Till alla muslimfientliga

Läs den länkade artikeln och fundera en smula.
http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.6189637-fortsatter-hans-kamp-fran-dalarna

Det får bli mitt budskap för dagen

Så kom den där dagen

Har jobbat i Sverige under sommaren. Sonen har tillbringat sitt sommarlov på resandefot under alla veckorna. han har levt med sin ryggsäck och kuskat runt på luffen. Precis så som han älskar att leva och vara. Jag fick möjligheten att vara i Sverige och det kändes bra att få vara mormor och så nära. Jag valde den möjligheten.

I går kom den där dagen ingen av oss riktigt ville skulle komma. Sonen åkte i väg till Norge och sin vardag för att börja skolan. Själv är jag kvar i Sverige för att lösa en del saker som jag löser bäst på plats. Jag lever en dag i sänder och har ingen plan, skönt i vissa aspekter, bedrövligt tungsamt ur andra vinklar.
Försökte skärpa mig så gott jag kunde utan att visa hur tårarna trängde på, men det gick inte. Han gav mig den varma kramen och sa hej då, hoppas vi ses snart mamma. I det ögonblicket gick barriären sönder och tårarna kom som ur en öppen kran.

Ja vi lever så här utspridda i världen, men ändå en familj som är så nära. Vi valde att lösa vårat liv och ta mig fan inte sätta oss till ro med armarna i kors. Vi var tvungna till att handla och skapa det livet vi ville göra. Arbetsplanen för det blev då att emigrera och skaffa jobb som man får bra betalt för att göra, framförallt skapa ett liv på fritiden som vi gillar. Ett liv som innebär att vi faktiskt kan skapa ekonomiska förutsättningar för att vara de vi vill. Vi bestämde oss för att inte göra oss till offer och handlingsförlamade stackars satar. Vi ville ta ansvar för våran egen framtid och skapa den och vi gjorde det. Därför lever vi i dag som vi gör och priset vi betalar är att vi många långa stunder lever i från varandra.

Det gäller att ha stort tålamod och vara gjord av hevymetal för att leva så här. Det bygger också på tillit och stort förtroende. Många har frågat mig under resans gång hur det går för norskarna när jag är i Sverige. Det är en fråga som jag själv inte personligen ställt mig. Varför skulle de inte klara sig utan mig? Deras liv står inte och faller med mig. Tror inte någon hade funderat på det viset om det varit tvärt om. Om jag hade varit den som varit mer fastboende med min son och pappan varit den som varit mera entledigad. Kan trösta omvärlden med att de två grabbarna klarar sitt vardagliga liv med tvätt och mat jätte bra. De städar i bland också faktiskt. Läxorna blir gjorda och smörgåspakken ordnas på bästa vis.

Något som kan provocera mig ordentligt är när man hör andra sätta sig till ro, tala om så bedrövligt det är för de har inte jobb, det är svårt ekonomiskt och ojojoj hur ska det gå. Ja men fan ta tag i det då, packa ihop och flytta. Man kan inte rycka upp barnen ur skolan, man kan inte flytta för man har ett hus, man kan inte för att.......
Ja för vad då? Jo för egen rädsla, det är vad det handlar om. Jag har svårt att tro att jobben kommer trilla ner i från himlen och vips får man en bra lön och det hela löser sig om man inte själv jobbar för saken. erkänner att jag själv en gång i tiden var just den där som  byggde hindren och var feg som tusan. Men det är inte så farligt att ge sig av, det är faktiskt ganska utvecklande och trevligt. Men det bygger på att man vågar se sin vardag som annorlunda och att det inte alls blir så som man levt utan att saker och ting förändrar sig.

Jobba stenhårt och tro inte att saker faller ner i från skyn. Välj din inriktning i livet och kör. Ingen minns en fegis :-)

Tågluff, så jävla metal !

The Trooper, aldeles jätte fin och färdig.
Är det någon som läser här kan jag bara
meddela att Bompä har fått så mycket lovord
av Maiden fans i från hela världen om sitt vackra
konstnärliga sinnelag.
Även i från en gammal tatuerare i Köpenhamn.

Vi har en frihetstörstande känsla och kan man väva samman det med hårdrock så känns våra liv alldeles toppen perfekt och kalasbra. En barnsligt bubblande känsla i kroppen kom sakta när vi insåg att
 Iron Maiden med sina ljuva toner menar att bjuda på konsert i både Malmö och Stockholm.

Det var i detta ögonblicket tågluffarplanerna började smidas. Tro det eller ej men bara två byten i från Malung till Malmö, det är ju nästan som att vinna på en trisslott. Perfekt kör i vind vi ska fan i mig ta tåget och glida ner igenom Sweden.

Jag har noll känsla för logistik så reseledare ansvaret föll på min bättre hälft. Han fixade det bra måste jag säga så här i efterhand. Redan vid 17 rycket anlände vi till vårat första resmål i Malmö. När vi checkar in så ska vi visst få bo i ett snyggrum på våning 18. Ni som känner mig är nog redan väl bekant med mitt ganska klaustrofobiska funktionshinder. Ni som inte visste det vet det nu. Resetrött känns det just då som nema problemas men vad händer?!? Hissjäveln stänger sina dörrar och inget mer händer, absolut INGET MER. Hissen rör sig inte varken upp ner eller åt sidan. Och framförallt öppnar sig inte dörrarna. I min kropp fräser det bara till, hörseln blir liksom burkig och yrseln kommer som ett brev på posten. Min andra hälft försöker ju handla så snabbt han kan men det hjälper ju inte, hysteriskt ringer jag på larmknappen och vips kommer det en personal till undsättning. För mig handlar det om liv eller död och det känns verkligen som luften tar helt slut. Adrenalinpåslaget är enormt och tårarna kommer. Jag råder inte över detta. Och i receptionen snyftar jag fram mellan klapprande tänder att trots att jag är hårdrockare så är jag inte så tuff. Vi ber om ett rum så långt ner som det bara går och det blir då på våning 5. Pustande och stånkande får jag ta brandtrappan upp och personalen lovar att hjälpa mig vid hissåkandet med en godmodig ton, om jag skulle vilja testa hissen på nytt. 

Efter denna pers somnar jag av på tre sekunder när jag väl kommit in på rummet. Antar att detta är den närmaste känslan jag kommer vid en ordentlig urladdning av en idrottsprestation. Usan Bolt, du och jag är nog mer lika än du kan ana.

Försöker göra en liten ölrunda i centrala Malmö men det blir inte så någon större utsvävning, tar det lugnt och finner ett litet ölhak där vi sitter en stund. Efter en god nattsömn laddar vi inför den stora Maiden dagen. Som en liten bonus kommer Paul Dianno lira på Lillatorget, alldeles gratis och vi och våra rockvänner bestämmer oss att ses för en lunch där. Att Dianno dyker upp så där bara känns surrealistiskt, han som en gång i världen var Maidens första sångare. Känns som en fin bonus och absolut ett måste för oss fans.

Dianno och hans band lirade bra men ljudet var en katastrof, synd nog för det kändes som en jävla fin gest av Dianno som bara bjöd på historiska låtar i från Maiden eran. Många öl slank det ner och i fin form drog vi så småningom vidare till arenan. 20 000 kändes som en liten och gemytlig mängd personer vilket det också var. Väl framme i tid så slog vi oss ner på en gräsplätt och resonerade med passerande människor och stämningen och förväntningarna var på topp.  När man är ute så här så känns det som man tillhör samma familj, känslan av gemenskap är så stor och det värmer i hjärtat. Alla älskar Maiden och man kan snacka käken ur led med första bästa människa man träffar på. Det är en del av tjusningen när man är ute så här.

Plus för den här spelningen är att ljudet är bra, organisationen flyter på fint och man kan både dricka pilsner och pinka utan större problem. Sen händer det där fanskapet som INTE får hända mitt i spelningen. Mitt knä och fotled går på semester. Känner väl igen den där bekanta känslan av hur ledbanden beter sig som kokt spagetti. FAN OCKSÅ! Det gör så bedövande ont så tårarna kommer, även tårar av besvikelse så klart. ja vad ska man göra mer än att gilla läget och sitta ner en stund för att möta sanningen i vitögat. Här har vi fröjdat oss åt en resa i hårdrockenstecken och mitt i konserten blir jag invalidiserad. Ja men hej svejs jag vet i detta nu att Gud inte existerar, eller ju förresten det gör han visst det. Han heter Steve Harris och är 

Mr Iron Maiden och jag ser honom fan inte för jag sitter med ett pulserande ben mitt i en spelning. :-I

Tack och lov har jag en handlingskraftig andra hälft, eller kanske ska man börja kalla honom personligassistent vid det här laget? Snällt fixar han in mig på läktaren så jag får sitta där i alla fall och se på konserten därifrån .Men det är ju inte samma sak alls.....

När vi ska där i från så är Malmös pittsura taxichafförer mycket motvilliga att köra oss till hotellet. De anser att jag inte inbringar nog med pengar för den lilla resan och att det är mer besvär än vad det ger inkomst så de vägrar helt enkelt att köra. Men vad fan jag kan ju inte GÅ?!? Paniken kommer lite lätt då jag ser hur jag får tillbringa en natt på en parkbänk i centrala Malmö, hur jag ska bli rånad, nedslagen och brutalt behandlad av gamarna som anser sig berättigad att skada människor på det viset. Tack och lov dyker det upp en oärlig taxichafför till slut. Han  ber om en hunding för den lilla turen som för mig hade varit helt omöjlig. Inget att fundera över liksom. Kan ju utesluta brandtrappan upp till våning fem på hotellet så snällt ber jag personalen om att åka med i hissen och ställer henne som garant till att hon ser till att dörrarna öppnar sig ögonblickligen om det blir tjall på det hela igen. Det gick bra och hissfan skötte sig som den skulle. Tack för det televerket.

Efter en natts söm så tuffar vi vidare med tåget till Köpenhamn. I och med att pilsnern försvinner ur kroppen tilltar så klart det onda i knät och fotleden. Känner mig så ledsen och besviken men vi bestämmer oss för att vi får turista utifrån förutsättningarna vi har och kan inte mer göra. Ta mig tusan så har vi inte rum på våning femhundrasjuttitusen i Köpenhamn också. Men knät värker så förbannat när vi väl är på plats så jag tänker att stannar hissen här så är det bäst att ta mig till närmaste veterinär och göra rödpölse av hela mig, vill bara vila benet så ta mig dit jag ska NU!

När jag vilar en stund på rummet åker Jonas ner på markplan för att reka läget kring hotellet. Mitt i detta hamnar han i ett bilinbrottsdrama och nedbrytande av bov. Han är som tur inte direkt inblandad i det hela utan skådar det hela på lite håll. Ja visst nu är vi turist i syndens näste Köpenhamn, all in liksom. Haltande tar jag mig över gatan för där ska vi käka mat, trots denna lilla strecka så är det väl vad jag fixar just för stunden. Ett fint litet ställe med god mat dörr i dörr med blinknde neonskyltar som bjuder på sexiga damer, dans och öppet till tidiga morgon. Känns lite så där konstigt för en svensk bondlurk att faktisk förlika mig med detta utbud av nöjen eller vad man ska kalla det för. Samtidigt så kan jag väl beundra Danmark för sin syn på det hela medan man i Sverige kör med stilen ,det vi inte ser det finns inte, och den typen av affärsverksamhet blir ännu mer skitig än vad det kanske skulle behövas.

Av någon outgrundlig anledning så brukar jag dra till mig människorna i den yttre regionen av levnadssätt. Jag fattar inte själv vad det beror på men så har det varit i hela mitt liv, vet inte vad jag utstrålar för något. Så vart är det bästa stället att stöta på särlingar och missbrukare om inte centralstation i Köpenhamn så säg. På trappsteget satt en av de trasigaste människorna jag någonsin sett. Och så klart började han tala med mig. Är inte så vidare bra på danska och ännu sämre begriper jag väl när människan som talar är så djupt inne i ett missbruk så det är bara ett skelett med håliga ögon som knappt håller i hop. Det jag förstår är i alla fall att han kommer i från Tyskland och har drogat bort hela sitt liv. Att han en gång i tiden jobbade med att bygga broar, haft egen bostad men att det sen gick helt åt helvete. Och här sitter jag nu sa han och tittade in i själen på mig med sina ögon. Tänker hur fan det kan gå så galet, vad beror det på att vissa hamnar där. Helt trasig på en trappa i centrala Köpenhamn. Mannen har också varit ett barn en gång i tiden, kanske föräldrar och syskon och kanske egna barn. Hur kan det gå så illa? Vad skulle kunna ha hjälpt honom att inte välja den vägen han i dag vet att var den sämsta vägen. För det sa han också, jag har fan inget liv men något gör att jag fortfarande lever vidare. Vips från ingenstans dyker det upp ytterligare en man som måste ha hört vårat samtal. Du det här är mitt problem sa han lite tystlåtet och drar upp sin tröja och visar mig sin underarm.

Jag har aldrig tidigare varken på bild eller någonstans sett en så infekterad sönderstucken arm. Misstänker att han själv inte får in en kanyl där utan troligen måste ta sina droger på andra ställen.

Bekräftar man nr två genom att bara säga okej jag förstår vad ditt problem är. Ingen av de båda beter sig på något sätt hotfullt, otrevligt eller ger mig en känsla av att jag behöver backa undan. Jag ser de båda i ögonen och önskar de ett så gott liv det bara går i deras situation. Säger hej då och haltar vidare i min tillvaro. Jag tror att det kanske är just det som betyder något för de båda. Jag lyssnade och bytte några ord med de båda. Jag ryggade inte tillbaka och jag visade de respekt och jag hoppas och tror att de kände att jag såg de båda med ett människovärde.

Fortsatte vårat turistande i Köpenhamn på en turistbuss. Turen tog lite mera än 1 tim och trots mitt förbannade knä så  fick vi se oss om lite. Avslutade dagen på Tivoli men orkade inte knata runt där så mycket är fortfarande osett. Men Tivoli var ett trevligt ställe med mycket fina serveringar och god pilsner. Sen var det dags för avfärd med nattåget till Stockholm. Nästa Maidenkonsert hägrade men jag fruktade hur jag skulle fixa det med benet.

Jo men se så kom då den klaustrofobiska känslan igen då på nattåget. Helvetes små utrymmen och jag hade paniken precis under nivån för hysteri. Jag jobbade stenhårt för att hålla den undan, inbillade mig själv en massa och den låg där på gränsen att bryta ut. Öppnade kupéfönstret, hade dörren öppen och försökte att kontrollera mig. Väl framme i Stockholm har jag aldrig varit så pigg och rask upp och ut kl 07.00. Frihet och luft och inget ryck i nödbromsen. Men med all denna kyla öppna fönster och dörrar kunde min bättre hälft ha frusit fast där i sin överslaf. Stackaren känner mig fan som en dåre och semester sabotör delux, men vad ska jag göra mer än att gå i terapi så småningom? 

Så kom då konsert nr två och med facit i handen hade jag kunnat stryka den ur mitt musikregister, men det visste jag inte då. Friends Arena i Stockholm suger inte bara hästballe utan för att inte ta i får hårt så säger jag att den suger elefantpung ! Kämpade på friskt för att ta mig dit och in på planen och när vi ändå talar elefentpung så kan jag väl säga att mitt ben var svullet som ett elefantben. Satan i gatan vilken undermåligt dålig organisation. Det sväljer man ju ner som ett genuint Maiden fan men sen när väl grabbarna drar i gång så kan man väl säga att katastrofen är ett fett faktum. Som ett hån mot ett av världens bästa band så är ljudet en total katastrof. Det är helt enkelt sämre än sämst och man funderar ju på om det existerar en ljudtekniker i den lokalen, så dåligt var det. Hade jag inte kunnat varje låttext utantill så hade jag inte hört ett enda ord ur texterna. Allt finlir på gitarrerna försvann och jag lovar att mina kassetter inspelade på 80-talet reparerade med tape låter bra mycket bättre i den sämsta kassettbandspelaren. Vilken besvikelse. Men jag är ack så glad för att vi hade möjligheten att skåda det hela på ett bra mycket bättre sätt i Malmö. Tycker mer synd om de som inte haft den chansen. 

Efter tillställningen så skulle närmare 56 000 personer även i från arenan och det tycktes ingen heller vara direkt beredd på. Eftersom jag inte kunde hålla marschtakt så tog det sin tid att ta sig fram till en busshållsplats. I mitt stilla sinne så kändes det ändå okej eftersom jag beräknade med mindre befolkade bussar. Men tji fick jag. det gick skitbra ungefär en hållplats sen mosade sig en hel jävla skara folk på genom bakdörrarna och täppte igen hela bussen. Säger bara klaustrofobi igen då. reste mig bara och meddelade min andra hälft att nu ska jag av. Plingade på knappen och röt nog som en tigrinna att stanna bussjäveln NU!! Hade jag inte kommit av så vete tusan vad jag hade gjort. Vips stod vi då där mitt i natten vid någon flerfilig motorväg någonstans i Stockholm och just då tappade min ängel sitt tålamod, han sa det inte riktigt rakt ut men jag märkte det mycket väl. Han hade inte en så där trevlig ton som han bruka ha. Han sa mer att jag hoppas DU har batteri kvar i din mobil för det har INTE jag. Nu ringer jag efter en taxi så fort jag vet vart VI ÄR.

Ha, men se så bra det löste sig för någon sekund senare kom det en buss med skylten Odenplan med tre passagerare i, så se så fint det löste sig då. Jag vet väl vad jag håller på med........eller inte. men i bland ska man ha lite tur också. Första gången jag slapp skala räkan för att åka på räkmackan kan man säga.

Så var den resan i stort och väl framme i Malung igen så stundade en veckans dansbandsmania och lite rehab av knä och fotled. Fortfarande inte helt hundra men här slipper jag i alla fall ha klaustrofobi. Nu lägger vi den här Maiden turnén till handlingarna och inväntar grabbarnas nästa besök i Sweden, eller kanske blir det Oslo nästa gång.  

Vi får väl se. 

Aces High, under konstruktion
Men även denna stilstuderad av många
och beundrad av fans och branchfolk.

Känslan och ingivelsen

I bland finner man dolda stigar utan att veta hur. Vet inte hur det gick till men surfade in på Högskolan där jag bor i Norge. Vips hittade jag en utbildning som sög tag i mig, en inriktning jag aldrig någonsin tidigare har ägnat en tanke eller minsta fundering på. Översatt till Svenska blir det Juridik och Samhällsvetenskap
 (Norsk Juss og samfunnsfagsstidier)

Att få en större förståelse för världens olika samhällssystem, politiska inriktningar och filosofier är ju helt fantastiskt och jag tror att det blir ett stort behov av den kunskapen framleddes.
Ska man kämpa mot samhällssystem eller ska man utveckla och förbättra? Hur kommer det sig att kommunism existerar och är demokrati den bästa utav alla världar, sa hon som tror stenhårt på demokrati. Ja jag vet ju inte vad som är intvättat i skallen på mig eller vad och hur andra länder ser och upplever sina system och samhällen, jag tror ju att jag vet men det skulle vara intressant att studera saken närmare.

I bland känner jag mig som att sitta nykter vid de drucknas bord, känns väl som att det här inte riktigt är vad man samtalar om på kafferasten eller förfesten precis. Men jag funderar ofta på saken och intresseras stort i den här typen av frågor och känner mig ganska ensam om det.

Just nu snurrar livskompassen stort fort och helt okontrollerat. Jag finner aldrig riktigt min väg fullt ut. Finner aldrig det där ahaaaa så där ska jag göra. Får mängder av idéer men så svårt att få de i verk. Jag skulle verkligen behöva en driftig samarbetspartner som vägledde och handledde mig och framförallt knuffade igång saker jag kommer på.

Alla drömmar vi hade som var så nära men som bara gick upp i rök. Allt vi trodde på som omkullkastades och rasade. Är det någon ide att döma och försöka göra verklighet av saken eller är det bara att slå sig till ro eftersom det ändå aldrig blir vad man har tänkt sig ? Är det så här livet är och jag inte fattat det ännu bara? Har jag för högt ställda krav och önskningar om hur det ska vara och att leva det enkla livet inte existerar för någon?

Ja jag vet inte alls mer än jag instinktivt känner i hjärtat att jag söker friheten. Min definition på det är att vara så oberoende av yttre faktorer som det bara går. Jag vill bestämma, styra och skapa i min kreativa anda. Leva och göra det andan faller på. Antar att det ligger nära den personligheten jag har. Leva för dagen och göra det som tillfredsställer själen. Sällan leder det till ordning och reda i hushållet, inte heller så värst överdrivna samvetskval för måste göras sysslor som inte blir av.

Jag ser världen med ögon som är aningen annorlunda, allt beroende på historia, upplevelser, fattade beslut och vägval. Kan inte se yta vill befinna mig djupare än så för att jag sett och fått förståelse för vad det viktiga i livet är. Jag känner det som ett privilegierat liv och är tacksam för det, även om den inhämtade kunskapen har svidit och gjort så ont. Jag har sprungit med Jesus Kristus och varit jagad av Satan men kommit i mål helt på egen hand. Allt för att jag ville klara det. Ska det då vara så svårt att finna vägen man vill vandra på i lugn och ro?

Känner en äventyrslusta som jag inte känt tidigare i livet. Jag vill ut, se och uppleva. Jag har ett uppdämt behov av utmaningar och upplevelser av det positiva  slaget.
Har en tro och trygg känsla i mina hjälpare i bland funderar jag om de gått på semester eller om de bara har tagit en paus i från mig. Men sen kan jag också förstå att de är med mig och leder mig men kanske inte dit mitt intellekt alltid vill, kanske är jag i bland för dålig på att lyssna in signalerna och ta till mig den informationen de vill ge mig. Eller så är det just krokiga stigar, snårig mark och berg som de leder mig över för någon orsaksskull, frågan är bara vad och varför? Vad är slutmålet och meningen?

Tycker nog att det är dags nu för mina hjälpare att komma till sans att de tar och bestämmer sig för hur det ska se ut, bli och vara. Jag vill finna min plats i världen, min tillhörighet och vara i bland de som uppfyller det jag behöver.

Kanske är det dags att ändra riktning helt, är det så att min livskompass snurrar och inte finner polerna just nu för att jag ska fatta det där, du Sabina är inne på helt fel SPÅR, byt riktning och gör helt om här och nu!?

Dags att sova en stund, kanske har jag svaren i morgon. Godnatt världen vart du än är :-)

Surfar in som på en räkmacka, den äckliga verkligheten

Överöst av reklam på Facebook så bestämde jag mig själv för att försöka avgifta mig i från den sajten. Kanske inte i all oändlighet men när det börjar ticka i väg till tvåsiffrigt på händelser inom loppet av någon Tim så känns det så där. :-/
Facebook kanske får bli vinter och höst syssla, vi får se.

Ska nu testa mina vingar på Instagram i stället. Det är också mycket skoj, precis som jag tycker om FB om man bara slapp allt spam.Budskapen som man ofta överöses av är ungefär  "Gå ner 489 kg på 2 dagar", detta kan fan i mig ta sig i röven och hoppa.

Inte för att jag som O-formad tar illa upp, utan mer för att jag blir jävligt störd på trams i den här digniteten. Jag vill INTE ha varken lösbröst, hårförlängningar, lösögonfransar eller gå ner i vikt för att någon/några sitter och sänder ut tonvis med spam. Jag har för övrigt inte tänkt tanken på det utan spam heller så.

Nej ytligheten är nog det som triggar igång mitt avståndstagande. Vart sitter det äkta på en människa som rakt igenom är fake? En person där allt sitter löst i från håret på huvudet till lösnaglar på tårna? Nej det där får vara och tusan hjärtans tack för att jag har det fria valet att faktiskt välja bort den där delen av vad en del klassificerar som kvinnligt och vackert.

Därför ska jag här och nu tala om saker som händer på riktigt, det som är lite så där småäckligt som i denna fakevärlden kanske är lite smått tabu och belagt med munkavle.
Erkänner här på stående fot att jag fortfarande inte är så förbannat fri i från alla idealen som jag faktiskt önskar att jag var. En sak som jag har svårt att stå fast vid är mina orakade armhålor på sommartid.

Får titt som tätt onda ögat av mina barn som även dom fallit för detta med hur en kvinna skall se ut, rakade armhålor annars är man snuskig. Tja på vintern orkar jag i alla fall stå fast mot deras påtryckningar, men sen kommer ju sommaren.........

Det var då väl själva fan och vips får jag den där känslan av att ansa det vildvuxna buskaget som frodats under vinterperioden så fort sommaren kommer.
Samma fenomen även detta året. Men i år hände det lilla extra kan man säga. Jag fick en hårsäcks inflammation i från helvetet! Vaknade på morgonen och drog på mig kläderna och kände att det inte var riktigt som det skulle i armhålan. Kontrollerade det hela och ta mig tusan var det väl inte en liten böld där i form av en större spelkula som man hade som barn.

I mitt tydliga minne dök det plötsligt upp hur smärtsamt det hade varit för min närstående för några år sedan som hamnade på vårdcentralen. där punkterades varbölden i armhålan med skalpell och en penicillinkur ordinerades. Mängden var som trycktes ut handlade i storleksordning om deciliter. Efter detta brutala ingrepp med tårar och kallsvettningar sattes även ett dränage under armen. Alltså hallå ska vi raka våra armhålor med livet som insats eller?

När jag stod där och klämde på den mycket ömmande då för stunden lilla varböld kom jag att tänka på att jag för inte alls så länge sedan hade talat om hur det blev för min närstående. Fick för mig att det kanske var just därför samma sak hände mig. Usch och fy, kan ju inte bli sjuk nu när jag snart ska ut på luffen med min man ock åka tåg genom hela Sverige. Vi ska ju på Iron Maiden spelningar och även över till Danmark. En förbannad varböld ska inte få stoppa mig bara för att jag faller för trycket och rakar mina armhålor!

Har ju en viss fobi för människor som petar på mig så som en doktor måste göra när man besöker en vårdcentral. Så jag rusar ju inte direkt iväg och beställer tid hos doktorn, vilket kan ses som mycket dumdristigt och korkat, speciellt av min mamma. Men jag vill inte belasta det redan ansträngda Landstinget i onödan precis. Satte nivån själv och det var vid feber eller så ont så jag inte orkade stå på benen.

I morse blev jag befriad eländet även om det var skitäckligt. Under natten hade den växande varbölden tömt sig själv och det hade klibbat fast sig med snorgrönt var på hela min t-shirt..........bläääääääääää.
Men sen upptäckte jag snabbt att det gjorde mindre ont så det vägde nästan upp det äckliga. Detta alla viktreducerande, löshårs spammare är den bistra sanningen. Detta är det riktiga det skitäckliga men ändå den verkliga världen oavsett vad ni vill pådyvla eran omgivning för bild av den.

Men tänk om det är så att jag fick min böld för att jag just talade om eländet. I dag har jag berättat om persen med min hemorrojder......NEJ Gud förbjude.

Hej på en stund, dags att sova.

Dödlig diagnos

Mamma -2013

På 60-talet kunde mitt livsöde ha avgjorts i den formen av att jag aldrig hade kunnat födas till den här världen. Min mamma som då var en liten flicka insjuknade så allvarligt att änglarna vakade över henne.

Hon gjorde en resa som få varit med om, hon var över på andra sidan och vände, min mamma dog en liten stund men änglarna bestämde sig för annat just den där dagen. De bestämde sig för att hennes tid inte var över, hon få skulle fortsätta leva.

Mamma insjuknade så allvarligt för att hennes tjocktarm gick sönder, den sprack och förgiftade den lilla flickan som hon var då. Under 60-talet var det aldrig tal om att barnen behövde sina föräldrar på Lasarett, det var liksom inte aktuellt.Min mormor och morfar fick inte vara nära sin lilla flicka som var så sjuk. Vilket trauma för de alla. I dag är det så svårt att förstå att det var på det viset, det är ju trots allt inte allt för länge sedan.

Sjukvårdspersonalen ringde min mormor och meddelade att de fick lov att förbereda sig på det värsta, deras dotter låg för döden och de kunde inte räkna med att få hem henne levande.

Vilken panik, vilken smärta och vilken fruktansvärd rädsla, ofattbart och vilken fruktansvärd svindlande känsla att inte vara sin dotter nära i denna allvarsamma stund.

Under sjukhusvistelsen träffade min mamma en äldre tjej som fäste sig så i hennes minne. Den äldre tjejen tog så väl hand om mamma som var så ensam och rädd i hela världen. Under min uppväxt så har mamma ofta funderat på den snälla tonårstjejen. Mamma har ofta sagt att det skulle vara så skoj att uppsöka henne för att berätta om den tacksamhet hon kände inför att vara så väl omhändertagen.
Åren har gått och nu är det närmare 50 år sedan det hela utspelade sig på Falulasaretts barnavdelning.

Under sommaren arrangerades det en liten släktträff på min mormors sida. Några av deltagarna där kom i från samma ort som den snälla tonårstjejen mamma träffade för så många år sedan. Och minnena kom åter igen. Och visst kände mammas släkt väl till den tonårstjej som mor så väl mindes namnet på. Givetvis så skulle de forska vidare efter tonårstjejens telefon nummer för mamma ville så gärna ta kontakt och efter närmare 50 år berätta om sin tacksamhet och trygga minnen.

Till slut efter en del letande och efterforskning så hände det helt otroliga efter nästan 50 år. Min mamma lyckades får svar i telefonen.

Det var inte så lätt att presentera sig och förklara vem det var som ringde och i vilket syfte. Men tillslut så frågade mamma, kommer du ihåg mig?

-Ja men kära du! Den bleka allvarligt sjuka flickan med den smala kroppen och blå-lila läpparna. Jag minns dig så väl men jag trodde aldrig att du överlevde och sen ringer du mig nu! Jag blir så glad.
-Jo visst överlevde jag och blev frisk och stark till slut allt gick bra.
-Jag vet inte hur jag kunde uppfatta det men jag trodde att du hade leukemi och att det inte fanns mer att göra för dig?!.
-Jo så var diagnosen ett tag men mitt allvarliga tillstånd berodde på en sprucken tjocktarm som läckte och höll på att förgifta mig. Jag fick en chans till i livet.

Den nu mera vuxna tonårsflickan och min mamma pratade en stund. Det var omvälvande känslor som kom tillbaka. Två mycket sjuka små människor fann varandras själar den där gången på barnavdelningen i Falun på 60-talet. Fantastiskt nog frisknade både till och klarade sina liv trots sina sjukdomar och allvarliga tillstånd.

När tonårsflickan växte upp gjorde hon sitt yrkesval utifrån den där upplevelsen på barnavdelningen under 60-talet. Hon berättade för min mamma att hon utbildat sig utifrån upplevelsen av att vara så sjuk och aldeles ensam. I dag verkar hon som stöd och samtals kontakt åt patienter och anhöriga som fått besked om att de inte kommer bli friska utan dö.

Jag är säker på att har man själslig kontakt så kommer vägarna att korsas på ett eller annat sätt. Precis som den här historian som började så allvarligt men slutade så fint. Cirlekn sluts och änglar visst finns dom.

Har jag förlorat min ande och sålt min själ?

I den sena natten körde jag förutsättningslöst runt i min bil och lyssnade på bra musik. Avkoppling och en känsla av frihet, det är då tankarna kommer i fatt mig.
Det gnager...gnager...gnager och gör så ont.....det handlar om historian.

Lever ett så gott liv i dag som man bara kan, har den finaste av alla själar runt mig. Jag har sorterat bort det dåliga. Valde att leva och kämpa för de mina och lyckades. Ändå dyker det upp, det där satans jävla onda.

Jag vill inte glömma men jag vill inte heller minnas allt som en ständigt uppspelad Biofilm i skallen. Ändå så vet jag att det är så här det kommer vara och förbli. Frågan är vad man ska göra av det hela?

Jag undrar just vad det skulle kallas i termer sagda av en psykolog eller terapeut. Gissar att det skulle heta traumatiserad, kanske rent ut av posttraumatiskt stressymptom.

Jag vet bestämt att jag aldrig sålde min själ till satan, men det var nära, mycket nära. Men jag begåvades med en stor tilltro på mig själv och det som jag instinktivt känner är rätt eller fel. Att sen ingen tycktes hålla med mig gjorde det inte så enkelt, men det problemet för de deala med, det är inte mina affärer.

Hjärtan som brann, krig som utkämpades, fia med knuff och schackparti efter schackparti omänskligt och brutalt. Blod spilldes, tårar som rann och frustrationen som jag aldrig i hela mitt liv kommer kunna glömma.

Vi var kastad till vargarna som slet sönder oss bit för bit. Ju mer rovdjuren tuggade sönder oss desto mer gamar och hyenor samlades det runt oss. Fy fan vad ensamma vi var där ute. Usch så bedrövligt i den moderna tiden vi lever i nu, ingen visste det minsta om hur och vad det var vi ville beskriva.

Och nu snart ska jag utkämpa den sista striden med plågoanden som är roten till 16 års lidande och ett brinnande helvete. En pappa som för länge sedan förlorade rätten att kalla sig det, och som vi i vardagligt tal inte titulerar på det viset längre. En människa som har straffat ut sig själv så totalt och fullkomligt att han aldrig mer kommer i närheten av det vackraste i världen, sin biologiska dotter och hennes barn. Men se biologin är långt i från det som betyder något, att vara förälder innebär att vara det i vardagen, att vara det själsligt, att vara det med en fast hand och med massor av kärlek. Framförallt aldrig någonsin svika och överge. Det handlar inte om föräldrarna bor tillsammans eller inte heller. Man kan vara själsligt nära sina barn på många olika vis, det vet jag själv också eftersom jag varit många mil i från mitt barn under en lång period, men aldrig känt mig så nära henne som då.

Snart fyller hon 18 år och blir då myndig med allt vad det innebär. Så för stunden rustar vi  for det absolut sista jag någonsin kommer att ha med den människan att göra. Har iof inte haft ett samtal med personen på många år, men ändå stryker han runt mig som ett av de vidriga rovdjuren som gör små attackförsök mellan varven.

Det sista brevet kom för några veckor sedan. då hade han kontaktat Försäkringskassan för att försöka ställa mig i dålig dager gällande underhållsbidraget. Det hade han ju inte så värst mycket för, jag har inte och kommer heller aldrig att försöka lura mig till några pengar. Och jag får väl mer bekräftelse på att han gör små tappra försök utifrån sina egna referensramar i livet, som man känner sig själv så känner man andra, eller hur var den nu? Stackars sate som inte lyckades med sitt ansträngda försök.

Jag är så trött och sliten på detta tramsande efter 16 år så jag får mer eller mindre frossa när jag funderar på saken. Aldrig någonsin ett aktivt intresse över sitt barn, bara ett jävla funderande på hur han ska försöka få dit mig och plåga sönder mig. Det har han klurat på i alla år. Jag hoppas att den stora bluffen han är verkligen ska uppdaga sig och att hans släkt faktiskt ifrågasätter hans tilltag. Det är väl sällan på en vettig nivå om man inte har pratat med sitt barn på flera år. Hoppas någon i det där getthosamhället frågar honom varför? Men min gissning är väl att svaret grundar sig i mig på något vis, att jag är boven i det dramat. Så mycket mer åt den saken kan jag inte göra. Köper de hans ord om att jag är roten till allt ont så kan jag inte göra mer åt det. Kontakten är absolut bruten och kommer så att vara också, tack för det Televerket.


Så där, nu har jag skickat mailet. Det som ska bli det absolut sista jag gör före jag är fri och helt utan påverkan av den absolut sorgligaste människan jag känner.

Hej på en stund, väl mött igen om ett tag :-)