Känslan och ingivelsen

I bland finner man dolda stigar utan att veta hur. Vet inte hur det gick till men surfade in på Högskolan där jag bor i Norge. Vips hittade jag en utbildning som sög tag i mig, en inriktning jag aldrig någonsin tidigare har ägnat en tanke eller minsta fundering på. Översatt till Svenska blir det Juridik och Samhällsvetenskap
 (Norsk Juss og samfunnsfagsstidier)

Att få en större förståelse för världens olika samhällssystem, politiska inriktningar och filosofier är ju helt fantastiskt och jag tror att det blir ett stort behov av den kunskapen framleddes.
Ska man kämpa mot samhällssystem eller ska man utveckla och förbättra? Hur kommer det sig att kommunism existerar och är demokrati den bästa utav alla världar, sa hon som tror stenhårt på demokrati. Ja jag vet ju inte vad som är intvättat i skallen på mig eller vad och hur andra länder ser och upplever sina system och samhällen, jag tror ju att jag vet men det skulle vara intressant att studera saken närmare.

I bland känner jag mig som att sitta nykter vid de drucknas bord, känns väl som att det här inte riktigt är vad man samtalar om på kafferasten eller förfesten precis. Men jag funderar ofta på saken och intresseras stort i den här typen av frågor och känner mig ganska ensam om det.

Just nu snurrar livskompassen stort fort och helt okontrollerat. Jag finner aldrig riktigt min väg fullt ut. Finner aldrig det där ahaaaa så där ska jag göra. Får mängder av idéer men så svårt att få de i verk. Jag skulle verkligen behöva en driftig samarbetspartner som vägledde och handledde mig och framförallt knuffade igång saker jag kommer på.

Alla drömmar vi hade som var så nära men som bara gick upp i rök. Allt vi trodde på som omkullkastades och rasade. Är det någon ide att döma och försöka göra verklighet av saken eller är det bara att slå sig till ro eftersom det ändå aldrig blir vad man har tänkt sig ? Är det så här livet är och jag inte fattat det ännu bara? Har jag för högt ställda krav och önskningar om hur det ska vara och att leva det enkla livet inte existerar för någon?

Ja jag vet inte alls mer än jag instinktivt känner i hjärtat att jag söker friheten. Min definition på det är att vara så oberoende av yttre faktorer som det bara går. Jag vill bestämma, styra och skapa i min kreativa anda. Leva och göra det andan faller på. Antar att det ligger nära den personligheten jag har. Leva för dagen och göra det som tillfredsställer själen. Sällan leder det till ordning och reda i hushållet, inte heller så värst överdrivna samvetskval för måste göras sysslor som inte blir av.

Jag ser världen med ögon som är aningen annorlunda, allt beroende på historia, upplevelser, fattade beslut och vägval. Kan inte se yta vill befinna mig djupare än så för att jag sett och fått förståelse för vad det viktiga i livet är. Jag känner det som ett privilegierat liv och är tacksam för det, även om den inhämtade kunskapen har svidit och gjort så ont. Jag har sprungit med Jesus Kristus och varit jagad av Satan men kommit i mål helt på egen hand. Allt för att jag ville klara det. Ska det då vara så svårt att finna vägen man vill vandra på i lugn och ro?

Känner en äventyrslusta som jag inte känt tidigare i livet. Jag vill ut, se och uppleva. Jag har ett uppdämt behov av utmaningar och upplevelser av det positiva  slaget.
Har en tro och trygg känsla i mina hjälpare i bland funderar jag om de gått på semester eller om de bara har tagit en paus i från mig. Men sen kan jag också förstå att de är med mig och leder mig men kanske inte dit mitt intellekt alltid vill, kanske är jag i bland för dålig på att lyssna in signalerna och ta till mig den informationen de vill ge mig. Eller så är det just krokiga stigar, snårig mark och berg som de leder mig över för någon orsaksskull, frågan är bara vad och varför? Vad är slutmålet och meningen?

Tycker nog att det är dags nu för mina hjälpare att komma till sans att de tar och bestämmer sig för hur det ska se ut, bli och vara. Jag vill finna min plats i världen, min tillhörighet och vara i bland de som uppfyller det jag behöver.

Kanske är det dags att ändra riktning helt, är det så att min livskompass snurrar och inte finner polerna just nu för att jag ska fatta det där, du Sabina är inne på helt fel SPÅR, byt riktning och gör helt om här och nu!?

Dags att sova en stund, kanske har jag svaren i morgon. Godnatt världen vart du än är :-)

Surfar in som på en räkmacka, den äckliga verkligheten

Överöst av reklam på Facebook så bestämde jag mig själv för att försöka avgifta mig i från den sajten. Kanske inte i all oändlighet men när det börjar ticka i väg till tvåsiffrigt på händelser inom loppet av någon Tim så känns det så där. :-/
Facebook kanske får bli vinter och höst syssla, vi får se.

Ska nu testa mina vingar på Instagram i stället. Det är också mycket skoj, precis som jag tycker om FB om man bara slapp allt spam.Budskapen som man ofta överöses av är ungefär  "Gå ner 489 kg på 2 dagar", detta kan fan i mig ta sig i röven och hoppa.

Inte för att jag som O-formad tar illa upp, utan mer för att jag blir jävligt störd på trams i den här digniteten. Jag vill INTE ha varken lösbröst, hårförlängningar, lösögonfransar eller gå ner i vikt för att någon/några sitter och sänder ut tonvis med spam. Jag har för övrigt inte tänkt tanken på det utan spam heller så.

Nej ytligheten är nog det som triggar igång mitt avståndstagande. Vart sitter det äkta på en människa som rakt igenom är fake? En person där allt sitter löst i från håret på huvudet till lösnaglar på tårna? Nej det där får vara och tusan hjärtans tack för att jag har det fria valet att faktiskt välja bort den där delen av vad en del klassificerar som kvinnligt och vackert.

Därför ska jag här och nu tala om saker som händer på riktigt, det som är lite så där småäckligt som i denna fakevärlden kanske är lite smått tabu och belagt med munkavle.
Erkänner här på stående fot att jag fortfarande inte är så förbannat fri i från alla idealen som jag faktiskt önskar att jag var. En sak som jag har svårt att stå fast vid är mina orakade armhålor på sommartid.

Får titt som tätt onda ögat av mina barn som även dom fallit för detta med hur en kvinna skall se ut, rakade armhålor annars är man snuskig. Tja på vintern orkar jag i alla fall stå fast mot deras påtryckningar, men sen kommer ju sommaren.........

Det var då väl själva fan och vips får jag den där känslan av att ansa det vildvuxna buskaget som frodats under vinterperioden så fort sommaren kommer.
Samma fenomen även detta året. Men i år hände det lilla extra kan man säga. Jag fick en hårsäcks inflammation i från helvetet! Vaknade på morgonen och drog på mig kläderna och kände att det inte var riktigt som det skulle i armhålan. Kontrollerade det hela och ta mig tusan var det väl inte en liten böld där i form av en större spelkula som man hade som barn.

I mitt tydliga minne dök det plötsligt upp hur smärtsamt det hade varit för min närstående för några år sedan som hamnade på vårdcentralen. där punkterades varbölden i armhålan med skalpell och en penicillinkur ordinerades. Mängden var som trycktes ut handlade i storleksordning om deciliter. Efter detta brutala ingrepp med tårar och kallsvettningar sattes även ett dränage under armen. Alltså hallå ska vi raka våra armhålor med livet som insats eller?

När jag stod där och klämde på den mycket ömmande då för stunden lilla varböld kom jag att tänka på att jag för inte alls så länge sedan hade talat om hur det blev för min närstående. Fick för mig att det kanske var just därför samma sak hände mig. Usch och fy, kan ju inte bli sjuk nu när jag snart ska ut på luffen med min man ock åka tåg genom hela Sverige. Vi ska ju på Iron Maiden spelningar och även över till Danmark. En förbannad varböld ska inte få stoppa mig bara för att jag faller för trycket och rakar mina armhålor!

Har ju en viss fobi för människor som petar på mig så som en doktor måste göra när man besöker en vårdcentral. Så jag rusar ju inte direkt iväg och beställer tid hos doktorn, vilket kan ses som mycket dumdristigt och korkat, speciellt av min mamma. Men jag vill inte belasta det redan ansträngda Landstinget i onödan precis. Satte nivån själv och det var vid feber eller så ont så jag inte orkade stå på benen.

I morse blev jag befriad eländet även om det var skitäckligt. Under natten hade den växande varbölden tömt sig själv och det hade klibbat fast sig med snorgrönt var på hela min t-shirt..........bläääääääääää.
Men sen upptäckte jag snabbt att det gjorde mindre ont så det vägde nästan upp det äckliga. Detta alla viktreducerande, löshårs spammare är den bistra sanningen. Detta är det riktiga det skitäckliga men ändå den verkliga världen oavsett vad ni vill pådyvla eran omgivning för bild av den.

Men tänk om det är så att jag fick min böld för att jag just talade om eländet. I dag har jag berättat om persen med min hemorrojder......NEJ Gud förbjude.

Hej på en stund, dags att sova.

Dödlig diagnos

Mamma -2013

På 60-talet kunde mitt livsöde ha avgjorts i den formen av att jag aldrig hade kunnat födas till den här världen. Min mamma som då var en liten flicka insjuknade så allvarligt att änglarna vakade över henne.

Hon gjorde en resa som få varit med om, hon var över på andra sidan och vände, min mamma dog en liten stund men änglarna bestämde sig för annat just den där dagen. De bestämde sig för att hennes tid inte var över, hon få skulle fortsätta leva.

Mamma insjuknade så allvarligt för att hennes tjocktarm gick sönder, den sprack och förgiftade den lilla flickan som hon var då. Under 60-talet var det aldrig tal om att barnen behövde sina föräldrar på Lasarett, det var liksom inte aktuellt.Min mormor och morfar fick inte vara nära sin lilla flicka som var så sjuk. Vilket trauma för de alla. I dag är det så svårt att förstå att det var på det viset, det är ju trots allt inte allt för länge sedan.

Sjukvårdspersonalen ringde min mormor och meddelade att de fick lov att förbereda sig på det värsta, deras dotter låg för döden och de kunde inte räkna med att få hem henne levande.

Vilken panik, vilken smärta och vilken fruktansvärd rädsla, ofattbart och vilken fruktansvärd svindlande känsla att inte vara sin dotter nära i denna allvarsamma stund.

Under sjukhusvistelsen träffade min mamma en äldre tjej som fäste sig så i hennes minne. Den äldre tjejen tog så väl hand om mamma som var så ensam och rädd i hela världen. Under min uppväxt så har mamma ofta funderat på den snälla tonårstjejen. Mamma har ofta sagt att det skulle vara så skoj att uppsöka henne för att berätta om den tacksamhet hon kände inför att vara så väl omhändertagen.
Åren har gått och nu är det närmare 50 år sedan det hela utspelade sig på Falulasaretts barnavdelning.

Under sommaren arrangerades det en liten släktträff på min mormors sida. Några av deltagarna där kom i från samma ort som den snälla tonårstjejen mamma träffade för så många år sedan. Och minnena kom åter igen. Och visst kände mammas släkt väl till den tonårstjej som mor så väl mindes namnet på. Givetvis så skulle de forska vidare efter tonårstjejens telefon nummer för mamma ville så gärna ta kontakt och efter närmare 50 år berätta om sin tacksamhet och trygga minnen.

Till slut efter en del letande och efterforskning så hände det helt otroliga efter nästan 50 år. Min mamma lyckades får svar i telefonen.

Det var inte så lätt att presentera sig och förklara vem det var som ringde och i vilket syfte. Men tillslut så frågade mamma, kommer du ihåg mig?

-Ja men kära du! Den bleka allvarligt sjuka flickan med den smala kroppen och blå-lila läpparna. Jag minns dig så väl men jag trodde aldrig att du överlevde och sen ringer du mig nu! Jag blir så glad.
-Jo visst överlevde jag och blev frisk och stark till slut allt gick bra.
-Jag vet inte hur jag kunde uppfatta det men jag trodde att du hade leukemi och att det inte fanns mer att göra för dig?!.
-Jo så var diagnosen ett tag men mitt allvarliga tillstånd berodde på en sprucken tjocktarm som läckte och höll på att förgifta mig. Jag fick en chans till i livet.

Den nu mera vuxna tonårsflickan och min mamma pratade en stund. Det var omvälvande känslor som kom tillbaka. Två mycket sjuka små människor fann varandras själar den där gången på barnavdelningen i Falun på 60-talet. Fantastiskt nog frisknade både till och klarade sina liv trots sina sjukdomar och allvarliga tillstånd.

När tonårsflickan växte upp gjorde hon sitt yrkesval utifrån den där upplevelsen på barnavdelningen under 60-talet. Hon berättade för min mamma att hon utbildat sig utifrån upplevelsen av att vara så sjuk och aldeles ensam. I dag verkar hon som stöd och samtals kontakt åt patienter och anhöriga som fått besked om att de inte kommer bli friska utan dö.

Jag är säker på att har man själslig kontakt så kommer vägarna att korsas på ett eller annat sätt. Precis som den här historian som började så allvarligt men slutade så fint. Cirlekn sluts och änglar visst finns dom.

Har jag förlorat min ande och sålt min själ?

I den sena natten körde jag förutsättningslöst runt i min bil och lyssnade på bra musik. Avkoppling och en känsla av frihet, det är då tankarna kommer i fatt mig.
Det gnager...gnager...gnager och gör så ont.....det handlar om historian.

Lever ett så gott liv i dag som man bara kan, har den finaste av alla själar runt mig. Jag har sorterat bort det dåliga. Valde att leva och kämpa för de mina och lyckades. Ändå dyker det upp, det där satans jävla onda.

Jag vill inte glömma men jag vill inte heller minnas allt som en ständigt uppspelad Biofilm i skallen. Ändå så vet jag att det är så här det kommer vara och förbli. Frågan är vad man ska göra av det hela?

Jag undrar just vad det skulle kallas i termer sagda av en psykolog eller terapeut. Gissar att det skulle heta traumatiserad, kanske rent ut av posttraumatiskt stressymptom.

Jag vet bestämt att jag aldrig sålde min själ till satan, men det var nära, mycket nära. Men jag begåvades med en stor tilltro på mig själv och det som jag instinktivt känner är rätt eller fel. Att sen ingen tycktes hålla med mig gjorde det inte så enkelt, men det problemet för de deala med, det är inte mina affärer.

Hjärtan som brann, krig som utkämpades, fia med knuff och schackparti efter schackparti omänskligt och brutalt. Blod spilldes, tårar som rann och frustrationen som jag aldrig i hela mitt liv kommer kunna glömma.

Vi var kastad till vargarna som slet sönder oss bit för bit. Ju mer rovdjuren tuggade sönder oss desto mer gamar och hyenor samlades det runt oss. Fy fan vad ensamma vi var där ute. Usch så bedrövligt i den moderna tiden vi lever i nu, ingen visste det minsta om hur och vad det var vi ville beskriva.

Och nu snart ska jag utkämpa den sista striden med plågoanden som är roten till 16 års lidande och ett brinnande helvete. En pappa som för länge sedan förlorade rätten att kalla sig det, och som vi i vardagligt tal inte titulerar på det viset längre. En människa som har straffat ut sig själv så totalt och fullkomligt att han aldrig mer kommer i närheten av det vackraste i världen, sin biologiska dotter och hennes barn. Men se biologin är långt i från det som betyder något, att vara förälder innebär att vara det i vardagen, att vara det själsligt, att vara det med en fast hand och med massor av kärlek. Framförallt aldrig någonsin svika och överge. Det handlar inte om föräldrarna bor tillsammans eller inte heller. Man kan vara själsligt nära sina barn på många olika vis, det vet jag själv också eftersom jag varit många mil i från mitt barn under en lång period, men aldrig känt mig så nära henne som då.

Snart fyller hon 18 år och blir då myndig med allt vad det innebär. Så för stunden rustar vi  for det absolut sista jag någonsin kommer att ha med den människan att göra. Har iof inte haft ett samtal med personen på många år, men ändå stryker han runt mig som ett av de vidriga rovdjuren som gör små attackförsök mellan varven.

Det sista brevet kom för några veckor sedan. då hade han kontaktat Försäkringskassan för att försöka ställa mig i dålig dager gällande underhållsbidraget. Det hade han ju inte så värst mycket för, jag har inte och kommer heller aldrig att försöka lura mig till några pengar. Och jag får väl mer bekräftelse på att han gör små tappra försök utifrån sina egna referensramar i livet, som man känner sig själv så känner man andra, eller hur var den nu? Stackars sate som inte lyckades med sitt ansträngda försök.

Jag är så trött och sliten på detta tramsande efter 16 år så jag får mer eller mindre frossa när jag funderar på saken. Aldrig någonsin ett aktivt intresse över sitt barn, bara ett jävla funderande på hur han ska försöka få dit mig och plåga sönder mig. Det har han klurat på i alla år. Jag hoppas att den stora bluffen han är verkligen ska uppdaga sig och att hans släkt faktiskt ifrågasätter hans tilltag. Det är väl sällan på en vettig nivå om man inte har pratat med sitt barn på flera år. Hoppas någon i det där getthosamhället frågar honom varför? Men min gissning är väl att svaret grundar sig i mig på något vis, att jag är boven i det dramat. Så mycket mer åt den saken kan jag inte göra. Köper de hans ord om att jag är roten till allt ont så kan jag inte göra mer åt det. Kontakten är absolut bruten och kommer så att vara också, tack för det Televerket.


Så där, nu har jag skickat mailet. Det som ska bli det absolut sista jag gör före jag är fri och helt utan påverkan av den absolut sorgligaste människan jag känner.

Hej på en stund, väl mött igen om ett tag :-)

Vad är drivkraften?

Smina den fina :-)

Har så mycket förlorad tid att ta igen så jag blir nästan hysterisk när jag funderar på allt som jag vill göra. Att åka Sverigerunt på musikevenemang är nog det mest upplyftande och trevligaste sommaren jag varit med om på många år.

När jag tänker på det så känner jag det där fånflinet komma. Det känns som fullständig kärlek och det är väl just vad det är också.

Swedenrock är omöjligt att bli besviken på, det går liksom inte. Även om årets bandbokningar inte toppade på långa vägar. Men är man gäst på Swedenrock så lever man festivalkungligt. Servicen är optimerad till det yttersta, ledningen kan göra festival så enkelt är det.

Minus på det hela var den intensiva värmen. Vet fan vad som är bäst, stekhet värme eller kyla så fingrarna ser ut som bästa köpet hos glassbilen?

Vi har upplevt alla varianter av det hela så eftersom man är tvungen att gnälla så vill vi ha lagom till
 nästa år :-)
Swedenrock hade inte enligt mitt tycke lyckats boka in något halleluja moment detta år.
KISS skulle vara det yttersta best of te best men inte för mig och min smak. Men jag hade ju också guldkorn som Saxon, Accept och inte minst Krokus. Grabbarna kan och gör det fortfarande kalas. Europe firade 30 år på scenen och drog till med att lira över två tim. För mig kändes det som jaha ja, då var det gjort.

Civil War gjorde sin första spelning och detta gjordes bra förväntar mig stort dunder och brak när grabbarna mognat en stund.

Som alltid går dagarna eller snarare dygnen på den där åkern i Blekinge mycket fort. Känslan är surrealistisk på många sätt. Man liksom lever musiken när man är där på plats. Alla andra dagar på året lyssnar du på musiken och försöker finna den där känslan, i bland kommer den till dig och i bland så lyssnar du bara på bra musik.

Hur många tusen gånger har man inte fått höra vad det roliga i det här är. Önskade så att jag kunde ge den som inte förstår en provsmak på känslan. Men jag nöjer mig med att säga att det är min hobby och intresse. Svårare att säga att jag för fan har sett Dio med Haven and Hell X 2 på en åker i Blekinge fattar ni inte hur stort det är?!? Vet inte vad det provokativa i detta är. Bryr mig väl inte så värst men det blir en viss frustration i det hela när detta är det absolut bästa jag vet och människor ifrågasätter det hela. Jag kan ju ha en förnimmelse om hur de stackars jehovasvittnena har det varje Söndag de är ute och vill tala om det bästa de vet och ingen fattar.

Tror i alla fall att flera förstår min förtjusning som hårdrockare än om jag vips skulle bli ett jehovasvittne, det känns bra.

Min primära drivkraft är min familj det är odiskutabelt och skrivet i sten. Den sekundära drivkraften är min musik, lika odiskutabelt som den kring min familj. Träffade några nyfikna ortsbor som satt och kikade på folkhavet utanför Swedenrockområde. Bytte några ord med det äldre paret. De förtjusandes över tillställningen och förundrades över mycket. De hade noterat människors olika stilar och gjorde väl en djupintervju över vårat liv.

-Har ni jobb till vardags?
-Ja det har vi.
-Okej vad jobbar ni med då?
-Jag jobbar på ett äldreboende men siktar mot psykiatrin och Jonas är ingenjör.
-Jaha men OJ, ja det trodde vi väl inte direkt.
 
Han inte ställa motfrågan om vad ett hårdrocksjobb skulle kunna tänkas vara fören nästa fråga kom.

-Det här är en ofin fråga men hur mycket pengar lägger ni på det här?
-Tja vi räknar väl med 12-15 tusen för en festival med allt.
-Men HERRE GUD har ni varit till Thailand någon gång?
-Nääää just därför har vi väl inte det. Det här är vårat liv och intresse.

Det är en viss olikhet på att ställa frågor, de här äldre paret gjorde det för att de ville veta. Andra fortsätter att tro sina saker och håller stenhårt fast vid vad de tror. Kul att möta varandra i ett trevligt samtal. De tackade för att vi ville byta några ord och även för att vi bjöd på en liten inblick i vårat liv. Det känns skoj och lite av ett kulturutbyte blir det ju.

Om några veckor påbörjar vi nästa musikresa. Vi ska för första gången åka till Malmö på konsert, ingen av oss har tidigare varit där. Iron Maiden blir det och ytterligare många mils resa för det älskade bandet. Malmökonserten går av stapeln på Torsdag. Vi har bestämt träff med lite Swedenrock vänner där. När vi avklarat den konserten ger vi oss av mot Stockholm och på Lördag blir det Iron Maiden på Friends Arena.

Haleluja så undebrat skoj, det känns som mycket wilde and crazy mildt uttryckt. Det var inte meningen att trycka in Stockholm men wtf när vi ändå kan och håller på är det lika bra att hålla andan uppe. Vi vet ju hur utsvultna vi blir under vinterhalvåret på musik.

Så drivkraften i mitt liv är familjen och musiken. Jag hoppas och önkar att alla fann sin egen drivkraft i livet. Nu ska jag kolla på foton i från sonens nattliga musikevenemang. Han har varit på Atlanterhavsrock, antar att en hel del förfasas över detta men vi är metalheads så fuck you! :-D

Tiden nu.

Swedenrock 2013

Ja jävlar hur snabbt det rusar fram. Som ett lokomotiv på en rak räls, framåt mot okända mål.
Fattiga på både ork och pengar har vi stretat, kämpat och fightas. Hårda blodiga strider och vi har betalat dyrt.

Men vi satte upp vårat mål och fokuserade. Vi vägrade ge upp. Tankarna och känslan sa oss många gånger att bara släppa skiten. Lägger ner och sluta andas, ni kommer inte klara er igenom detta. Så sa tankarna mer än en gång. Men något inom oss ropade också det motsatta, KÄMPA!

Det gjorde vi. Vi levde efter mottot Den som aldrig försökt är en förlorare, den som försöker men ändå inte lyckas kommer alltid vara en vinnare.

Som vildsinta rovdjur slogs vi för våra liv. Kan tyckas vara dramatiska ordval men för att beskriva den rätta känslan kan jag inte finna något bättre.

Vi kom ut ur det hela som segrare. Alla i familjen lever och mår bra och ett litet barnbarn har vi också fått.
Alla jävlar som tvivlade på oss kan ju stå där i dag och faktiskt tänka att det mamma sa stämde faktiskt, vi hade ju fel och vi dömde ut den här familjen pga våra egna referenser i livet.

Jag förväntar mig aldrig att någonsin få höra någon av rovdjuren som tuggade sönder oss och slet oss i små köttiga stycken säga de orden. Förväntar mig inte en ursäkt eller ett förlåt. Jag vet att ALLA dom redan vet och känner det. Jag springer på någon av rovdjuren lite då och då, alla ser och vet det räcker bra.
Och har de inte lärt sig ett enda jävla dugg av våran historia så är dom dumma i skallen på riktigt.

Mitt namn är så fast i korridorerna så ingen vågar ta i mig med tång. Inte för att jag är skräckinjagande och utfärdar hot, nej för de har klart och tydligt fattat att har man med mig att göra så ska man vara inihelvete påläst. Man ska veta vad man talar om och man ska ha väl underbyggda argument om man ska tala med mig.

Mötte ett av rovdjuren på byn här om sistens. Höll i mitt lilla barnbarn och det kändes som vargen kom strykande nära och gick till anfall. Människan ville så gärna med med inlindade tomma ord be om ursäkt. Det gick inte hem hos mig. Kände hur mina ögon lyste rött, kände hjärtat dunka så hårt inom mig så det nästan gjorde ont. Höll mig inom ramen för vad man får säga. Kortfattat och inte de minsta åtalbart, men min kropp talade sitt tydliga språk. Och jag lovar att mitt budskap nådde fram.

Finns det någon anledning av en människa som kränkt mig och framförallt gett sig på min baby att stå där och  med ett tillgjort flin grattulera mig till mitt barnbarn? En människa som snickrade ihop sin sanning och ringer mig utifrån sin norm och ifrågasätter saker som är helt tagna ur luften bara för att denna tror sig veta något om våra liv? Fan heller att man ska försöka sig på någon sorts försoning på det viset.

Denna någon har inte känsla för finlir och vett och etikett, är det någon som ska uppsöka en samtalskontakt så kanske det är just den här personen.
" Skär man sönder sig så kan man ju uppsöka tex skolsköterskan eller kurator" är väl inte så väl valda ord i en stor samling och informationsmöte med en stor grupp människor. Mitt barn kände sig så utpekad och ångestpåslaget och utanförskapet var ett faktum under en längre tid efter detta. Informationen och ordvalet hade kunnat göras på tusen mer vettiga sätt.

Givetvis var det inte riktat till mitt barn, men sitter man där med sönderskruen kropp och armar så tacka fan för att man tar åt sig. Och detta är inget man så jävla enkelt bara häver ur sig, men rovdjuret gjorde det. Någonstans ger det mig en spegling av hela sättet att fungera på, sättet man är mot andra människor och sättet och värderingar. Det visade sig också senare i samtal med människan att jag inte var helt fel ute.

Alla ska veta att har man inget att förlora så blir man komplett livsfarlig, det är helt sant. Livsfarlig i den bemärkelsen att man absolut inte alls behöver fundera på hur och vad man säger. Livsfarlig i den bemärkelsen att man inte alls behöver frukta det minsta utan verkligen kan och vill säga eller skrika sitt hjärtas mening.

Efter den årliga processen som varit så har jag redan förlorat allt jag hade, men också jobbat mig tillbaka till ett värdigt liv och framförallt har vi jobbat oss så stenhårt framåt att mitt barn mår bra i dag. Detta helt på eget bevåg, ingen mer än vi har gjort det. Alla de ställen vi i från början trodde skulle hjälpa oss har stjälpt oss. Vi har varit helt själva i vårat ökenklimat och grävt efter vatten. Till sist fann vi oasen, vi klarade det. Jag är så stolt för det, jag är så glad och trygg i den personliga utvecklingen vi faktiskt har gått igenom. Då ingen liten kvällskurs utan alldeles på riktigt.

När jag vet vad vi klarar och vilka vi är i dag så ska ingen som trodde vi var förlorare och jag en galen mamma stå där och försöka sig på försoningar på konstiga vis. Aldrig!
Frågar mig nästan dagligen vad som hände. Hur kunde myndigheterna sluta lyssna på mig? Jag är och har alltid varit en fungerande människa, en mamma och människa på ett mänskligt vis. Ändå så snöade de in på saker som spårade ut i katastrofala konsekvenser, varför?

Jag har varit för stark, jag har aldrig lagt mig platt för saker som jag inte hållit med om. Jag har aldrig köpt teorier och skitprat som varit fel. De mötte motstånd och ju mer motstånd mer muskelspänningar fick de ta till. En mamma kan ju inte ha rätt, vi har rätt för det har vi lärt oss och vi tycker oss se.......
NORMSKADADE heter det. Livsfarligt säger jag.

Vänner i min omgivning ser inte på oss med den typen av ögon och synsätt därför blir det så svårt att berätta och förklara hur det verkligen har gått till. Vi själva kan heller inte begripa hur det gick så fel. Vi kan heller inte förstå så det är ju inte så underligt att utomstående inte gör det.

Vi vägrade anpassa oss efter en norm, vi vägrade böja oss för det samhället trodde vi var. Kommer aldrig att göra det heller så. Jag är född till den jag är. Och i den demokratiska andan vi lever i så har vi den fulla rätten att faktiskt leva så som vi vill, vilket vi gör. Och det liv vi har är inget halleluja liv med några underliga inslag. Vi jobbar ( men inte på ett normatvit sätt) vi lever och bor som vi vill ( men inte på ett normativt sätt) våra barn lever bra liv ( men inte på ett normativt sätt)

Vi kommer aldrig bli en familj som faller in under normen som samhället har bestämt. Det är ju så avvikande, trots att det inte alls är så underligt alls, så jag kan inte fylla i en blankett i från försäkringskassan, det finns ingen ruta för mig och mitt liv där.Mitt barn är själv förälder och tar hand om ett litet barn med det stora ansvaret, men får inte skaffa sig en bankdosa för hon är under 18 år.

Det hela känns absurt och helt befängt. Men vi är väl patrioter på barikaden som banar väg för andra människor som faktiskt vill leva utanför det samhället har bestämt. Ändå är vi ju inte direkt aliens som trillat ner i från yttrerymden.

För att skruva till skallarna på folk en smula så kan jag ju säga att mormor och morfar var på Swedenrock festival, vi drack öl och levde kungligt bland kanonmusik och trevliga människor. Vi har nu en plan på att åka till Malmö på Iron Maiden. Vi toppar det hela med att även åka till Stockholm på Iron Maiden för ytterligare en konsert.
Känn på den du SUCKER!

Möblerar i känsloregistret.

Mormor okänd.

Så kom det älskade lilla livet äntligen till oss. Så fulländad, liten och fin människa. Kärleken spirar och jag tror att detta är den närmaste känslan av religiös jag kan komma utan att ha sett en uppenbarelse i religionens mening.

Mina barn är min största kärlek i livet. Nu kom också ett litet barnbarn som är precis lika dyrbar för mig som mina egna barn.

Får ofta frågan hur det känns att vara mormor redan vid 37 års ålder. För mig är det stor glädje och lycka, en äkta, sann ärlig lycka. Känner mig utvald och unik, känner mig så stolt att se och känna banden till min lilla hjärtevän redan. Även om det inte gått så många dagar som vi känt varandra. Det är inte allt för länge sedan jag inte visste i från dag till dag om jag skulle få ha kvar mitt eget barn i livet, det är inte alls så länge sedan som jag av rädsla och skräck fruktade varje jävla telefonsamtal på fel tidpunkt.
Det var där agnarna skiljer sig i från vetet, jag bestämde mig för att aldrig i hela helvete ge upp kampen om mitt eget barn. Diabetesen skulle inte få skörda hennes liv, det var tvunget att finnas en utväg, det bara måste vara så. Det måste finnas en enda människa på detta jordklot som skulle kunna finna den motivationen som var tappad. Någon måste kunna ge mitt barn ett hopp om livet, en gnista av ork att ta sig igenom det hela. Någon jävla människa som hjälpte mitt barn igenom det svåra så att hon orkade ta tag i sin diabetes som hon just då balanserade på mellan liv och död.

Ingen hjälp fanns, ingen såg det där jag försökte förmedla utan andra konstigheter hittades på och befästes som en sanning och en tro om att det var just det som felade. Hur många så kallade experter jag pratat med ang det hela har jag tappat räkningen på för länge sedan. Så många människor vi har haft inblandade i livet kring fenomenet, eller snarare en svår livskris pga en undermålig pappa (läs spermadonator för mer än så är det inte i dag) det vet jag inte.

För nio månader kom samtalet.
-Mamma jag är med barn

Just då svindlade det i hela min kropp. Jag hade flyttat många mil bort. Här var mitt barn kvar och var gravid.  Det högg hårt i bröstet på mig, vad kan jag göra och vad ska jag göra?

Eftersom vi under en längre tid jobbat stenhårt för att komma till den nivån som vi hade då så stod det ganska klart för mig, jag har min roll varken mer eller mindre. Jag måste smälta ner det hela och riktigt bestämma mig i hjärtat för hur jag ska hantera saken. Många sena samtal och dyra telefonräkningar så så kände jag mig trygg. Jag förmedlade noga att under de kommande nio månaderna så är det bara så att du måste växa upp på fullt allvar. Ett barn ska inte komma till världen som ett extra knäck och en liten hobby för stunden. Ett barn ska komma till lugn och trygghet. Och framförallt måste diabetesen skötas klanderfritt.

Mitt barn var på det klara med den saken, och förklarade för mig att det lilla barnet nu blev motiviationen till att sköta om sitt eget liv.
Till början så hade jag min egen uppfattning och tro om att motivation går inte till på det viset, man kan inte haka över sin motivation på någon annan, man måste finna den själv inom sig först. Det är min skolning och vad jag mitt pucko trodde.
Jag hade fetfel! Och trots att vi är en normbrytande familj så trillade jag in i det normativa själv. Jag blev snabbt överbevisad till min stora glädje och jag kan villigt erkänna det.

Under de nio månaderna som varit har jag vari helt lugn och trygg. Jag har på distans stöttat och varit så nära. Jag har varit tillgänglig dygnets alla timmar men det största jobbet har mitt barn klarat själv.

Jag har fostrat en självständig individ som vet att hon kan själv. Jag har givit henne modet och verktygen i livet. Jag och den hon i dag kallar sin pappa, biologin har inget med saken att göra Vi har varit med henne och älskat henne, vi har satt gränser och vi har tydligt visat att vi har menat det. Tydliga gränser satta av kärlek och omtanke och vi har kämpat stenhårt. I dag får vi betalt i att se hur bra det går. Hur hon sprider sin kärlek till oss. Hur hon faktiskt hanterar saker som för en del äldre personer knäcker fett. Hur hon varsamt hon sköter om sitt lilla barn och gör det som om hon aldrig hade gjort annat. Hur sakta och varsamt den lilla familjen utvecklas med en trygg och lugn pappa och mamma. Det är så stort.

Jag fick inte bara ett barnbarn, jag fick ett barnbarn som faktiskt räddade livet på mitt barn och sin mamma. En liten människa som blev till för att ordna upp saker och ting. En liten människa som pusslade ihop saker och ting så att det skulle bli bra. Ett litet barn som la den sista pusselbiten så att allt föll på plats.

Jag är så tacksam att jag för några år sedan fick lära mig en sak. Du kan ALDRIG ändra på en människa. Men du kan stötta människan där den befinner sig just nu. Det är de ledorden jag fick med mig och verkligen har levt efter de senaste nio månaderna. Och se så bra det gick :-)

Jag älskar min familj <3