindre hade passat in i en dokusåpa som Glamour. Inte ett dugg för det glamorösa, mer för de galna intrigerna och makthungriga tillvägagångssättet för att vinna troféer.
Mitt barn har planerat, bakat, gjort tårtor och dukat fint under de senaste dagarna. Hon har siktat på att göra sin dag till en fin minnesvärd dag. Det har varit viktigt för henne, hon har haft allt för sorgliga födelsedagar i sitt liv redan. Allt för många svek, allt för många gånger den galna sidan har visat en närvaro och ploppat fram ur jorden som svampar men helt utan närvaro med hjärtat och kärlek. Bara för att döva det gångna årets samvete. Det gångna året de totalt struntat i att visa det som alla barn behöver, värme, närhet, äkta omtanke, bekräftelse och kärlek. I stället har man gästspelat i bland med presenter för att döva det man inte lyckas frambringa på riktigt.

För över tre år sedan så klipptes banden med den biologiska pappan, ingen hade någonsin brytt sig på riktigt med äkta känslor. Minst av alla den som borde gjort det mest, den biologiska pappan.
Jag själv har inte den blekaste aning om varför en hel släkt i samma veva kan liksom strunta i ett barn. Ett barnbarn, ett syskonbarn. För mig är det obegripligt att ingen någonsin har talat med mig om saken. Att INGEN har ringt upp mig och konfronterat mig med vad fan är det som är det som händer här.

Men det var ingen som gjorde det när kontakten fortfarande fanns heller så för den delen är det väl inte så märkligt. Om nu hela släktskapet har gått på den biologiska pappans skruvade verklighetsuppfattning och de svalt hans sagor om mig som person så tycker man väl ändå att det borde ha känts som att någon ville ställa mig till svars för den helvetesmänniskan han brukar måla upp av mig. Men ingen har någonsin gjort det. En gång ringde bio farmodern till mitt barns mobiltelefon och tyckte att hon skulle be sin pappa om ursäkt för han var så ledsen för det hon hade gjort?!?

En konflikt hade uppstått och hennes pappa hade slängt ut henne och ville aldrig se henne igen, men farmor tycker att mitt barn ska ringa och be om ursäkt? Så skruvat lever den här familjen. Och givetvis ska någon som felat be om ursäkt. Men som vuxen får man väl ta det med sina barn själv kan man tycka. Framförallt slänger man väl inte ut sina barn och talar om att man aldrig vill se de igen?

Jag kan inte räkna alla gånger han slängt ut mitt barn, jag säger mitt barn för det är inte hans och det kommer det aldrig att bli heller så för den delen. En natt ringde han mig och talade om att jag skulle åka till Nås och hämta henne där, det var där han skulle ställa av henne och var jag inte på plats så var det mitt problem. Jag fick lov att ha is i magen och jag ringde polisen i stället. Det var inte självklart att polisen skulle åka dit alls. Och jag bönade och bad på mina bara ben. Senare ringde polisen upp och sa att läget var under kontroll och jag kanske borde kontakta Socialtjänsten för att reda i den här konflikten. Ja kära du det har jag försökt med sen 1997 för fan, blev mitt spontana svar.

Jag var tvungen att stilla mig den natten, jag kunde inte åka och hämta henne. Jag vågade helt enkelt inte göra det för jag visste inte vad för trasig själ jag skulle få hem, jag var tvungen att ha backup och jag visste mycket väl hans tillvägagångssätt. Hade jag åkt hade polisen varit där på tre röda sekunder för han hade talat om att han hade inkräktare i huset. Jag vet också att han brukar ha basebollträ vid dörren. Och jag visste inte hur jag skulle kunna få polishjälp just då, jag hade inga bevis för något. Jag hade bara min magkänsla, jag hade bara år av erfarenhet av vad han brukar säga och hur han brukar uppföra sig. Ord mot ord situationen skulle uppstå.

Den natten satt jag klarvaken och tvivlade på om mitt förnuft skulle tippa över till hysteri. Den natten var jag tom i hjärtat. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda mitt barn i från denna fullständigt galna individen som med smorda käkar kunde snacka sig själv i bättre dager på alla tänkbara sätt. En människa som till det yttre tycks vara helt fungerande ut men fullständigt galen om du ifrågasätter eller går mot på något sätt, då har du en fiende utan spärrar.

I dag för exakt tre år sedan var sista gången han ringde till mitt barn på födelsedagen. Före det samtalet hade han inte hört av sig på många månader. Men som alltid så skulle det dåliga samvetet dövas på födelsedagen, allt det man gjort bort sig under det gångna året skulle sonas. Så fungerar den här familjen uppenbarligen.

Mitt barn tog samtalet och drabbades av en panik i blicken jag sällan skådat. Hennes vackra bruna ögon spärrades upp och hon signalerade ren skräck. Och någonstans i detta så försvann hela hennes själ så långt bort så det nästan kändes som en vindpust i köket. Hon skrek rakt ut, ett skrik i från magen och ut. Ett nästan djuriskt skrik där hon fick ur sig att han aldrig, aldrig mer så mycket som skulle komma och tro att han skulle vara en del av hennes liv igen. Att hon aldrig, aldrig någonsin ville ha med honom eller någon av den sidan att göra mer i hela sitt liv.
Hon slängde på telefonen och sprang upp på sitt rum. Min man tog telefonen i chock och med en lika djurisk röst fråga om han nu fattade budskapet. Att vi alla nu ville ha sinnes ro framförallt hon som nu tydligt talat om sitt budskap. Sen avslutades samtalet. Allt gick så fort, alla gästerna chockades för den turbulens som plötsligt uppstod. I från att sitta vid bordet och småprata till kaos.

Jag fann mig till sist och rusade upp på hennes rum. Någonstans fann jag ett lugn inom mig, ett rationellt handlade. Jag hittade henne där på golvet sittandes på knä och blodet slaskade i från hennes armar. Hon satt på knä med huvudet böjt bakåt i en svårångestattack och drog efter andan och försökte få andningen i styr igen.
Jag föll ner bredvid henne och höll om henne så hårt jag bara kunde. Lugnt och rationellt agerade jag. Jag försökte andas med henne och liksom få ner henne igen till mig. Jag pratade lugnt med henne och sa att det var över nu. Att det var sista gången och att vi tillsammans skulle finna en väg ut. Ett nytt sätt att hantera hela hennes förflutna liv så att hon aldrig mera skulle behöva drabbas av denna paniken och göra sig själv illa igen. Just där och då lovade jag henne det och jag har stått stenhårt fast vid mitt ord.

I dag är vi där jag lovade henne. Tillsammans har vi kämpat och framförallt hon min fina diamant, det är hon som gjort jobbet och jag som har väglett och handlett på alla sätt och vis. I bland genom samtal, ofta genom att gå före och visa vägen. Trampat upp stigar och puttat på henne. Det har inte alltid varit lätt, inte för någon av oss. Men jag valde för många herrans år sedan att jag aldrig i helvete skulle svika. Ett barn väljer inte att komma till världen, det var jag som valde att ta emot henne och då mitt ansvar och skyldighet att finnas där. Hennes biologiska pappa valde en annan väg och det får helt stå för honom. I dag talar vi inte om honom i termer som pappa ens. Det är Jonas som är pappa, farmor det är Jonas mamma och farfar Rune finns hos stjärnorna i himlen men för henne är det farfar.

I dag kom det några grattiskort till henne på posten. Förväntansfull och glad för hågkomsten började hon öppna kuverten och läsa vykorten.
Ett av vykorten trodde hon först var i från en vän boende långt bort. Det visade sig vara den biologiska farmodern som plötsligt skulle sona sitt dåliga samvete. Inte ett livstecken på flera år men nu  ploppade det upp som svamp i skogen igen.

Hon läste vykortet flera gånger och såg så frågande ut. Sen sa hon det står i från farmor och farfar. Min farfar lever ju inte han är ju död och min farmor heter Ingeborg. Hon tog vykortet och rev det i småbitar och slängde det i skräpkorgen.
-Vet du mamma jag känner ingenting, absolut ingenting för det här. Att de har mage till att ens försöka. Jag fattar inte hur de tänker.

Det var allt som hände, det var resultatet och konsekvenserna av flera års frånvaro. Jag känner en sorg för att de inte förmår bättre än så här. Jag tycker synd om dom. de har gått miste om så otroligt mycket, de har valt bort en fin unge som verkligen har så mycket att ge. En klok ung kvinna som är en tänkare med stor skärpa och omvärldsanalytiskt sinnelag som är mycket intressant att samtala med. Man kan skratta sig sönder och samman, man kan tala politik, man kan samtala om allt. Hon har så mycket att ge och ett vackert hjärta. Ingen enkel person som så, men en enkel människa på det viset att hon inte räds olikheter och ser saker i svart eller vitt. Hon har förmågan att kunna se, känna in och befinna sig i alla olika sociala situationer och ändå klara av det galant. Hon bryr sig om och hon vill bli omtyckt för den hon är.

I dag när kalaset avslutades och jag skulle ge mig av så kramade hon mig. Han sa till mig att det var den bästa födelsedag hon någonsin haft i hela sitt liv. Mina tårar kom för jag vet hur svårt det har varit att fylla år för henne tidigare. Hon har aldrig kunnat känna att det varit en festlig dag, hon har känt att den dagen har varit dagen hon kom till världen och en person ville inte ha henne. Även hur mycket vi alla andra har öst kärlek över henne så har det alltid varit en som inte ville ha henne.

Nu mer är det hennes spelregler som gäller. Hon väljer sin stig i livet. Nu är det hon som styr sitt skepp, inte någon annan. Jag beundrar hennes.

Jag är så glad att det blev den bästa födelsedagen i hennes liv, det var den finaste gåvan hon någonsin kunde få. Och hela dagen har hon omgett sig av människor som bryr sig på riktigt. Äkta, uppriktigt och ärligt.

Godnatt världen.


måndag 25 november 2013

Skrivbordskrigaren.

Jag har skrivit i några olika skepnader under några års tid. Ofta har jag spytt galla över aktuella händelser, i bland uttryckt min förtvivlan, stunder då jag har känt ett påträngande behov av att häva ur mig.

Som den gode skådespelaren, regissören och musikern Thorsten Flinck lär ha uttryckt sig så kan jag känna igen mig. " Jag presterar som bäst när jag känner ångest, det är ångesten som ger bränsle åt konstnärssjälen".

High five på det Thorstis, det är för mig mycket enklare att klä känslorna i ord då det bränner inombords, då det känns som krigföring i blodomloppet. Då det spänner i bröstet och pulsen är hög, då något gör riktigt förtvivlat för jävla ont, det är då jag kan och skriver som bäst.

Tror att det är en av mina styrkor som skrivande person, att jag kan sätta ord på känslorna och ofta få fram ett budskap med min text. Har aldrig en färdig plan på min text. Vet bara vilket budskap jag ska försöka skriva sen rinner det på som vatten. Antar att det är vad jag tränat på och nu mer sitter det utan att jag behöver fundera på saken.

Att skriva är också att utlämna en del av sig själv och sin närmaste familj. Men det som varit av mycket personlig karaktär har jag konsulterat med min familj om först och de har så klart okejat det, om inte hade det aldrig varit publicerat material.

Har skrivit om hemorrojder, Sverigedemokraterna ( ganska samma sak för mig vid närmare eftertanke), Kronofogdemyndigheten som förkortas KFM, har skrivit om det politiska läget i Malung-Sälen Kommun och mycket mera.

Det viktiga har alltid varit att om jag skulle möta någon i affären så skulle jag rakryggat kunna säga samma sak mellan fyra ögon som det jag skrivit. Att balansera på tråden för vad som är kritik och personliga påhopp tycker jag själv att jag har klarat bra. I de fallen jag har kritiserat personer har jag hållit mig till vad de har gjort eller borde ha gjort i sin yrkesroll, inte att de har fula kläder eller stora näsor.
Har aldrig stött på någon i det verkliga livet som skrikit åt mig eller agat mig för vad jag skrivit. Däremot så har mycket av det jag har kritiserat förändrats, kanske inte min bragd alls men kanske någon läst och funderat på saken. Kanske har jag varit en röst som hjälpt till att förändrat. Vet ju inte det så på rak arm men många gånger har jag tex kritiserat kommunens undermåliga hemsida som i dagarna nu är förändrad och tagit sig an en ny ton.

Sprängde helt min bloggstatistik då jag skrev mycket personligt om Kronofogden, och efter det har jag mött en del som tackat för mitt mod att skriva om det. Och det kändes bra eftersom det var min tanke också. Jag ville berätta om ett fenomen som kan uppstå för vem som helst och snabbt som ögat sitter du fast i en skuldboll som bara snurrar fortare och fortare.

När jag skrev om Nicklas Gotthardsson och hans, enligt mig, människohandel så debatterades det friskt på min blogg. Söker man på Nicklas Gotthardsson på Google så ligger min blogg fortfarande i topp för det söket, ger mig en egoboost så klart.

Som bloggare vet du aldrig hur ditt skrivna ord tolkas in hos mottagaren, det kan bli många vinklingar som man inte anande i från början. Jag som skriver vet ju mitt syfte och kan ju inte ansvara hur mottagaren tolkar in det hela. Men givetvis försöker jag tänka mig för och se tänkbara variabler för det. Mitt tidigare inlägg som heter Jävla blatte stick hem för fan är en ren provokationshandling. Det handlar om att få läsarna att reagera och läsa. Jag kritiserar den sittande regeringen för att inte våga ta vid SD och därigenom ger man bara mer och mer mandat till det odemokratiska Sverigedemokraterna med rötter i nynazistiska rörelser. Läser man bara rubriken så kan man ju tro att är fullkomligt i från mina sinnesfulla bruk. Att jag just rakat av mig håret, satt på mig bomberjackan och snörat på mig kängorna och  börjat vrålar sige hail. Vilket alltså inte alls är fallet och kommer heller aldrig att bli. Det var en risk jag tog och jag funderade länge om jag skulle bruka mig av den rubriken också.

Att skriva är så roligt och i bland kan jag sitta och snickra på en text i flera timmar och tiden liksom bara försvinner, tappar lite av omvärlden och det som sker runt om. Är som ett behov, som att behöva gå på toan eller äta, jag måste skriva. Kombon med mitt samhällsintresse samt skrivande som behov är ganska bra. Man kan skriva om allt egentligen men enklast för mig är det som berör mig. I bland kan det kännas lite ensligt att vara en samhällsintresserad individ. Har inte så många att tala med om Irans politiska läge eller sharialagarna.

Har också fått ett perspektiv på det politiska läget och medias sätt att behandla den. Något jag inte riktigt hade före min tid i landet bredvid. Det gick bra för Norges FrP i valet. Vilket då var som att slänga in ett köttstycke till svenskmedia. Plötsligt blommade det upp någon sorts bild av Norge som ett rasistland där minsann invandrare inte skulle släppas över gränsen och det blev en bild av Norge som jag faktiskt inte kände igen mig i. Norska FrP framställdes likvärdigt med Svenska SD och hej och hå perfekt att skriva om.

För att så här på rak arm nämna något som skiljer FrP mot SD åt är att Sverigedemokraterna är ett populistiskt enfrågeparti med rötterna i nynazistiska kretsar. FrP grundar sig i mångt och mycket på
Carl I Hagen som varit en toppolitiker i 25 år och också varit delaktig i den Norska politiken i mer än frågor kring invandring. Hur sen FrP ser på invandringsfrågan är en annan sak, men i Sverige så har vi ju just nu ingen som tar i det, mer än då SD som säger sig vara de som vågar göra det. Och så spårar det ut i någon helt vansinnigt galet. Men att likställa Svenska SD med Norska FrP är felaktigt. Jan Guillou sa i Skavlan, "Om Sverigedemokraterna hade liknat Fremskrittspartiet så hade vi levt i en bättre värld", och jag förstår hur han menar. Trots att Janne G och jag inte har någon kärleksaffär på samma våglängd så är jag beredd att hålla med honom i just detta.

Hur saker och ting nu än ser ut i världen så är jag evigt tacksam för att kunna skriva. Att jag har modet att i bland bli mer personlig. Vissa kan få för sig att tråka och håna bloggare, att det skulle vara fegisar som gömmer sig bakom en bildskärm och inte vågar tala ut på "riktigt". Att man som bloggare skulle sitta och vara en fegis och inte på riktigt våga gå ut i samhället och förändra på riktigt. I den beskrivningen känner jag inte igen mig ett dugg, jag känner mig lika delaktig och påverkande som om jag skulle stå på en scen och tala. Jag tycker inte att man ska underskatta det skrivna ordet på det viset.

Syftet med min blogg är att kanske väcka en människas tankar, har jag gjort det är jag nöjd. Jag har ingen ambition om att nå ut i världen och störta USAs President, inte heller framhäva mig själv som en stilicon på stureplan. Inte min grej och jag gör det på mitt sätt.

Jag är och förblir en skrivbordskrigare!