Saker som jag gör.

Jag svär, dricker pilsner och lyssnar på hårdrock. Avvikande för vissa vardag för mig.
Jag är 37 år mamma till två och mormor till en liten mandelgris <3

Känner mig som ganska normalt fungerande människa i samhället.  Jag tycker om livet och jag har också sett livet i från många olika perspektiv, jag har också sett döden och känt den på mycket nära påtagligt sätt.

Där har vi lite av pudelns kärna av vad som format mig. Jag är stolt och glad för det jag åstadkommit hittills under livet. Vissa saker kunde jag gjort annorlunda och bättre, andra saker har jag hanterat skitbra. Så som det blir, det som är livet liksom.

Har också lite av ett hemligt mål att skapa något större livsverk, mina barn är så klart det största och finaste jag skapat. Inget kommer bräcka den biten. Men jag vill göra något stort förutom det. Jag vill vara den där kuggen som snurrar igång något nytt, något som jag kan baka stålar på. Och jag ska fan i mig ta och göra det också.

För en tid sedan satt vi i skiten rejält, vi var klientelet som ansågs vara lägst på näringskedjan. I alla fall om man frågar Kronofogdemyndigheten. Vi lärde oss jävligt hårt och med isande kyla att hamnar du i ekonomisk kris och blir ett köttstycke inslängt till hyenorna (läs kronofogdemyndigheten) så är du den som helt enligt spelets regler och Svenskstat skall utnyttjas till fullo. Du sitter stenhårt fast i en beroendeställning som denna myndighet till fullo utnyttjar till 100%.

Jag kan ju sätta på mig partyhatten och utbringa ett SKÅL och be om en fanfar för ingen av hyenorna lyckades driva in något av våra hus. Vi fann handlingskraft och ordnade med ett hårt jobb och många sömnlösa nätter hela saken själv. Men avgifter och fullständigt oskäliga värderingar gjord av Mäklaren får vi i alla fall betala. Trots att vi ansåg och ännu i dag anser att värderaren/ mäklaren fullständigt misskötte sitt jobb. Ändå håvar den ockraren in mängder av kronor och kan gott fortsätta smörja kråset och gå på sina vinklubbsträffar med goda vänner. Givetvis går detta bra eftersom han är polare med kronofogden (svenska staten) och speciellt utsedd för uppdraget. Vi var ju bara skuldsatta små lortar som inte var vatten värd.

Kan förstå att många anser att man får väl för fan skylla sig själv. Givetvis tar jag mitt personliga ansvar i den saken. det gick över styr, och det gick förbannat fort detta förnekar jag inte. När kontrollen väl är tappas så snurrar snöbollen mycket fort och jag tror att det är ett ganska mänskligt fenomen att man blir fullständigt nedslagen och inte vet varken ut eller in, man tappar handlingskraft. Det är ju inte direkt så att kronofogden sänder ut en ekonomisk rådgivare för att hjälpa. Staten vill ha in sina pengar det är den bistra svidande sanningen. Det fungerar heller inte så att man känner sig så värst tuff och kaxig och tar det hela med en klackspark. Det här handlar om en kris och varje människa som läst om hur en kris fungerar kan snabbt omvandla det hela till att det första som sker är just en typ av handlingsförlamning och chock. Sen kommer fasen då man kanske kan börja ta i saken och sist fasen då man börjar leva i vardagen igen. Chocken i sig handlar inte om att det blir en överrasknings moment , det handlar mer om att chocken om att kronofogden kommer och tar allt du äger och du står för det faktum att hur mycket än du nu har försökt, vänt och vridit på saken så går det inte längre.

I detta ligger en hel del av mänskligt psyke som kallas bortträngning också. I dag har vi mat och husrum, det skitjobbiga tar jag tag  i morgon. Då måste jag fixa det hel....sen går en dag och en till.

Vad jag vänder mig mot är att det är fullt lagligt att verkligen tjäna pengar på människor som inte har några. Företag som anställer folk som åker ut med delgivningar, mäklare som tjänar stora arvoden på värderingar så att kronofogden ska veta hur mycket pengar de kan håva in, värderingen för den som blir ifråntagen sitt hus betala genom det kronofogden driver in. Så hur mycket den värderingen kostar skiter ju alla i utom mäklaren som gärna saltar räkningen. Mäklaren har ju staten i ryggen och människor i beroendeställning som vem ställer sig upp för de som blir i fråntagna sitt hus?

Förr åkte Polisen ut med delgivningar, i dag så är det alltså privata företag som anställer delgivningsmän som sköter den saken och vem betalar då delgivningsmännens löner? Det kan ju säkert begåvningsreserven skita ut ett svar på i sömnen. För varje delgivning du skriver på får du betala en avgift på hundratals kronor. Så som skuldsatt är det verkligen svårt att se ett slut på eländet, det är svårt att se att man någonsin ska ta sig ur den ekonomiska krisen när de som ska driva in skulden gör sig pengar på någon som verkligen inte har pengar. Jag hade turen att faktiskt reda ut situationen, alla har inte samma tur och psykiska styrka att göra det.

Hur detta fungerar är svårt att förklara för någon som aldrig varit ner i varggropen och vänt, jag lovar att jag själv heller inte förstod spelets regler tidigare. I dag gör jag det och jag kan bli uppriktigt förbannad på ett system som detta. Samtidigt kan jag känna en viss tacksamhet för att jag har blivit väl inskolad i samhällets bottenskrap. Hur Sverige talar vitt och brett om hur väl fungerande system vi har och vilken trygghet det skall inbringa i människors liv. Fuck you säger jag då, det är bara löständer som skallrar, det ligger inget bakom det trygghets pratet.

Givetvis vill de som man är skyldig pengar ha sina pengar, av mig har de fått det också. Men att det ska gå att göra stora affärer på de som sitter i ekonomisk kris i från början och utnyttja situationen gör mig jävligt förbannad. Jag och min familj redde oss ur hela situationen, men det finns de som aldrig tar sig ur det hela och faktiskt får mycket högre skulder än de hade i från starten pga dessa jävla ockrare och avgifter.

Ett litet tips till Kronofogdemyndigheten är att i stället för att anlita delgivningsmän så kan de ju i första läget erbjuda en ekonomisk rådgivare som kommer ut på ett besök med medhavd kaffekorg.

Jag heter Sabina och är varken bättre eller sämre än du. Godnatt världen, vi ses i morgon.

Lundsberg lite strykjärn och att lära för livet

Under den sista tiden har det varit mycket fokus på ett av våra riksinternat Lundsberg. Strykjärns händelsen har nog inte förbigått någon av oss. Inte mig heller för det tände en gnista inom mig som gjorde mig rejält skitsur och förbannad, det är heller inte första gången Lundsberg har varit på tapeten med sitt pennalistiska skitpå dig tramsade som för mig är oacceptabelt.
 Lundsberg grundades en gång i tiden för att plocka fram starka ledartyper som skulle arbeta i ledande positioner. Tanken på den tiden kanske var god, lika väl den tanken om hur man fostrade ungar till stenhård individer som skulle klara sig genom att slå sig fram i affärsvärlden. Där och då sattes nivån av kamratfostran och pennalism i väggarna och har seden då har det inte gått att tvättas bort. Och uppenbarligen lever detta kvar trots att rektor säger att det är nolltolerans på skolan.

Beakta att styrelsen ständigt värvar sina ledamot som själva varit elever eller på något vis har anknytning till skolan. Så jag ser detta som en sektliknande skolform där det absolut inte ska läcka ut saker om vad som försiggår där egentligen. Jag kastade mig genast in i debatten och noterade en sak, 200 elever grinade och jämrade sig för att skolan skulle stängas. Allt fokus låg på de stackarna som på tre sekunder blev utan både boende och skola. Men INGEN har nämnt ett ord av de två skolkompisarna som blivit brända av några äldre som i den uppnådda åldern av ca 18 år ta mig fan borde ha vetat hut för länge sedan!

Skolinspektionen beordrade omgående en stängning av skolan och jag sa redan då att det här kommer inte att hålla. Jag ger mig tusan på att Lundsberg kommer öppna och att Skolinspektionen inte orkar hålla fast vid beslutet. Jag fick nästan rätt, det var Förvaltningsrätten som gick med på det man kallar inhibition därför är nu skolan öppen igen tills utredningen av skolinspektionen är klar. Det är inte politiker som styr Sverige, det är näringslivstopparna och i detta fallet tycker jag att man kan se det hela tydligt.

Under mina debatt så fick jag på skallen av en instagram "fjortis" som ansåg mig som absolut ovetande om saken och att eftersom jag inte tillhörde skolan så skulle jag vara tyst. Taskig syn på demokrati kan jag tycka men en sak glömde den lilla snärtan bort. Riksinternaten för en lite större släng av sleven än en vanlig skola i från skattepåsen. Så jag anser mig som skattebetalare absolut rättfärdigad att få tycka i Lundsbergfrågan, och det kommer jag att göra så länge jag vill också för den delen. Vi har i dag absolut inget behov av denna förlegade skolformen de tre riksiternaten står för och är till för. PUNKT!

När vi då befinner oss i skolans värld så vill jag bara berätta om den otroliga lyckan och berättarlusten sonen kände då han i dag kom hem efter sin lägerskola. Sedan i Måndags har han tillbringat sin tid ute på en Ö i Atlanthavet. efter Ön finns inget mer än havet så den ligger långt ut i vattnet. Detta gjorde mitt bröst mycket åtsnörpt kan man säga. Liksom som om jag fick ett paketsnöre runt halsen eller något liknade. Tycker illa om skvalpande hav och böljande oceaner. Nästan så att jag ville gråta en skvätt när jag fick bilden av honom på MMS när han vinkande hej då till sin arma moder. Nå väl han har ju den turen att pappa i familjen har mer impulskontroll och tar det hela mycket soft så att säga. Jag är ju mera som en kladdkaka när det gäller den saken. Pappa i familjen har en filosofi som jag inte kan med, så länge man inte hör något så är det väl bra då, säger han. Har ni hört på fan!

Försökte få honom att ringa ut till Ön bara för att höra sig för lite, men där stötte jag på patrull. Vågade inte be om telefon numret dit själv häller, jag är väl medveten om min obefintliga impulskontroll gällande telefonering när jag av någon anledning verkligen tror att sonen har brutit ben och armar i samma veva han lider skeppsbrott eftersom lärarna har tappat bort honom. Till sist kom vi till en överenskommelse. Sonen var tvungen att absolut ringa sin mamma så snart hans pappa hade plockat upp honom på skolgården efter hemkomst ca kl 11.30, det gick hans pappa med på att fixa.

Strax före kl 12.00 ringde min mobil och jag hör en sprudlande pojke i telefonen som glatt berättar att han är hemma nu.
-Hej mamma jag är hemma nu!
-Men kära nån så roligt att höra i från dig. Är allt väl och hur har du haft det?
-Åhh jag har haft det jätte bra. Jag har fiskat och lärt mig en knop. Det var lite svårt att förstå på norska men en kan jag nu. Jag var den enda som vågade agna för krabbfisket, man skulle liksom peta en tråd genom ögonen på ett torskhuvud så att inte krabban kunde dra i väg med det. Jag har smakat krabba också.
-Det var allt modigt av dig, hur smakade det då tyckte du?
-Nja det var väl inget speciellt med det salt bara liksom.
-Vad har ni käkat mer då?
-Norsk pölse, det tycker jag ju inte är så gott och det vet du ju. Men jag tänkte att det var lika bra att tugga i sig för jag vet ju att jag blir pittsur och får huvudvärk om jag inte äter och det är det ju inte värt.

Känns betryggande att den lilla grabben, som man snart kan kalla man faktiskt har den insikten om sig själv. Jag känner hur en glädjetår tränger på, samtidigt som jag känner mig stolt så klart. Med en så glad röst fortsätter han att berätta.
-Det var nästan bara jag som hade havsfiskespö med mig också. Och jag fick en Lyr, det är visst en fisk i torsksläktet. Den stretade mot så min lärare fick lov att hjälpa mig.
-Men så spännande det låter. Känner mig glad för att din lägerskola har varit så bra.
-Ja det har varit så bra och vet du vad mer jag har ätit förresten, jag har faktiskt smakat på snigel.

Tänker lite snabbt att det är ju underligt att snigel går bra att käka när det kan vara nog så svårt med vanlig husmanskost mellan varven. Ungarna överraskar minsann när man minst anar. När vi avslutat samtalet med några pussar och kramar så tittar jag upp mot himlen och tänker så långt bort i från mig halva min familj är. Långt så långt bort och jag får lov att i smyg torka mina tårar eftersom jag är på jobb. Vart jag än skulle befinna mig så är det någon i min familj jag kommer sakna. Även om jag vet att alla reder sig bra utan mig så känns det nog så svidande i hjärtat. Men så här är våra liv och vi har valt att lösa livet så här. Just nu är det vad vi har att rätta oss efter.

I skrivande stund så funderar jag också lite på vilken skola som är bäst, den skolan som lär barnen att käka sniglar för att det är tjusigt och status, eller den skolan som haft tre klasser med sig på en Ö för att studera fiskerinäringen i från förr och smakat på en snigel i studiesyfte?

En sak är jag tämligen övertygad om och det är att min son ALDRIG skulle bränna en skolkompis med strykjärn men lätt klara sig i skog och mark utan att förolyckas på något vis. Min son behöver ingen kamratfostran. Han har undervisats i vett och hyfs och har ett hjärta utav guld och kommer klara sig bra i livet för att han just är den han är.

Jag älskar mina barn <3

Till alla muslimfientliga

Läs den länkade artikeln och fundera en smula.
http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.6189637-fortsatter-hans-kamp-fran-dalarna

Det får bli mitt budskap för dagen

Så kom den där dagen

Har jobbat i Sverige under sommaren. Sonen har tillbringat sitt sommarlov på resandefot under alla veckorna. han har levt med sin ryggsäck och kuskat runt på luffen. Precis så som han älskar att leva och vara. Jag fick möjligheten att vara i Sverige och det kändes bra att få vara mormor och så nära. Jag valde den möjligheten.

I går kom den där dagen ingen av oss riktigt ville skulle komma. Sonen åkte i väg till Norge och sin vardag för att börja skolan. Själv är jag kvar i Sverige för att lösa en del saker som jag löser bäst på plats. Jag lever en dag i sänder och har ingen plan, skönt i vissa aspekter, bedrövligt tungsamt ur andra vinklar.
Försökte skärpa mig så gott jag kunde utan att visa hur tårarna trängde på, men det gick inte. Han gav mig den varma kramen och sa hej då, hoppas vi ses snart mamma. I det ögonblicket gick barriären sönder och tårarna kom som ur en öppen kran.

Ja vi lever så här utspridda i världen, men ändå en familj som är så nära. Vi valde att lösa vårat liv och ta mig fan inte sätta oss till ro med armarna i kors. Vi var tvungna till att handla och skapa det livet vi ville göra. Arbetsplanen för det blev då att emigrera och skaffa jobb som man får bra betalt för att göra, framförallt skapa ett liv på fritiden som vi gillar. Ett liv som innebär att vi faktiskt kan skapa ekonomiska förutsättningar för att vara de vi vill. Vi bestämde oss för att inte göra oss till offer och handlingsförlamade stackars satar. Vi ville ta ansvar för våran egen framtid och skapa den och vi gjorde det. Därför lever vi i dag som vi gör och priset vi betalar är att vi många långa stunder lever i från varandra.

Det gäller att ha stort tålamod och vara gjord av hevymetal för att leva så här. Det bygger också på tillit och stort förtroende. Många har frågat mig under resans gång hur det går för norskarna när jag är i Sverige. Det är en fråga som jag själv inte personligen ställt mig. Varför skulle de inte klara sig utan mig? Deras liv står inte och faller med mig. Tror inte någon hade funderat på det viset om det varit tvärt om. Om jag hade varit den som varit mer fastboende med min son och pappan varit den som varit mera entledigad. Kan trösta omvärlden med att de två grabbarna klarar sitt vardagliga liv med tvätt och mat jätte bra. De städar i bland också faktiskt. Läxorna blir gjorda och smörgåspakken ordnas på bästa vis.

Något som kan provocera mig ordentligt är när man hör andra sätta sig till ro, tala om så bedrövligt det är för de har inte jobb, det är svårt ekonomiskt och ojojoj hur ska det gå. Ja men fan ta tag i det då, packa ihop och flytta. Man kan inte rycka upp barnen ur skolan, man kan inte flytta för man har ett hus, man kan inte för att.......
Ja för vad då? Jo för egen rädsla, det är vad det handlar om. Jag har svårt att tro att jobben kommer trilla ner i från himlen och vips får man en bra lön och det hela löser sig om man inte själv jobbar för saken. erkänner att jag själv en gång i tiden var just den där som  byggde hindren och var feg som tusan. Men det är inte så farligt att ge sig av, det är faktiskt ganska utvecklande och trevligt. Men det bygger på att man vågar se sin vardag som annorlunda och att det inte alls blir så som man levt utan att saker och ting förändrar sig.

Jobba stenhårt och tro inte att saker faller ner i från skyn. Välj din inriktning i livet och kör. Ingen minns en fegis :-)

Tågluff, så jävla metal !

The Trooper, aldeles jätte fin och färdig.
Är det någon som läser här kan jag bara
meddela att Bompä har fått så mycket lovord
av Maiden fans i från hela världen om sitt vackra
konstnärliga sinnelag.
Även i från en gammal tatuerare i Köpenhamn.

Vi har en frihetstörstande känsla och kan man väva samman det med hårdrock så känns våra liv alldeles toppen perfekt och kalasbra. En barnsligt bubblande känsla i kroppen kom sakta när vi insåg att
 Iron Maiden med sina ljuva toner menar att bjuda på konsert i både Malmö och Stockholm.

Det var i detta ögonblicket tågluffarplanerna började smidas. Tro det eller ej men bara två byten i från Malung till Malmö, det är ju nästan som att vinna på en trisslott. Perfekt kör i vind vi ska fan i mig ta tåget och glida ner igenom Sweden.

Jag har noll känsla för logistik så reseledare ansvaret föll på min bättre hälft. Han fixade det bra måste jag säga så här i efterhand. Redan vid 17 rycket anlände vi till vårat första resmål i Malmö. När vi checkar in så ska vi visst få bo i ett snyggrum på våning 18. Ni som känner mig är nog redan väl bekant med mitt ganska klaustrofobiska funktionshinder. Ni som inte visste det vet det nu. Resetrött känns det just då som nema problemas men vad händer?!? Hissjäveln stänger sina dörrar och inget mer händer, absolut INGET MER. Hissen rör sig inte varken upp ner eller åt sidan. Och framförallt öppnar sig inte dörrarna. I min kropp fräser det bara till, hörseln blir liksom burkig och yrseln kommer som ett brev på posten. Min andra hälft försöker ju handla så snabbt han kan men det hjälper ju inte, hysteriskt ringer jag på larmknappen och vips kommer det en personal till undsättning. För mig handlar det om liv eller död och det känns verkligen som luften tar helt slut. Adrenalinpåslaget är enormt och tårarna kommer. Jag råder inte över detta. Och i receptionen snyftar jag fram mellan klapprande tänder att trots att jag är hårdrockare så är jag inte så tuff. Vi ber om ett rum så långt ner som det bara går och det blir då på våning 5. Pustande och stånkande får jag ta brandtrappan upp och personalen lovar att hjälpa mig vid hissåkandet med en godmodig ton, om jag skulle vilja testa hissen på nytt. 

Efter denna pers somnar jag av på tre sekunder när jag väl kommit in på rummet. Antar att detta är den närmaste känslan jag kommer vid en ordentlig urladdning av en idrottsprestation. Usan Bolt, du och jag är nog mer lika än du kan ana.

Försöker göra en liten ölrunda i centrala Malmö men det blir inte så någon större utsvävning, tar det lugnt och finner ett litet ölhak där vi sitter en stund. Efter en god nattsömn laddar vi inför den stora Maiden dagen. Som en liten bonus kommer Paul Dianno lira på Lillatorget, alldeles gratis och vi och våra rockvänner bestämmer oss att ses för en lunch där. Att Dianno dyker upp så där bara känns surrealistiskt, han som en gång i världen var Maidens första sångare. Känns som en fin bonus och absolut ett måste för oss fans.

Dianno och hans band lirade bra men ljudet var en katastrof, synd nog för det kändes som en jävla fin gest av Dianno som bara bjöd på historiska låtar i från Maiden eran. Många öl slank det ner och i fin form drog vi så småningom vidare till arenan. 20 000 kändes som en liten och gemytlig mängd personer vilket det också var. Väl framme i tid så slog vi oss ner på en gräsplätt och resonerade med passerande människor och stämningen och förväntningarna var på topp.  När man är ute så här så känns det som man tillhör samma familj, känslan av gemenskap är så stor och det värmer i hjärtat. Alla älskar Maiden och man kan snacka käken ur led med första bästa människa man träffar på. Det är en del av tjusningen när man är ute så här.

Plus för den här spelningen är att ljudet är bra, organisationen flyter på fint och man kan både dricka pilsner och pinka utan större problem. Sen händer det där fanskapet som INTE får hända mitt i spelningen. Mitt knä och fotled går på semester. Känner väl igen den där bekanta känslan av hur ledbanden beter sig som kokt spagetti. FAN OCKSÅ! Det gör så bedövande ont så tårarna kommer, även tårar av besvikelse så klart. ja vad ska man göra mer än att gilla läget och sitta ner en stund för att möta sanningen i vitögat. Här har vi fröjdat oss åt en resa i hårdrockenstecken och mitt i konserten blir jag invalidiserad. Ja men hej svejs jag vet i detta nu att Gud inte existerar, eller ju förresten det gör han visst det. Han heter Steve Harris och är 

Mr Iron Maiden och jag ser honom fan inte för jag sitter med ett pulserande ben mitt i en spelning. :-I

Tack och lov har jag en handlingskraftig andra hälft, eller kanske ska man börja kalla honom personligassistent vid det här laget? Snällt fixar han in mig på läktaren så jag får sitta där i alla fall och se på konserten därifrån .Men det är ju inte samma sak alls.....

När vi ska där i från så är Malmös pittsura taxichafförer mycket motvilliga att köra oss till hotellet. De anser att jag inte inbringar nog med pengar för den lilla resan och att det är mer besvär än vad det ger inkomst så de vägrar helt enkelt att köra. Men vad fan jag kan ju inte GÅ?!? Paniken kommer lite lätt då jag ser hur jag får tillbringa en natt på en parkbänk i centrala Malmö, hur jag ska bli rånad, nedslagen och brutalt behandlad av gamarna som anser sig berättigad att skada människor på det viset. Tack och lov dyker det upp en oärlig taxichafför till slut. Han  ber om en hunding för den lilla turen som för mig hade varit helt omöjlig. Inget att fundera över liksom. Kan ju utesluta brandtrappan upp till våning fem på hotellet så snällt ber jag personalen om att åka med i hissen och ställer henne som garant till att hon ser till att dörrarna öppnar sig ögonblickligen om det blir tjall på det hela igen. Det gick bra och hissfan skötte sig som den skulle. Tack för det televerket.

Efter en natts söm så tuffar vi vidare med tåget till Köpenhamn. I och med att pilsnern försvinner ur kroppen tilltar så klart det onda i knät och fotleden. Känner mig så ledsen och besviken men vi bestämmer oss för att vi får turista utifrån förutsättningarna vi har och kan inte mer göra. Ta mig tusan så har vi inte rum på våning femhundrasjuttitusen i Köpenhamn också. Men knät värker så förbannat när vi väl är på plats så jag tänker att stannar hissen här så är det bäst att ta mig till närmaste veterinär och göra rödpölse av hela mig, vill bara vila benet så ta mig dit jag ska NU!

När jag vilar en stund på rummet åker Jonas ner på markplan för att reka läget kring hotellet. Mitt i detta hamnar han i ett bilinbrottsdrama och nedbrytande av bov. Han är som tur inte direkt inblandad i det hela utan skådar det hela på lite håll. Ja visst nu är vi turist i syndens näste Köpenhamn, all in liksom. Haltande tar jag mig över gatan för där ska vi käka mat, trots denna lilla strecka så är det väl vad jag fixar just för stunden. Ett fint litet ställe med god mat dörr i dörr med blinknde neonskyltar som bjuder på sexiga damer, dans och öppet till tidiga morgon. Känns lite så där konstigt för en svensk bondlurk att faktisk förlika mig med detta utbud av nöjen eller vad man ska kalla det för. Samtidigt så kan jag väl beundra Danmark för sin syn på det hela medan man i Sverige kör med stilen ,det vi inte ser det finns inte, och den typen av affärsverksamhet blir ännu mer skitig än vad det kanske skulle behövas.

Av någon outgrundlig anledning så brukar jag dra till mig människorna i den yttre regionen av levnadssätt. Jag fattar inte själv vad det beror på men så har det varit i hela mitt liv, vet inte vad jag utstrålar för något. Så vart är det bästa stället att stöta på särlingar och missbrukare om inte centralstation i Köpenhamn så säg. På trappsteget satt en av de trasigaste människorna jag någonsin sett. Och så klart började han tala med mig. Är inte så vidare bra på danska och ännu sämre begriper jag väl när människan som talar är så djupt inne i ett missbruk så det är bara ett skelett med håliga ögon som knappt håller i hop. Det jag förstår är i alla fall att han kommer i från Tyskland och har drogat bort hela sitt liv. Att han en gång i tiden jobbade med att bygga broar, haft egen bostad men att det sen gick helt åt helvete. Och här sitter jag nu sa han och tittade in i själen på mig med sina ögon. Tänker hur fan det kan gå så galet, vad beror det på att vissa hamnar där. Helt trasig på en trappa i centrala Köpenhamn. Mannen har också varit ett barn en gång i tiden, kanske föräldrar och syskon och kanske egna barn. Hur kan det gå så illa? Vad skulle kunna ha hjälpt honom att inte välja den vägen han i dag vet att var den sämsta vägen. För det sa han också, jag har fan inget liv men något gör att jag fortfarande lever vidare. Vips från ingenstans dyker det upp ytterligare en man som måste ha hört vårat samtal. Du det här är mitt problem sa han lite tystlåtet och drar upp sin tröja och visar mig sin underarm.

Jag har aldrig tidigare varken på bild eller någonstans sett en så infekterad sönderstucken arm. Misstänker att han själv inte får in en kanyl där utan troligen måste ta sina droger på andra ställen.

Bekräftar man nr två genom att bara säga okej jag förstår vad ditt problem är. Ingen av de båda beter sig på något sätt hotfullt, otrevligt eller ger mig en känsla av att jag behöver backa undan. Jag ser de båda i ögonen och önskar de ett så gott liv det bara går i deras situation. Säger hej då och haltar vidare i min tillvaro. Jag tror att det kanske är just det som betyder något för de båda. Jag lyssnade och bytte några ord med de båda. Jag ryggade inte tillbaka och jag visade de respekt och jag hoppas och tror att de kände att jag såg de båda med ett människovärde.

Fortsatte vårat turistande i Köpenhamn på en turistbuss. Turen tog lite mera än 1 tim och trots mitt förbannade knä så  fick vi se oss om lite. Avslutade dagen på Tivoli men orkade inte knata runt där så mycket är fortfarande osett. Men Tivoli var ett trevligt ställe med mycket fina serveringar och god pilsner. Sen var det dags för avfärd med nattåget till Stockholm. Nästa Maidenkonsert hägrade men jag fruktade hur jag skulle fixa det med benet.

Jo men se så kom då den klaustrofobiska känslan igen då på nattåget. Helvetes små utrymmen och jag hade paniken precis under nivån för hysteri. Jag jobbade stenhårt för att hålla den undan, inbillade mig själv en massa och den låg där på gränsen att bryta ut. Öppnade kupéfönstret, hade dörren öppen och försökte att kontrollera mig. Väl framme i Stockholm har jag aldrig varit så pigg och rask upp och ut kl 07.00. Frihet och luft och inget ryck i nödbromsen. Men med all denna kyla öppna fönster och dörrar kunde min bättre hälft ha frusit fast där i sin överslaf. Stackaren känner mig fan som en dåre och semester sabotör delux, men vad ska jag göra mer än att gå i terapi så småningom? 

Så kom då konsert nr två och med facit i handen hade jag kunnat stryka den ur mitt musikregister, men det visste jag inte då. Friends Arena i Stockholm suger inte bara hästballe utan för att inte ta i får hårt så säger jag att den suger elefantpung ! Kämpade på friskt för att ta mig dit och in på planen och när vi ändå talar elefentpung så kan jag väl säga att mitt ben var svullet som ett elefantben. Satan i gatan vilken undermåligt dålig organisation. Det sväljer man ju ner som ett genuint Maiden fan men sen när väl grabbarna drar i gång så kan man väl säga att katastrofen är ett fett faktum. Som ett hån mot ett av världens bästa band så är ljudet en total katastrof. Det är helt enkelt sämre än sämst och man funderar ju på om det existerar en ljudtekniker i den lokalen, så dåligt var det. Hade jag inte kunnat varje låttext utantill så hade jag inte hört ett enda ord ur texterna. Allt finlir på gitarrerna försvann och jag lovar att mina kassetter inspelade på 80-talet reparerade med tape låter bra mycket bättre i den sämsta kassettbandspelaren. Vilken besvikelse. Men jag är ack så glad för att vi hade möjligheten att skåda det hela på ett bra mycket bättre sätt i Malmö. Tycker mer synd om de som inte haft den chansen. 

Efter tillställningen så skulle närmare 56 000 personer även i från arenan och det tycktes ingen heller vara direkt beredd på. Eftersom jag inte kunde hålla marschtakt så tog det sin tid att ta sig fram till en busshållsplats. I mitt stilla sinne så kändes det ändå okej eftersom jag beräknade med mindre befolkade bussar. Men tji fick jag. det gick skitbra ungefär en hållplats sen mosade sig en hel jävla skara folk på genom bakdörrarna och täppte igen hela bussen. Säger bara klaustrofobi igen då. reste mig bara och meddelade min andra hälft att nu ska jag av. Plingade på knappen och röt nog som en tigrinna att stanna bussjäveln NU!! Hade jag inte kommit av så vete tusan vad jag hade gjort. Vips stod vi då där mitt i natten vid någon flerfilig motorväg någonstans i Stockholm och just då tappade min ängel sitt tålamod, han sa det inte riktigt rakt ut men jag märkte det mycket väl. Han hade inte en så där trevlig ton som han bruka ha. Han sa mer att jag hoppas DU har batteri kvar i din mobil för det har INTE jag. Nu ringer jag efter en taxi så fort jag vet vart VI ÄR.

Ha, men se så bra det löste sig för någon sekund senare kom det en buss med skylten Odenplan med tre passagerare i, så se så fint det löste sig då. Jag vet väl vad jag håller på med........eller inte. men i bland ska man ha lite tur också. Första gången jag slapp skala räkan för att åka på räkmackan kan man säga.

Så var den resan i stort och väl framme i Malung igen så stundade en veckans dansbandsmania och lite rehab av knä och fotled. Fortfarande inte helt hundra men här slipper jag i alla fall ha klaustrofobi. Nu lägger vi den här Maiden turnén till handlingarna och inväntar grabbarnas nästa besök i Sweden, eller kanske blir det Oslo nästa gång.  

Vi får väl se. 

Aces High, under konstruktion
Men även denna stilstuderad av många
och beundrad av fans och branchfolk.

Känslan och ingivelsen

I bland finner man dolda stigar utan att veta hur. Vet inte hur det gick till men surfade in på Högskolan där jag bor i Norge. Vips hittade jag en utbildning som sög tag i mig, en inriktning jag aldrig någonsin tidigare har ägnat en tanke eller minsta fundering på. Översatt till Svenska blir det Juridik och Samhällsvetenskap
 (Norsk Juss og samfunnsfagsstidier)

Att få en större förståelse för världens olika samhällssystem, politiska inriktningar och filosofier är ju helt fantastiskt och jag tror att det blir ett stort behov av den kunskapen framleddes.
Ska man kämpa mot samhällssystem eller ska man utveckla och förbättra? Hur kommer det sig att kommunism existerar och är demokrati den bästa utav alla världar, sa hon som tror stenhårt på demokrati. Ja jag vet ju inte vad som är intvättat i skallen på mig eller vad och hur andra länder ser och upplever sina system och samhällen, jag tror ju att jag vet men det skulle vara intressant att studera saken närmare.

I bland känner jag mig som att sitta nykter vid de drucknas bord, känns väl som att det här inte riktigt är vad man samtalar om på kafferasten eller förfesten precis. Men jag funderar ofta på saken och intresseras stort i den här typen av frågor och känner mig ganska ensam om det.

Just nu snurrar livskompassen stort fort och helt okontrollerat. Jag finner aldrig riktigt min väg fullt ut. Finner aldrig det där ahaaaa så där ska jag göra. Får mängder av idéer men så svårt att få de i verk. Jag skulle verkligen behöva en driftig samarbetspartner som vägledde och handledde mig och framförallt knuffade igång saker jag kommer på.

Alla drömmar vi hade som var så nära men som bara gick upp i rök. Allt vi trodde på som omkullkastades och rasade. Är det någon ide att döma och försöka göra verklighet av saken eller är det bara att slå sig till ro eftersom det ändå aldrig blir vad man har tänkt sig ? Är det så här livet är och jag inte fattat det ännu bara? Har jag för högt ställda krav och önskningar om hur det ska vara och att leva det enkla livet inte existerar för någon?

Ja jag vet inte alls mer än jag instinktivt känner i hjärtat att jag söker friheten. Min definition på det är att vara så oberoende av yttre faktorer som det bara går. Jag vill bestämma, styra och skapa i min kreativa anda. Leva och göra det andan faller på. Antar att det ligger nära den personligheten jag har. Leva för dagen och göra det som tillfredsställer själen. Sällan leder det till ordning och reda i hushållet, inte heller så värst överdrivna samvetskval för måste göras sysslor som inte blir av.

Jag ser världen med ögon som är aningen annorlunda, allt beroende på historia, upplevelser, fattade beslut och vägval. Kan inte se yta vill befinna mig djupare än så för att jag sett och fått förståelse för vad det viktiga i livet är. Jag känner det som ett privilegierat liv och är tacksam för det, även om den inhämtade kunskapen har svidit och gjort så ont. Jag har sprungit med Jesus Kristus och varit jagad av Satan men kommit i mål helt på egen hand. Allt för att jag ville klara det. Ska det då vara så svårt att finna vägen man vill vandra på i lugn och ro?

Känner en äventyrslusta som jag inte känt tidigare i livet. Jag vill ut, se och uppleva. Jag har ett uppdämt behov av utmaningar och upplevelser av det positiva  slaget.
Har en tro och trygg känsla i mina hjälpare i bland funderar jag om de gått på semester eller om de bara har tagit en paus i från mig. Men sen kan jag också förstå att de är med mig och leder mig men kanske inte dit mitt intellekt alltid vill, kanske är jag i bland för dålig på att lyssna in signalerna och ta till mig den informationen de vill ge mig. Eller så är det just krokiga stigar, snårig mark och berg som de leder mig över för någon orsaksskull, frågan är bara vad och varför? Vad är slutmålet och meningen?

Tycker nog att det är dags nu för mina hjälpare att komma till sans att de tar och bestämmer sig för hur det ska se ut, bli och vara. Jag vill finna min plats i världen, min tillhörighet och vara i bland de som uppfyller det jag behöver.

Kanske är det dags att ändra riktning helt, är det så att min livskompass snurrar och inte finner polerna just nu för att jag ska fatta det där, du Sabina är inne på helt fel SPÅR, byt riktning och gör helt om här och nu!?

Dags att sova en stund, kanske har jag svaren i morgon. Godnatt världen vart du än är :-)

Surfar in som på en räkmacka, den äckliga verkligheten

Överöst av reklam på Facebook så bestämde jag mig själv för att försöka avgifta mig i från den sajten. Kanske inte i all oändlighet men när det börjar ticka i väg till tvåsiffrigt på händelser inom loppet av någon Tim så känns det så där. :-/
Facebook kanske får bli vinter och höst syssla, vi får se.

Ska nu testa mina vingar på Instagram i stället. Det är också mycket skoj, precis som jag tycker om FB om man bara slapp allt spam.Budskapen som man ofta överöses av är ungefär  "Gå ner 489 kg på 2 dagar", detta kan fan i mig ta sig i röven och hoppa.

Inte för att jag som O-formad tar illa upp, utan mer för att jag blir jävligt störd på trams i den här digniteten. Jag vill INTE ha varken lösbröst, hårförlängningar, lösögonfransar eller gå ner i vikt för att någon/några sitter och sänder ut tonvis med spam. Jag har för övrigt inte tänkt tanken på det utan spam heller så.

Nej ytligheten är nog det som triggar igång mitt avståndstagande. Vart sitter det äkta på en människa som rakt igenom är fake? En person där allt sitter löst i från håret på huvudet till lösnaglar på tårna? Nej det där får vara och tusan hjärtans tack för att jag har det fria valet att faktiskt välja bort den där delen av vad en del klassificerar som kvinnligt och vackert.

Därför ska jag här och nu tala om saker som händer på riktigt, det som är lite så där småäckligt som i denna fakevärlden kanske är lite smått tabu och belagt med munkavle.
Erkänner här på stående fot att jag fortfarande inte är så förbannat fri i från alla idealen som jag faktiskt önskar att jag var. En sak som jag har svårt att stå fast vid är mina orakade armhålor på sommartid.

Får titt som tätt onda ögat av mina barn som även dom fallit för detta med hur en kvinna skall se ut, rakade armhålor annars är man snuskig. Tja på vintern orkar jag i alla fall stå fast mot deras påtryckningar, men sen kommer ju sommaren.........

Det var då väl själva fan och vips får jag den där känslan av att ansa det vildvuxna buskaget som frodats under vinterperioden så fort sommaren kommer.
Samma fenomen även detta året. Men i år hände det lilla extra kan man säga. Jag fick en hårsäcks inflammation i från helvetet! Vaknade på morgonen och drog på mig kläderna och kände att det inte var riktigt som det skulle i armhålan. Kontrollerade det hela och ta mig tusan var det väl inte en liten böld där i form av en större spelkula som man hade som barn.

I mitt tydliga minne dök det plötsligt upp hur smärtsamt det hade varit för min närstående för några år sedan som hamnade på vårdcentralen. där punkterades varbölden i armhålan med skalpell och en penicillinkur ordinerades. Mängden var som trycktes ut handlade i storleksordning om deciliter. Efter detta brutala ingrepp med tårar och kallsvettningar sattes även ett dränage under armen. Alltså hallå ska vi raka våra armhålor med livet som insats eller?

När jag stod där och klämde på den mycket ömmande då för stunden lilla varböld kom jag att tänka på att jag för inte alls så länge sedan hade talat om hur det blev för min närstående. Fick för mig att det kanske var just därför samma sak hände mig. Usch och fy, kan ju inte bli sjuk nu när jag snart ska ut på luffen med min man ock åka tåg genom hela Sverige. Vi ska ju på Iron Maiden spelningar och även över till Danmark. En förbannad varböld ska inte få stoppa mig bara för att jag faller för trycket och rakar mina armhålor!

Har ju en viss fobi för människor som petar på mig så som en doktor måste göra när man besöker en vårdcentral. Så jag rusar ju inte direkt iväg och beställer tid hos doktorn, vilket kan ses som mycket dumdristigt och korkat, speciellt av min mamma. Men jag vill inte belasta det redan ansträngda Landstinget i onödan precis. Satte nivån själv och det var vid feber eller så ont så jag inte orkade stå på benen.

I morse blev jag befriad eländet även om det var skitäckligt. Under natten hade den växande varbölden tömt sig själv och det hade klibbat fast sig med snorgrönt var på hela min t-shirt..........bläääääääääää.
Men sen upptäckte jag snabbt att det gjorde mindre ont så det vägde nästan upp det äckliga. Detta alla viktreducerande, löshårs spammare är den bistra sanningen. Detta är det riktiga det skitäckliga men ändå den verkliga världen oavsett vad ni vill pådyvla eran omgivning för bild av den.

Men tänk om det är så att jag fick min böld för att jag just talade om eländet. I dag har jag berättat om persen med min hemorrojder......NEJ Gud förbjude.

Hej på en stund, dags att sova.