Kärleken och banden till er.

Mina närmaste är det ingen som rör eller gör illa. Något djuriskt väcks inom mig då. Kan i bland få en kännsla av maffia fasoner, men jag råder inte över det. Är du ledsen så gråter jag mer. Är de mina glad och lyckliga så känner jag frid och lugn.

Men jag kan inte leva någon anans liv, oavsett om det handlar om mitt barn eller min mamma. Deras val i livet är deras, inte mitt. Det är här det bli så ofantligt svårt. Att stå och se på och sen händer det men redan visste, hoppsan så det kan gå.

Ja det handlar väl om att släppa det taget man håller så hårt i rädsla, samt kärlek. Kärlek till en människa man önskar allt gott och väl i hela världen. Jag är rädd för det absolut värsta, att någon av de mina dör eller blir sjuka den dagen det är försent och det inte går att ångra. Jag måste försöka se och tro att livets mysterium och stjärnorna vill väl just den dagen det kommer en konsekvens av de mindre bra valen kommer.

Jag älskar och högaktar de som varje dag står ut med mig som person. Alla fina vänner och min familj, alla de som delar tårar och skratt med mig. Jag kräven inte så mycket av livet mer än lugn och ro. Att man ska finnas för de som behöver mig och att jag ska finnas när de behöver mig. Jag kan inte göra stordåd men jag kan försöka lyssna och ge goda råd och tips.

Jag vill bara att ni alla ska veta att jag älskar er alla och en var. Utan är är jag ingen, glöm inte det.

Vård av sjukt barn och lite hund.

Ingen ork för att gå till skolan i dag, förkylningen har slagit rot i sonens näsa. Jag försökte vara en liten god moder och föreslog att saffransbrödbak kanske skulle kunna vara en sak att göra under dagen.
-Nja, med tanke på så förkyld jag är så tycker jag nog att det inte är så bra och hygeniskt.

Som alltid så kan han ju välja sina ord rätt och så klart är det väl inte så bra att snora i degen. Så vi får väl hoppa det då. Frågan är vad man ska göra en hel dag då. Han ser ut att sysselsätta sig väldigt bra på You Tube.

Ska dra några tag med dammsugaren sen och kanske fixa med lite tvätt. Husets herre har åkt bort på jobb och kommer inte hem på några dagar, tidigast Torsdag men som alltid är det ovisst när det gäller jobb utomlands.

Ska också fundera på lite mindre trevliga saker som att försöka finna nytt husfolk till hundarna. Om någon av er läsare spontant vet någon eller kanske själv känner er manade att ta uppdraget så skriv en kråka i kommentarerna så kan vi spinna vidare utifrån det. Ska skriva i hop lite bättre sen vad det är vi söker och vad som krävs för hundarna.Men vi kan ju börja så här i fall att jag får napp.

Söker fortfarande jobb och kikar runt i världen vem som skulle kunna tänka sig en arbetstagare som mig. Det är roligt att se vilka olika typer av jobb som finns, och vilken mängd av olika arbetskrafter som behövs. Det känns lite inskränkt och som mitt lilla egna universum att sitta här i den utarmadebyn och tro att jag ska skulle dö om jag flyttade här i från, så klart gör jag det inte men banden till hembyn är starka.

Sonen lobbar friskt för ett nytt spel till Wii, ett spel där man jagar och kontrollen är utformad som ett gevär. Han är rolig i sitt resonemang.

-Tänk så bra att ha det här spelet när det är -35 grader ute och man ändå kan röra sig och genom spelet får man en kännsla av att vara i ett varmt land.
-Jo det är ju bra att man rör sig när man spelar Wii.
-Ja men det är inte alltid bra att röra sig heller, för mycket rörelse kan leda till höftledsproblem. I bland måste man också kunna sitta still och konsentrera sig.

Som de aldra flästa gångerna så har han ju så rätt även nu. Kommer nog aldrig i hela mitt liv kunna bräcka den här killen i ett resonemang,frågan är varför man skulle det när han är så klok och saklig. Men när graderna visar -35 så vet jag ju att han ändå kommer vara ute och njuta i polarvädret och leka Alaska,men kanske inte hela dagen.

Föreslog att han skulle skriva en önskelista till tomten och berätta lite om spelet och varför han så gärna önskar sig detta, han dyker ju upp snart så man vet ju aldrig vad han har i sin julklappssäck.


-Mamma jag vet ju inte om tomten blir så där jätte glad om jag berättar att man ska skjuta renar i det där spelet.
-Nej kanske inte med jag tror att det bästa är att man berättar som det är,tomten uppskattar nog det mer.
Efter en liten stunds eftertänksamhet och funderingar så har nu sonen noterat detta på sin önskelista
"Förlåt tomten för att de jagar renar i spelet,jag lovar att inte skjuta dej eller dina renar".
Man kan ju inte bli mer än väldigt full i skratt, samtidigt som det känns väldigt varmt inombords och jag är säker på att tomten absolut förlåter. :-)

Han har gott jakt hyffs och sköter sina vapen precis som man ska och enligt regelboken, dettta trots att det ännu bara är knallpulver. Tror tomten ser att det är en god jägare och inget tramsande här inte.
Vidare på önskelistan kan man läsa
-trombon
-startmotor
-pengar
-resa till Alaska
-roddbåt
-att jag slapp glasögon.


Utifrån detta fortsätter vi dagen och inväntar ett utlandssamtal som berättar att resan gått bra och att han nu är på plats.

Farsans födelsedag.

Nu har det gått 17 födelsedagar utan dig. I dag är det din dag, men det är oftast en dag utan glädje, mera eftetänksamhet och i bland tårar. Va fan skulle livet bli så jävla orättvist för? Ingen borde dö när man är 40 år och mitt i livet. Det skulle vara förbjudet.

Han borde i alla fall ha fått se sina barnbarn och oss barn växa upp, allt det han levde för. Men livet ville annorlunda tack vare den förbannade diabetesen.

Han slet ont kära lilla pappa. Alla åren med sjukhusbesök och bara massor av trassel. Ingen syn kvar,inget organ som fungerade som det skulle. Men han höll modet uppe och spred glädje och värme till oss alla.

Han ville sällan tala om sin sjukdom eller alls så sjuk han igentligen var. Han tycket att han ville tala om roliga saker i stället. Kanske var det ett sätt för honom att orka leva. Han visste att han inte skulle bli så gammal, det visste jag också. Men ändå så var det chokerande när han bara försvann i från oss, så som en ljuslåga blåses ut så tog ett liv slut. På bara några sekunder förändrades livet för en hel familj, så som det gör för oss alla som mister en kär nära människa mitt i livet.

Farsan gillade mer att ge bort saker än att få saker. Har fortfarande ett synligt ärr efter den där gången förhoppningen om att jag skulle bli en sjuhelvetes slöjdare fortfarande var aktuell. Jo men jag VILL ha de där stämhjärnen mamma. Den gode modern sa nix pix, som den listiga räv jag kännde mig gick jag vidare till farsan, som väldigt sällan sa nej till något.

-Klart att du ska få stämhjärn om du så gärna vill ha kära barn.
Så var beställningen gjord och strax där på fick jag fria tyglar att slöjda och snida på en liten träbit. Efter någon minut skrek jag mer som en stucken gris än såg ut som en nöjd slöjdmänniska.Stämhjärnet satt fint fast i mjukdelen mellan tummen och pekfingret några centimeter in och bloden formligen sprutade ur mig.

-Men Sune att du inte begrep bättre vrålade morsan i panik och jag grinade, snorade och blodade i samma veva. Morsan lappade i hop mig och sen var det slut på min slöjdkarriär. Jag rörde aldrig stämhjärnen igen.

Testade en knallpulver karriär också. Samma sak där, morsan sa tvärtt nej till ett knallpulvergevär. Pappa tyckte att flickan skulle få ett om jag så gärna ville ha. Jag ville vara lika tuff och cool som killarna på gården. När det hela väl var inhandlat så var jag livrädd. Fingret i örat och den andra på avtryckaren, sen small det, en gång och aldrig mera. Så skytt blev jag heller inte. Ganska bra att kunna styrka två saker i från att göra listan under ditt liv.

I dag skulle du ha fyllt 59 år och jag tänker så ofta på hur du skulle ha sett ut. Du hade så klart åldrats 17 år men jag minns dig alltid som den där sista dagen jag såg dig. Jag kramade dig och sa hej då, du vinkade i fönst. Du hade din fina skjorta på dig och samma jeans som alltid. Det var det sista jag såg av dig, några timmar senare var ett liv slut. Det liv som gav mig liv, du som gav mig möjlighetet att bli den jag är.

Kram,kärlek din Sabina

Men ta och hoppa nu då för FAN!

Ta nu mod till dig Anna-Sabina och hoppa!

Modet sviktar hela tiden, men jag måste erkänna att det ständigt upptar mina tanker mer eller mindre. Jag vill ju så gärna ge mig av mot den där orten där jag vet att jag kan jobba lite extra och tjäna pengar. Men det är helatiden modet som sviker.

Jag trodde aldrig att min uppgivenhet skulle ta den här vägen, att ge upp min hembyggd och nästan känna avsmak för hela orten. Varför har det blivit så? Mycket av det hela beror nog på att jag ser att man faktiskt inte lever på samma villkor på en landsbyggd som på ett större ställe. Vi är inte medborgare i Sverige på samma villkor som de i en större stad, så enkelt är det. Jag har ändå sett fördelarna med att bo på en liten ort. Jag har trott att jag har givit mina barn en fin uppväxt med frihet, det har cyklat till vänner och det har kunnat få en frihet på ett anat sätt än om vi hade bott på en större ort.

Faror kan man se även här, men det har varit viktigt för mig att veta vart mina barn befinner sig, i vilka kretsar de har varit och ingen av mina barn skulle kunna göra något som jag inte fått veta. Det har jag prioriterat som viktigt, även närheten till skogen och naturen. Nu har jag tappat den här synen, eller kanske värderat om den.

Jag är så jävla trött på så mycket i den här kommunen. Jag är så innerligt trött på den nattsvarta synen som sprider sig som en löpeld ute i samhället. Den inskränkta andan som råder, det nya det driftiga och att testa någora oprovadekort är  ta mig fan helt omöjligt. Att köra på i samma anda och med samma koncept bara för att det har fungerat i 10-20-30 år kanske inte är det vi behöver.

Dansbandsveckan i alla ära, men sen då?!? Före och efter vecka 29 vad har vi då? Absolut inget och hela samhället påminner om en stad i krig där mörkläggning råder. Vi har inget liv och rörelse och det känns att det inte finns någon glädje och trivsel. Jag har inte längre någon lust att ängna denna kommunen så vidare mycket av min tid längre. Är jag inte värd något bättre?

Om inte annat kan jag dra över till Norge och testa på lite arbetsliv där. 1 Januari är det dax för min sambo att starta sitt nya arbetsliv på den lilla fina orten Molde, hans nya företag ville gärna att hela familjen flyttade dit och sa sig jätter gärna kunna hjälpa mig att också finna ett jobb där. Så varför inte? Kanske skulle testa lite med att jobba där lite extra. Men så var det det där med den här helvetes flygningen då! Jag fixar inte flyg för jag får absolut stora problem med min klaustrofobi.

Jag är helatiden så väldigt kluven, det är inte så bara, eller så är det just det där med att skita i allt och bara hoppa. Den äldre dottern har inga planer på att flytta med och vill då så klart ha sin studentlya här, det är lätt fixat. Kanske är det där vi måste starta först, att ordna detta för att på något vis se hur det går så länge kanske jag ska bo kvar. Banden mellan oss slits kanske inte för hårt av då.

Den lille visa sonen ser jag inte alls som en människa som inte skulle finna sig till rätta i Norge. Han är ett socialtgeni och har mycket lätt för att få vänner. Tror inte att det skulle bli så stora svårigheter för honom med en flytt.

Nå väl, får väl bli ännu en natt med djupa funderingar och ett hopp om att allt står solklart i morgon hur jag ska göra med allt.

Utvecklingsamta i skolan. Hej och hå.

Oftast brukar jag gapa och vråla,spotta och fräsa när det gäller skolansvärld. I dag måste jag ge stjärnor och bara beröm. Jag kan faktiskt det också tro det eller ej, men det har jag inte heller svårt för.

Var på utvecklingsamtal i dag och såg min son i en skepnad som jag sällan skådat. Så saklig rak och uppriktig på alla de vis, det brukar han iof vara. Men att han kände sig så trygg att han vågade från hjärta och själ verkligen uttrycka sig på ett så fint sätt.

Under hela samtalet så var han så duktig och berättade om det som var svårt och vad han tyckte att behövdes jobbas mera på. Han berättade också vad han var bra på och vad som känndes okej. Allt för att han upplever att fröken lyssnar och förstår. Han är trygg och han känner sig stöttad för den han är och den åsikten han har. Kanon!

Det känns så otroligt skönt att se detta samspelet mellan fröken om sonen. Det gav mig en varm kännsla i hjärtat att han blir sedd för den han är. Så som det borde vara för alla elever.

-Det här är ju den viktigaste tiden i mitt liv därför vill jag att den ska bli så bra som det går,säger min lilla gubbe och mammas ögon var på vippen att svemma över.

Fröken hade också med sin läroplanen och alla del mål och riktlinjer läraren har att gå efter. Grabben tyckte att det var intressant och fröken gav feedback genom att säga att det var otroligt bra att han intresserade sig för detta och sina studier. Han njöt i fulla drag och kände sig uppbackad för den individen han är, om än en väldigt ovanlig 10 åring, men fröken mötte upp honom precis just där han var just då.

Han skämtade vidare och skojade med fröken och sa att han kanske skulle välja hela den tjocka boken med läroplanen som högläsningsbok för hela klassen, sen skrattade vi alla gott och hjärtligt.

Har erfarat allt får få bra dagar i skolvärlden av många olika anledningar, därför känns den här så himmla bra och trevlig.

Att ha en grabb med ett hjärta av guld och en världsuppfattning som i bland inte en vuxen har är inte alltid det enklaste. Han ser världen ur ett perspektiv som är stort och kan se saker långt fram i hela kedjan. Han blir beklämmd av orättvisor och säger ofta hur ska det sluta för den stackarn i livet, jag vill inte se eller höra dumma ord, det gör ont i mig inombords och att vara ledsen är inte bra.

Att vara den där som alltid försöker tala buset tillrätta för att skapa ordning, den där som ser och hör saker som andra kompisar kanske inte lägger märke till är inte så lätt.
-När de inte kan gå i led på väg till slöjden så kan de faktiskt hända olyckor och det är jag rädd för.

Han har ett stort tänk, ett stort ordföråd och han har en unik personlighet. Så vill jag att det ska vara och jag hoppas att det fortsätter att vara så, jag vill inte att han ska formas av ett skolsystem som säger att det handlar om individen och sen inte göra det. Jag vill att min lilla filosof ska vara just så som han är.

Kick som ass and keep on rocking :-)

Dagen i från helvetet, igen.



Kvinnan på bilden har inget med saken att göra,
 mer än att även hon tycks vara förbannad i bland, eller ganska ofta

Fel,fel,fel i från start. Tårar svider och bränner och tagga slängs på mig,siktet väl inställt, svårt att ta skydd. Taggarna sätter sig fint brevid alla de andra tusentals,de köttiga variga såren i från förr har inte läkt.

Försöker motstå, försöker inse att det som sägs inte är sant, men det är svårt.
Den aktoritära rektorn ringer och i tonläget och lyssnar jag in och genast så vet jag vilken plats jag har, en mindre vetande förälder så klart. Åter igen ruta ett och vi ska nu ta det hela igen och igen och igen........

Jag kan aldrig säga att jag vet men när resten av frågorna trillar över rektorna läppar så förstår man genast att bilden av det hela är solklar. Rektorna har en bild av mig, min familj och framförallt av eleven som finns i rektorns skola. Hur fan är det möjligt?

Jag är arg,det ställs krav på mig helatiden.Möten, möten,möten,möten...klockan 13,klockan 9.15, klockan 1345,möten, möten,möten.....så går det på men ändå så kan jag sumera alla möten med att det har givit noll.Det som hänt är livrädda människor som i sin yrkesroll ska skapa under och pressar fram generallösningar på 45 minuter. Ingen som förstår att det är helheten och förändringsarbetet i det hela som får ta sin tid.

Det ena värre än det andra har fallit ur deras munnar och kanske hade jag varit lika själv om jag inte insett hur ett stort samanhang hänger i hop och fungerar. Effekten av det hela har enbart blivit en enda stor björntjänst. en ännu matigare större soppa av allt. Min expertis sitter inte i inhämtade betyg på lärarprogrammet vid högskolan dalarna. Min expertis sitter i att jag känner mina barn. Snälla lyssna på mig då!!

Frustrationen är ett faktum. Vi bor på en liten ort och så klart vet alla och har sin klara uppfattning. I dag bildades en uppfattning av en rektor som utifrån några av mig, inte så väl valda ord säger: Har ni gjort en utredning på det här? Vad  bygger denna person sin fråga på? Jo att jag är hysteriskt förbannad,känner mig otroligt nedtryckt och hamnar i ett omåttligt försvar genom fel ordval och sätt att tilltala mig. Svårare utredning än det behövs inte, hon har inte änns en bild av den elev hon talar om. Jag är skadad i själen av en kamp och strid i allt för många år. I dag kunde jag inte hålla mina emotioner under kontroll, så är det. Och jag vet det och ofta så är det just det det hela handlar om. Rektorn skrattar och talar om att jag för stunden inte går att samtala med för att jag är i ett affektivt tillstånd, då har stackar aldrig sett mig i affekt eller för den delen hört mig. Och det hela handlar inte om aggression, det handlar om frustration ända ut i hårstråna och tandköttet.

Så klart tror rektorn att jag lider av en nevropsykiatrisk problematik som då mitt barn skulle ha nedärvt. Grattis rektorn du har helt fel. Därför är det så klart jävligt lätt att häva ur sig om det hela är utrett. Det är en kränkning större än något. Det gör ont i mig, jävligt ont och jag förstår inte att man genom fem minuters samtal i en telefon kan så osmidigt kan säga något så dumt.

Tvivlade för en stund på mig själv. Är det verkligen så att det inte är jag som ser och förstår. Ringer stöttepelaren i livet, männsikan som räddat en familj i från att gå under.
-Snälla säg mig ärligt, är jag den där mamman som inte ser?
-NEJ, du ser och du har rätt !


Sargad, skadad och i försvar och till slut så börjar man tvivla, i bland mer i bland mindre.
Kinderna svider i dag, ögonen rödgråtna. Och så tar vi det en gång till då, jag är nog den naknaste människan i den här kommunen som har kläderna på. Men det tycks vara min lott i livet.

Feel the force.

Nå väl, även om jag ser det världelöst så ska det nu upprättas ett möte. Här ska nu rektor få all den eftersökta informationen, och jag är livrädd. Den informationen som delges, den fullständigt utblottande historian skall åter igen rullas upp, hela mitt liv sen 14 år tillbaka ska åter igen behandlas. Det är jobbigt, otroligt jobbigt. Inte för informationen i sig utan för att jag aldrig någonsin får vara i fred och jag har inget val vad jag ska delge människor för att de ska få en något skaplig bild av det hela så får jag lov att leverera allt, i från början till slut. Det kusliga och skrämmande i det hela är vad rektorn sen gör med det hela.Hur väljer sen rektorn att värdera det hela. Utifrån den bild som redan finns och vad rektorn tror, kan då denna människa omvärdera sin uppfattning? Är detta en människa som verkligen tar till sig och lyssnar och ser mig som experten på det jag talar om, eller är det åter igen en person som ska bruka sig av sina inhämtade studie kunskaper lästa ur en bok, sen göra stordåd genom det människan tror sig förstå sig på.

Ja jag vet inte, det är ingen fröjd att aldrig någonsin ta sig ifrån den jävla bojan runt min fot. Förtvivlat vill jag ge upp, sluta strida, sluta kämpa och ständigt försvara sig. Om jag ändå kunde säga att visst jag hade fel, då skulle jag göra det. Nu vet jag att jag inte har det

Frågetecken ?



Frågetecken som ska rätasut

Frågetecken, ?, är ett skiljetecken som används som avslutning på direkta frågor. Frågetecken kan även sättas inom parentes efter ett enskilt ord i en mening för att markera att något är osäkert. Så står det på Wikipedia.

Att Anna-Sabina känner sig som ett sådant står det inget om någonstans, men så är det. Totalt förvirrad och svårt att fokusera tankarna på målet. Kanske har jag nu funnit deletappet för första steget mot mitt mål.

I bland så är det väldigt svårt att lyfta blicken när man snöar in på ett lite svårare val. Det är så lätt att fokus och strålkastarljuset kommer väldigt nära sig själv och man ser bara sitt eget lilla universum. När man ska börja nysta i själens alldra trassligaste garnnystan så finner man sällan rätt tåt.

Först när man lyfter blicken en liten aning och börjar se sig om kan man plötsligt finna starten på det hela, rätt tåt att dra i allstå. För en liten kort stund så känndes det som om jag fann det rätta att nysta i, och på något vis så sa impulsen att det nog var just precis den rätta starten på det hela.

Familjen ska på något sätt göra en rokad för att förändra livssituationen. Vi har stött på patrull och måste ta ett krafttag i allt NU !

Vi kan inte av olika aspekter leva så som vi gör nu, vi måste utmana oss själva så att inte missnöje övergår till bitterhet. Vi måste se oss om i världen och vi har så sargade ihoplappade själar att det destruktiva orten vi lever på inte är bra för oss.

Trodde aldrig att jag skulle känna denna kännsla inför min hembyggd och det som givit mig liv och en fin uppväxt. Trodde aldrig att jag skulle se mitt hjärtas hemby förvandlas till det som jag ser den i dag. Hoppet om en ljus fin framtid sinar. Hoppet om att kunna leva och försörja sig på orten rinner i från oss. Varför det kan man ju undra? Tror kanske inte att det är byn i sig som förändrats, det är vi som har gjort det. Vi har utvecklats utifrån det svåra vi gått igenom och vi ser och värdesätter saker på annat vis i dag mot bara för några år sedan.

Vi vet allt för väl om för mycket, hur strukturer och människor i olika yrkesutövningar beter sig. Vi har sett och hört och vi har levt i det. Den inskolningen har vi bittert erfarat och bor man som man gör här så ser man så otroligt mycket som är så fel så fel. Det handlar inte om en flykt, det handlar mer om att jag har fått en identitet och likamed tecken med något som jag inte vill vara eller någon gång jag själv sett mig som. Kommer aldrig heller att göra det.

Det är svårt att bryta strukturer och väl inarbetade mönster, kan man inte göra det på orten så ja vad har man då för val? Jo man flyttar och provar sina vingar och kanske är det så att man finner lyckan och det fina någon annanstans i världen. Jag vill inte gå miste om möjligheter i världen bara för att jag blivit en rabiat lokalpatriot. Jag vill se och prova, kanske återvänder man "hem" när man vet hur det var på anndra sidan, kanske är gräset grönare där?

Eller så funderar man på varför man inte tog steget ut för länge sedan, så kan det också bli.
Jag får grubbla vidare och göra en riskanalys. Trorligen så blir det ingen av oss som kommer fara illa på något vis. Vad man än gör så gör det väl att lösa........eller?